Mr. Farmer's tan 2011

Det råder ett informellt dödsstraff (nåja...) över att klaga på det vackra vädret, så därför gör jag inte heller det. Men OJ, vad solen bränner under dagar som denna, då Fredrika är "the hottest place north of Orlando" (som Barry Manilow skulle ha sagt).

Idag jobbade jag på återvinningscentralen, som är en stor grusplan mitt i solens centrum. Jag hade t-shirt på mig och klockan 18 då "deponin" stängde var mina armar så röda att jag lätt hade seglat upp som favorit vid en eventuell tävling för t-shirtbrännor.

True story.

Fredagsmysets motsats

OLW har myntat begreppet "fredagsmys" där de försöker beskriva det glada humör och den avslappnade stämning som kännetecknar fredagar. Garnerar man sedan den goda stämningen med en påse chips, så har man skapat "fredagsmys".

Motsatsen till fredagsmys blir förstås "ofredag" - när något är så långt ifrån fredagsmys som bara är möjligt. Som mannen i artikeln som hänsynslöst ofredag sin fru genom att med våld stänga in henne i sovrummet.

Det var inte vidare chipskompatibelt gjort.

Bättring önskvärd

Bör jag be om ursäkt för svagt bloggande? Känner ni er förolämpade av den slappa attityden och krystade inlägg av typen "Janne Lucas, är inte det typ George Lucas okände bror?" (Just det, the Janne Lucas).

Eller hör det till charmen att bloggen är lite bipolär?

Hursomhelst: Jag ska försöka göra bättre ifrån mig.

(Tänk sorgligheten i om ni inte bryr er det minsta och att allt ovan liksom bara blir retoriska frågor).

Lidandets lidelse

...men jag ska inte klaga alltför mycket, efter uppvärmning försvinner trots allt alla krämpor. Då känner jag mig som ett gammaldags lokomotiv - det krävs en stunds eldande medan ångan värms upp, men sen går det nästan av sig själv.

Det ångar på.

Griniga gamla gubbar

Min vän AT och jag brukar träna tillsammans fem dagar i veckan, det har vi gjort det senaste året. Det flitiga umgänget har gjort att vi under senare tid skalat av alla artighetsfraser inför ett pass. Numera brukar det första som sägs, isbrytaren, vara: "Jaha, hur är det idag? Lugna puckar?" och som svar (oberoende på vem det är som svarar) blir det en lång utläggning om att t ex vaderna gör ont, att armbågen känns konstig och att axlarna "klickar till" ibland. Allt är liksom bara kroppsrelaterat elände.

Vi har förvandlats till griniga gamla gubbar.

Extas

Fem orsaker till inre tillfredsställelse:

5. Tuggummi med smak av spearmint
4. Lagom mogna bananer (inte för gröna, inte för bruna)
3. Nya tändstift
2. Träningsvärk
1. Makaroners rassel i dammsugarslangen

Doft-senilitet

I ett tidigare inlägg gjorde jag en lista över grundskoledofter och raljerade om hur en särskild lukt kan väcka ett särskilt minne och på så sätt fungera som en tidsmaskin. Men det kan också vara tvärtom.

I torsdags, när jag klippte gräs, körde jag förbi ett tvättställ där kläder hängde på tork. Kläderna luktade kraftigt av parfymerat sköljmedel och det påminde mig om någonting, men jag kunde inte komma på vad. Någonstans, någon gång, har jag känt den doften förut, men jag minns inte var.

Det har gäckat mig sedan dess, lukten av det där sköljmedlet.

Ett första tecken på doft-senilitet.

Carpe Diem

Minns ni tv-serien Bert? I ett avsnitt säger Berts mormor att man måste passa på att njuta av livet medan man kan eftersom man annars "vaknar upp en morgon och inser att man är död".

Ungefär som den här kvinnan.

Angelägenhet

Nu har jag fått klartecken på en lägenhet. Skönt. Hade jag bara haft en flickvän som hette Suzie och en "old gold chevy" så hade jag varit Elton John i låten Crocodile Rock.

Logdans-Sverige

Som en markering om att det var en ohållbart ohygienisk situation kallades vårt land en gång i tiden för "lort-Sverige". Sverigedemokraterna tycks leva efter epitetet "det var bättre förr" (även om de flesta av anhängarna, ironiskt nog, inte var födda under detta "förr"). Förr i tiden, under perioden efter "lort-Sverige", dit vill SD ta oss med tidsmaskin. Men man kan ju inte kalla den dåtid de strävar efter för post-"lort-Sverige", det tar alldeles för lång tid att säga. Kalla det istället för "logdans-Sverige", eftersom det ger en romantiserad bild av att Sverige var som en Astrid Lindgren berättelse.

Och vad vill jag ha sagt med det då? Jo, på midsommardagen brukar det alltid vara logdans i byn Örträsk. Tänk om man skulle göra som SD vill och reclaima logdans-Sverige där och då? Att åka i samlad tropp från Fredrika, dricka besinningslöst med "brämpa" på vägen dit och sen ordna ett stort slagsmål ute på parkeringen mot en annan by. Man går bärsärk, ungefär som då forna tiders skandinaver drog "viking" utmed engelska kusten.

Sen, då man står där i regnet (visst tycks det ALLTID regna på midsommar?) på det leriga slagfält som tidigare var en parkering, så kan man fundera om logdans-Sverige verkligen är något att sträva efter (vill SD verkligen att vi ska supa oss tillbaka till stenåldern och agera som under vikingatiden?)

Julius Caesar

Det sägs ju att man aldrig ska upphöra att förvånas. Därför borde kroppens plötsliga beslut om att "garnera" överkroppen med psoriasis lagom till baddräktssäsongen väcka större reaktion än en axelryckning. Men icke.

Eller jo, lite nedstämd blev jag. Ungefär som Caesar blev efter att ha blivit nedstucken i senaten. Som 23 knivhugg i ryggen av min egen kropp (paradoxen i det!), så känns det.

Även du, min Brutus.

Men kanske är det lika bra trots allt, att beach-11 ställs in. Jag vill inte blekhets-traumatisera personerna i närområdet med min nakna torso (skulle jag bli tvungen att stå för terapiräkningarna då?).

Leverbiff #2

...och om ni någon gång träffar en kvinna som kan steka leverbiff, tycker om träning och har en tolerans mot Stones, country och Twin Peaks(!), så paxar jag henne.

Bara så ni vet.

Leverbiff

Idag var jag bjuden till middag hos mormor och morfar. Jag fick leverbiff och åt tills det gick tungt att andas, då och först då slutade jag. Hade det inte varit för de fysiska begränsningarna hade jag fortfarande suttit vid middagsbordet. Leverbiff är en av mina favoriträtter [sic!] och att få mosa och blanda ihop potatis, leverbiff, stekt lök och lingonsylt är ren matpornografi.

Leverbiff är för mig vad köttfärssås är för mannen som tvingas äta ihjäl sig i filmen Se7en, men med den skillnaden att mitt intag är frivilligt.

Leverbiff är min motsvarighet till vad Majsbröd är för Tracy Morgan i 30 Rock - "I love cornbread so much I want to take it behind a middle school and get it pregnant".

Så är det.

Dofter

Under dagar där nya intryck saknas borde det väl vara tillåtet att falla tillbaka på någon form av lista?

Jag är en doft-människa. Jag förknippar många saker vid lukter, främst minnen. Ibland kan det vara så att jag kommer in i ett rum och ögonblickligen färdas tio-femton år bakåt i tiden då jag stöter på en särskild lukt. Ni känner säkert igen det, associationen mellan ett minne och en särskild doft. Därför ger jag er en topp-5 över dofter från min grundskoletid.

5. Korvstroganoff
4. Pennvässarskräp
3. Aggressiv kaffe-andedräkt
2. Svettiga gymnastiksockar
1. OH-maskiner

Hur luktade Er grundskola? (lyckas denna fråga locka fram den första kommentaren på snart en månad?)

Överkamning

Idag skjutsade jag min mormor och morfars hund till Lycksele eftersom den blev biten av en orm. Under tiden Zita (hunden), mormor och morfar var inne hos veterinären väntade jag i väntrummet.

På väntrummets vägg hängde ett tidningsställ och där fanns ett gammal nummer av Illustrerad Vetenskap. Bland tema-artiklarna om kontinentalplattor och växthuseffekten (tycks inte inte ALLA nummer av Illustrerad Vetenskap handla om dessa ämnen?) fanns också en notis om den ende man som blivit skalperad av indianer och överlevt. Mannen, som hette Robert McGee (vilket får mig att tänka på låten "Me and Bobby McGee"), hade som barn färdats i en karavan som skulle korsa prärien och som en kväll överfallits av indianer. McGee var den ende i sällskapet som överlevde. I notisen fanns också den här bilden med:

Kalla mig okänslig om ni vill, men även om bilden gjorde mig illa berörd så var min första reaktion faktiskt ett tänkbart t-shirt tryck: "I survived an indian scalping and all I got was this lousy comb over".

(Och det gick bra för Zita, tackar som frågar).

Kenny Rogers-syndromet

Då jag gick i grundskolan fanns det en träslöjdslärare som bodde en bit ifrån Fredrika. Varje dag pendlade han till jobbet och varje dag brukade han därför lyssna på musik i bilen. Man skulle kunna kalla det för ett rullande testlabb eftersom han provade ut vilken musik som var den bästa för bilkörning. Han betade av genrerna och kom, något förvånande, fram till att den mest opassande musiken i en bil var Kenny Rogers. De dansanta tonerna från t ex The Gambler tvingade omedvetet upp bilen i höga hastigheter. "Hastigheter där man kan tappa körkortet" sa han i förtroende till oss.

Idag skulle jag köra hem efter att ha skjutsat pappa till sin kusins sommarstuga. Det var grusväg, Sticky Fingers fanns i bilstereon och introt till Brown sugar gav högerfoten feeling. Plötsligt beslöjades världen i backspegeln av en tät hinna grus som dammade upp från vägen och träden inne i skogen tycktes suddigare än vanligt. Klockan visade 19 och hastighetsmätaren nästan detsamma.

Kenny Rogers-syndromet hade smittat mig också.

Åh! #6

Åh, dessa kvällar, då det är tillräckligt varmt för att sitta ute och samtidigt tillräckligt svalt för att berättiga en flanellskjorta.

Är det kanske sommarens finaste kvällar?

Svenska dialektmysterier #2

...och de personer som genomgående använder dialekt i skriftform i t ex bloggar och Facebook borde det vara skottpengar på.

Svenska dialektmysterier

Aftonbladet rapporterar att Carolina Gynning övergett sin skånska efter att ha lärt sig prata stockholmska i samband med en filmroll. Ett halvårs träning hos en röstcoach har gjort att den skånska dialekten inte längre "känns naturlig".

Det är lite konstigt det där, att det går att träna bort en del av sitt ursprung. Särskilt i vuxen ålder, då allt i den egna personen borde vara så pass djupt rotat att det blir orubbligt. Ännu konstigare än att dra upp språket vid rötterna är att den dialekt man växt upp med inte längre känns naturlig. Om inte det sätt man har pratat i hela sitt liv känns naturligt efter ett halvårs röstträning, så innebär det antingen att röstcoachen är väldigt manipulativ eller att Stanislavski-metoden tillämpas i överkant i samband med filmrollen.

I vårt avlånga land finns det många olika dialekter och kanske är det inte så konstigt för oss som har en dialekt som sticker ut i jämförelse med rikssvenskan att tona ner skillnaderna då vi pratar med någon vi inte känner. Kanterna slipas ned på dialekten, men det sker bara då vi pratar med en representant av rikssvenskan - så som vi borde prata (beror anpassningen på en rädsla för att tas för en "lantis"?). Men sen, då vi kommer hem igen, eller pratar med bekanta, då vrids dialekten på igen. Det sker naturligt eftersom det är naturligt, det är trots allt så vi har lärt oss att prata, som en del av det sociala arvet.

Det fanns en gång en man i Fredrika som efter en vecka i Stockholm helt övergav sin norrländska dialekt. I likhet med Gynning så försvann dialekten för gott, men i mannens fall räckte det med en vecka. Utan röstträning.

The grass of wrath

Jag vet inte om ni har läst Vredens druvor? Berättelsen om familjen Joad som lämnar depressionens Oklahoma för att söka lyckan i Kaliforniens fruktgårdar. De lastar in hela familjen och alla ägodelar i en gammal risig lastbil och drar iväg på vinst och förlust. Alla drömmar om ett bättre liv bärs upp och är beroende av lastbilen och därför kör den näst äldste sonen med varenda muskel i kroppen spänd och lystrar efter något som kan vara fel, något som skjuter deras framtidshopp i sank. Al Joad heter han förresten, sonen.

Just nu får jag till större delen av tiden klippa gräs på jobbet, precis samma sak som jag har gjort de två senaste somrarna och det är inte mig emot; solsken, frisk luft och en högre lön är bra motivationsfaktorer. Gräsklipparen som jag kör börjar dock vara opålitlig. Den är inte så gammal, men den har inte haft det lätt i livet (en formulering som om den används om en människa inte leder till vidare frågar, bara en stilla nick och ett medgivande hummande) och med en sån bakgrund är den lite sliten. Åldrad i förtid. Inte riktigt som familjen Joads lastbil, men nästan.

Det finns inte tid för mekaniska fel, alla maskiner måste fungera för att allt ska hinnas med. Gräset tar ingen hänsyn (vilket får mig att tänka på låten "And the grass won't pay no mind") och slutar inte växa bara för att vi står och väntar på beställda reservdelar. Då jag klipper gräset brukar jag därför försöka lyssna efter variationer i skramlet och känna om vibrationerna är annorlunda, allt för att undvika ett haveri.

Då känner jag mig precis som Al Joad (dock utan att få känslan av att vara gräsklippningens James Dean, som gestaltade Al Joad vid en filmatisering av boken).

(Inom parentes)

(Kanske finns det lite fransman i mina gener, för ibland måste jag få revoltera. Studiotagna profilbilder på Facebook är ett av mina korståg och med den mentaliteten är det inte heller konstigt att kroppen också gör sin egen revolution.

Ni kanske minns då jag skrev om hur några Dorotea-kvinnor "scannade av mig" med blicken? Efter den händelsen fick jag liksom en lättare hybris som kulminerade då jag släppte alla jantelags-fobier och hade ett muskellinne in public i Lycksele. Och då fick kroppen nog. Dagen efter Lycksele började det klia på mitt ena knä, en dag senare hade ett stort utslag blossat upp och efter ytterligare en dag var mitt knä som en björk som tappas på sav. Det vätskade friskt.

Kroppen behövde inte rita en bild för att jag skulle förstå, det var en reaktion mot den begynnande fåfängan. Jag flög för nära solen och fick ...värmeutslag.

Men det var kul så länge det varade, både den rusiga känslan av att få vara en fägring och, tja, utslaget.

Eftersom en kroppsåkomma, som ni inte ens bett att få höra om, enbart är en parentes inom både mitt och era liv, så är det också så den får skrivas - inom parentes.)

Haubits

Det här är en del av en annons från en förening som heter Svenskt Militärhistoriskt Biblioteket, bilden visar SMS-instruktioner för att bli medlem i bibliotekets bokklubb.

De använder sig av ordet Haubits (i versaler) för att bekräfta medlemsskapet och det tycker jag är kul. När en skara människor som delar ett väldigt smalt intresse - i det här fallet svensk militärhistoria - träffas och ska försöka hitta likasinnade, så blir det också väldigt enkelriktade tankegångar. Hur lång tid tror ni att det tog för dem att enas om att använda ordet Haubits (i versaler)? 10 sekunder? Eller var det bara en tyst överenskommelse som inte ens behövde diskuteras?

Haubits. Det låter som ett kodord för att ta sig in i en underground-klubb för människor med udda böjelser för det militärhistoriska. Kanske åker man iklädd beige trench-coat till Sveriges mörkaste gränd och bankar på en tung, vadderad dörr, där en liten lucka öppnas och någon med åldrig stämma, kanske en gammal major, säger "Vafalls?" och man själv väser "Haubits". Kanske öppnas då porten och man tillåts kliva in i himmelriket. Kanske finns där några som spelar upp slaget vid Waterloo som ett rollspel där både Nelson och Napoleon får "happy endings" på slutet. Kanske finns där en rökmaskin, så att medelålders män, utklädda till karoliner, får leva ut sina lustar i en fantasi om dimman i Lützen. Kanske finns det också små bås längre in i lokalen där man mot betalning får se filmer med luftvärnskanoner i strid och kanske är båsen draperade med plast, så att det ska bli lättare för lokalvårdaren att hålla rent.

Och, då jag ändå höll på att brainstorma, ett par dåliga ordvitsar:

"Bad haubits are hard to break"

Haubits? Isn't that what Jan Guillou would have called the hobbits if he had written Lord of the Rings?

Någon slags vardag

Idag var första dagen på mitt nya jobb. Den förflöt smärtfritt och även om ett par månaders arbetslöshet hade vänjt kroppen vid att inte behöva tvingas upp av alarm, så känns det skönt att komma in i någon slags vardag igen.

I en låt av Flight of the Conchords finns textraden "when you're unemployed there's no vacation" och det stämmer eftersom man som arbetslös förmodas ha all tid i världen i andras ögon och därför aldrig får vara varken riktigt ledig eller ledig på riktigt. Varje dag har haft något på agendan och har man heller inte begåvats med förmågan att säga nej, så förvandlas arbetslösheten lätt till ett oavlönat heltidsjobb (som inte ens är semestergrundande).

Med ett jobb blir det annorlunda. Klimakterie-serien Ensamma mamman hade en gång en strip där punch-linen var "Hade det inte varit för jobbet hade jag aldrig orkat med semestern" och kanske är det den sortens "tänk" man ska ha då man börjar arbeta igen efter att ha varit arbetslös.

Att hitta sig själv i någon slags semestergrundande vardag, var det kanske det Steinbeck menade då han beskrev grovarbetarna som de lyckligaste människorna i världen?

Logdansgenerationen

Idag satt mormor och morfar och berättade historier. Jag och Jonas fick bland annat höra om en man från Vilhelmina som i sin ungdom emigrerade till USA, blev fredsdomare (och som i den rollen alltid valde mellan två straff: antingen släpptes den anklagade fri eller så skulle denne "hängas tills det att tungan trillar ut") och som sedan, efter att ha kommit tillbaka till Sverige, försökte tjusa en kvinna genom att köpa en cykel. Kvinnan stal dock cykeln och, som om det inte var nog, dessutom mannens indianska mockasiner.

Sen berättades det om logdanser, främst om de rallarslagsmål som brukade ske i anslutning till logdanserna och som var dåtidens mäns största fritidsintresse (kanhända härstammar nidbilden av norrländska män från denna tidsperiod?). I en by i Vilhelminas omnejd hade en gång en man blivit ihjälslagen under en dans och mannens bror hade i vredesmod tagit lagen i egna händer genom att försöka köra gärningsmannen genom en flistugg (en föregångare till hur Buscemi dör i Fargo?). I Åsele sades en man ha blivit slagen så hårt att han flög genom luften och kilades fast mellan två timrade lador och det enda sättet att få loss mannen var att riva den ena ladan.

Skrönor naturligtvis. Men gamla tiders logdanser var förstås inte bara våld; det var inte bara uppgörelser och orsaker till byafejder och inte heller enbart tillställningar vars affischering löd "Kniv och snusdos afton i [NN], slipsten finns på stället" (detta var alltså på den tiden då snusdosor användes som knogjärn, kids). Det var också en plats att träffa sin blivande partner.

På logdanserna spirade romantiken. Under den speed-dating som logdansen var kunde man snabbt och skonsamt avfärda en påflugen kurtisör genom att helt enkelt dansa med någon annan. Var man intresserad av någon så hade man ett flertal danser att lära känna personen och med dåtidens sängkammartabu var danserna också den enda och enklaste möjligheten att få kroppskontakt med en annan människa. Danserna gav lov att få "prospektera" något som eventuellt kunde leda till giftermål.

Jag brukar ibland fundera om inte logdansgenerationen hade det lättare än oss. Då var världen mindre, kvinnorna som fanns på logdansen var också de kvinnor du hade att välja på och hittade du inget som föll dig i smaken i detta veritabla smörgåsbord, ja då fick du inrikta dig på att bli "gammpojke" (ett val av kvinna förutsätter naturligtvis också att kvinnan väljer dig, men det utgår jag från att ni förstår). Nu är det istället ett översvallande utbud och den helhet som logdansen erbjöd har nu delats upp mellan krogen och Internet. Och på ingen av dessa ställen går det att dansa styrdans.

Sökord

Jag läste i kommentarsfältet i en annan blogg där en person gav tipset till bloggaren att denne borde ägna inlägg till att göra listor och "dagens outfit" eftersom det annars bara blev en krönika och inte en blogg. Det fick mig att tänka till. Borde jag också göra något sådant för att inte tappa er?

Vis av erfarenhet vet jag dock att bilder på mig själv osvikligt leder till att antalet läsare minskar (sorgligt, men statistiskt säkerställt och därmed sant) och då återstår bara att göra listor.

Här är en.

Topp 5 över sökord som använts för att slutligen hamna i den här bloggen:

5. "Gummistövlar"
4. "People are strange"
3. "Buseyism"
2. "Liza Minelli"
1. "Upskirtbilder Lycksele"

Dagen då muskellinnet utvidgade sitt territorium

Idag hade min lillasyster sin student. Det var mycket fint, precis som ett studentfirande ska vara. Estet-eleverna underhöll med musik och eleverna på byggprogrammet underhöll genom att vara lite för berusade. Precis som det brukar vara. Lärarkören rev dock ned de största applåderna då de gjorde ett medley på bl a Eric Saades Popular (och de lärare som jag hade som gymnasist verkade inte ha åldrats en dag sen jag slutade, står tiden stilla i Lycksele?). Varmt var det också, både inne i sporthallen och ute i solen.

Då vi väntade på att examensfirarna skulle komma ut till fotbollsplanen, så att vi kunde vifta med plakat och överlämna presenter, satt vi uppe på de närliggande läktarna. Ovanför oss stod solen i zenith och det var f-r-uktansvärt varmt, nästan som att ha en blåslampa i nacken. Därför gjorde jag det vågade draget att ta av mig skjortan. Jag hade ett linne under, eller som vi säger i Fredrika - ett muskellinne.

Jag är en ganska nojig person, särskilt när det gäller kläder (skriver jag någonsin om något annat än klädinkompabiliteten?). Vanligtvis brukar jag därför inte ha linne på mig in public eftersom jag har fått för mig att folk tror att jag då tror mig vara märkvärdig och att linnet är ett sätt att skryta över att jag tränar. Det blir liksom ett brott mot jante-lagen och därför har användandet av linnen begränsats till främst området mellan skyltarna som förkunnar att Fredrika börjar respektive tar slut. I mitt huvud har linnet varit tabu utanför byn, men idag, då jag såg hur ett par andra killar (som Niklas Wikegård skulle ha definierat som "sugrör som aldrig sett skymten av ett gymkort") gick omkring i linne så tänkte jag att det var dags att bryta gamla tankemönster.

