Farmville-hajpen

Då jag startade datorn och loggade in på Facebook i morse möttes jag av en överraskning. En vänförfrågan. Den där listan har redan avslöjat min awesome lameness (alt. lame awesomeness) så därför kan jag lika gärna också medge att den gjorde mig glad, den där vänförfrågan. Överdrivet glad till och med. Det ligger en stor förtjusning i det faktum att någon faktiskt vill bli ens virtuella vän (i ett icke "Russian women looking for husband" sammanhang, naturligtvis). Lilla jag i lilla Fredrika, och allt det där. Men sen började jag fundera; om alla jag känner redan är mina vänner, vem kan det då vara?

Och mycket riktigt, det var en person som jag aldrig tidigare hört talas om, en hitte-på person med ett hitte-på namn dessutom. Men vad ville hon (ja, det var en kvinna)? Vad fanns att utvinna ur en vänskap med mig? (Åh, så oerhört beräknande det får mig att låta!)

Det är ungefär som då Farmville-hajpen var som störst på Facebook, då personer i bekantskapskretsens yttersta periferi plötsligt kunde skicka en vänförfrågan, som bara fem minuter efter att den accepterats följdes av en "Howdy neighbour!"-förfrågan om att bli grannar på Farmville (och ja! Jag spelade Farmville, tills dess att skördandet gick ut över högskolestudierna, det krävdes en oerhört avancerad planering för att få bondgården och verkligheten att gå ihop).

Att bli utnyttjad, på samma sätt som de som vanligtvis var lite utanför i grundskolan kunde bli om de hade ett nytt tv-spel.