Igår morse innan jag gick till jobbet såg jag en dokumentär som handlade om gammablixtar. Det skulle jag inte ha gjort, varken sett dokumentären eller gått på jobbet, för i natt drömde jag feberhaltiga drömmar (att skriva febriga blir lite missvisande, va?) om stjärnor som krockade och bildade gammablixtar. Om förintelse och kosmiska fenomen. Det tycks som att feber gör att hjärnan kokar på något sätt och då förvandlas alla drömmar liksom till scrambled eggs.
Så jag är sjuk igen. Förutom det vanliga så har det blivit något vajsing med öronen. Det sprätter och fräser i dem, ungefär som det låter då ett gummiband sträcks sönder. Kusligt.
Om jag tillåts blotta strupen så gör det mig rädd på ett sätt som inte all världens clowner i skinnpajer och Brämhults juicer kan åstadkomma. Sist det var så här illa var då jag började höra dåligt i första början och jag vill helst inte go down that lane igen.
Idag råder därför "Mute-knappens dag" på Jägarvägen. Alla ljud är nedskruvade till ett minimum för att låta öronen vila och förhoppningsvis återhämta sig.
MEN det är dumt att oroa sig över sådant som man inte kan påverka fullt ut, så jag citerar en vis man: "Men det får vi se hur det går".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar