Till skillnad mot för i medelhavsländer (inbillar jag mig i alla fall) så är det inte lika accepterat att gråta i Sverige. Beroende på situation förstås. I alla länder torde det vara accepterat att fälla en tår på begravningar. Men vi i Sverige är inte riktigt lika bra som t ex Spanien då det kommer till att fira triumfer i sportvärlden. Vinner ditt lag - tårar. Förlorar ditt lag - tårar. I Sverige är vi mer nedtonade, som då SVT filmade Johnny Holm då det tillkännagavs att Stefan Holm vunnit bragdguldet, en knuten näve och ett tafatt "Ja!" och sen var det bra.
Vad har detta att göra med min egen förmåga till att ta till tårar då? Jo, att jag är som vilken svensk som helst. Att det krävs att någon närstående går bort eller en plötslig insikt om att allt är förgäves. Eller lök. Då kommer tårarna.
4 kommentarer:
Åh, dessa svenskar.
Ja, vad säger man? "Blott Sverige svenskar har", eller nåt...
Förvisso. Jag gråter alldeles för lätt till Disneyfilmer. Liksom, den scenen när Simba upptäcker att Mufasa blivit dödad av gnuerna. "Pappa kom vi måste gå hem! Pappa...?" Gets me every single time.
Och sen blir jag lite irriterad över att jag sitter och snyftar till amerikanska moralkakerier. Men sen tänker jag att det är i alla fall en bra produktion, det är inte som att gråta till Extreme Home Makover. Så det legitimerar det hela lite.
Njae alltså, Disneyfilmer har aldrig tryckt på de rätta knapparna för min del (inte ens då Bambis morsa dör), men Hollywoods underdogfilmer däremot, jeez Louise vad jag har en soft spot för Rocky etc. Inte tårar eller så, men inte långtifrån heller.
(Förövrigt tror jag att det är de människor som gråter till Extreme Home Makeover som är de som löper störst risk för att stjäla en bulldozer och go bananas)
Skicka en kommentar