Jag läste i en artikel i Världens Historia om kastratsångare, pojkar som i tidig ålder kastrerats för att inte hamna i målbrottet och därför bevara sin ljusa röst livet igenom. Bristen på testosteron som kastrationen medförde gjorde att pojkarna blev pojkar livet ut och aldrig hamnade i puberteten. De fick aldrig någon skäggväxt (vare sig här eller där på kroppen), de fick kvinnliga former och avsaknaden av könshormon gjorde att lederna aldrig stelnade vilket medförde att de fick onormalt långa armar och ben. Revbenen fortsatte också att växa längre än hos "vanliga" människor och gav därför kastraterna betydligt större lungor - något som naturligtvis gynnade körsången.
Det ligger något oändligt sorgligt över detta, i hur pojkarna redan från tidig ålder fick framtiden utstakad så till den grad att det enda existensberättigandet var att stå på scen. De var som djur i bur, födda för att visas upp och utan möjlighet att någonsin kunna leva ett normalt liv.
Den siste kastraten dog under 1900-talets första hälft och det finns inspelningar bevarade efter honom. Att höra en kastrat sjunga kan vara det kusligaste jag någonsin har upplevt. Rösten har en märklig klang och låter onaturligt på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på. Det är något med den lilla lilla fördröjning som sker då rösten ska växla mellan oktaver som gör mig fruktansvärt illa till mods.
Inte ens i litteraturen kan man hitta sorgligare människoöden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar