Klassiker

Igår såg jag filmen "Trasdockan". Det var en film som jag har velat ända sedan jag läste att filmens antagonist, prästen Harry Powell, fanns med i en lista över de hundra främsta filmskurkarna. Jag är en sucker för listor som pekar ut en anledning till att se en film, som pekar ut en klassiker. Oftast finns det en anledning till att klassiker räknas som klassiker (ett resonemang som torde vara en klassiker för lättpåverkade personer som mig själv). På något sätt känns det som att det ger livet ett mervärde att uppleva om dessa klassiker lever upp till sitt rykte eller inte. Bra filmer är en njutning att se.

Och hur var filmen då? Jo, den dög mer än den sög. Det var första gången jag sett en film som var en cross-over mellan en barnfilm och en thriller. Specialeffekterna hade inte åldrats med värdighet (bilscenerna!) och slutet var helt obegripligt (hur kunde sommaren bli till vinter så plötsligt?). Prästen var inte riktigt lika otäck eller elak som jag hade hoppats, men han hade i alla fall orden "Love" och "Hate" tatuerade på höger respektive vänster hand och det skulle representera det goda och det onda i världen (ännu ett fall av diskriminering mot oss vänsterhänta!). Han var som en ond Fantomen om Fantomen varit laestadian och därför inte tillåtits bära ringar. Med dåtidens mått mätt (1955) så var det ändå en bra film.

En klassiker.