Idag skulle vi montera en ny motorvärmare på min bil. Vi var i det här fallet jag och morfar, men senare tillkom också min morbror i gänget som förstärkning. Tidigare satt det en slangvärmare där, ni vet en sån som indirekt förser motorblocket med värme genom att värma glykolen vid kylarslangen nedanför kylaren. En slangvärmare är inte optimal. Allt som bör ske genom direktverkan men som istället sker indirekt är inte optimalt. Ännu mindre optimalt blir det då värmaren inte ger någon värme ifrån sig överhuvudtaget. Iskallt.
En bättre variant av värmare är blockvärmaren, som ger den eftertraktade direktverkan. Men först måste en frostplugg bort (behöver jag egentligen förklara proceduren? Ni är väl härdade mekaniker allihop?) To cut to the chase så fick vi bort pluggen utan problem och skulle bara slå fast värmaren i blocket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det begränsade utrymmet gjorde att det bara gick att "dutta" på värmaren med hammaren. Att "dutta" är ungefär lika meningslöst som i Search for the Holy Grail där de får uppdraget att hugga ner skogens största träd med hjälp av en fisk. Verkningslöst, som Sisyfos och hans sten.
Vi provade allt. Vi skruvade bort så mycket som möjligt för att få större slagutrymme, vi provade att pressa in värmaren med en domkraft, vi svor. Allt.
Frustrationen tilltog, men vi hade "satt fan i båten" som man brukar säga och var därför tvungna att ro det hela i land. En motor utan en frostplugg som håller kvar kylarvätskan är ungefär detsamma som att lämna bröstkorgen öppen efter en open heart surgery. Det dränerar livsglädjen.
Den gordiska knuten löstes sedan genom att skruva loss hjulet, borra hål i innerskärmen och med ett en meter långt metalldon som förlängare slå fast värmaren.
Succé!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar