There will be blood

När jag var mindre så blödde jag näsblod på daglig basis, ett tag så ofta och mycket att jag fick åka till lasarettet i Lycksele för att bränna ihop blodkärlen i näsan (det luktar som brända pepparkakor för den delen, om det var någon som undrade). I takt med att åldern ökade så minskade blödandet och numera märker jag bara av det vid förkylningar och under sommaren. Eller rättare sagt så är det vid en kombination av sommar och kroppsarbete som det kan märkas. 

Ibland får jag liksom "feeling" på eftermiddagarna då jag klipper diken och slänter. Arbetsdjävulen grabbar tag i mig och jag sugs in i ett gräsinriktat tunnelseende. Ungefär som vissa artister kan få då de sjunger den amerikanska nationalsången, de liksom dras med i stämningen och wailar och tänjer på alla toner. Då arbetsdjävulen snärjer mig så drabbas jag av önsketänkandet att jag ska hinna så mycket som möjligt på återstoden av dagen och försöker därför vrida upp hastigheten till något slags tempo furioso (relativt sett alltså). Svetten flödar och sommarens stundtals höga temperatur gör att blodet rusar och bultar i tinningarna. Och på kvällen kommer sen näsblodet som ett brev på posten (med en viss fördröjning, that is).

Hade jag varit Jesus så hade det blivit ett fint sommarvin.