Idag sa jag upp mig från jobbet. Inte omedelbart men om två månader gör jag min sista dag. Den uppblossade förkylningen var katalysatorn till beslutet. Innan ni börjar tänka i banor som "Tror han att jobb växer på träd, karlsloken?" eller "Han skulle tammefan passa in i nästa säsong av Ung & bortskämd!" så vill jag försöka förklara. Ni som följt bloggen de senaste två månaderna har kanske lagt märke till ett mönster. Det har varit en överdrivet stor andel klagomål. Inget solsken, bara regn. Som en nedåtgående spiral, en lågkonjunktur för humöret. Anledningen ligger i jobbet. Det mal ner mig, suger musten ur mig och urlakar mig. Hade jag varit Charmander i Pokemon så hade livslågan på svansen varit nere på ett minimum. Missförstå mig rätt nu, jag skulle ljuga om jag sa att det är ett drömjobb, men samtidigt skulle det vara en lögn att säga att jag vantrivs. Fikarasterna med de dagliga dart-turneringarna har alltid varit roliga och arbetsuppgifterna acceptabla.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det är ont om arbeten i länet i allmänhet och Fredrika i synnerhet och jag delar också samma jobbpolitiska uppfattning som Fredde R och Ankan B. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. MEN jag klarar det helt enkelt inte. Det är för mycket ljud för mina ljudkänsliga öron (åh, omöjligheten i att både höra dåligt och vara känslig för ljud). Det går inte. Det. Går. Inte.
Det förstör koncentrationen, gör mig tröttare än trött och får mig att känna mig så dum så dum eftersom jag inte klarar av att tänka. Det stressar mig och gör mig till ett vrak. Ett tinnituspipande, uttorkat vrak.
Jag inser att en blogg inte är något vidare bra forum för att försöka sig på att kurtisera, så därför kan jag ju lika gärna spill the beans och berätta att jag lider av sjukdomen Psoriasis. Eksem. Om Gorbatjov hade Sydamerika i sin panna så är min hårbotten en världsatlas. Föga sexigt, men likväl sant. Min psoriasis är direkt relaterad till stress och nuvarande situation gör att det eskalerar. För ett par månader sen hade en grupp djurrättsaktivister en reklam på VK:s hemsida. Reklamen bestod av en bild på en björn och texten "Varje dag tappas tre liter galla ur ett sår på magen som aldrig läker". Lite så är det för mig, inte det där med gallan, men psoriasisen på magen spricker ständigt upp och läker aldrig ihop. Fräscht.
Varje gång som det inträffar att hörselproblemen tvingar bort mig från något så känns det alltid som ett sådant enormt bakslag. Om jag vore Napoleon så är det ett Waterloo som ständigt upprepas. Det sårade mig därför lite då AT sa "Men du kan ju inte säga upp dig bara för en enkel förkylning!", som om det enbart berodde på förkylningen. Enligt den typen av Rolling Stones-logik (He can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me dvs. du har fel eftersom du inte tänker på samma sätt som jag) så skulle första världskriget enbart vara Gavrilo Princips fel. Han förstår inte att det finns bakomvarande orsaker och det tycker jag var svagt.
Eländes elände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar