Då jag hade mina kvasi-filosofiska funderingar kring personan som femåring, vid inlägget som handlade om favoritfödelsedagen, påmindes jag om ett av förskoletidens stora trauman. Jag tror att det var första gången som jag tyckte att något var pinsamt som inte var relaterat till blygsel.
På förskolan hade skolledningen kommit underfund med att det var berikande för oss knoddar att arbeta med händerna. Vi skulle snickra, men också sy för att den stereotypa könsrollen till respektive syssla skulle luckras upp.
En dag satt jag i soffan och broderade en älgjaktsbild som jag skulle ge till min farfar. Jag satt där i godan ro i en soffa som hade ett glansigt tyg som ändrade färg beroende på betraktelsevinkeln. Från där jag satt såg den lila ut. Jag var väldigt koncentrerad eftersom broderingen skulle bli en födelsedagspresent. Fokuseringen var total, så därför var fröknarna tvungna att påkalla min uppmärksamhet två gånger innan jag reagerade. Det var fruktstund. Jag, sådär yr och bländad som man ibland blir av flitens låga, glömde bort att jag hade broderingen liggande i knät då jag reste mig upp. Men den föll inte ner på golvet, det visade sig nämligen att jag hade broderat fast broderingen i mina byxor. Så där stod jag, iklädd en grå sweatshirt och ett par gråa mjukisbyxor med ett påbörjat älgjaktsscenario fästat med korsstygn på det högra låret. Fröknarna skrattade. De andra barnen skrattade. Alla skrattade. Utom jag.
Ridå
4 kommentarer:
Oh oh, angående din kvasi-filosofiska funderingen om 5-åring vs. 23-åring så tycker jag även det är intressant hur man kan vara en annan människa beroende på vilka man umgås med - att ens personlighet kan förändras på en kort stund i motsats till förändringar som sker under lång tid.
Det handlar väl om nyansskillnader egentligen, att man omedvetet anpassar sättet man pratar och vad man pratar om beroende på sällskapet. Jag är inte samma person med mina kompisar som med min farmor till exempel. Det gör även att man kan fundera på vad är "det riktiga jaget" egentligen. Människor är läskigt anpassningsbara.
Får mig att tänka på det Seinfeld-avsnittet där George har en teori att han är två olika personer - Independent George och Relationship George. Hans flickvänspersonlighet vs hans hänga-med-gänget-personlighet.
... typ.
Åhå! Som jag själv har funderat på just det du skriver!
Kan det vara så att personlighetsförändringarna är en del av flockbeteendet? Att vi har olika positioner i olika grupper och tvingas rätta oss inför detta eftersom vi annars skulle "förskjutas"?
Jag tror att det "riktiga jaget" endast existerar i det undermedvetna och att det "medvetna jaget" är ett resultat av jakten på social acceptans. Som en slags censurerad version.
Sen så tycker jag att det är fascinerande då olika roller krockar, typ om George skulle ta med sig sin flickvän till Jerry och de andra. Finns det då starkare och svagare personligheter?
Men om vi säger att det skulle finnas ett "riktigt jag" i det undermedvetna - vad finns där? Skulle till exempel Michael Jackson blivit så enormt framgångsrik och lika fucked up utan sin pappas hjälp, eller skulle han ha sjungit i tonåren och sedan lagt karriären på is för att jobba som byggnadsarbetare?
Jag vet inte om det finns något som är mitt "riktiga jag". Jag tror att vi föds som tabula rasa (hoho slänga in lite gymnasiet-filosofi-ord) och formas sedan av omgivningen.
Men det är lite jobbigt att tänka så. Då känner man sig plötsligt mindre betydelsefull och väldigt utbytbar.
Persona betyder ju mask, så om man tar bort alla masker, vad finns då kvar? Kan det vara så enkelt som att den mest grundläggande personligheten hos oss alla är den som kommer fram då vi är ensamma, då vi släpper alla fasader? Typ då man sitter ensam och skriker åt tv:n eller nåt... MEN kan en personlighet existera utan en social omgivning? Karaktärsdrag märks ju inte i ensamheten. (Det jag vill ha sagt är väl egentligen att det BORDE finnas ett "riktigt jag", men att det är högst hypotetiskt eftersom det undermedvetna bara existerar ...undermedvetet och utom kontroll för oss - kan vi vara säkra på att det undermedvetna överhuvudtaget existerar?).
Intressant M-Jay exempel! Jag kan riktigt se framför mig hur han står och spikar rytmiskt. Men påverkades hans personlighet lika mycket som karriären av pappa Joe? Skulle han inte fortfarande ha kunnat växa upp till att bli Wacko-Jacko med en annan farsa?
Visst är det så att den "tomma tavlan" inte tar så stor hänsyn till medfödda egenskaper? Utan att det mer är en filosofi som ser oss som tomma kärl som går att påverka fullt ut bara efter omgivningens ramar. Så tabula rasa eller carte blanche? (two can play it the gymnasie-vokabulären way!)
Skicka en kommentar