Dag 30 - Ett sista av Albin Strömbergs eviga ögonblick

Listans sista punkt. Ett sista ögonblick. Om det är något den här listan har gjort så är det att frammana ögonblick och minnen som jag inte ägnat några tankar under senare år. Som det där med broderingen som av misstag broderades fast i byxorna. Liksom då, så kretsar det sista ögonblicket också kring skoltiden. Kring en badresa.

Som de allra flesta av er vet är Fredrika så pass litet att det inte finns ett badhus eller simhall här. Vi har en insjö, men det är också den enda möjligheten till tvagning som finns som inte kommer från dusch eller badkar. Därför var vi tvungna att åka till Åsele för att lära oss att simma. Det var ett dubbelsidigt obligatoriskt tvång, det var obligatorisk närvaro och obligatoriskt att lära sig simma. Jag gillar inte tvång. Tvång hämmar. Men tvång är nödvändigt, i alla i grundskolan.

Tvånget i sig var inte det stora problemet. Anledningen till att jag ogillade att åka till Åsele och bada (och till varför jag fortfarande ogillar vatten) var att jag var/är dålig på att simma. Ingenting konstigt med det egentligen, alla kan inte vara bra på allt och yada yada yada. Men enväldsdespoten till badinstruktör, eller badmästare som han tvingade oss att kalla honom, försakade aldrig ett tillfälle till att påpeka detta. Jag antar att han levde på gamla meriter, som badmästare, eftersom han aldrig badade själv. Eller så hade han hittat den där badmästartiteln i ett flingpaket. Han var hursomhelst inte pedagogisk för fem öre (och så här i efterhand funderar jag om inte badmästare är en hittepå-titel av typen "Kejsare av Portugallien"). Åselebarnen som tävlade i simning agerade som måttstock för honom och vi jämfördes alltid med dem. Därför var det inte lätt att vara dålig på att simma. Det var som att jämföra en Ferrari med en Fiat - samma ursprung men en himmelsvid skillnad i förutsättningar.

Så jag gruvade alltid inför badlektionerna. Det var en klump i magen under bussresan dit. Klumpen lättade endast under det korta och prestigeladdade ögonblicket då bussen närmade sig Åsele och det gällde att vara först med att ropa "Kyrktornet! Kyrktornet!" då spiran till Åseles kyrka blev synlig. Hade jag tur var jag sjuk på de fredagar lektionerna var, men oftast var inte fru Fortuna med mig. Troligtvis låg hon i maskopi med den där badmästaren.

(Det jag beskrivit hittills var ett stående inslag, men ögonblicket kommer, bear with me, vettja!)

Efter att den 45 minuter långa psykiska tortyr som badlektionen utgjorde var över skulle vi belönas med en egen medhavd frukt. Oftast var det bara någon skrynklig mandarin, en krosskadad banan eller något annat som stod sig slätt gentemot alla ledsamheter från bassängen. Dessutom hade de andra barnen alltid något bättre med sig, en apelsin skuren i fina klyftor eller en macka (hur hög är frukthalten i en sån?). Vissa hade t o m smugit med sig fikabröd (alltså, våghalsigheten med det var för en mellanstadieelev med mellanstadiemoral häpnadsväckande!).

Men en gång hade jag med mig ett äpple stort som ett salladshuvud. Det var inte ett särskilt gott äpple, liksom alla frukter med gigantism var det torrt och smakade pappkartong. Jag hade råkat lägga de blöta badbyxorna på äpplet innan, så därför smakade det också klor. Men det var ett ovanligt stort äpple och därför gav det en enorm cred från de andra.

Där och då fick de allt något att bita i, de där barnen som smugglade med sig Singoalakex hemifrån (och som var duktiga på att simma)!