Igår såg jag Rosemary's baby, som sägs vara världens bästa skräckfilm. Det var den inte. Den kändes daterad och hade inte åldrats med värdighet, ungefär som svensk humor från 60-talet. Passé.
Den kändes inte mer obehaglig än gladpopen "Love flows where my Rosemary goes".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar