Alex Schulman har en teori om hur man kan särskilja intressanta och ointressanta människor. Intressanta människor dricker rött vin och kaffe och föredrar sina ägg löskokta och sitt kött blodigt. De ointressanta är motsatsen; de dricker vitt vin och te och äter hårdkokta ägg och välstekt kött.
Bara genom att se till kosten går det alltså att avgöra vem som är intressant och inte. Även om det är en grov generalisering, så finns det säkert fog för att teorin stämmer. Det är dock svårt att avgöra eftersom man sällan vet vilka preferenser främmande personer har i matväg förrän man lärt känna dem och då har man också rimligtvis redan dragit slutsatsen om de är intressanta eller inte. Man kan bara utgå från sin egen bekantskapskrets och att de, de facto, utgör bekantskapskretsen visar på att man redan tycker att de är tillräckligt intressanta för att umgås med.
Men om man utgår från sig själv då?
Rött eller vitt vin? Rödtjut, i den mån jag dricker vin.
Kaffe eller te? Kaffe
Löskokt eller hårdkokt ägg? Hårdkokt
Blodigt eller välstekt kött? Hårdstekt
2/4. 50 % och därför någonstans i gränslandet mellan intressant och ointressant. Ganska medioker.
I helgen var det, som jag tidigare nämnde, Brännbollsyran i Umeå. Jag följde JT till en fest med mina gamla klasskamrater och några andra. Ni vet hur fester är, ett mingel i det lilla där man får prata med många olika människor. Som jag nämnt både en och tre gånger så är jag inte så mycket en "peoples person". Jag bemästrar inte småprat och får därför anses vara en ointressant person (någon slags stolthet tvingar mig dock att skriva "tills man lär känna mig" i den här parentesen).
Jag är inte så mycket för det här ytliga småpratet som det innebär att vara på fest med dem som man inte känner så väldigt väl. Det är liksom bara fernissa och inte särskilt djuplodande, om man nu inte hittar något gemensamt intresse vill säga. Jag tycker det är ointressant med ekivoka drinklekar som den i fredags, som jag dessutom är alldeles för pryd för att uppskatta och det är ömsesidigt på så sätt att det gör mig ointressant för dem som tycker att sådant är intressant.
Nej, kvällens höjdpunkt låg i då merparten av festdeltagarna gick iväg för att köpa pizza och vi kvarvarande började prata film. Det tycker jag är intressant. Jag vill grotta ner mig i detaljer i filmer, som att förklara varför den bästa scenen i the Shining är då Jack Torrance sitter på sängen i långkalsonger och morgonrock och tittar in i väggen med tom blick.
Jag vill prata film i timtal, men jag förmodar att Schulmans rödvinsteori inte talar till min fördel om en sådan sak.
(Och skulle jag lansera en egen liknande teori så skulle jag påstå att användandet av ordet "himla" är avgörande om en människa kan klassas som fin eller inte (inte för att det är så himla noga egentligen)).
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
Socialt dockningstillfälle
Vid de allra flesta tillfällen då jag åker länsbuss brukar det inte vara fler passagerare än att var och en får två säten och på så sätt slipper sitta bredvid någon annan. Men bussen som jag åkte i fredags var nästan fullsatt, så därför var jag tvungen att dela säte med en gymnasist från Östersund.
Och hur kunde jag veta var killen kom ifrån? Jo, eftersom han aldrig tycktes vara tyst. Det tog inte många minuter från det att jag satte mig ned till det att killen började prata.
Att prata med främmande människor ligger liksom utanför min "comfort zone" och jag är därför inte vidare bra på det. Inte ens med romgroggar i kroppen gick det att hålla liv i konversationen någon längre stund. Om ett samtal vore som en tennismatch skulle man kunna säga att jag slog stoppbollar hela tiden.
Den skara brokiga människor som åker buss är som ensamma skepp och bussen fungerar som en dockningsplats. En frihamn för pratsugna människor, som gymnasisten som satt bredvid mig.
I platserna på andra sidan bussens mittgång satt ett ungt par med en hundvalp. En äldre man lyckades nästla sig in i parets konversation och sedan höll han dem verbalt kidnappade under resten av resan. Det som började som en enkel komplimang om vilken fin hund paret hade övergick snabbt i en berättelse om en hund som den äldre mannen haft som vägt 60 kilo och sprungit nästan 70 km/h. "Och stark var den också!" sa mannen och fortsatte sedan berätta om den gången då en bekant till honom flög ett fyrsitsigt Cessna från Paris och landade på en äng i mannens hemby. "Och såna där pontoner som gör att det kan landa på vattnet hade planet också!" sa mannen och berättade i samma andetag att han snart fyllde 70 år.
Så höll det på, hela resan. Det hela avslutades sedan med att den äldre mannen gav flickan i det unga paret en ros strax innan bussen svängde in på busstationen i Umeå (som om det vore en utröstningsscen i tv-programmet the Bachelor).
Bussen - ett socialt dockningstillfälle.
Och hur kunde jag veta var killen kom ifrån? Jo, eftersom han aldrig tycktes vara tyst. Det tog inte många minuter från det att jag satte mig ned till det att killen började prata.
Att prata med främmande människor ligger liksom utanför min "comfort zone" och jag är därför inte vidare bra på det. Inte ens med romgroggar i kroppen gick det att hålla liv i konversationen någon längre stund. Om ett samtal vore som en tennismatch skulle man kunna säga att jag slog stoppbollar hela tiden.
Den skara brokiga människor som åker buss är som ensamma skepp och bussen fungerar som en dockningsplats. En frihamn för pratsugna människor, som gymnasisten som satt bredvid mig.
I platserna på andra sidan bussens mittgång satt ett ungt par med en hundvalp. En äldre man lyckades nästla sig in i parets konversation och sedan höll han dem verbalt kidnappade under resten av resan. Det som började som en enkel komplimang om vilken fin hund paret hade övergick snabbt i en berättelse om en hund som den äldre mannen haft som vägt 60 kilo och sprungit nästan 70 km/h. "Och stark var den också!" sa mannen och fortsatte sedan berätta om den gången då en bekant till honom flög ett fyrsitsigt Cessna från Paris och landade på en äng i mannens hemby. "Och såna där pontoner som gör att det kan landa på vattnet hade planet också!" sa mannen och berättade i samma andetag att han snart fyllde 70 år.
Så höll det på, hela resan. Det hela avslutades sedan med att den äldre mannen gav flickan i det unga paret en ros strax innan bussen svängde in på busstationen i Umeå (som om det vore en utröstningsscen i tv-programmet the Bachelor).
Bussen - ett socialt dockningstillfälle.
söndag 29 maj 2011
Sommarens finaste ögonblick
Jag var inte i Umeå hela helgen, även om jag i förra inlägget lät påskina att det skulle ha varit så. Igår kväll var det nämligen den årliga Rock'n'roll-kvällen i Fredrika och även om jag inte är något större fan av rockabilly-musik så var det en trevlig tillställning.
Det är sakerna runtomkring som är det bästa och inte nödvändigtvis musiken. Oavsett vilken "happening" det gäller i Fredrika så är det roligaste att alla samlas och att det ger ett tillfälle att få umgås med vänner som vanligtvis är utspridda över hela länet.
Sommarens finaste ögonblick är att stå vid randen av skogen och dricka någon form av starksprit tillsammans med vänner.
Det är sakerna runtomkring som är det bästa och inte nödvändigtvis musiken. Oavsett vilken "happening" det gäller i Fredrika så är det roligaste att alla samlas och att det ger ett tillfälle att få umgås med vänner som vanligtvis är utspridda över hela länet.
Sommarens finaste ögonblick är att stå vid randen av skogen och dricka någon form av starksprit tillsammans med vänner.
Uppskattning
Kanske är det en hel helgs ihärdig alkoholkonsumtion som talar, men jag blev uppriktigt glad över dessa formuleringar som fanns i ett brev som väntade på mig då jag kom hem från Umeå.
Att urinera i 2 g
Jag har varit i Umeå i helgen. Se det mer som en förklaring än en ursäkt för dåligt uppdaterande (om man ursäktar sig blir det liksom att sätta sig själv och bloggen på en piedestal i era liv och så stor betydelse har jag med största säkerhet inte).
För att kunna påbörja festligheterna så tidigt som möjligt bestämde jag och min vän AT oss för att det var bättre att åka buss än att ta bilen. För det är ju så, att en fest utan alkohol inte är en fest utan ett barnkalas. Och att köra bil med alkohol i kroppen är inte ok i någon instans, tänk på det kids.
Innan vi gick till busshållplatsen blandade AT drinkar, ivrigt påhejad av sin mamma att han skulle blanda starkare med mer rom i. Starka blev de också, drinkarna. Som raketbränsle som rann rakt igenom kroppen. Snabbverkande och urindrivande.
Det sista jag gjorde innan jag klev på bussen var att slå en drill och det första jag gjorde på bussen var att känna behovet av att slå ännu en drill. Det trängde på. Men jag försökte så länge det gick att låta bli att uppsöka bussens toalett.
Bussars toaletter får mig alltid att tänka att det är så toaletterna måste ha sett ut i rymdskeppet i Alien - skitiga, klaustrofobiska och lite futuristiska.
Strax innan infarten till Vännäs gick det inte längre. Sometimes a man gotta do what a man gotta do o s v. Det visade sig dock vara ett misstag att uppsöka toaletten innan och inte efter att bussen svängt in till Vännäs.
Enligt fysikens lagar försöker en massa som sats i rörelse också fortsätta i rörelsens riktning och eftersom jag och bussen inte är en enhet så kan ni tänka er vad som hände. Jag försökte stå så bredbent det bara gick i det kvadratmeterstora utrymmet samtidigt som jag spjärnade fast armbågarna mot väggarna och försökte förhindra att den ändrade åkriktningens g-krafter skulle fortplanta sig till vissa tabubelagda extremiteter.
Kanske var det på grund av ren viljestyrka eller kanske berodde det på överlevnadsinstinkt, men nämnda extremitet gjorde ett uppehåll i det kroppsliga regnet tills det att världen återigen stabiliserat sig och "spill" (fy!) kunde undvikas.
Jag säger då det, aldrig känner man att man lever som då man pinkar i 2 g.
För att kunna påbörja festligheterna så tidigt som möjligt bestämde jag och min vän AT oss för att det var bättre att åka buss än att ta bilen. För det är ju så, att en fest utan alkohol inte är en fest utan ett barnkalas. Och att köra bil med alkohol i kroppen är inte ok i någon instans, tänk på det kids.
Innan vi gick till busshållplatsen blandade AT drinkar, ivrigt påhejad av sin mamma att han skulle blanda starkare med mer rom i. Starka blev de också, drinkarna. Som raketbränsle som rann rakt igenom kroppen. Snabbverkande och urindrivande.
Det sista jag gjorde innan jag klev på bussen var att slå en drill och det första jag gjorde på bussen var att känna behovet av att slå ännu en drill. Det trängde på. Men jag försökte så länge det gick att låta bli att uppsöka bussens toalett.
Bussars toaletter får mig alltid att tänka att det är så toaletterna måste ha sett ut i rymdskeppet i Alien - skitiga, klaustrofobiska och lite futuristiska.
Strax innan infarten till Vännäs gick det inte längre. Sometimes a man gotta do what a man gotta do o s v. Det visade sig dock vara ett misstag att uppsöka toaletten innan och inte efter att bussen svängt in till Vännäs.
Enligt fysikens lagar försöker en massa som sats i rörelse också fortsätta i rörelsens riktning och eftersom jag och bussen inte är en enhet så kan ni tänka er vad som hände. Jag försökte stå så bredbent det bara gick i det kvadratmeterstora utrymmet samtidigt som jag spjärnade fast armbågarna mot väggarna och försökte förhindra att den ändrade åkriktningens g-krafter skulle fortplanta sig till vissa tabubelagda extremiteter.
Kanske var det på grund av ren viljestyrka eller kanske berodde det på överlevnadsinstinkt, men nämnda extremitet gjorde ett uppehåll i det kroppsliga regnet tills det att världen återigen stabiliserat sig och "spill" (fy!) kunde undvikas.
Jag säger då det, aldrig känner man att man lever som då man pinkar i 2 g.
Att bländas av sin egen briljans
Bland det värsta jag vet är människor som bländas av sin egen briljans. Ni vet de där människorna som börjar berätta en historia om sig själva och plötsligt stannar upp, inte för att de tvekar i berättelsen utan för att de blir helt star struck av sig själva och sin fullkomliga fullkomlighet. De bländas av sin egen briljans, de eggas upp av den egna personens förträfflighet och går igång på den egna prestationen (som ofta överdrivs betydligt).
Vill vi verkligen höra om hur någon idoliserar sig själv efter att ha ätit tre plåtar ugnspannkaka?
Vad hände egentligen med den klädsamma ödmjukheten?
Vill vi verkligen höra om hur någon idoliserar sig själv efter att ha ätit tre plåtar ugnspannkaka?
Vad hände egentligen med den klädsamma ödmjukheten?
torsdag 26 maj 2011
Akademikerkomplex
Idag fick jag hem ett paket med en klocka som jag beställde förra veckan. Konsumtion kan ju vara väldigt uppiggande (inbillar jag mig) och klockan blev därför som något slags luktsalt efter de senaste veckornas mentala stillasittande (eller som arbetsförmedlingen kallar det - arbetssökande). Att det dessutom var en löparklocka och därför kommer till användning mildrar plånbokens eventuella dåliga samvete. Lite måste man trots allt få unna sig (som missbrukaren sa).
En löparklocka alltså, med en massa spejsade funktioner. Stor som ett hus är den också. Det allra viktigaste är att den mäter löpsträcka, tid och puls.
Klockans andra färdigheter gör mig däremot orolig. Den har GPS och kan räkna ut hur många kalorier som förbränns också. Den håller alltså precis på koordinaten koll på var jag är och hur mycket jag förbränner. Det är mer än vad jag vet själv och det innebär ju att klockan är smartare än mig.
Den ger mig akademikerkomplex.
(Och sen den enorma psykpingisen i att i realtid veta exakt hur fort man springer ska vi inte ens tala om)
En löparklocka alltså, med en massa spejsade funktioner. Stor som ett hus är den också. Det allra viktigaste är att den mäter löpsträcka, tid och puls.
Klockans andra färdigheter gör mig däremot orolig. Den har GPS och kan räkna ut hur många kalorier som förbränns också. Den håller alltså precis på koordinaten koll på var jag är och hur mycket jag förbränner. Det är mer än vad jag vet själv och det innebär ju att klockan är smartare än mig.
Den ger mig akademikerkomplex.
(Och sen den enorma psykpingisen i att i realtid veta exakt hur fort man springer ska vi inte ens tala om)
Jersey Shore
Jag förmodar att ni alla vet vad Jersey Shore är, förlagan till det svenska programmet Kungarna av Tylösand. Skandaltv. Det är något med dessa program som riktar sig till det allra mest primitiva hos människan. Det är ungefär som Ugglas Varning på stan: "Vi ska supa och slåss och ragga brudar förstås". Man vill inte titta, men man kan inte låta bli. Helt enligt den där "tågkraschmentaliteten" som vi har.
Även om Kungarna av Tylösand baseras på Jersey Shore så finns det en viktig skillnad. Originalet saknar den svenska mentaliteten. I Jersey finns vare sig jantelag eller svårmod och därför finns det inte heller något som punkterar de uppblåsta egon som huserar i programmet. Det ohämmade självförtroendet skapar någon icke-religiös form av den islamistiska hederskulturen. Männen i serien vill gärna vara riktiga karlakarlar, med muskler och Casanova-tendenser, och om manligheten ifrågasätts så tar de till nävarna. Men även om de försvarar den stereotypa bilden av hur en riktig man bör vara med slag och sparkar, så hindrar det inte dem från att använda läppglans, spraybrännor och orimligt dyra hårvårdsprodukter. Den överdrivet heterosexuella mannens metrosexualitet, typ.
Kvinnorna är även de stereotyper, både i klädsel och utseende, men till skillnad från hur "riktiga damer" hanterar en konflikt så gör dessa kvinnor precis som männen - de tar till nävarna.
Sammantaget är programmet som ett modernt gladiatorspel (eller en västerländsk version av en japansk game-show om ni så vill). Vi vet att beteendet är förkastligt och inte acceptabelt ute i samhället, men likväl är det ett forum där vi tillåts se det "förbjudna" och då tittar vi också.
För vi kan inte låta bli.
Även om Kungarna av Tylösand baseras på Jersey Shore så finns det en viktig skillnad. Originalet saknar den svenska mentaliteten. I Jersey finns vare sig jantelag eller svårmod och därför finns det inte heller något som punkterar de uppblåsta egon som huserar i programmet. Det ohämmade självförtroendet skapar någon icke-religiös form av den islamistiska hederskulturen. Männen i serien vill gärna vara riktiga karlakarlar, med muskler och Casanova-tendenser, och om manligheten ifrågasätts så tar de till nävarna. Men även om de försvarar den stereotypa bilden av hur en riktig man bör vara med slag och sparkar, så hindrar det inte dem från att använda läppglans, spraybrännor och orimligt dyra hårvårdsprodukter. Den överdrivet heterosexuella mannens metrosexualitet, typ.
Kvinnorna är även de stereotyper, både i klädsel och utseende, men till skillnad från hur "riktiga damer" hanterar en konflikt så gör dessa kvinnor precis som männen - de tar till nävarna.
Sammantaget är programmet som ett modernt gladiatorspel (eller en västerländsk version av en japansk game-show om ni så vill). Vi vet att beteendet är förkastligt och inte acceptabelt ute i samhället, men likväl är det ett forum där vi tillåts se det "förbjudna" och då tittar vi också.
För vi kan inte låta bli.
onsdag 25 maj 2011
tisdag 24 maj 2011
Vett och etikett
På vissa andra bloggar har jag märkt att antalet etiketter nästan tangerar antalet ord per inlägg. Med en myriad etiketter blir det ju ett sjuhelsikes stort etikettmoln och det försöker jag undvika nu då jag lägger till etiketter retroaktivt till gamla inlägg.
Men det får inte heller bli för få kategorier, så att ämnen "klumpas ihop", för då motverkas liksom syftet med etiketterna. Lagom är bäst, ordning och reda osv.
Just den där ordning och reda biten är själva anledningen till denna plötsliga etikettiver. Utan etikett går det inte att veta vilken sylt det gäller, som det skulle ha låtit i en förklarande metafor i radioprogrammet "Klartext".
(Och relevansen med det här inlägget motiveras med den putslustiga rubriken)
Men det får inte heller bli för få kategorier, så att ämnen "klumpas ihop", för då motverkas liksom syftet med etiketterna. Lagom är bäst, ordning och reda osv.
Just den där ordning och reda biten är själva anledningen till denna plötsliga etikettiver. Utan etikett går det inte att veta vilken sylt det gäller, som det skulle ha låtit i en förklarande metafor i radioprogrammet "Klartext".
(Och relevansen med det här inlägget motiveras med den putslustiga rubriken)
Punkt punkt punkt
Enormt irritationsmoment på Facebook: medelålders kvinnor som avslutar allt de skriver med punkt punkt punkt (...). Statusuppdateringar kan vara något i stil med "Idag ska jag ut och gå i det fina vädret. Kul..." eller "Gud vad roligt att få åka på semester..." eller "Jag älskar verkligen mina barn...".
Jag skriver medelålders kvinnor, för jag har aldrig sett en man (oavsett ålder) eller yngre kvinna använda sig av punkter i överflöd. Det är som om de tre punkterna ska agera utfyllnad i texten, som om det vore slöseri med tecken att inte ta med de extra punkterna, typ som de som ber att få ta med sig pizzakanterna hem eftersom "de redan betalat för hela pizzan".
De tänker förstås inte på att punkt punkt punkt också kan betyda något i en text, att det pekar på en vidare innebörd. Det underförstådda. Att "kul" är motsatsen till det ironiska "kul..." osv.
Det är nästan som med utropstecken, där ett överanvändande förringar textens innebörd (jämför t ex "Sommarlov!" och "sommarlov!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!").
/ Vän av ordning
Jag skriver medelålders kvinnor, för jag har aldrig sett en man (oavsett ålder) eller yngre kvinna använda sig av punkter i överflöd. Det är som om de tre punkterna ska agera utfyllnad i texten, som om det vore slöseri med tecken att inte ta med de extra punkterna, typ som de som ber att få ta med sig pizzakanterna hem eftersom "de redan betalat för hela pizzan".
De tänker förstås inte på att punkt punkt punkt också kan betyda något i en text, att det pekar på en vidare innebörd. Det underförstådda. Att "kul" är motsatsen till det ironiska "kul..." osv.
Det är nästan som med utropstecken, där ett överanvändande förringar textens innebörd (jämför t ex "Sommarlov!" och "sommarlov!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!").
/ Vän av ordning
måndag 23 maj 2011
You gotta move
I och med att jag fått ett nytt jobb börjar det vara dags att stå på egna ben och flytta hemifrån. Att bo kvar hemma för länge i vuxen ålder är lite konstigt och om man kombinerar det med alla mina EGENHETER så ger det klara seriemördarvibbar (och sådant kan man vara utan).
Så nu börjar sökandet efter en lägenhet.
(Rubriken)
Så nu börjar sökandet efter en lägenhet.
(Rubriken)
A second opinion
Får jag be om en åsikt från Eder, kära läsare?
Som ni vet så kan jag vara ganska "anti", det ligger i mina gener som den "bänn-Strömberg" jag är. Om något blir för mainstream så måste jag revoltera mot det och ett av mina korståg går mot såna där profesionella studiotagna profilbilder på Facebook.
En motpol till alla dessa putsade bilder vore att själv använda en riktigt sönderpixlad bild, något så pixligt att det för tankarna till 8-bitars NES. Men problemet ligger i att inte göra bilden för pixlig, så att det ser ut som en sån där anonym förbrytarbild i kvällspressen.
Jag hade tänkt mig något sånt här (och kör samtidigt en favorit (ironi) i repris från gårdagens inlägg):
Bara för att liksom.
Men blir det egentligen bara ett löjets skimmer över alltihop?
/undrande_87
Som ni vet så kan jag vara ganska "anti", det ligger i mina gener som den "bänn-Strömberg" jag är. Om något blir för mainstream så måste jag revoltera mot det och ett av mina korståg går mot såna där profesionella studiotagna profilbilder på Facebook.
En motpol till alla dessa putsade bilder vore att själv använda en riktigt sönderpixlad bild, något så pixligt att det för tankarna till 8-bitars NES. Men problemet ligger i att inte göra bilden för pixlig, så att det ser ut som en sån där anonym förbrytarbild i kvällspressen.
Jag hade tänkt mig något sånt här (och kör samtidigt en favorit (ironi) i repris från gårdagens inlägg):
Bara för att liksom.
Men blir det egentligen bara ett löjets skimmer över alltihop?
/undrande_87
söndag 22 maj 2011
Mustaschkampen, försök 3
Ni kanske minns det första försöket att skaffa tjusarkvast, den där kampen på liv och död som enbart resulterade i ett anorektiskt persikofjun? En dryg månad senare tycker jag att det är dags för ett tredje försök. Det andra försöket blev ett anti-försök som knappt hade börjat innan det tog slut på grund av att en fest kom i vägen och, ja, jag ville inte se ut som en persika då.
Ett tredje försök alltså.
Mål: En lika elegant tangorabatt som den Thommy Berggren har i filmen Elvira Madigan.
Resultat: Ungefär samma som tidigare.
Slutsats: En förhoppning om en distingerad maskulinitet och mognad accentuerar istället en känsla av ungdom - det skapar en motsatt effekt. Det är ungefär som med äldre män som försöker vrida tillbaka tiden genom att göra överkamningar, något som istället får dem att se ännu äldre ut.
* På Internet-communityn Apberget fanns en kvinna på 55+ som hade ett fotoalbum där hon "försökte smajla till det", ett album som någon kommenterade med orden "epic fail".
Ett tredje försök alltså.
Mål: En lika elegant tangorabatt som den Thommy Berggren har i filmen Elvira Madigan.
Resultat: Ungefär samma som tidigare.
 |
| Spejsat sätt att hålla i telefonen, va? |
 |
| Jag försöker "smajla till det"* |
 |
| "Il Duce-perspektiv" och far away eyes |
* På Internet-communityn Apberget fanns en kvinna på 55+ som hade ett fotoalbum där hon "försökte smajla till det", ett album som någon kommenterade med orden "epic fail".
lördag 21 maj 2011
"Hällkvists spöke"
Ibland när ett verktyg blivit borttappat inne på morfars verkstad brukar försvinnandet förklaras med "Nu har Hällkvist varit här och spökat". Hällkvist, fastighetens förre ägare, och hans vålnad tillskrivs ansvaret för förlagda saker och ett dåligt närminne.
Kan det vara gubben Hällkvists spöke som ligger bakom mysteriet med det gamla inlägget som flyttats så att det ser ut som att det publicerats idag?
Mojo Risin' och Rambl'r Geist (...bön)
Det sägs att Jim Morrison brukade kalla sig för Mojo Risin', åtminstone innan han blev den hallucinogena varelsen the Lizard King (som i: "I'm the Lizard King, I can do anything!"). Mojo Risin'. Det kan vara tidernas coolaste (åtminstone fonetiska) anagram.
Tidigare denna afton var jag ute och premiärsprang på Umedalens elljusspår och då tänkte jag på hur jag tappade motivationen med löpningen då jag var ungefär 14 år. Puberteten slog hårt mot träningslusten och då min farfar (som var en skidåkare och löpare av rang) avled i samma veva tappade jag geisten.
Geist, det är ett ord som man kan bilda med hjälp av bokstäverna i mitt namn. Det ena ledde till det andra och medan jag sprang försökte jag komma på ett lika snärtigt anagram som Jim Morrisons. Men det bästa jag kunde komma fram till var Rambl'r Geist (...bön). Det låter som ett passande namn för en skurk i sci-fi serien Star Gate (förutsatt att b-ö-n tas bort förstås).
Men lite häftigt låter det allt, i alla fall om man vänder på det: Geist Rambl'r (...bön). Nästan som då Stones frågar "Did you hear about the midnight rambler?".
Hockeykort
Tidigare i veckan hjälpte jag min morfar med att felsöka en vedklyv som inte fungerade som den skulle. Vi skruvade sönder den i molekyler, testade alla kablar, monterade ner hydrauliken och hittade ...ingenting. Obduktionen visade endast på "naturliga orsaker", som det skulle ha låtit i en tv-deckare.
Det ska sägas med ens att jag är en enorm sucker för lukten av nysågat trä, det hamnar på topp tre i listan över mina favoritdofter (tillsammans med ny hemelektronik och citrusfrukter), men det låg något bekant över doften som blandningen av sågspån och den spillda hydrauloljan skapade som jag inte kunde placera. Förrän idag. Sågspån/hydraulolja-fusionen luktade precis som hockeykort, ni vet de där samlarbilderna från NHL.
När jag var mindre var jag en manisk samlare av hockeykort. Jag la alla mina pengar på det och att kalla det ett beroende vore en underdrift. Vi samlade tillsammans, Jonas och jag.
Ibland, om vi hade tur, kunde pappa få för sig att köpa ett paket till oss om vi hade gjort något bra. Efter en skolskidtävling visade pappa sin uppskattning genom att slänga varsitt paket med Elitseriekort i huvudet på oss (han är inte de stora gesternas man).
Jag minns särskilt en gång, då vi stannade till på Statoil efter att ha hälsat på farfar i Åsele och pappa köpte varsitt paket med hockeykort från Upper Deck till oss, då Jonas fick ett jubileumskort från då Wayne Gretzky gjorde sitt 802:a mål i NHL och passerade Gordie Howe som rekordhållare. Vilken lycka!
Tiden då ett hockeykort med Gretzky kändes mer värdefullt än en miljon kronor, var det den lyckligaste i mitt liv?
Det ska sägas med ens att jag är en enorm sucker för lukten av nysågat trä, det hamnar på topp tre i listan över mina favoritdofter (tillsammans med ny hemelektronik och citrusfrukter), men det låg något bekant över doften som blandningen av sågspån och den spillda hydrauloljan skapade som jag inte kunde placera. Förrän idag. Sågspån/hydraulolja-fusionen luktade precis som hockeykort, ni vet de där samlarbilderna från NHL.
När jag var mindre var jag en manisk samlare av hockeykort. Jag la alla mina pengar på det och att kalla det ett beroende vore en underdrift. Vi samlade tillsammans, Jonas och jag.
Ibland, om vi hade tur, kunde pappa få för sig att köpa ett paket till oss om vi hade gjort något bra. Efter en skolskidtävling visade pappa sin uppskattning genom att slänga varsitt paket med Elitseriekort i huvudet på oss (han är inte de stora gesternas man).
Jag minns särskilt en gång, då vi stannade till på Statoil efter att ha hälsat på farfar i Åsele och pappa köpte varsitt paket med hockeykort från Upper Deck till oss, då Jonas fick ett jubileumskort från då Wayne Gretzky gjorde sitt 802:a mål i NHL och passerade Gordie Howe som rekordhållare. Vilken lycka!
Tiden då ett hockeykort med Gretzky kändes mer värdefullt än en miljon kronor, var det den lyckligaste i mitt liv?
Facerape
En vän på Facebook blev faceraped med statusuppdateringen "Jag vill fan ha stock!". Det var inte särskilt påhittigt, det verkar som att 90 % av alla facerapes handlar om "bögighet", men nämnandet av ordet stock gör att man osökt tänker på de putslustiga och ekivoka t-shirtarna som sägs säljas i amerikas nationalparker: "I got wood at [NN] National Park"
Hälften så gammal, hälften så stor
Idag hjälpte jag min mormor att möblera om i huset. Ett par bokhyllor skulle bytas ut och i en av de gamla hyllorna hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från maj 1998. Artikeln handlade om en löpartävling och det fanns en bild på mig då jag sprintade mot mål.
Då var jag tio år. Enligt Wii-fit testet som jag gjorde hemma hos JT och Maria förra helgen så är min Wii-ålder 20 (testet, som leddes av en talande Wii-board, talade också om att jag är 0,4 i BMI från att klassas som "Obesed" och att jag borde tänka på min hållning). Då var jag alltså hälften så gammal som nu (och om vi inte räknar efter Wii-ålder så kan vi avrunda den verkliga åldern).
På bilden hade jag en mörkblå träningsoverall i ett regnavvisande glansigt tyg och ett fokuserat ansiktsuttryck. Jag minns träningsoverallen mycket väl, jag tyckte att den fick mig att se seriös ut, som Haile Gebreselassie, typ. Den satt på ett sånt där halvtajt sätt som utstrålade en "den här killen, han har sprungit förut"-känsla, tyckte jag då i alla fall. Bilden visade att den inte alls satt särskilt bra, den mer liksom hängde fast vid kroppen som en säck i motvind (den där bristande klädkompabiliteten tycks ha funnits redan då).
Förutom den illasittande träningsoverallen och ansiktsuttrycket - fighting facet - var det mest iögonfallande med bilden hur oerhört liten jag var. Jag skrev i tidigare inlägg att löpningen går så tungt nu eftersom det är tio år och trettio kilo sen jag var aktiv och om man ser på tidningsurklippet så får det uttalandet revideras till "tretton år och fyrtio kilo". Jag var så liten att jag hade kunnat blåsa bort vid storm och säckiga kläder.
Jag var hälften så gammal, hälften så stor.
Då var jag tio år. Enligt Wii-fit testet som jag gjorde hemma hos JT och Maria förra helgen så är min Wii-ålder 20 (testet, som leddes av en talande Wii-board, talade också om att jag är 0,4 i BMI från att klassas som "Obesed" och att jag borde tänka på min hållning). Då var jag alltså hälften så gammal som nu (och om vi inte räknar efter Wii-ålder så kan vi avrunda den verkliga åldern).
På bilden hade jag en mörkblå träningsoverall i ett regnavvisande glansigt tyg och ett fokuserat ansiktsuttryck. Jag minns träningsoverallen mycket väl, jag tyckte att den fick mig att se seriös ut, som Haile Gebreselassie, typ. Den satt på ett sånt där halvtajt sätt som utstrålade en "den här killen, han har sprungit förut"-känsla, tyckte jag då i alla fall. Bilden visade att den inte alls satt särskilt bra, den mer liksom hängde fast vid kroppen som en säck i motvind (den där bristande klädkompabiliteten tycks ha funnits redan då).
Förutom den illasittande träningsoverallen och ansiktsuttrycket - fighting facet - var det mest iögonfallande med bilden hur oerhört liten jag var. Jag skrev i tidigare inlägg att löpningen går så tungt nu eftersom det är tio år och trettio kilo sen jag var aktiv och om man ser på tidningsurklippet så får det uttalandet revideras till "tretton år och fyrtio kilo". Jag var så liten att jag hade kunnat blåsa bort vid storm och säckiga kläder.
Jag var hälften så gammal, hälften så stor.
fredag 20 maj 2011
torsdag 19 maj 2011
"Well gee, I don't know"
Det sägs att Clint Eastwood en gång gästade David Lettermans talk show och fick frågan "Hur kommer det sig att du är så cool?". Clintan ska då ha tagit fram ett cigarettpaket, snärtat till med handleden så att en cigarett flög upp i luften, lutat sig fram, fångat cigaretten i mungipan och svarat "Well gee, I don't know".
På tal om cigaretter alltså (och ännu en anledning till ett eventuellt nikotinberoende).
På tal om cigaretter alltså (och ännu en anledning till ett eventuellt nikotinberoende).
Tattoo you och/eller the Marlboro man
Jag är väldigt lättpåverkad då det gäller populärkultur. Jag vet inte varför, men det är så oerhört lätt att ta till sig och samtidigt så oerhört omfattande att det aldrig uppstår en mättnad. Hade populärkultur varit en sekt hade jag sen länge rabblat radbandsböner och klätt mig i särk.
Jag har flera gånger nämnt att om jag någon gång skulle tatuera mig så vore Karl-Alfreds ankare på underarmen det enda alternativet ("Karl-Alfreds ankare" låter inte det som en svensk deckare?), men har jag sagt att det enda som skulle få mig att börja röka vore möjligheten att få en likadan röst, en viskande bas, som mannen i Marlboro-reklamen som säger "Welcome to Marlboro Country"?
Så om ni ser mig med en cigarett i handen, tacka populärkulturen.
Jag har flera gånger nämnt att om jag någon gång skulle tatuera mig så vore Karl-Alfreds ankare på underarmen det enda alternativet ("Karl-Alfreds ankare" låter inte det som en svensk deckare?), men har jag sagt att det enda som skulle få mig att börja röka vore möjligheten att få en likadan röst, en viskande bas, som mannen i Marlboro-reklamen som säger "Welcome to Marlboro Country"?
Så om ni ser mig med en cigarett i handen, tacka populärkulturen.
Förlåt, jag kunde inte låta bli
Narkotikapartiet - ger dig en sil i vädret.
Narkotikapartiet - lägg din röst på dem som hör röster.
Narkotikapartiet - en fräsch injektion i den svenska politiken.
Och så vidare.
Narkotikapartiet - lägg din röst på dem som hör röster.
Narkotikapartiet - en fräsch injektion i den svenska politiken.
Och så vidare.
Läge för Persbrandt att ge sig in i politiken?
Narkotikapartiet - när alliansen och de röd-gröna inte känns rätt för dig.
onsdag 18 maj 2011
Att vara ett snällo
Jag läste i en artikel om mordet på president Lincoln att en av männen som låg bakom attentatet enbart var med eftersom han inte kunde säga nej till de andra. Det var något som jag kunde relatera till, inte så mycket den mordiska komplotten som oförmågan att säga nej.
En oförmåga är precis vad det är och den kan bero på två saker: avsaknad av ryggrad eller en överdriven snällhet (eller kanske en kombination av båda). Eftersom ingen vill kännas vid sin egen feghet utesluts det alternativet och då återstår bara snällheten.
Björntjänster för den egna personen, det är vad den överdrivna snällheten oftast innebär. Men den kan te sig på andra sätt också. I Brott och straff beskrivs den mördade ockerkvinnans syster som en kvinna som visserligen är väldigt ful men också väldigt snäll och därför har fått två barn med två olika män.
Det är till det sättet jag ställer min förhoppning om att få förgrena släktträdet, genom att någon kvinna efteråt ska tänka att "han såg så snäll ut att jag inte hade hjärta att säga nej".
Men det förstås, att vara ett sådant snällo skulle kunna innebära att telefonnumret hamnar som klotter på damrummets väggar på andra klassens nattklubbar under rubriken "Ring hit om du inte är krässen" (felstavat och allt).
...och då är man ju tillbaka på björntjänsterna.
En oförmåga är precis vad det är och den kan bero på två saker: avsaknad av ryggrad eller en överdriven snällhet (eller kanske en kombination av båda). Eftersom ingen vill kännas vid sin egen feghet utesluts det alternativet och då återstår bara snällheten.
Björntjänster för den egna personen, det är vad den överdrivna snällheten oftast innebär. Men den kan te sig på andra sätt också. I Brott och straff beskrivs den mördade ockerkvinnans syster som en kvinna som visserligen är väldigt ful men också väldigt snäll och därför har fått två barn med två olika män.
Det är till det sättet jag ställer min förhoppning om att få förgrena släktträdet, genom att någon kvinna efteråt ska tänka att "han såg så snäll ut att jag inte hade hjärta att säga nej".
Men det förstås, att vara ett sådant snällo skulle kunna innebära att telefonnumret hamnar som klotter på damrummets väggar på andra klassens nattklubbar under rubriken "Ring hit om du inte är krässen" (felstavat och allt).
...och då är man ju tillbaka på björntjänsterna.
tisdag 17 maj 2011
Tjernobyl
Ibland då pappa och jag pratar vid middagsbordet brukar vi ställa frågor av typen "hur mycket skulle du kräva för att...". Det där "för att" kan variera från att bada i spillolja till att gå på glödande kol och omfattar allt mellan himmel och jord. Den krävda summan blir också därefter och den högsta summan hittills var pappas krav för att äta ett ton mums-mums (något han säger sig ha "förätit" sig på) som var "mer pengar än det finns i Sverige".
Igår höll jag på att läsa en historietidning där det fanns ett reportage om Tjernobyl-olyckan och jag frågade därför pappa hur mycket han skulle ha för att flytta till Pripjat. Svaret: En stor stereoanläggning och att få välja vilka skivor han ville från Bear Family Records skivkatalog (ett tyskt skivbolag som specialiserat sig på amerikansk 50's och 60's musik).
Att flytta in i en radioaktiv spökstad > Mums-mums
Sådan är han, min pappa.
Igår höll jag på att läsa en historietidning där det fanns ett reportage om Tjernobyl-olyckan och jag frågade därför pappa hur mycket han skulle ha för att flytta till Pripjat. Svaret: En stor stereoanläggning och att få välja vilka skivor han ville från Bear Family Records skivkatalog (ett tyskt skivbolag som specialiserat sig på amerikansk 50's och 60's musik).
Att flytta in i en radioaktiv spökstad > Mums-mums
Sådan är han, min pappa.
Inte längre arbetslös/arbet slö/arbets slös
Igår blev jag anställd till ett nytt jobb. Det kändes bra, främst av konsumtionsbefrämjande skäl.
Bauchschmerzen
Det sägs att drömmar är hjärnans sätt att bearbeta de intryck som samlats under dagen, men jag undrar om inte drömmar i själva verket är resultatet av matsmältning. Inte ens i feberyrsel, då hjärnan är som ett hårdstekt ägg, har jag drömt så konstiga saker som under magsmärtsrelaterade nätter.
Den senaste gången jag var magsjuk, påsken 2006, drömde jag att jag tvångsarbetade i en Volvo-fabrik där de tillverkade växellådor och att all personal var tvungna att utföra sitt arbete i tältsängar, som under inga villkor fick lämnas eftersom det fanns något frätande på golvet.
Igår natt hade jag okristligt ont i magen. Det kan ha varit söndagens kebabtallrik (som till 50 % bestod av vissna salladsblad) som spökade. Jag sov dåligt, vred och vände mig. Täcket blev för varmt, så jag kastade bort det och då blev det för kallt. Ingenting var riktigt bra. Och sen var det drömmarna.
Jag drömde att det var språklektion på gymnasiet och att det enda jag kunde säga var "Ich habe bauchschmerzen". Läraren, språknazisten från gymnasiet, skällde ut mig på tyska så att saliv sprutade, men allt jag kunde svara var "Ich habe bauchschmerzen" och då skällde hon ännu mer. Det blev, som det alltid tycks bli i drömmar, en rundgång som inte gick att ta sig ur.
Den senaste gången jag var magsjuk, påsken 2006, drömde jag att jag tvångsarbetade i en Volvo-fabrik där de tillverkade växellådor och att all personal var tvungna att utföra sitt arbete i tältsängar, som under inga villkor fick lämnas eftersom det fanns något frätande på golvet.
Igår natt hade jag okristligt ont i magen. Det kan ha varit söndagens kebabtallrik (som till 50 % bestod av vissna salladsblad) som spökade. Jag sov dåligt, vred och vände mig. Täcket blev för varmt, så jag kastade bort det och då blev det för kallt. Ingenting var riktigt bra. Och sen var det drömmarna.
Jag drömde att det var språklektion på gymnasiet och att det enda jag kunde säga var "Ich habe bauchschmerzen". Läraren, språknazisten från gymnasiet, skällde ut mig på tyska så att saliv sprutade, men allt jag kunde svara var "Ich habe bauchschmerzen" och då skällde hon ännu mer. Det blev, som det alltid tycks bli i drömmar, en rundgång som inte gick att ta sig ur.
måndag 16 maj 2011
Born to run (...eller inte)
Igår sprang jag den där stafetten som jag lovade att vara med i. Jag hade ägnat lördagen till att ladda med både föda (Tom&Jerry-kex och palt) och vätska (en liter Cola och en liter mjölk) och borde därför ha varit i gott slag. Men det var jag inte. Jag var bara pinknödig och nervös.
Efter att AT plockat upp mig på Umedalen åkte vi till universitetsområdet, där tävlingen skulle hållas. Starten och växlingarna skedde inne på den nybyggda friidrottsanläggningen.
Det första vi möttes av inne på arenan var en svag doft av krut, vilket kunde tolkas som ett av tre scenarior:
Jag hade den tvivelaktiga äran i att ta startsträckan och det gick väl sådär. Jag sprang fyrtiofem sekunder snabbare än vad jag hade beräknat, förstörde inte alltför mycket för mina lagkamrater och borde därför ha varit nöjd. Men den psykologiska terror som det innebar att se hur medtävlarna svävade iväg medan jag själv närmast trampade vatten vore något för USA att anamma i Guantanamo Bay. Man ska inte blicka bakåt för mycket och yada yada yada, men insikten i att jag själv en gång i tiden hade kunnat kriga i toppen, medan jag numera fick finna mig i att försöka hänga med evighetsgubbarnas tempo (de äldre män som tycks kunna springa i en och samma hastighet till tidens ände) var inte munter.
På det stora hela var det ändå lite som en tidsresa tillbaka 12 år i tiden. Då var det löpartävlingar varje helg och varje helg var fylld av samma nervositet och samma behov av att urinera fyrahundra gånger innan start. Varje tävling följdes också av ett besök på en pizzeria och nu, precis som då, beställde jag en kebabtallrik (och i sedvanlig ordning blev jag besviken på nämnda tallrik).
"Tramps like us, baby we were born to run" som Springsteen sjöng, men kanske hade han en annan grupp av människor i tankarna än såna som mig? Troligtvis.
Efter att AT plockat upp mig på Umedalen åkte vi till universitetsområdet, där tävlingen skulle hållas. Starten och växlingarna skedde inne på den nybyggda friidrottsanläggningen.
Det första vi möttes av inne på arenan var en svag doft av krut, vilket kunde tolkas som ett av tre scenarior:
- Den fåfängans fyrverkeri som löparna som hade solglasögon på sig - trots att det var mulet och låg regn i luften - stod för hade efterlämnat luftburna spår.
- En förnimmelse av den löprelaterade holmgång som komma skulle, som ett varsel i doftform.
- Att jag höll på att bränna mitt krut enbart genom att jogga ett varv runt stadion (och ja, så dåligt tränad är jag).
Jag hade den tvivelaktiga äran i att ta startsträckan och det gick väl sådär. Jag sprang fyrtiofem sekunder snabbare än vad jag hade beräknat, förstörde inte alltför mycket för mina lagkamrater och borde därför ha varit nöjd. Men den psykologiska terror som det innebar att se hur medtävlarna svävade iväg medan jag själv närmast trampade vatten vore något för USA att anamma i Guantanamo Bay. Man ska inte blicka bakåt för mycket och yada yada yada, men insikten i att jag själv en gång i tiden hade kunnat kriga i toppen, medan jag numera fick finna mig i att försöka hänga med evighetsgubbarnas tempo (de äldre män som tycks kunna springa i en och samma hastighet till tidens ände) var inte munter.
På det stora hela var det ändå lite som en tidsresa tillbaka 12 år i tiden. Då var det löpartävlingar varje helg och varje helg var fylld av samma nervositet och samma behov av att urinera fyrahundra gånger innan start. Varje tävling följdes också av ett besök på en pizzeria och nu, precis som då, beställde jag en kebabtallrik (och i sedvanlig ordning blev jag besviken på nämnda tallrik).
"Tramps like us, baby we were born to run" som Springsteen sjöng, men kanske hade han en annan grupp av människor i tankarna än såna som mig? Troligtvis.
söndag 15 maj 2011
Tramp stamp
Idé: Skulle inte den där bilden på Karl-Alfred, som fanns med i ett tidigare inlägg, fungera som en stämpel för inlägg fokuserande på eller innehållande EGENHETER?
Sån är jag, liksom.
Ett storhetsvansinne (i det lilla)
Människor som blir bjudna till ett stort evenemang på Facebook och känner sig tvungna att skriva om varför de inte kan komma. Vad är grejen med det?
Om de är en av, låt säga, 600 inbjudna så gör deras medverkan egentligen varken till eller från (i alla fall sett ur ett större perspektiv). Att de ändå känner tvånget av att tala om att de inte tänker dyka upp tyder antingen på ett storhetsvansinne eller en missriktad artighet.
Den där bortförklaringen till varför de inte kommer, som liksom säger "Ni får försöka klara er så gott ni kan utan mig, det kommer bli svårt jag vet, men världen går vidare ändå" är ju så onödig. Tacka nej till inbjudan och låt det räcka så.
Vid dessa tillfällen vill man väldigt gärna skriva "We didn't ask for you life story".
Om de är en av, låt säga, 600 inbjudna så gör deras medverkan egentligen varken till eller från (i alla fall sett ur ett större perspektiv). Att de ändå känner tvånget av att tala om att de inte tänker dyka upp tyder antingen på ett storhetsvansinne eller en missriktad artighet.
Den där bortförklaringen till varför de inte kommer, som liksom säger "Ni får försöka klara er så gott ni kan utan mig, det kommer bli svårt jag vet, men världen går vidare ändå" är ju så onödig. Tacka nej till inbjudan och låt det räcka så.
Vid dessa tillfällen vill man väldigt gärna skriva "We didn't ask for you life story".
lördag 14 maj 2011
"Kom ut din jävla luffare!"
Artikel från Västerbottens Folkblad (klicka HÄR för att läsa den i sin helhet):
(...)
Dödshot är förstås allvarliga saker och kanske inte alltid korrekt att skämta om. MEN den 51-årige mannen har alltså hotat genom att banka på dörren till en bostad och skrikit "Kom ut din jävla luffare så jag får sätta en kula i pannbenet på dej" varefter han skjutit ett skott i luften. Det är i alla fall vad grannarna, som blev vittnen till händelsen säger. 51-åringen hävdar att det omöjligt kan ha avlossats ett skott eftersom det var en cigarettändare i form av en pistol.
Men smällen som grannarna hörde då, som ett vittne var 600 procent säker på att det var en pistol? Enkelt. Skottljudet uppstod då den 51-årige mannen febrilt rannsakade sitt ordförråd efter något skrämmande/hotfullt att säga och tankarna då uppnådde den hastighet där ljudvallen sprängdes.
Han bankade alltså på dörren hemma hos en annan man och kallade mannen för luffare. Luffare!
(...)
Dödshot är förstås allvarliga saker och kanske inte alltid korrekt att skämta om. MEN den 51-årige mannen har alltså hotat genom att banka på dörren till en bostad och skrikit "Kom ut din jävla luffare så jag får sätta en kula i pannbenet på dej" varefter han skjutit ett skott i luften. Det är i alla fall vad grannarna, som blev vittnen till händelsen säger. 51-åringen hävdar att det omöjligt kan ha avlossats ett skott eftersom det var en cigarettändare i form av en pistol.
Men smällen som grannarna hörde då, som ett vittne var 600 procent säker på att det var en pistol? Enkelt. Skottljudet uppstod då den 51-årige mannen febrilt rannsakade sitt ordförråd efter något skrämmande/hotfullt att säga och tankarna då uppnådde den hastighet där ljudvallen sprängdes.
Han bankade alltså på dörren hemma hos en annan man och kallade mannen för luffare. Luffare!
Peter Pan
Det finns människor som avnjuter sina lördagskvällar med rött vin och ostbrickor, där de stryker ut femton olika sorters mögelostar på importerade spröda kex eller knäckebrödssticks (d v s uppimpade bitar husmans som eventuellt är kryddade med salt). Vuxna kallas de visst, dessa människor.
Sen finns det också människor som spenderar sin lördag med att smeta ut nougatkräm på Tom&Jerry-kex och sen sköljer ner det med mjölk. Albin kallas de visst, dessa människor.
Sällan känner jag mig mer som Peter Pan än under dessa ögonblick av livskonstraster. Jag blir nog aldrig vuxen.
Sen finns det också människor som spenderar sin lördag med att smeta ut nougatkräm på Tom&Jerry-kex och sen sköljer ner det med mjölk. Albin kallas de visst, dessa människor.
Sällan känner jag mig mer som Peter Pan än under dessa ögonblick av livskonstraster. Jag blir nog aldrig vuxen.
Luftgevär
Ett plötsligt uppkommet begär efter att få skjuta luftgevär, vad skulle Freud säga om det?
Samverkan
Det finns ett avsnitt av Simpsons där de gör en spoof på den klänning som Jennifer Lopez bar under Grammygalan 2000. I avsnittet är det Agnes Skinner som bär klänningen under en gala där Homer roastas och när hon äntrar scenen säger Grampa "Hot Toledo! What's keeping that dress on?" varpå Sideshow Mel ställer sig upp bland publiken och svarar "The collective will of everyone in this room".
Jag sökte ett jobb tidigare och jag får reda på om jag blir anställd eller inte på måndag, så därför kan ni väl använda det här "rummets" kollektiva viljestyrka till att hålla tummarna?
Jag sökte ett jobb tidigare och jag får reda på om jag blir anställd eller inte på måndag, så därför kan ni väl använda det här "rummets" kollektiva viljestyrka till att hålla tummarna?
Fotnot
Märklig upptäckt: mina fötter tycks ha krympt under det senaste året. Ungefär en halv centimeter per fot (tänk ironin i om fötterna hade krympt en fot). Det måste betyda att jag antingen har fått samma fel som Peter Forsberg har med sin högerfot (där fotvalvet dragit ihop sig så pass att foten blivit kortare) eller att någon börjat snöra mina fötter, som de gjorde i Kina förut, medan jag sover.
Men det förstås, det ena behöver inte utesluta det andra.
Men det förstås, det ena behöver inte utesluta det andra.
Albin Strömberg Overdrive
Igår hälsade jag på hos JT, Maria och deras katter Pål och Sylvester. Tobias var också där. Vi drack kaffe, irländskt och vanligt, och spelade Wii. Det var fint och trevligt. Social samvaro är ju det, fint och trevligt.
Jag cyklade dit, på mammas cykel. Jag susade fram i det slags värdiga trampandet som bara damcyklars utväxling tycks erbjuda på högsta växeln. På herrcyklar (Peggan!) verkar de höga växlarna endast vara avsedda för färder i ljusets hastighet, man får stånka sig fram med stumnade lårmuskler (uppförsbackar? En omöjlighet!) och alla farter under 50 km/h är liksom att försöka krypköra en bil på femmans växel. Men damcyklar! Jag susade fram utan att behöva trampa ihjäl mig och kände mig som Amelia Earhart kanske gjorde då hon flög runt jorden.
Jag flöt fram, som kvicksilver, och inte ens vid Hamnmagasinet, då passageraren i en BMW ombyggd till epa-traktor hängde ut genom sidorutan och skrek något opassande till mig ("Jävla kärring!"), tappade jag värdigheten i trampandet.
Jag trampade på, rakryggad och med manligheten intakt.
Jag cyklade dit, på mammas cykel. Jag susade fram i det slags värdiga trampandet som bara damcyklars utväxling tycks erbjuda på högsta växeln. På herrcyklar (Peggan!) verkar de höga växlarna endast vara avsedda för färder i ljusets hastighet, man får stånka sig fram med stumnade lårmuskler (uppförsbackar? En omöjlighet!) och alla farter under 50 km/h är liksom att försöka krypköra en bil på femmans växel. Men damcyklar! Jag susade fram utan att behöva trampa ihjäl mig och kände mig som Amelia Earhart kanske gjorde då hon flög runt jorden.
Jag flöt fram, som kvicksilver, och inte ens vid Hamnmagasinet, då passageraren i en BMW ombyggd till epa-traktor hängde ut genom sidorutan och skrek något opassande till mig ("Jävla kärring!"), tappade jag värdigheten i trampandet.
Jag trampade på, rakryggad och med manligheten intakt.
I yam what I yam
Då jag var mindre var jag Cartoon Network-frälst. Jag såg allt (det var faktiskt så jag lärde mig engelska) och eftersom jag tycks vara så gammal att den politiska korrektheten ännu inte hade blommat ut i min barndom så såg jag också Karl-Alfred. Det var min favoritserie. Han pratade så roligt och jag tyckte att han såg lustig ut med pipan på sniskan. I rollen som lillebror tyckte jag också att det var ganska häftigt att Karl-Alfred ständigt lyckades besegra den betydligt större Bluto.
Sen var det förstås våldet. Som att Bluto blir slagen så hårt att han hamnar ute i jordens omloppsbana eller att Karl-Alfred, oprovocerat, slår in tänderna på en mexikan som flinar upp sig i en dörröppning. Om detta sedan kombineras med spenatens effekt och tonerna av "Yankee Doodle Dandy" så blir det starka scener för en femåring.
Jag tror att det var redan där som min pacifism grundlades, för om man inte kan slå någon så hårt att denne hamnar ute i rymden finns det liksom ingen mening med att slåss (andra saker som etsade sig fast från serien är den direkta tankereferensen till att armarna består av turbiner/stridsvagnar/Rock of Gibraltar efter ett lyckat gympass och att jag, på fullaste allvar, skulle välja ett likadant ankare som det Karl-Alfred har om jag någon gång skulle tatuera mig).
Det är något som gör att jag alltid börjar tänka på Karl-Alfred på våren. Alltid på våren och alltid i maj (som förra året). Kanske är det våldet det beror på, att det tecknade våldet blir ett substitut för de vårkänslor och hormonrusningar som aldrig får utlopp. Som ett tjäderspel för det undermedvetna, typ.
Sån är jag.
Sen var det förstås våldet. Som att Bluto blir slagen så hårt att han hamnar ute i jordens omloppsbana eller att Karl-Alfred, oprovocerat, slår in tänderna på en mexikan som flinar upp sig i en dörröppning. Om detta sedan kombineras med spenatens effekt och tonerna av "Yankee Doodle Dandy" så blir det starka scener för en femåring.
Jag tror att det var redan där som min pacifism grundlades, för om man inte kan slå någon så hårt att denne hamnar ute i rymden finns det liksom ingen mening med att slåss (andra saker som etsade sig fast från serien är den direkta tankereferensen till att armarna består av turbiner/stridsvagnar/Rock of Gibraltar efter ett lyckat gympass och att jag, på fullaste allvar, skulle välja ett likadant ankare som det Karl-Alfred har om jag någon gång skulle tatuera mig).
Det är något som gör att jag alltid börjar tänka på Karl-Alfred på våren. Alltid på våren och alltid i maj (som förra året). Kanske är det våldet det beror på, att det tecknade våldet blir ett substitut för de vårkänslor och hormonrusningar som aldrig får utlopp. Som ett tjäderspel för det undermedvetna, typ.
Sån är jag.
onsdag 11 maj 2011
Väsen
Det finns en serie på SVT som heter Väsen, som handlar om övernaturliga ting i Sverige. Avsnitten är korta, bara 15 minuter, och igår handlade det om "Vittra" som fanns bland jämtländska fäbodar. Igår var första gången jag såg serien och egentligen var den inte alls så bra, det hinner ju inte bli särskilt uttömmande på 15 minuter och många frågor lämnas därför obesvarade. Men det fick mig att tänka på då jag var liten.
Då jag var i förskoleåldern, 5-6 år sådär, brukade jag kliva upp klockan fyra på morgonen. Jag kunde inte sova längre än så (mycket beroende på den traumatiska jultomteupplevelsen) och eftersom ingen annan i familjen var uppe fanns det inte så mycket annat att göra än att se på tv. Jag hade nyss lärt mig hur teven startades och att man var tvungen att välja kanal genom videon (så att pappa skulle kunna spela in Batman) så därför behövde jag inte heller väcka mamma eller pappa.
Jag tyckte det var fint att kliva upp så tidigt. Det var en särskild stillhet i huset, som om hela världen fortfarande sov och jag var den enda som var vaken. Så jag kurade skymning framför teven.
Natt-tv var annorlunda på den tiden, det var inte en massa quiz-program på varje kanal och inte heller enbart testbilder med de utmärkande tinnitusljuden. Nej, på den tiden fylldes tablån med allehanda program med blandade innehåll. Inget tecknat dock, men istället sändes en amerikansk dokumentärserie om övernaturliga fenomen. Jag blev helt begeistrad av programmet och insöp klipp om utomjordingar och Loch Ness-odjuret under andäktig tystnad (jag minns särskilt väl då de visade det där klippet med Bigfoot).
En femårings källkritik är inte lika utvecklad som en vuxen människas, så därför trodde jag att det var en faktadokumentär. Jag trodde att allt som visades var sant och verkligt.
Det blev en ond cirkel. Jag vaknade tidigt för att jag inte kunde sova och jag kunde inte sova för att jag vaknade tidigt (och såg programmet). Ena natten tyckte jag mig se hur Bigfoot stod utanför fönstret och tittade in och nästa natt var det "den hoppande djävulen från London" som stod därute i mörkret med flammande ögon. Men ändå kunde jag inte sluta att se programmet.
Med morgonljuset som stöd blev till och med en mörkrädd femåring tillräckligt modig för att konfrontera amerikanska väsen (som dock sedan hemsökte femåringen på kvällen).
Då jag var i förskoleåldern, 5-6 år sådär, brukade jag kliva upp klockan fyra på morgonen. Jag kunde inte sova längre än så (mycket beroende på den traumatiska jultomteupplevelsen) och eftersom ingen annan i familjen var uppe fanns det inte så mycket annat att göra än att se på tv. Jag hade nyss lärt mig hur teven startades och att man var tvungen att välja kanal genom videon (så att pappa skulle kunna spela in Batman) så därför behövde jag inte heller väcka mamma eller pappa.
Jag tyckte det var fint att kliva upp så tidigt. Det var en särskild stillhet i huset, som om hela världen fortfarande sov och jag var den enda som var vaken. Så jag kurade skymning framför teven.
Natt-tv var annorlunda på den tiden, det var inte en massa quiz-program på varje kanal och inte heller enbart testbilder med de utmärkande tinnitusljuden. Nej, på den tiden fylldes tablån med allehanda program med blandade innehåll. Inget tecknat dock, men istället sändes en amerikansk dokumentärserie om övernaturliga fenomen. Jag blev helt begeistrad av programmet och insöp klipp om utomjordingar och Loch Ness-odjuret under andäktig tystnad (jag minns särskilt väl då de visade det där klippet med Bigfoot).
En femårings källkritik är inte lika utvecklad som en vuxen människas, så därför trodde jag att det var en faktadokumentär. Jag trodde att allt som visades var sant och verkligt.
Det blev en ond cirkel. Jag vaknade tidigt för att jag inte kunde sova och jag kunde inte sova för att jag vaknade tidigt (och såg programmet). Ena natten tyckte jag mig se hur Bigfoot stod utanför fönstret och tittade in och nästa natt var det "den hoppande djävulen från London" som stod därute i mörkret med flammande ögon. Men ändå kunde jag inte sluta att se programmet.
Med morgonljuset som stöd blev till och med en mörkrädd femåring tillräckligt modig för att konfrontera amerikanska väsen (som dock sedan hemsökte femåringen på kvällen).
tisdag 10 maj 2011
I skuggan av sig själv
Igår fick jag en förfrågan om att vara med i en löparstafett på söndag. Eftersom jag inte kan säga nej (en karaktärssvaghet) ger det för handen att jag sa ja. Som alltid följdes ja:et av ett internt "men vad har du nu ställt till med?" och en stilla fundering över om det inte vore dags för en KBT-behandling för alla dessa EGENHETER.
Löpning alltså. För ungefär tio år och trettio kilo sedan brukade jag tävla i löpning. Jag var ganska duktig och blev uttagen till träningsläger för "talanger" som länets friidrottsförbund anordnade. Men det var då. Tio år och trettio kilo senare är jag inte alls i samma slag som förut. Då liksom flöt jag fram som kvicksilver. Nu är jag för tung, varje steg är en kamp och en retsam påminnelse om hur lätt det brukade vara.
Det blir lite som att leva i skuggan av sig själv, att springa en tävling igen, och därför våndas jag extra mycket över gårdagens betingade "ja".
Fan också.
Löpning alltså. För ungefär tio år och trettio kilo sedan brukade jag tävla i löpning. Jag var ganska duktig och blev uttagen till träningsläger för "talanger" som länets friidrottsförbund anordnade. Men det var då. Tio år och trettio kilo senare är jag inte alls i samma slag som förut. Då liksom flöt jag fram som kvicksilver. Nu är jag för tung, varje steg är en kamp och en retsam påminnelse om hur lätt det brukade vara.
Det blir lite som att leva i skuggan av sig själv, att springa en tävling igen, och därför våndas jag extra mycket över gårdagens betingade "ja".
Fan också.
måndag 9 maj 2011
Som korallrevsfiskar
I lördags åkte AT och jag till Umeå för att köpa nya löparskor. Om man, som jag, har ett löpsteg där foten viker inåt tvingas man till pronationsavdelningen - löparskornas motsvarighet till stödstrumpor. Utbudet av pronationsskor är också lika upphetsande som stödstrumpor, det krävs en udda böjelse för att till fullo kunna uppskatta det.
Jag fick tre modeller att välja bland. De första var helt vita, de såg ut som de skor som överklasskvinnor i medelåldern har då de spelar tennis. Kritvita och klumpiga. Det andra paret var som mellanmjölk; vita, svarta och samtidigt väldigt grå. Det tredje paret hade nikotingula snören och var blåspräckliga, som vissa av de tropiska fiskar som lever i korallrev.
Utseendet är förstås inte allt, men vad fasen, jag vill ju inte att folk ska tro att jag vänstrar med min tennisinstruktör. Därför lämnade jag butiken två laxar fattigare men med ett par korallrevsfiskar rikare.
Jag fick tre modeller att välja bland. De första var helt vita, de såg ut som de skor som överklasskvinnor i medelåldern har då de spelar tennis. Kritvita och klumpiga. Det andra paret var som mellanmjölk; vita, svarta och samtidigt väldigt grå. Det tredje paret hade nikotingula snören och var blåspräckliga, som vissa av de tropiska fiskar som lever i korallrev.
Utseendet är förstås inte allt, men vad fasen, jag vill ju inte att folk ska tro att jag vänstrar med min tennisinstruktör. Därför lämnade jag butiken två laxar fattigare men med ett par korallrevsfiskar rikare.
Snilleblixt
OM en bloggare vill ha fler läsare till sin blogg borde väl det bästa sättet vara att skriva en kommentar i en medelstor blogg och bifoga sin egen länkadress?
söndag 8 maj 2011
Sju kilo (med hårt k)
Jag skulle ju försöka mig på att deffa, som ni kanske minns (eller inte, kanske har ni viktigare saker för er?). Jag började, för att sedan (redan!) efter en vecka ta ett uppehåll under påsk. Föga förvånande resulterade påsken i att vikten ökade ...med tre kilo.
Man ska inte lägga så stor vikt (häh!) vid snabba viktförändringar eftersom de sällan är permanenta. Det är oftast bara vätska som binds i kroppen. Därför är det inte heller någon anledning att höja ögonbrynen över att jag sedan dess gått ner sju kilo (troligtvis bara vätska och påskglädje).
Stopp ett tag! Innan ni börjar svära svavelosande för er själva över det där uppenbara självförhärligandet från min sida, så ska ni veta att det inte alls är bra. Snabba viktnedgångar tär på kroppen och att det har gått så snabbt tyder på en grov missbedömning från min sida gällande basal ämnesomsättning etc.
Så kids, don't try this at home.
Man ska inte lägga så stor vikt (häh!) vid snabba viktförändringar eftersom de sällan är permanenta. Det är oftast bara vätska som binds i kroppen. Därför är det inte heller någon anledning att höja ögonbrynen över att jag sedan dess gått ner sju kilo (troligtvis bara vätska och påskglädje).
Stopp ett tag! Innan ni börjar svära svavelosande för er själva över det där uppenbara självförhärligandet från min sida, så ska ni veta att det inte alls är bra. Snabba viktnedgångar tär på kroppen och att det har gått så snabbt tyder på en grov missbedömning från min sida gällande basal ämnesomsättning etc.
Så kids, don't try this at home.
lördag 7 maj 2011
Dressmann #2
Alltså, det löjets skimmer som ligger över Dressmanns nya reklam, där medelålders män i piratshorts kör runt i beach-buggys till tonerna av Stones, får mig att rotera i min framtida grav.
fredag 6 maj 2011
Woody Guthrie IRL
Artikel från VK.se:
Den gamle folksångaren Woody Guthrie (Bob Dylans idol!) hade ett klistermärke på sin gitarr där det stod "This machine kills fascists" och kanske var det detta som hagelbrakarelgitarrmannen försökte anamma?
Den gamle folksångaren Woody Guthrie (Bob Dylans idol!) hade ett klistermärke på sin gitarr där det stod "This machine kills fascists" och kanske var det detta som hagelbrakarelgitarrmannen försökte anamma?
Shark repellent spray
Jag beställde en film tidigare i veckan, Batman - The Movie. Jag köpte den i blu-ray. Att göra en högupplöst version av en film från 1966 är ungefär lika effektivt som att sminka upp Tutankhamuns mumie, lägga ut på match.com och hoppas på resultat. Någon kommer att falla för det, bli alldeles till sig, bara för att i slutändan känna sig lurad. Som jag.
Bildupplösningen var ungefär lika häpnadsväckande som filmen i sig (vilket ni får tolka som ni vill) och det är särskilt en scen som jag stör mig på, inte så mycket bilden som scenen i sig:
En fälla är riggad, skeppet är en optisk illusion som försvinner i samma ögonblick som Batman ska stiga ombord. Han fortsätter ner mot vattnet där en haj väntar på honom och i samma ögonblick som havet omfamnar honom går den till attack. Tonen fastställs direkt då Robin utbrister "Heliga sardiner!" medan han kämpar för att hålla helikoptern i luften.
"Heliga sardiner!" hajen har bitit sig fast i Batmans ena knä. Batman slår hajen så hårt att den ändrar form och ser ut att vara gjord av gummi. Pang pang pang! Batman slår slag på slag men hajen släpper inte. Den har bitit sig fast ordentligt och de sylvassa tänderna skär djupare och djupare in i Batmans kött.
"Heliga sardiner!" Batmans och hajens dödskamp tvingar Robin att uppbåda all sin kraft för att hålla helikoptern stabil. Hajen kastar sig envetet fram och tillbaka, Batmans knä är den fasta punkt vilken hajens massa roterar kring. Batman har tillräckligt med sinnesnärvaro för att klämma fast hajens huvud mot repstegen så att han kan ta fram walkie-talkien från Batbältet. Samma sinnesnärvaro gör att han klarar av att tala tydligt då han ger Robin order om att hämta den hajavvisande Bat-sprayen.
"Heliga sardiner!" Robin tvekar. Inte visste han att helikoptern har en uppsjö av avvisande Bat-sprayer för havsdjur. Nu är det en fråga om sekunder, Robin får inte tveka. Han tar sprayburken som är närmast, sliter den till sig för att kontrollera att det är rätt. Yes, hajsprayen! Nu är det bråttom!
"Heliga sardiner!" Robin släpper spakarna till helikoptern. Det är som om helikoptern förstår situationens allvar, för en stund sedan var den som en rodeotjur i luften, men nu är den alldeles stilla. "Vad högt det är!" tänker Robin medan han försiktig firar ner sig till repstegen. Även om hans bäste vän och chef går en kamp mot döden så finns det ingen anledning till att han också ska riskera sitt liv genom att dumdristigt klättra ner för snabbt.
"Heliga sardiner!" Batman slår tunga slag mot hajens kropp, som en boxare mot en sandsäck, duns duns duns! Robin fortsätter klättra ner, men tillslut tar svindeln över. Han klarar det inte längre, stannar till och tänker "Nu får det bära eller brista!". Han krokar fast fötterna och fäller ner överkroppen. "Måtte Batman nå mig nu!". Och det gör han. Förstås. Bästa vänner sviker inte varandra.
"Heliga sardiner!" Batman sprayar hajen i ögonen (kanske har han tänkt "Stay back or you'll get mace in the face!"?). Äntligen släpper hajen, den singlar ner i havet, tömd på krafter, och exploderar i samma ögonblick som den träffar havsytan.
"Heliga sardiner!" Hajen var försåtsminerad!
Missförstå mig rätt nu, jag tycker mycket om gamla Batman. Då jag var mindre sändes tv-serien sent på nätterna och då brukade pappa programmera in videon så att den spelade in avsnitten, så att jag och Jonas kunde se dem dagen efter. Vi tyckte att det var spännande! Än i denna dag kan jag tycka att gamla Batman, trikå-Batman, är bättre och mer naturlig än den nya Batman, kevlar-Batman. MEN det förändrar inte det faktum att specialeffekterna från 1966 inte har åldrats med värdighet.
Bildupplösningen var ungefär lika häpnadsväckande som filmen i sig (vilket ni får tolka som ni vill) och det är särskilt en scen som jag stör mig på, inte så mycket bilden som scenen i sig:
En fälla är riggad, skeppet är en optisk illusion som försvinner i samma ögonblick som Batman ska stiga ombord. Han fortsätter ner mot vattnet där en haj väntar på honom och i samma ögonblick som havet omfamnar honom går den till attack. Tonen fastställs direkt då Robin utbrister "Heliga sardiner!" medan han kämpar för att hålla helikoptern i luften.
"Heliga sardiner!" hajen har bitit sig fast i Batmans ena knä. Batman slår hajen så hårt att den ändrar form och ser ut att vara gjord av gummi. Pang pang pang! Batman slår slag på slag men hajen släpper inte. Den har bitit sig fast ordentligt och de sylvassa tänderna skär djupare och djupare in i Batmans kött.
"Heliga sardiner!" Batmans och hajens dödskamp tvingar Robin att uppbåda all sin kraft för att hålla helikoptern stabil. Hajen kastar sig envetet fram och tillbaka, Batmans knä är den fasta punkt vilken hajens massa roterar kring. Batman har tillräckligt med sinnesnärvaro för att klämma fast hajens huvud mot repstegen så att han kan ta fram walkie-talkien från Batbältet. Samma sinnesnärvaro gör att han klarar av att tala tydligt då han ger Robin order om att hämta den hajavvisande Bat-sprayen.
"Heliga sardiner!" Robin tvekar. Inte visste han att helikoptern har en uppsjö av avvisande Bat-sprayer för havsdjur. Nu är det en fråga om sekunder, Robin får inte tveka. Han tar sprayburken som är närmast, sliter den till sig för att kontrollera att det är rätt. Yes, hajsprayen! Nu är det bråttom!
"Heliga sardiner!" Robin släpper spakarna till helikoptern. Det är som om helikoptern förstår situationens allvar, för en stund sedan var den som en rodeotjur i luften, men nu är den alldeles stilla. "Vad högt det är!" tänker Robin medan han försiktig firar ner sig till repstegen. Även om hans bäste vän och chef går en kamp mot döden så finns det ingen anledning till att han också ska riskera sitt liv genom att dumdristigt klättra ner för snabbt.
"Heliga sardiner!" Batman slår tunga slag mot hajens kropp, som en boxare mot en sandsäck, duns duns duns! Robin fortsätter klättra ner, men tillslut tar svindeln över. Han klarar det inte längre, stannar till och tänker "Nu får det bära eller brista!". Han krokar fast fötterna och fäller ner överkroppen. "Måtte Batman nå mig nu!". Och det gör han. Förstås. Bästa vänner sviker inte varandra.
"Heliga sardiner!" Batman sprayar hajen i ögonen (kanske har han tänkt "Stay back or you'll get mace in the face!"?). Äntligen släpper hajen, den singlar ner i havet, tömd på krafter, och exploderar i samma ögonblick som den träffar havsytan.
"Heliga sardiner!" Hajen var försåtsminerad!
Missförstå mig rätt nu, jag tycker mycket om gamla Batman. Då jag var mindre sändes tv-serien sent på nätterna och då brukade pappa programmera in videon så att den spelade in avsnitten, så att jag och Jonas kunde se dem dagen efter. Vi tyckte att det var spännande! Än i denna dag kan jag tycka att gamla Batman, trikå-Batman, är bättre och mer naturlig än den nya Batman, kevlar-Batman. MEN det förändrar inte det faktum att specialeffekterna från 1966 inte har åldrats med värdighet.
torsdag 5 maj 2011
Just ja!
Ibland kan jag glömma bort att en blogg bör handla om annat än klädpessimism och EGENHETER. Å ena sidan ska det vara personligt, men å andra sidan ska det vara mer än bara gammalt hederligt självutplånande. Det blir en personlighetsparadox.
Vill ni kanske läsa om något annat, som t ex att jag var på en anställningsintervju igår?
Hur gick intervjun då? Jag vet inte!
Vill ni kanske läsa om något annat, som t ex att jag var på en anställningsintervju igår?
Hur gick intervjun då? Jag vet inte!
onsdag 4 maj 2011
Lokalbussar
Då mamma har sin lägenhet i utkanten av Umeå (vilket av någon anledning får mig att tänka på Springsteens "Darkness on the edge of town") är det lättaste sättet att ta sig in till centrum genom att åka lokalbuss.
Jag gillar att åka lokalbuss, dels för att det är så smidigt med en fungerande kollektivtrafik och dels för allt man får se, både på bussens in- och utsida. Medresenärerna i bussen ger en bild, ett tvärsnitt, av Umeås befolkning; de åldrade damerna med röda slingor i håret; de bedagade alkistanterna; de bubblande gymnasisterna; grovarbetarna med varselbyxor och jeansjacka (eller vice versa); studenterna med dreadlocks. Hela spektrat.
Under vissa turer är det ett persongalleri värdigt en Dostojevskij-roman. Som förra veckan då en korpulent man med glest halmfärgat skägg, lång skinnrock och Skellefteå AIK-hoodie klev ombord på bussen. Mannen skrek frågande om det var "NÅGON SOM VILLE PRATA EN STUND?". Egentligen ville han nog bara ha någon att prata till och inte med då han satte sig vid ett par storögda flickor. Då bussen nått den hållplats där flickorna skulle av gick mannen vidare in i bussen, igen frågande om det var "NÅGON SOM VILLE PRATA LITE?". Denne någon blev en äldre dam i rostbrun kappa som satt ensam. Mannen satte sig bredvid damen och ungefär fem sekunder in i konversationen utbrast mannen: "DOM KAN DRA ÅT HELVETE ALLIHOP!" som sedan följdes av en stunds tystare prat och sedan "JA, ALLA POLITIKER KAN DRA ÅT HELVETE! ÅT HELVETE MED DOM!".
Eller senare samma dag, då vad som såg ut att vara en tolvåring med helskägg och jeansväst klev ombord med en systembolagskasse i ena handen och den andra hängande runt axlarna på sin flickvän (han hade världens minsta händer!). De satte sig i sätet framför mig. Inget konstigt med det. Det konstiga var att han på pricken pratade som Magnus Ugglas rollfigur Kristoffer i filmen G. Typ, såhär.
G - Som i gemenskap, det är vad det är att åka lokalbuss, vare sig man tvingar till sig denna gemenskap eller om man omfamnar gemenskapen med världens minsta händer.
Jag gillar att åka lokalbuss, dels för att det är så smidigt med en fungerande kollektivtrafik och dels för allt man får se, både på bussens in- och utsida. Medresenärerna i bussen ger en bild, ett tvärsnitt, av Umeås befolkning; de åldrade damerna med röda slingor i håret; de bedagade alkistanterna; de bubblande gymnasisterna; grovarbetarna med varselbyxor och jeansjacka (eller vice versa); studenterna med dreadlocks. Hela spektrat.
Under vissa turer är det ett persongalleri värdigt en Dostojevskij-roman. Som förra veckan då en korpulent man med glest halmfärgat skägg, lång skinnrock och Skellefteå AIK-hoodie klev ombord på bussen. Mannen skrek frågande om det var "NÅGON SOM VILLE PRATA EN STUND?". Egentligen ville han nog bara ha någon att prata till och inte med då han satte sig vid ett par storögda flickor. Då bussen nått den hållplats där flickorna skulle av gick mannen vidare in i bussen, igen frågande om det var "NÅGON SOM VILLE PRATA LITE?". Denne någon blev en äldre dam i rostbrun kappa som satt ensam. Mannen satte sig bredvid damen och ungefär fem sekunder in i konversationen utbrast mannen: "DOM KAN DRA ÅT HELVETE ALLIHOP!" som sedan följdes av en stunds tystare prat och sedan "JA, ALLA POLITIKER KAN DRA ÅT HELVETE! ÅT HELVETE MED DOM!".
Eller senare samma dag, då vad som såg ut att vara en tolvåring med helskägg och jeansväst klev ombord med en systembolagskasse i ena handen och den andra hängande runt axlarna på sin flickvän (han hade världens minsta händer!). De satte sig i sätet framför mig. Inget konstigt med det. Det konstiga var att han på pricken pratade som Magnus Ugglas rollfigur Kristoffer i filmen G. Typ, såhär.
G - Som i gemenskap, det är vad det är att åka lokalbuss, vare sig man tvingar till sig denna gemenskap eller om man omfamnar gemenskapen med världens minsta händer.
En reva i verkligheten
Har ni någon gång drabbats av känslan att man tror att man befinner sig i ett parallellt universum, då allt ser ut precis som vanligt men något, en enda sak, är så väsensskilt annorlunda att det inte kan vara verkligt? Så var det för mig idag.
I inlandet i allmänhet och i Fredrika i synnerhet råder det brist på kvinnor i, vad som skulle kunna kallas, fertil ålder. De växer inte på träd, tjejerna (utan någon demografisk teori att luta mig mot tror jag, tvärsäkert, att det beror på att kvinnor i modern tid har lättare att bryta sig loss från hemmet än vad män har). När man då, som idag, under en promenad träffar på en klunga bestående av tio tjejer, så uppstår den där revan i verkligheten.
Det var som Narnia ...nästan.
I inlandet i allmänhet och i Fredrika i synnerhet råder det brist på kvinnor i, vad som skulle kunna kallas, fertil ålder. De växer inte på träd, tjejerna (utan någon demografisk teori att luta mig mot tror jag, tvärsäkert, att det beror på att kvinnor i modern tid har lättare att bryta sig loss från hemmet än vad män har). När man då, som idag, under en promenad träffar på en klunga bestående av tio tjejer, så uppstår den där revan i verkligheten.
Det var som Narnia ...nästan.
tisdag 3 maj 2011
Skjortinkompatibilitet
Jag hoppas att ni inte tror att gårdagens inlägg om skjortan som fastnade var ett försök att vara självpornografisk på samma sätt som då Jan Guillou i Ondskan beskriver hur hans alter ego Ponti spräcker sömmarna i en jacka. Det var det inte. Det var ett exempel på min märkliga anatomi. Jag är lite som Karl-Alfred i min sammansättning, underarmarna är tjockare än överarmarna och det gör mig asymmetrisk.
Asymmetrin skapar skjortinkompatibilitet. De skjortor som passar för underarmarna passar inte övriga kroppen. De ser ut som tält, de är för långa och får mig att se ut som om jag anammade "boyfriend shirt"-modet (vilket ser ganska märkligt ut på en icke-homosexuell kille) och om de istället stoppas in innanför byxorna så blir de pösiga, som muffin-tops. Skjortor som är anpassade efter den övriga kroppen och inte underarmarna leder istället till situationer som den i lördags.
Kan detta kanske klassas som dagens I-landsproblem?
