När jag var mindre, 5-6 år ungefär, tyckte jag att programmet Skrot-Nisse var det otäckaste som fanns. Det var något med sättet dockorna såg ut som gjorde mig livrädd. Sen, då jag insåg att figurerna i serien var just dockor och inte människor med omänskligt utseende, började jag tycka om programmet.
Vad vill jag ha sagt med det? Jo, i helgen har jag inte varit utomhus en enda gång. Jag har fördrivit två dagar endast i sällskap av min egen ensamhet. Som Bertil Enstöring i Skrot-Nisse.
(Och intresseklubbens pennor krafsar vilt i anteckningsblocken...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar