Fy farao

Jag vet inte om ni minns den där listan från december? En av punkterna handlade om vad som gjorde mig upprörd och då svarade jag - på sant "Miss World" manér - DE SVÄLTANDE BARNEN I AFRIKA. I efterdyningarna av de senaste dagarnas revolt i Egypten har jag hittat något annat att uppröras över: skändningen av gravplatserna i Luxor.

Jag gillar Egypten, det har jag gjort ändå sedan jag såg en bild av Tutankhamuns dödsmask av guld för första gången. Det ligger ett skimmer av mystik över landet, särskilt sfinxen och pyramiderna. För mig symboliserar pyramiderna evigheten eftersom de känns oändligt gamla (även om det faktiskt hittats en skida här i Västerbotten som de facto är äldre än den äldsta pyramiden - häpp!). En av mina högsta önskningar är att få se pyramiderna på plats, men det blir omöjligt om inte förstörelsen upphör.

Hur i hela fridens dagar tänker egentligen de egyptier som vandaliserar gravplatserna i Luxor? Vill de göra ett statement till nutiden genom att förstöra dåtiden? Är förstörelsen av gamla faraoner den enda möjligheten de ser till att få hämnas på en auktoritet?

Dumheter.

Mellan sommarens längtan och vinterns köld

Är det kanske inte där vi befinner oss nu?

(...och Leif GW Persson kan det där med att döpa böcker)

Brustablett

Jag har märkt att antalet besökare är som högst på söndagar. Hur kommer det sig?

Är bloggen som en lisa för själen efter helgens dekadenta bravader, som en brustablett Treo? Eller är det för att straffa er själva efter helgen, typ som flagellanten i Da Vinci koden?

Fångarna på fortet

Känns inte Rolf Skoglund väldigt fel i rollen som Bébé Fouras? Det är som om han spelar en roll som spelar en roll, varför skulle annars en riviera-playboy agera Rickard Olsson och ställa gåtor i tornet på en havsborg? Precis som Alex Schulman skrev så är det den där konflikten mellan playboy och lekledare som ställer till det. Förstår Fouras inte att en man i vit kostym inte kan ställa gåtor utan att det blir löjligt? Förstår han inte att den mystik som gåtorna kräver omöjliggörs av för långa skjortsnibbar?

Hur hamnade han där egentligen? Ligger det nån deal från Napoleontiden som binder släkten till att arbeta på fortet, som ett gåtgille?

Bedagad

Igår såg jag Rosemary's baby, som sägs vara världens bästa skräckfilm. Det var den inte. Den kändes daterad och hade inte åldrats med värdighet, ungefär som svensk humor från 60-talet. Passé.

Den kändes inte mer obehaglig än gladpopen "Love flows where my Rosemary goes".

Punch line

Det tog drygt åtta månader, men så kom äntligen öppningen till det där skämtet om canadian tuxedos:

"In 1854 Jacob Davis, the inventor of the copper rivet reinforced denim and future manager of Levi Strauss & Co, moved to Canada.

Historians consider this as the canadian tux reform."

*drums*

Gladpop

Men hörru, upp med hakorna! "When life gives you lemons, make lemonade" och allt det där, så därför tar vi lite gladpop istället och klistrar på en leende fasad.

Annonsbjörnen och jag

Idag sa jag upp mig från jobbet. Inte omedelbart men om två månader gör jag min sista dag. Den uppblossade förkylningen var katalysatorn till beslutet. Innan ni börjar tänka i banor som "Tror han att jobb växer på träd, karlsloken?" eller "Han skulle tammefan passa in i nästa säsong av Ung & bortskämd!" så vill jag försöka förklara. Ni som följt bloggen de senaste två månaderna har kanske lagt märke till ett mönster. Det har varit en överdrivet stor andel klagomål. Inget solsken, bara regn. Som en nedåtgående spiral, en lågkonjunktur för humöret. Anledningen ligger i jobbet. Det mal ner mig, suger musten ur mig och urlakar mig. Hade jag varit Charmander i Pokemon så hade livslågan på svansen varit nere på ett minimum. Missförstå mig rätt nu, jag skulle ljuga om jag sa att det är ett drömjobb, men samtidigt skulle det vara en lögn att säga att jag vantrivs. Fikarasterna med de dagliga dart-turneringarna har alltid varit roliga och arbetsuppgifterna acceptabla.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det är ont om arbeten i länet i allmänhet och Fredrika i synnerhet och jag delar också samma jobbpolitiska uppfattning som Fredde R och Ankan B. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. MEN jag klarar det helt enkelt inte. Det är för mycket ljud för mina ljudkänsliga öron (åh, omöjligheten i att både höra dåligt och vara känslig för ljud). Det går inte. Det. Går. Inte.

Det förstör koncentrationen, gör mig tröttare än trött och får mig att känna mig så dum så dum eftersom jag inte klarar av att tänka. Det stressar mig och gör mig till ett vrak. Ett tinnituspipande, uttorkat vrak.

Jag inser att en blogg inte är något vidare bra forum för att försöka sig på att kurtisera, så därför kan jag ju lika gärna spill the beans och berätta att jag lider av sjukdomen Psoriasis. Eksem. Om Gorbatjov hade Sydamerika i sin panna så är min hårbotten en världsatlas. Föga sexigt, men likväl sant. Min psoriasis är direkt relaterad till stress och nuvarande situation gör att det eskalerar. För ett par månader sen hade en grupp djurrättsaktivister en reklam på VK:s hemsida. Reklamen bestod av en bild på en björn och texten "Varje dag tappas tre liter galla ur ett sår på magen som aldrig läker". Lite så är det för mig, inte det där med gallan, men psoriasisen på magen spricker ständigt upp och läker aldrig ihop. Fräscht.

Varje gång som det inträffar att hörselproblemen tvingar bort mig från något så känns det alltid som ett sådant enormt bakslag. Om jag vore Napoleon så är det ett Waterloo som ständigt upprepas. Det sårade mig därför lite då AT sa "Men du kan ju inte säga upp dig bara för en enkel förkylning!", som om det enbart berodde på förkylningen. Enligt den typen av Rolling Stones-logik (He can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me dvs. du har fel eftersom du inte tänker på samma sätt som jag) så skulle första världskriget enbart vara Gavrilo Princips fel. Han förstår inte att det finns bakomvarande orsaker och det tycker jag var svagt.

Eländes elände.

Uncontrollable urge

Jag har drabbats av ett närmast överväldigande sug att börja plugga igen, men eftersom framtiden är ett alldeles för stort ansvar att vila på en så oansvarig person som mig själv, så vet jag inte vad jag vill/ska läsa för något.

Förslag?

Cosby sweater

Vad tror ni, finns de att köpa i butik?

Meanwhile

...men å andra sidan så är det inte helt fel att begrava sig själv under en filt och ta del av det mästerverk som sista avsnittet av Twin Peaks(!) faktiskt är:

Cold

Förkyld igen, för andra gången på två veckor. Normalt brukar det bara inträffa en gång i halvåret, vara i tre dagar och sen är jag fit for fight igen. Frisk som en nötkärna. Inte så att jag är någon über-mensch (förutom då det kommer till att bereda popcorn i mikrovågsugn), men så brukar det vanligtvis vara.

Någonting är galet i kroppen.

Monolit

Nackdel med att ha ett litet rum: teven tornar upp sig på ett sätt som påminner om scenen i 2001 - A Space Oddyssey då den svarta monoliten står i sovrummet.

Nu oroar jag mig för testbilds-signalen...

Film

I fredags visades filmen Hannibal på tv. Det sägs att Martha Stewart bröt sin förlovning med Anthony Hopkins eftersom hon inte kunde leva med tanken att varje morgon vakna upp bredvid Hannibal Lecter.

Själv skulle jag välja bort Kathy Bates på grund av rollen som Annie Wilkes (men även av rent estetiska skäl, så ytlig är jag).Vilken fiktiv rollfigur skulle få Er att bryta upp med en skådespelare?

Envishet

Idag efter jobbet åkte jag och AT skidor. Mina skidor var väldigt bakhala. Väldigt väldigt bakhala tillochmed, två steg framåt och ett steg bakåt, typ, och det var i sin tur väldigt väldigt frustrerande. I den längsta backen, i bakhältan (korrekt?) stannade jag till, förbannade skidorna, knöt näven mot himlen, och bestämde mig för att om det skulle gå lika dåligt under nästa skidtur, så ska jag inte åka skidor fler gånger under den här säsongen. Efter att hotet hade yppats så gick det inte att ta tillbaka. Det hade svävat ut i kosmos och gått från en impulsiv tanke till ett löfte. Och löften är till för att hållas, det är en principsak. AT tyckte att det var löjligt.

Det sägs att släkten Strömberg kännetecknas av att vara tjuriga. Jag vet inte om det stämmer, men det är i alla fall vad som sägs. Det dialektala uttrycket "Bänn-Strömberg" brukar användas. Som om det vore en arvssynd, den där envisheten. Troligtvis kommer det från då min farfars bror en gång beställde en bil som levererades med fel färg och därför blev på dåligt humör, ställde in bilen i ett skjul och därefter aldrig körde bil igen.

Men å andra sidan finns det väl såna exempel i varje släkt? Eller? Ta t ex mormors bror som än i denna dag bojkottar Konsum efter att på 60-talet ha köpt en tvättmaskin som visade sig defekt. Till saken hör att han blev erbjuden en ny tvättmaskin, men vägrade eftersom han tyckte att de, för enkelhetens skull, borde ha ordnat fram en reservdel istället.

Den egentliga frågan är kanske: gjorde jag rätt eller var det ett för tvärsäkert, barnsligt och tjurigt beslut? Att få styra över sig själv, även i triviala situationer, är väl liksom den sista bastionen? Den fria viljan osv. (Här misstänker jag att jag läser in alldeles för mycket i en enkel skidtur)

Umeå

Ikväll kom jag hem från Umeå. Det ligger alltid ett mått av saknad att fara därifrån. Ett mått, som om det var en del av ett recept.

Jag gillar Umeå, det är en stad med nerv. Levande. Inte så att Fredrika är dött (även en koma-patient är ju vid liv), men det saknar den där nerven.

RE: Weekend

Nej, det skulle ju vara befängt!

Weekend

Ponera att jag skulle åka iväg till Umeå med bussen som går 18.30 för att hälsa på mamma och stanna där till på söndag. Skulle jag vara tvungen att skriva om det på bloggen som en förklaring till varför det inte skulle bli några inlägg under helgen då?

Skolmatsminnen

En gång i grundskolan hade mattanterna hängt upp en artikel från Aftonbladet på den anslagstavla som hängde där matkön passerade. Artikeln handlade om en brittisk pojke i yngre tonåren som hette Glenn. Denne Glenn kunde inte känna mättnadskänsla, han var bottenlös då det kom till mat, så hans föräldrar var tvungna att sätta ett galler över skafferiet. Artikeln kröntes av en bild där Glenn poserade bakom skafferiets galler, som en fånge i ett gammaldags fängelse, med tårar i ögonen. Man kunde se på bilden att han inte hade det lätt, Glenn. Som överviktigt barn med pilotglasögon och konstig frisyr är det inte konstigt att söka tröst och endorfiner i skafferiets värld (vilket påminner om den fantastiska boken Kjell, som ni verkligen bör läsa).

Jag vet inte varför artikeln blivit uppsatt. Ville de att vi skulle äta mindre så att vi inte skulle sluta upp som fångar i våra egna hem, som Glenn (samt spara in pengar till kommunen) eller ville de att vi skulle äta mer eftersom vi hade ynnesten att inte vara utlåsta från skolbespisningen, vårt metaforiska skafferi?

Än i denna dag gäckas jag av detta!

Synonymer

Avmantla: När en flerledad kabels yttersta isolering skalas bort.

Avmantla: När Stålmannen klär av sig.

Electronica

Men, i detta ögonblick, då doften av hemelektronik susar genom flimmerhåren som vinden bland lövkronorna, ligger dagens ledsamheter långt borta.

Här skulle jag kunna leva i evighet!

A "god dag yxskaft" kind of day

Vissa experter förespråkar ljusterapi för att få bukt på vinterdepressioner. Det sägs lyfta humöret. Även om ljus säkert är bra, så vill jag ha ett mer handgripligt botemedel mot the blues. Jag vill göra som Keynes och konsumera mig ut krisen. Därför gjorde jag för ett tag sen en beställning på diverse varor. Det skulle vara fri hemleverans på varorna och därför väntade och väntade jag på att de skulle dyka upp. I denna mörka årstid kan man säga att de lyste med sin frånvaro. Tills igår då jag fick ett SMS som löd "Din order kommer att levereras som planerat [!] imorgon mellan 09 - 15, vi ringer en halvtimme innan leverans". Allt i meddelandet lät bra, förutom "vi ringer" som gav en direkt uppmaning om att jag skulle ta med mig telefonen på jobbet (vilket jag inte brukar göra i vanliga fall).

Alltså, det är jobbigt det där med telefoner. Ångestladdat. Jag gillar det inte eftersom jag alltid blir till "god dag yxskaft!" så fort det är minsta lilla störande ljud i bakgrunden. Alltid, och på Frekab är det aldrig tyst.

Med en så svävande utsatt tid som "någon gång mellan 09 - 15" så blev det också en enda lång väntan, en pina innan plågan. Desolation row, tror jag Bob Dylan kallade det (om man nu kan jämställa det med väntan inför en avrättning).

Och hur gick det då? Jo, precis som vanligt.

Ridå.

18:e januari

Idag satt jag och tänkte på vad jag gjorde just denna dag förra året och vilken skillnad det är mellan nu och då.

Då: Skolan började. Första lektionen var i hela universitetets sämsta sal - S104, klaustrofobiskt beläget rakt under Café Tornet och dit man endast kan ta sig via en smal spiraltrappa. Kursintroduktionen, som normalt brukar ta 15 min, tog de schemalagda två timmarna och gav en fingervisning om hur Redovisning C skulle fortsätta. Efter lektionen briefade en klasskompis mig om hur han hade haft det som utbytesstudent i Kanada. På kvällen tränade jag på IKSU (och åh, så jag saknar det!).

Nu: Klev upp, satte mig på motionscykeln. Gick till jobbet och började klämma kabelskor i maskin. Instant repeat till klockan fyra då jag gick hem. Åkte skidor med AT och hade extremt dåligt fäste.

Ser ni skillnaden? Jag har gått bakåt i utvecklingen, som en delfin!

Farmville-hajpen

Då jag startade datorn och loggade in på Facebook i morse möttes jag av en överraskning. En vänförfrågan. Den där listan har redan avslöjat min awesome lameness (alt. lame awesomeness) så därför kan jag lika gärna också medge att den gjorde mig glad, den där vänförfrågan. Överdrivet glad till och med. Det ligger en stor förtjusning i det faktum att någon faktiskt vill bli ens virtuella vän (i ett icke "Russian women looking for husband" sammanhang, naturligtvis). Lilla jag i lilla Fredrika, och allt det där. Men sen började jag fundera; om alla jag känner redan är mina vänner, vem kan det då vara?

Och mycket riktigt, det var en person som jag aldrig tidigare hört talas om, en hitte-på person med ett hitte-på namn dessutom. Men vad ville hon (ja, det var en kvinna)? Vad fanns att utvinna ur en vänskap med mig? (Åh, så oerhört beräknande det får mig att låta!)

Det är ungefär som då Farmville-hajpen var som störst på Facebook, då personer i bekantskapskretsens yttersta periferi plötsligt kunde skicka en vänförfrågan, som bara fem minuter efter att den accepterats följdes av en "Howdy neighbour!"-förfrågan om att bli grannar på Farmville (och ja! Jag spelade Farmville, tills dess att skördandet gick ut över högskolestudierna, det krävdes en oerhört avancerad planering för att få bondgården och verkligheten att gå ihop).

Att bli utnyttjad, på samma sätt som de som vanligtvis var lite utanför i grundskolan kunde bli om de hade ett nytt tv-spel.

Åh! #3

Åh, dessa söndagar med medföljande söndagsångest, då man helst av allt vill gå under jorden eller resa bort. Kanske till Egypten för att titta på pyramiderna, Påsköarna för att få se stenskulpturerna, London för att få gå på museum eller varför inte USA för att få dricka kaffe i ett litet diner?

Vart skulle Du vilja åka?

2010

Som alla bloggare med självaktning (eller bristande självinsikt) måste jag förstås summera det gångna året på något sätt, i ett försök att få ett grepp om 2010. Det var ett konstigt år, knappt hade 2009 slutat förrän 2011 börjat och någonstans däremellan bör 2010 ha existerat, men gjorde det? Jag vet inte om ni sett filmen Twin Peaks(!) Fire walk with me? Där spelar David Bowie en agent som plötsligt dyker upp på FBI:s kontor, men det är oklart om han verkligen är där eftersom han i efterhand bara synts i övervakningskamerorna och inte irl. "Was he even here?" säger David Lynch's rollkaraktär. Ungefär så är det med 2010 för mig.

En summering alltså. Men inte med bilder, för jag är ingen vidare fotograf och inte heller något vidare tacksamt poseringsoffer. Bilder gör mig obekväm och därför ser jag också obekväm ut på bilder. Stel och uppstyltad, som jag förklarade i ett inlägg från maj. Men där går jag händelserna i förväg, för jag hade tänkt att summera året med hjälp av bloggen. First things first.

Januari:

Året började med att jag vaknade upp med en inte helt oäven smak av starkglögg och whiskey i munnen. Kvällen innan, Nyårsafton, hade förflutit i ett starkglöggsrus. Jag provade också att börja plugga igen, men det visade sig vara början på slutet för min akademiska karriär (för stunden i alla fall).

Februari:

Jag lade fram en propå om en frågestund, var filosofisk och fick skidfeber. Jag dånade över att det serverades Nazigöring till lunch på Café Tornet en dag (Seinfeld!). I ett slag av "förståsigpåeri"/besserwisserism försökte jag mig på att sammanfoga delar av världen med Twin Peaks(!) och actionfilmer.

Mars:

En gömd banan, eller rättare sagt en tingest formerly known as a banan, briserade i min ryggsäck en morgon (än i denna dag ligger det en svag doft av vin över ryggsäcken!). Bananen (och en dödsannons) fick mig sedan att tänka på döden. En festkväll började med att mina chinos sprack (tackochlov inträffade det medan jag fortfarande var hemma i lägenheten) och slutade med att en öl smakade bearnaisesås.

April:

Jag upptäckte den fantastiska paradoxen i ordet skottlåsning och den lediga elegansen i en canadian tuxedo ( och igen) samtidigt som jag förundrades över ett företags försök att få sexrobotar mänskligare, men som istället fick roboten att se ut som något från The Crying Game. JT och jag jobbade hårt med det ännu ofullbordade mästerverket till C-uppsats, men fann oss drabbade av Stockholmssyndrom gentemot förmiddagstv på kanal 9.

Maj:

Jag blev verbalt kidnappad på en fest, berörde ämnet tvåsamhet med hjälp av - den av Tobias google-framluskade - Attractiveness Scale. Jag hade en "dagen-efter" funderation kring "dagen-efter känsla". En kompis kompis kompis felstavning av tequila som "tecila" jinxade min egen stavning. Jag dånade (återigen) av den enorma björntjänsten med att skicka svenska böcker till Afrika. Juvenile delinquents flippade the bird mot mig då jag klivit av bussen i Fredrika (och jag ångrar än i denna dag, trots att jag inte är någon vän av våld, att jag inte gav dem en handgriplig tillrättavisning).

Juni:

Tobias kraschade med cykeln och gav mig psykosomatiska sympatismärtor samma helg som jag blev rörd i hjärttrakten av en salongsberusad mans fumliga men fina kärleksförklaring till sin flickvän. Jag tog farväl av handelshögskolan och tog istället värvning som parkarbetare (åh, så jag saknar det jobbet!).

Juli:

Efter ett, vad det visade sig, kortare uppehåll med bloggandet började jag om på ny kula. Fröken Juli, jungfrumånaden, var som sig bör en marknadsmånad: först Bjurholm och sen Åsele. Men däremellan var det HBD, det enda legitima tillfället att få dra en rotblöta på hemmaplan!

Augusti:

Jag jobbade, svettades och blödde näsblod som hiss-scenen i the Shining. Men allt var inte jobb, vi var ett gäng som var ute och flöt med en flotte och det var flott (häh!).

September:

Det finns en låt som heter "It might as well rain until September" som handlar om en kvinna som ska skriva ett brev till sin pojkvän om hur jobbigt det är då han är borta, men eftersom hon inte vill skriva det rakt ut så skriver hon om vädret istället. Lite så var det för mig också. September var jobbig eftersom sommaren var slut och alla vänner drog tillbaka till Umeå för att börja skolan igen medan jag stannade kvar. Some gotta win some gotta loose, good time Albin's got the blues, typ. Men serien "Lite Sällskap" var bra i alla fall!

Oktober:

Jag slutade jobba som parkarbetare och började dricka kaffe. I min enfald trodde jag att jag äntligen skulle få sommarlov, men började istället på ett annat jobb (ack, när den fria viljan är slav under Mammon).

November:

Det var som om hösten blåste in ett moln av dysterhet över mig. Som om den första kylan gjorde att min spröda blomma av glädje frös sönder och förtvinade. Jag blev sur och tvär på allt i min omgivning, på radio och på något så trivialt som utropstecken. Men den stundande julen lyste bokstavligt talat upp tillvaron och nyhetsrapporteringen om att en förvirrad tysk murat in sig själv höjde också humöret.

December:

Rymden gjorde att tankarna svävade iväg en morgon, tankar som landade med en duns efter att julen var över. Själva julen var fridfull, men vad är "Jag såg mamma kyssa tomten" för en jäkla traumatisk julvisa egentligen? December listades förövrigt som den listigaste månaden 2010.

FIN

(Alltså, jag vet inte om det tyder på storhetsvansinne eller ett ego drabbat av inflation att göra en sån här sammanställning, men what the heck, jag publicerar inlägget ändå).

Soup de jour

...men allt är inte bara guld och gröna skogar och basröstbringande syrgaser med att vara med i en brandkår. En vecka i månaden viks åt innesittande aktiviteter på grund av jouren och det är ingenting konstigt med det eftersom det ger lite skrammel på bankkontot i slutet av månaden. Synd bara att jouren denna gång kolliderade med ett kalas i Umeå som jag gärna skulle ha gått på.

Men sådan är verkligheten och jag klagar inte (bortsett från det här inlägget).

Tanke

Hur kommer det sig att svenska deckare alltid har så töntiga namn? Matthandlare Olssons död...

Macho

Idag läste AT en tidning på jobbet som hette Swedish Firefighters (a k a Brandkårsnytt). En av artiklarna handlade om en syrgas som gav basröst.

Sug på den macho-karamellen en stund!

Nuts!

Då jag gick i nionde klass gjorde jag en veckas praktik hos en fastighetsägare/skötare i Umeå som kallade alla som gjorde något dumt (enligt honom) för "som en påse nötter". Långsamma bilförare var "som en påse nötter", tanter som inte gick över övergångsstället i tid var "som en påse nötter" och otrevliga servitörer var "som en påse nötter".

Är det kanske det han är, nöttjuven, "som en påse nötter"?

FAQ it!

Det ante mig!

(Och det här inläggets nödvändighet motiveras av den putslustiga titeln.)

Dagens tanke

Ok, det har gått nästan en vecka sen Den enfaldige mördaren visades, men den har legat och lurpassat i bakhuvudet ända sen dess.

Hur kommer det sig egentligen att de enda goda människorna i filmen pratar stockholmska? Innebär det per definition att alla skåningar är onda?

#lexyngsjö

Åh! #2

Åh, dessa dagar, då TV4Fakta visar domedagsdokumentärer på morgonkvisten och skjuter moralen i sank inför den stundande arbetsdagen.

#yellowstonevulcandeathgrip

Åh!

Åh, dessa förkylningsdagar, då jag alltid känner mig lika sunkig som en studentlägenhet á la sutterrängvåning på Carlshem.

#ofräsch

Återfall

Igår morse innan jag gick till jobbet såg jag en dokumentär som handlade om gammablixtar. Det skulle jag inte ha gjort, varken sett dokumentären eller gått på jobbet, för i natt drömde jag feberhaltiga drömmar (att skriva febriga blir lite missvisande, va?) om stjärnor som krockade och bildade gammablixtar. Om förintelse och kosmiska fenomen. Det tycks som att feber gör att hjärnan kokar på något sätt och då förvandlas alla drömmar liksom till scrambled eggs.

Så jag är sjuk igen. Förutom det vanliga så har det blivit något vajsing med öronen. Det sprätter och fräser i dem, ungefär som det låter då ett gummiband sträcks sönder. Kusligt.

Om jag tillåts blotta strupen så gör det mig rädd på ett sätt som inte all världens clowner i skinnpajer och Brämhults juicer kan åstadkomma. Sist det var så här illa var då jag började höra dåligt i första början och jag vill helst inte go down that lane igen.

Idag råder därför "Mute-knappens dag" på Jägarvägen. Alla ljud är nedskruvade till ett minimum för att låta öronen vila och förhoppningsvis återhämta sig.

MEN det är dumt att oroa sig över sådant som man inte kan påverka fullt ut, så jag citerar en vis man: "Men det får vi se hur det går".

FAQ

...och var det för den delen något av inläggen från den där feminina listan som ni skulle vilja ha utförligare förklarat?

En kvinnas list

(Och rubriken läses in svengelska, please)

Gårdagens ögonblick var det sista inlägget från den där listan. Jag vet inte om den egentligen bidrog så mycket till att ni lärde känna mig mer ingående? Jag tvivlar.

För varje inlägg kändes det mer och mer som att det var en lista för kvinnor, en kvinnolista. Jag kan ha fel, men rubriker som "What's in your bag?", "Your first love" och "What you ate today" känns onekligen väldigt feminina. Det är inget fel med att bejaka sin feminina sida eller så (sade han med med djup baryton). Det skapar jämlikhet och förståelse för varandra, men att göra det 30 dagar i rad... Inte så att jag tvekar i min roll som man, men det kändes som att det blev en himla massa upprepningar.

Det vore i mitt tycke annorlunda (bättre?) med en mer "rak" lista (som av en händelse ger oss ordet straight på engelska, hur tolkar vi det?). En rak lista med frågor om intressen, favoritböcker, favoritfilmer etc etc. Som ett frågeformulär, typ.

Lokal nyhetsrapportering #7

Jag blir så glad då VK publicerar sånt här på sin hemsida!

Då något så trivialt som ett skadat pingisbord ges utrymme i media (förvisso lokal, men ändå) så håller världen på att bli en bättre plats.

Det mest intressanta brukar dock finnas att läsa i kommentarsfältet. Förutom det obligatoriska "var är föräldrarna?" så förekommer även en hel del putslustighet.

...och då kan jag ju inte vara sämre själv. "Så han greppade tag i ett pingisbord? Är det inte det som i USA kallas för att göra en smash and grab?" (Häh!)

Klagomur

Åh, dessa dagar, då man inte märker skillnad på om hörapparaterna är på eller av.

#suddendeaf

Dag 30 - Ett sista av Albin Strömbergs eviga ögonblick

Listans sista punkt. Ett sista ögonblick. Om det är något den här listan har gjort så är det att frammana ögonblick och minnen som jag inte ägnat några tankar under senare år. Som det där med broderingen som av misstag broderades fast i byxorna. Liksom då, så kretsar det sista ögonblicket också kring skoltiden. Kring en badresa.

Som de allra flesta av er vet är Fredrika så pass litet att det inte finns ett badhus eller simhall här. Vi har en insjö, men det är också den enda möjligheten till tvagning som finns som inte kommer från dusch eller badkar. Därför var vi tvungna att åka till Åsele för att lära oss att simma. Det var ett dubbelsidigt obligatoriskt tvång, det var obligatorisk närvaro och obligatoriskt att lära sig simma. Jag gillar inte tvång. Tvång hämmar. Men tvång är nödvändigt, i alla i grundskolan.

Tvånget i sig var inte det stora problemet. Anledningen till att jag ogillade att åka till Åsele och bada (och till varför jag fortfarande ogillar vatten) var att jag var/är dålig på att simma. Ingenting konstigt med det egentligen, alla kan inte vara bra på allt och yada yada yada. Men enväldsdespoten till badinstruktör, eller badmästare som han tvingade oss att kalla honom, försakade aldrig ett tillfälle till att påpeka detta. Jag antar att han levde på gamla meriter, som badmästare, eftersom han aldrig badade själv. Eller så hade han hittat den där badmästartiteln i ett flingpaket. Han var hursomhelst inte pedagogisk för fem öre (och så här i efterhand funderar jag om inte badmästare är en hittepå-titel av typen "Kejsare av Portugallien"). Åselebarnen som tävlade i simning agerade som måttstock för honom och vi jämfördes alltid med dem. Därför var det inte lätt att vara dålig på att simma. Det var som att jämföra en Ferrari med en Fiat - samma ursprung men en himmelsvid skillnad i förutsättningar.

Så jag gruvade alltid inför badlektionerna. Det var en klump i magen under bussresan dit. Klumpen lättade endast under det korta och prestigeladdade ögonblicket då bussen närmade sig Åsele och det gällde att vara först med att ropa "Kyrktornet! Kyrktornet!" då spiran till Åseles kyrka blev synlig. Hade jag tur var jag sjuk på de fredagar lektionerna var, men oftast var inte fru Fortuna med mig. Troligtvis låg hon i maskopi med den där badmästaren.

(Det jag beskrivit hittills var ett stående inslag, men ögonblicket kommer, bear with me, vettja!)

Efter att den 45 minuter långa psykiska tortyr som badlektionen utgjorde var över skulle vi belönas med en egen medhavd frukt. Oftast var det bara någon skrynklig mandarin, en krosskadad banan eller något annat som stod sig slätt gentemot alla ledsamheter från bassängen. Dessutom hade de andra barnen alltid något bättre med sig, en apelsin skuren i fina klyftor eller en macka (hur hög är frukthalten i en sån?). Vissa hade t o m smugit med sig fikabröd (alltså, våghalsigheten med det var för en mellanstadieelev med mellanstadiemoral häpnadsväckande!).

Men en gång hade jag med mig ett äpple stort som ett salladshuvud. Det var inte ett särskilt gott äpple, liksom alla frukter med gigantism var det torrt och smakade pappkartong. Jag hade råkat lägga de blöta badbyxorna på äpplet innan, så därför smakade det också klor. Men det var ett ovanligt stort äpple och därför gav det en enorm cred från de andra.

Där och då fick de allt något att bita i, de där barnen som smugglade med sig Singoalakex hemifrån (och som var duktiga på att simma)!

Kvalitetstid med kvalitets-TV

Idag är jag sjuk och hostar, har feber, ont i halsen och blöder näsblod. Då jag sväljer gör det ont i svalget och vänstra örat samtidigt, vilket jag tror är en solidarisk grej av örat. En vanlig förkylning helt enkelt.

Så jag är hemma från jobbet och går omkring och fryser och myser i min ensamhet. Att vara hemma och dessutom sjuk öppnar upp för en hel dag där det enda som finns inplanerat är att vila. För det är konstigt det där med feber, man är trött hela tiden men tycks aldrig kunna sova, bara vila. Vila och spendera kvalitetstid med den försummade kamraten tv:n. Och vet ni vad mer som då öppnas upp? En hel värld med "day-time tv"!

Dagen började med Cheaters, ett program på TV400 som handlar om personer som anlitar privatdetektiver för att avslöja deras partners potentiella "infidelity". Det visar sig alltid att misstankarna är befogade och efter ett par dagars spaning från privatdetektiverna så får personen chans att avslöja den misstänkte partnern i en komprometterande situation. Med byxorna nere. Men innan konfrontationen så eldas den svikne partnern upp av programledaren. "So she said that this guy was just some friend? Well I guess that has to feel like a punch in the face right?" eller "This picture shows how he kisses your cousin. That can't make you feel to well, does it?". Resultatet av detta triggande? Som att hälla bensin på eld. Killen/tjejen springer fram till partnerns nya kärleksintresse och slagsmål uppstår.

Programmet avslutades sedan med ett klipp från arkivet om ett gammalt fall där det visade sig att en man var otrogen mot sin fru, med fruns syster. Jag önskar att jag kunde säga "only in America", men faktum är att samma situation har inträffat här i dessa trakter med omnejd också (true story!).

Efter programmet kände jag mig uppriven och smutsig (är det kanske därför det kallas trash-tv?) och bestämde därför att jag skulle se ett avsnitt av det magnifika Ice Pilots på TV4 Anytime för att neutralisera alla intriger, allt naket och alla censurerade svordomar. Det visade sig då att jag sett det sista avsnittet av Ice Pilots igår. Besvikelse. I jakt efter något annat att se hittade jag programmet "Världens kanske sämste pojkvän ...ever!". Det var med en viss tvekan jag klickade igång programmet, som går under originalnamnet "Tool Academy". Det var ungefär som Cheaters, men värre. Programmet börjar med att ett gäng kvinnor ledsnat på att deras pojkvänner beter sig som idioter ("tools") och anmäler dem därför till programmet, där de ska lära sig att uppföra sig som pojkvänner ska. Pojkvännerna, som naturligtvis har för stora egon för att själva inse att de inte är perfekta, skulle inte ställa upp frivilligt i ett sånt program. Därför invaggas de i falsk säkerhet genom en inbjudan till det fiktiva programmet "Mr Awesome" som ska kröna USAs största alfa-hane (en tävling passande för såna som dem, som talar om sig själva i tredje person och påhittade namn som "Matsuflex", "Celebrity" och "M.E.G.A"). Väl på plats avslöjas bluffen då flickvännerna kommer fram bakifrån kulissen. För att inte killarna ska göra myteri förklaras att tävlingen verkligen är en tävling där vinnaren, den som förbättrar sig mest, vinner 100 000 $.

Under programmets gång uppdagas alla snedsteg dessa killar gjort; alla har varit otrogna, en lever på sin flickväns "child-support" som hon får från barnets egentliga far med mera med mera. En kille har t o m haft en hemlig flickvän på sidan om i sex år. Den hemlige flickvännen besöker tävlingen, sanningen uppdagas, den egentliga flickvännen blir förbannad och flyr och den hemlige flickvännen tar då hennes plats i tävlingen [sic!].

Det finns egentligen bara en sak att säga om båda programmen: vilka douches!

Dag 29 - Förhoppningar som förhoppningsvis slår in

Precis som alla andra så vill jag bli någonting. Någonting särskilt. Jag vet inte vad detta någonting är ännu. Alla människor sägs ju ha någon slags potential till att bli bra på något och jag förmodar att det har någonting att göra med att bli någonting.

Så för att bli någonting måste jag hitta någonting som jag är bra på. Någonting som jag behärskar.

McPheever

Åh, dessa dagar med feber, då sömnen och drömmarna är som en blandning mellan ett kaleidoskop och epilepsiorgien i 2001: A Space Oddyssey.


Var det kanske så här Raskolnikov hade det?

Gordisk knut

Idag skulle vi montera en ny motorvärmare på min bil. Vi var i det här fallet jag och morfar, men senare tillkom också min morbror i gänget som förstärkning. Tidigare satt det en slangvärmare där, ni vet en sån som indirekt förser motorblocket med värme genom att värma glykolen vid kylarslangen nedanför kylaren. En slangvärmare är inte optimal. Allt som bör ske genom direktverkan men som istället sker indirekt är inte optimalt. Ännu mindre optimalt blir det då värmaren inte ger någon värme ifrån sig överhuvudtaget. Iskallt.

En bättre variant av värmare är blockvärmaren, som ger den eftertraktade direktverkan. Men först måste en frostplugg bort (behöver jag egentligen förklara proceduren? Ni är väl härdade mekaniker allihop?) To cut to the chase så fick vi bort pluggen utan problem och skulle bara slå fast värmaren i blocket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det begränsade utrymmet gjorde att det bara gick att "dutta" på värmaren med hammaren. Att "dutta" är ungefär lika meningslöst som i Search for the Holy Grail där de får uppdraget att hugga ner skogens största träd med hjälp av en fisk. Verkningslöst, som Sisyfos och hans sten.

Vi provade allt. Vi skruvade bort så mycket som möjligt för att få större slagutrymme, vi provade att pressa in värmaren med en domkraft, vi svor. Allt.

Frustrationen tilltog, men vi hade "satt fan i båten" som man brukar säga och var därför tvungna att ro det hela i land. En motor utan en frostplugg som håller kvar kylarvätskan är ungefär detsamma som att lämna bröstkorgen öppen efter en open heart surgery. Det dränerar livsglädjen.

Den gordiska knuten löstes sedan genom att skruva loss hjulet, borra hål i innerskärmen och med ett en meter långt metalldon som förlängare slå fast värmaren.

Succé!

Dag 28 - Saknad

Vad saknar jag egentligen?

Den här typen av inlägg passar som handen i handsken för människor som mig, som ser glaset som halvtomt snarare än halvfullt.

Jag saknar mycket. Jag saknar sommaren och våren, men det gör ju alla. Mest av allt saknar jag tiden då jag inte var en levande paradox som hör dåligt och samtidigt är känslig för höga ljud. Jag saknar den tid då jag inte var trött hela tiden och inte hade svarta ringar á la Edward Furlong under ögonen. Jag saknar stresstålighet och därför också tålamod. Men det är dumt att sakna sådant som inte går att förändra. Det blir bara klagomål då. Och gnäll. Det är bra att ha mål i livet, men av dessa bör andelen klagomål inte överstiga 50 %.

Något mer konkret som jag saknar är Umeå. Jag saknar universitetet (men inte handelshögskolan), jag saknar utbudet på ICA Maxi (sex sorters Ballerinakex!) och jag saknar IKSU.

Umeå var att vara i rörelse och det saknar jag.

Den enfaldige mördaren #4

...och Tjorven var ju med också! Och precis som jag spekulerade i ett tidigare inlägg om att någon som går under namnet "Tjorven" under uppväxten inte kan annat än hamna på samhällets skuggsida, så bekräftade filmen detta.

#farbrormelkerrestshiscase

Den enfaldige mördaren #3

...och gick Sven verkligen från dåtidens 30-40-tal till 80-talet och tillbaka i sin vandring mot uppgörelsen med fabrikören?

#urledärtiden

Den enfaldige mördaren #2

...men varför hade änglarna på sig kläder som förde tankarna till discons födelse på New Yorks gay-klubbar?

#subliminaltmeddelandekontrasymbolism

Dag 27 - Mitt favoritställe

Här tänker jag utanför lådan och utbrister - Internet! Var annars finns ALLT och var annars är ALLT så lättillgängligt?

Den enfaldige mördaren

Var det någon som såg filmen som slutade nyss på SVT1? Den enfaldige mördaren, av och med Hasse Alfredsson. Om jag tillåts att vara pretentiös så skulle jag vilja påstå att filmen var bättre än boken den bygger på och att Stellan Skarsgård gör den tredje genom tiderna bästa svenska rollprestationen (efter Per Oscarsson i Vaxdockan och Allan Edwall i Limpan).

In the news #3

Hemskt naturligtvis! Alla tillfällen där religiöst oliktänkande skördar människoliv är hemska. Och det lär väl knappast vara helt politiskt korrekt att på något vis "vitsa" om det, men ett sprängdåd i ett badhus? Skulle man inte bli misstänksam mot den där skäggige mannen som tycks ha onaturligt stora bilringar under morgonrocken (som han vägrar ta av sig)?

#hoppsanjagglömdebadbyxornahemma

Dag 26 - Fruktans lön

Om jag tillåts slänga mig med klyschor så finns det ingenting att frukta utom fruktan själv. Fruktan är egentligen ett för starkt ord för att användas i ett sånt här sammanhang, men fobier har vi ju allihop (neurotiker som vi är).

Jag har fyra stora fobier: clowner, second hand-butiker/loppisar, drycker med klumpar i och dåligt diskade glas.

Clowner är så överdrivna i hela sitt sätt att vara. De skrattar överdrivet, som om de vore sinnesjuka. De sminkar sig överdrivet, de är likbleka som om de stigit upp från dödens rike. Leendet är överdrivet och innehåller alldeles för mycket tänder för att kännas äkta och sättet läppstiftet får leendet att sträckas ut in absurdum gör det än mer obehagligt. Clowner gör en parodi av verkligheten och är därför så otäcka. Det exemplifieras i Stephen Kings bok Det där en clown är ett monster.

Det hemska med second hand-butikerna och loppisarna är dofterna. Så fort man kommer in i en sån butik så bombarderas man av tusentals lukter från tusentals människor. Tusentals människors odörer finns insprängda i vartenda föremål i hela butiken. Dessutom vet man inte var sakerna kommer ifrån, vem som använt dem och vad de använts till. Det ligger en obehaglig anonymitet över allt. Värst är skinnjackorna, som - for all I know - skulle kunna vara gjorda av människohud (varningstecken: klädmärket heter "The Gein collection"). Den läderaktiga lukten från skinnjackorna ger mig kväljningar eftersom den alltid är uppblandad med svett och cigarettrök. Det ligger också alltid en unken doft av förråd över dem, som om de likt clownernas dödsmasker kommer från underjorden, från att ha brutit sig ut från en evig magasinering.

Drycker med klumpar i är onaturliga. Vätskor med klumpar i är antingen soppa eller för gamla. Soppor äter man ur djupa tallrikar med sked, man dricker dem inte. Vätskor som fått klumpar eftersom de är för gamla kastar man bort, man dricker dem inte. Drycker med klumpar i är som en misslyckad kompromiss mellan att äta och dricka. Det är som ett brott mot naturlagarna. Ta apelsinjuice med fruktkött som exempel, ögonblicket då fruktköttet silar mellan tänderna och kittlar gommen - värre än döden.

Dåligt diskade glas är obehagliga eftersom de är så onödiga. Dåligt diskade glas är slarvets Optimus Prime. Det ligger en primitiv nivå av äckel då ett glas hålls upp framför ögonen mot ett soligt fönster och ljuset genom glaset bryts av en hinna av fett. Fett som får glaset att kännas glättigt och oljigt.

Ett alla tiders worst case scenario vore därför en clown, iklädd en skinnjacka från Myrorna, som håller i ett dåligt diskat glas med "God Morgon" apelsinjuice.

Tvi!

Angående förkylningar

Idag är jag alltså förkyld. Lite feber, lite ont i halsen och lite annat gör att det inte är något märkvärdigt. Förkylningar är inte märkvärdiga. Det är ingen som vänder sig om och busvisslar efter en förkylning om den passerar på gatan iklädd en tunn sommarklänning. Förkylningar är alldagliga.

Det enda med en förkylning som är värd att uppmärksamma är hur den förändrar rösten. Man blir liksom ett ostämt piano där inte en ton ligger rätt. Som en sån där Darth Vader-röstförvrängare. Man sjunker flera oktaver och hamnar inom det register som tidigare varit förbehållet James Earl Jones och Lotta Bromé (a k a Lotta Brum). Som en andra pubertet, typ (eller är det en fortsättning på den första? Som vidareutbildning?).

Gåtor

Vad får man om man kombinerar Clint Eastwood, en grustäkt, den otäcka kvinnan i En glasblåsares barn, en ohyvlad bräda och en krossad flaska bourbon?

- Min röst at the moment.

#förkylningstiderhejhej

Angående 2011

Så trögstartat det är det nya året, som att åka tillbaka till framtiden och tillbaka (?)

#jetlagged

Dag 25 - En första...

En första av någonting ska inlägget handla om enligt den där listan, men en första av vad? En tolkningsfråga (tolkar jag det som). En första gång av något jag gjorde under 2010, kanske? En första gång av något jag gjorde första gången 2010? Så får det bli.

Egentligen var det en andra gång, den här första gången, men - what the heck - som envåldshärskare i den här bloggen är det ju jag som bestämmer vad som ska skrivas, mihihihi (vansinnesfnitter).

Kaffe. Det är vad jag pratar om. Kaffe och ingenting annat. Den 6:e oktober drack jag kaffe för första gången sedan jag var sex år. Jag mindes det som för beskt och för vuxet (till och med för en så lillgammal person som mig själv). Då skrynklades ansiktet ihop av grimasen som beskan orsakade. "Aldrig mer!" sade jag så nytert som en sexåring kunde.

Aldrig, som i evighet, som i 17 år, som i nu.

Nu, 2010, var det dags. Och jag blev biten. Inte så att jag bäljer i mig kaffe för kaffets skull, utan mer som att jag sparar det till fina stunder. För fint ska det vara, lite nykärt nästan, då dagens kopp med kaffe förtärs.

En av mina drömmar (som jag av någon anledning inte skrev om i inlägget för dag 15) är att få åka till en småstads-diner i USA. Väl där skulle jag beställa kaffe, låta servitrisen - som troligtvis heter Brenda - hälla upp och just börja gå därifrån då jag stoppar henne genom att sakta lyfta på handen. På sant Cooper-manér (behöver jag tillägga att det handlar om Twin Peaks(!)?) skulle jag sedan, inför servitrisen, ta en sipp av kaffet, vänta ett tag (för bästa dramatiska effekt) och sedan säga "You'll have to pardon my french, Brenda, but this is a damn good cup of coffee!" (andra drömmar på american soil är att få "sittin' in a bar, tipplin' a jar in Jackson"  eller att kunna säga att "I met a gin-soaked bar-room queen in Memphis" - för er som kan era Stones).

#somitwitter

Vilken bra grej den är, den där "#" symbolen. Särskilt om man använder den som i Twitter för att kategorisera och etikettera saker.

En space saver!

Dag 24 - The Crying Game

Till skillnad mot för i medelhavsländer (inbillar jag mig i alla fall) så är det inte lika accepterat att gråta i Sverige. Beroende på situation förstås. I alla länder torde det vara accepterat att fälla en tår på begravningar. Men vi i Sverige är inte riktigt lika bra som t ex Spanien då det kommer till att fira triumfer i sportvärlden. Vinner ditt lag - tårar. Förlorar ditt lag - tårar. I Sverige är vi mer nedtonade, som då SVT filmade Johnny Holm då det tillkännagavs att Stefan Holm vunnit bragdguldet, en knuten näve och ett tafatt "Ja!" och sen var det bra.

Vad har detta att göra med min egen förmåga till att ta till tårar då? Jo, att jag är som vilken svensk som helst. Att det krävs att någon närstående går bort eller en plötslig insikt om att allt är förgäves. Eller lök. Då kommer tårarna.

En tanke

Som ni vet så gillar jag att starta propagandamaskinen då det gäller flanellskjortor och som ni också vet så tycker jag om flanell eftersom det är som att ikläda sig en kram. Så om man kramar en person i flanell så är det som att få en kram av en kram, vilket borde resultera i "upphöjt i två" (och ja, jag kan inte undgå att märka att det blir "square" att drapera sig i flanell i så fall).

Men om två personer, som båda har flanellskjortor på sig kramas, blir det kram i kubik i så fall?

/Undrande_87 (som är trött, jag skyller på det)

Honeymonster

Slut på fil, så jag provade mjölk till Start-müslin. Inväntar nu Kalaspuffssyndromet.

#breakfastforchampions

Lillgammal

Idag spelade de förutom Stones också Stand by me med Ben E. King på radion och då blev jag nostalgisk. Mormor hade en skiva, som hon fick då hon jobbade på posten, där den låten fanns med. Jag och min bror brukade lyssna på den skivan då vi var små.

Är det kanske det som innebär att vara lillgammal? Att musiken från barndomens 90-tal utgjordes av gamla dängor från 60-talet.

Dag 23 - Uppåttjack

Låt mig ta ett dagsfärskt exempel på vad som piggar upp mig då jag har the blues: Idag har jag suttit i åtta consecutive timmar med att montera strömbrytare. Ordet montera är egentligen en eufemism för den väldigt basala sysslan med att trycka fast åtta kablar i rätt kontakt. Primatgöra. Då jag satt där, i ingenmanslandet mellan förmiddagsfikat och lunchen, ersattes radioskvalet av det välbekanta introt till Satisfaction och då blev dagen med ens mycket lättare att bära (i alla fall i en halvtimme).

Rolling Stones, där har ni något som alltid får mig på bättre humör.

Stoned!

300

300 inlägg! Det måste firas!

...med en clementin.

#bådafötternapåjorden

Nyårslöften

På en nyhetssändning under nyårsafton gjordes ett reportage ute på stan för att fråga gemene man vad deras nyårslöften skulle bli. En kvinna svarade att hon skulle bli smartare, snyggare, smalare, lyckligare och rikare (true story!).

Om det är något man inte ska göra på årets sista dag, så är det att diktera villkoren för hur nästkommande år ska bli. Det finns liksom alltid en överdriven optimism i det man lovar, som om det logiska tänkandet inte räcker ett helt år utan tar slut i mitten av december. Däremot kan man ha nyårsvisioner för att minska risken för besvikelser. Mål som är så diffusa att man inte fullt ut förstår dem själva t ex "Nästa år ska bli ett av de bättre" eller "Nästa år ska jag till fullo uppskatta de små och stora sakerna" eller "Nästa år ska bli annorlunda". Alltså sådant som inte går att utvärdera och är lika kryptiskt som kinesiska lyckokakor.

Själv föll jag i fällan och lovade mig själv att komma i form inför sommaren - något jag haft som ett stående nyårsinslag, men som jag ändå aldrig riktigt lyckas med. Men nu kommer det (naturligtvis) att vara annorlunda.

Själv då? Vad för slags löften yppades av eder inför det nya året?

Dag 22 - Something that flips the switch

Okej, idag ska jag framföra något som gör mig upprörd. Jag har slarvat med att upplysa om självklarheten i att varje numrerat inlägg har med listan att göra (om jag har gjort det av glömska eller av list för att få folk att bläddra igenom gamla inlägg i jakten på numreringens uppkomst avslöjar jag inte).

En ständig källa till irritation är orättvisor mot människor, mot folk i allmänhet och mot mig i synnerhet. Lidandet hos DE SVÄLTANDE BARNEN I AFRIKA är en sån där sak som gör mig upprörd. Globala problem bör trots allt uppröra oss alla.

En mer lokal sak som gör mig upprörd är storhetsvansinne hos små människor, de som rör sig på samma gräsrotsnivå som mig själv. De där som vill trycka ner andra för att få framhäva sig själva. De som har ett Napoleon komplex som inte är relaterat till längden. De kan förvisso vara stora fiskar i en liten norrländsk damm, men den oförmåga de har med att sätta sig själva i ett större perspektiv (eller större damm, om ni så vill) och finna ödmjukhet i det är enormt upprörande.

...sen så är jag ju inte mer människa än att jag upprörs av skavsår i ljumskarna, då det är slut på fil i kylskåpet, då någon i biopubliken pratar under filmens gång, korvsoppa och dåligt diskade glas.

High Definition

Åh, dessa dagar då solen skiner och verklighetens skärpa tycks ligga på 1080i.

#ivårvackravitavintervärld

Dag 21 - Ett annat av Albin Strömbergs eviga ögonblick

Då jag hade mina kvasi-filosofiska funderingar kring personan som femåring, vid inlägget som handlade om favoritfödelsedagen, påmindes jag om ett av förskoletidens stora trauman. Jag tror att det var första gången som jag tyckte att något var pinsamt som inte var relaterat till blygsel.

På förskolan hade skolledningen kommit underfund med att det var berikande för oss knoddar att arbeta med händerna. Vi skulle snickra, men också sy för att den stereotypa könsrollen till respektive syssla skulle luckras upp.

En dag satt jag i soffan och broderade en älgjaktsbild som jag skulle ge till min farfar. Jag satt där i godan ro i en soffa som hade ett glansigt tyg som ändrade färg beroende på betraktelsevinkeln. Från där jag satt såg den lila ut. Jag var väldigt koncentrerad eftersom broderingen skulle bli en födelsedagspresent. Fokuseringen var total, så därför var fröknarna tvungna att påkalla min uppmärksamhet två gånger innan jag reagerade. Det var fruktstund. Jag, sådär yr och bländad som man ibland blir av flitens låga, glömde bort att jag hade broderingen liggande i knät då jag reste mig upp. Men den föll inte ner på golvet, det visade sig nämligen att jag hade broderat fast broderingen i mina byxor. Så där stod jag, iklädd en grå sweatshirt och ett par gråa mjukisbyxor med ett påbörjat älgjaktsscenario fästat med korsstygn på det högra låret. Fröknarna skrattade. De andra barnen skrattade. Alla skrattade. Utom jag.

Ridå

Fingerspitzengefühl

Hon sägs förövrigt ha använt en järnjungfru (iron maiden) då hon tappade sina offer på blod, den där Elisabet Báthory.

Järnjungfru? Är det kanske det som blir resultatet då akupunktur och tysk effektivitet kolliderar? *drums*

Alt: Järnjungfru? Är inte det typ akupunktur för stressade människor? *drums*

Nyårsdagen

Åh, dessa morgnar då man vaknar kl 12, inser att halva dagen redan passerat och tänker fnysande "Bah! Vem behöver starkglöggsrus på nyårsafton när man istället kan spendera kvällen och natten med att se på Ice pilots".

Bokföring: december

To whom it may concern:

• Strax efter solnedgången - Stephen King
• Vägen - Cormac McCarthy
• Kjell - Kjell Eriksson
• Iskallt och stenhårt - Rickard Flinga

Kewl