(Som en sista parentes: jag gillar inte kortärmade skjortor)
Asymmetrin skapar skjortinkompatibilitet. De skjortor som passar för underarmarna passar inte övriga kroppen. De ser ut som tält, de är för långa och får mig att se ut som om jag anammade "boyfriend shirt"-modet (vilket ser ganska märkligt ut på en icke-homosexuell kille) och om de istället stoppas in innanför byxorna så blir de pösiga, som muffin-tops. Skjortor som är anpassade efter den övriga kroppen och inte underarmarna leder istället till situationer som den i lördags.
Kan detta kanske klassas som dagens I-landsproblem?
(Som en sista parentes: jag gillar inte kortärmade skjortor)
måndag 2 maj 2011
Provhytts-Houdini
Den egentliga anledningen till att jag åkte till Umeå i helgen var att mamma fyllde år tidigare under veckan och att jag därför skulle fira henne. Jag var inte beredd på lördagens fest, i alla fall inte klädmässigt, så för att fixa en någorlunda reko "feststass" gjorde jag ett besök på Dressmann (och ja, att jag handlar där skvallrar om min bristande känsla för stil). Till mitt stora förtret hade Stones försvunnit från den interna radio-tablån och istället ersatts av Veronica Maggio (men hey, där hade det ju kunnat vara värre).
Jag tycker att det är svårt att handla kläder. Jag vet inte vad jag klär i och håller därför liksom till godo med ett visst klädesplagg. Jag köper det bara för att ha något att ha, att klä mitt väsen i (en dålig andedräkt?). Jag driver oftast bara omkring inne i butiken tills jag ledsnar och tar första bästa plagg som ser någorlunda ut och sen skyndar jag mig till provhytten för att se så att det sitter någorlunda. Ofta slutar det med att jag ser ut som ett mähä.
I lördags var det samma visa. Jag gick in i butiken, släntrade runt, grabbade tag i en skjorta och äntrade till sist provrummet. Jag drog på mig skjortan, tyckte att den satt lite för snävt över underarmarna och skulle därför dra av mig den. Men jag satt fast. Det jag trodde var lite för snävt visade sig vara mycket för snävt och nu satt jag fast i ett par rutiga textila handbojor. Det var som ett sånt där kinesiskt fingerlås som dras åt hårdare ju mer man kämpar emot. Jag satt fast.
Även om jag är en person med många EGENHETER så har jag begåvats med några EGENSKAPER också. En av dessa är att jag sällan stressar upp och grips av panik. Efter att ha försökt överraska skjortan med ett par snabba rörelser (men inte så snabba att skjortan skulle gå sönder), där det enda jag åstadkom var att stöta till provhyttens väggar så att dunsen hördes över hela butiken, insåg jag att en annan strategi var nödvändig om jag inte skulle behöva vara tvungen att ta hjälp av expediten (tänk er skammen i det!). Jag lugnade ner mig och började lirka. Jag ömsom spände och ömsom slappnade av i underarmsmusklerna. Det kändes som om jag var med i ett avsnitt av MacGyver, men det funkade. Millimeter för millimeter gled skjortan av mig och tillslut var armarna fria.
Även om triumfen i att bli fri överskuggades av det sociala faux pas:et i att fastna överhuvudtaget, så fanns det ändå en viss känsla av seger i att ha klarat av situationen. Jag var en utbrytarkung.
Jag var provhytts-Houdini.
Jag tycker att det är svårt att handla kläder. Jag vet inte vad jag klär i och håller därför liksom till godo med ett visst klädesplagg. Jag köper det bara för att ha något att ha, att klä mitt väsen i (en dålig andedräkt?). Jag driver oftast bara omkring inne i butiken tills jag ledsnar och tar första bästa plagg som ser någorlunda ut och sen skyndar jag mig till provhytten för att se så att det sitter någorlunda. Ofta slutar det med att jag ser ut som ett mähä.
I lördags var det samma visa. Jag gick in i butiken, släntrade runt, grabbade tag i en skjorta och äntrade till sist provrummet. Jag drog på mig skjortan, tyckte att den satt lite för snävt över underarmarna och skulle därför dra av mig den. Men jag satt fast. Det jag trodde var lite för snävt visade sig vara mycket för snävt och nu satt jag fast i ett par rutiga textila handbojor. Det var som ett sånt där kinesiskt fingerlås som dras åt hårdare ju mer man kämpar emot. Jag satt fast.
Även om jag är en person med många EGENHETER så har jag begåvats med några EGENSKAPER också. En av dessa är att jag sällan stressar upp och grips av panik. Efter att ha försökt överraska skjortan med ett par snabba rörelser (men inte så snabba att skjortan skulle gå sönder), där det enda jag åstadkom var att stöta till provhyttens väggar så att dunsen hördes över hela butiken, insåg jag att en annan strategi var nödvändig om jag inte skulle behöva vara tvungen att ta hjälp av expediten (tänk er skammen i det!). Jag lugnade ner mig och började lirka. Jag ömsom spände och ömsom slappnade av i underarmsmusklerna. Det kändes som om jag var med i ett avsnitt av MacGyver, men det funkade. Millimeter för millimeter gled skjortan av mig och tillslut var armarna fria.
Även om triumfen i att bli fri överskuggades av det sociala faux pas:et i att fastna överhuvudtaget, så fanns det ändå en viss känsla av seger i att ha klarat av situationen. Jag var en utbrytarkung.
Jag var provhytts-Houdini.
Amerikanism
Inget säger väl så mycket om den amerikanska folksjälen som att folket skanderar "U-S-A! U-S-A! U-S-A!" för att fira mordet på Usama Bin Laden?
The Walkin' Dude
Då jag har varit ute och festat vill jag gärna promenera hem. Det är ännu en av mina EGENHETER. När det är dags att gå hem så är det bokstavligen vad jag gör. Det kanske inte låter så konstigt, frisk luft är frisk luft är frisk luft och så vidare, men sträckan spelar ingen roll. Fem kilometer? Inga problem! En mil? Varför inte!
Som efter festen i lördags, då det blev en nätt promenad på två timmar.
Det är inte snålheten i att spara in på en taxiresa det beror på och inte heller behovet av att få bort ruset ur systemet. Det är den tvivelaktiga njutningen i att få plåga sig själv som är tjusningen (och att slippa vådan av att ringa taxin och riskera en "god dag yxskaft"). För då byxorna börjat skava i ljumskarna, fötterna blöder på hälarna och man enligt Karl-Alfreds terminologi nått det stadie där man tänker att "Jag tåler inte mer och mer tåler jag inte" och halva vägen ändå återstår - då inser man hur karaktärsdanande det är. Då man kommit till den insikten, då sträcker man ut stegen ännu mer och går ännu fortare för att, för tusan, man har ju bara kommit halvvägs! When the going gets tough the tough get going, typ.
En annan del av lidelsen med att promenera är att det sent på natten sällan är någon annan ute, inte ens i världsmetropolen Umeå. Förutom sjöfåglarna är de egna fotstegen det enda ljudet som hörs och skornas rytmiska trummande mot asfalten ger en avslappnande effekt. Det blir nästan lite meditativt. Dessutom, då världens enda ljud kommer från de egna fötterna, känner man sig lite som Randall Flagg i Stephen Kings böcker, som the Walkin' Dude.
Som efter festen i lördags, då det blev en nätt promenad på två timmar.
Det är inte snålheten i att spara in på en taxiresa det beror på och inte heller behovet av att få bort ruset ur systemet. Det är den tvivelaktiga njutningen i att få plåga sig själv som är tjusningen (och att slippa vådan av att ringa taxin och riskera en "god dag yxskaft"). För då byxorna börjat skava i ljumskarna, fötterna blöder på hälarna och man enligt Karl-Alfreds terminologi nått det stadie där man tänker att "Jag tåler inte mer och mer tåler jag inte" och halva vägen ändå återstår - då inser man hur karaktärsdanande det är. Då man kommit till den insikten, då sträcker man ut stegen ännu mer och går ännu fortare för att, för tusan, man har ju bara kommit halvvägs! When the going gets tough the tough get going, typ.
En annan del av lidelsen med att promenera är att det sent på natten sällan är någon annan ute, inte ens i världsmetropolen Umeå. Förutom sjöfåglarna är de egna fotstegen det enda ljudet som hörs och skornas rytmiska trummande mot asfalten ger en avslappnande effekt. Det blir nästan lite meditativt. Dessutom, då världens enda ljud kommer från de egna fötterna, känner man sig lite som Randall Flagg i Stephen Kings böcker, som the Walkin' Dude.
söndag 1 maj 2011
Rödtjutet - (också) ett träningsläger
Igår var jag ute på galej. Jag följde med JT och Maria till en inflyttningsfest hos en gammal klasskamrat. Det var trevligt och kul, mest roligt var det faktum att jag blev bjuden och fortfarande var ihågkommen trots att jag inte är kvar på universitetet längre. Sånt värmer.
Jag blev bjuden på ett glas vin, rött, och det är ett av mina mål. Inte att bli bjuden på vin (som om jag vore något som rimmar på "hinktjuder"), men att lära mig att dricka vin. Det ligger något vuxet och sofistikerat över att dricka rödtjut (något som stöttas av Alex Schulmans teori om intressanta och ointressanta människor). Det ger vuxenpoäng.
Då jag var på Systembolaget tidigare under dagen gick det som ett mantra i mitt huvud, som en kättersk version av Hare Krishna's radbandsböner: "Rödtjut, rödtjut, rödtjut, rödtjut, rödtjut". Jag köpte en flaska, redo att dricka och försöka uppskatta det.
Men det är svårt det där, att dricka vin. Varken smaklökar eller mage är vana vid beskan och syrligheten. Det tar emot, kroppen säger nej, och det går endast att ta små små sippar. Det går att sippa på och det går därför också att lära sig att tycka om, men det krävs träning. Det hade underlättat om det inte vore så fruktansvärt strävt, så att tungan slapp förvandlas till ett grovkornigt sandpapper varenda gång, men jag ska bemästra det!
Jag försökte verkligen (som så många gånger förr), men det glas jag bjöds på blev också det enda vin jag drack.
Vinflaskan jag hade köpt på systemet gav jag istället till min förre klasskamrat som en inflyttningspresent (som den enorma sucker för populärkulturella referenser som jag är köpte jag en flaska Chianti; samma som nämns i När lammen tystnar där Lecter säger "I ate his liver with some fava beans and a nice Chianti")
Jag blev bjuden på ett glas vin, rött, och det är ett av mina mål. Inte att bli bjuden på vin (som om jag vore något som rimmar på "hinktjuder"), men att lära mig att dricka vin. Det ligger något vuxet och sofistikerat över att dricka rödtjut (något som stöttas av Alex Schulmans teori om intressanta och ointressanta människor). Det ger vuxenpoäng.
Då jag var på Systembolaget tidigare under dagen gick det som ett mantra i mitt huvud, som en kättersk version av Hare Krishna's radbandsböner: "Rödtjut, rödtjut, rödtjut, rödtjut, rödtjut". Jag köpte en flaska, redo att dricka och försöka uppskatta det.
Men det är svårt det där, att dricka vin. Varken smaklökar eller mage är vana vid beskan och syrligheten. Det tar emot, kroppen säger nej, och det går endast att ta små små sippar. Det går att sippa på och det går därför också att lära sig att tycka om, men det krävs träning. Det hade underlättat om det inte vore så fruktansvärt strävt, så att tungan slapp förvandlas till ett grovkornigt sandpapper varenda gång, men jag ska bemästra det!
Jag försökte verkligen (som så många gånger förr), men det glas jag bjöds på blev också det enda vin jag drack.
Vinflaskan jag hade köpt på systemet gav jag istället till min förre klasskamrat som en inflyttningspresent (som den enorma sucker för populärkulturella referenser som jag är köpte jag en flaska Chianti; samma som nämns i När lammen tystnar där Lecter säger "I ate his liver with some fava beans and a nice Chianti")
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)