Det kan ha berott på gårdagens Dorotea-boost av självförtroendet, men idag var dagen då muskellinnet utvidgade sitt territorium.

Dorotea #2

Då jag höll på att lyfta upp soffan på släpvagnen gick två kvinnor förbi. Den ena av kvinnorna stannade för att knyta skosnöret då de var i jämnhöjd med bilen och även om jag på många sätt är dålig på att tyda signaler så är jag inte blind för blickar. En av kvinnorna hade fingerat ett oknutet skosnöre bara för att de skulle få stanna upp och titta på mig.

Så smickrad har jag inte blivit sedan andra året i gymnasiet då en grupp tjejer busvisslade efter mig då jag nyklippt kom ut ur en frisersalong i Lycksele (jag lever fortfarande i förhoppningen om att en vissling inte kan vara sarkastisk).

Är Dorotea kanske the place to be om jag betraktas som en exotisk skönhet där? Borde jag flytta dit?

Dorotea

Idag var jag i Dorotea för att hjälpa mormor och morfar att hämta en soffa som de hade köpt via en annons på Blocket.

Jag tycker att det är fel att kalla en annan människa ful. Det är en sån där "kasta sten i glashus"-grej som man helst bör undvika, dels för att det inte är särskilt "karmakompatibelt" och dels för att det är väldigt lågt att attackera en annan människas utseende. Kvinnan som sålde soffan kan därför med bästa välmening beskrivas som innehavare av kraftig benstomme (som förde tankarna till fackverksstommen längst ner på Eiffeltornet - ett stabilt bygge). Benstommen kläddes med diverse piercings, blonderat hår och en stor snus för att på så sätt bilda en helhet.

Men hon var väldigt trevlig och erbjöd sig att hjälpa till att bära soffan nedför trapporna (naturligtvis fanns soffan högst upp i vad som kan ha varit Doroteas högsta hus, vem hade förväntat sig något annat?), något som morfar dock tjurskalligt tackade nej till.

När vi sedan burit ner soffan och höll på att lyfta upp den på släpvagnen kom kvinnan ut ut huset, satte sig i en Audi från sent 90-tal och körde sedan iväg i hög fart. Det var liksom pricken över i:et.

På samma sätt som jag i förrgår spekulerade i självbilden hos en klick norrländska män så finns det kvinnor i inlandet som följer en tydlig mall. Kalla det gärna en grov generalisering om ni vill, för det är precis vad det är. Dessa kvinnor tog sig aldrig utanför kommungränsen, de blev gravida i tidig ålder och började därför att jobba sent, oregelbundna arbetstider och ännu mer oregelbundna matvanor har satt sina spår på benstommen och orsakat ett eskalerande nikotinbehov och det de anser vara det tydligaste tecknet på att ha lyckats i livet är att ha råd att köpa en tysk bil från sent 90-tal eller tidigt 00-tal.

Skulle jag någon gång få möjligheten att skriva skönlitteratur om Norrlands inland, så skulle en sådan kvinna få spela huvudkaraktären.

(Förebyggande disclaimer: Det är naturligtvis inte tänkt att jag ska framstå som bättre än dessa kvinnor och på något vis försöker klanka ner på dem och deras liv. Det absolut bästa och finaste jag vet är enkla människor, som kvinnan ovan. Enkla människor är genuint äkta och det är en egenskap som ska framhävas och som förtjänar ett bättre öde än att försvinna i en stereotypisering)

Nödvärn

Serietidningsfiguren Captain America (som injicerades med syntetiska superkrafter av den amerikanska armén) har en sköld som vapen. Det vänder liksom på begreppet "anfall är bästa försvar" till "försvar är bästa anfall" och är lika emotsägelsefullt som att det går att tävla i att gå snabbast, men inte i att springa långsammast (Leifing som OS-gren?). Men kanske är det ett strategiskt val ur juridisk synpunkt.

Är en sköld som vapen den enda möjligheten för en superhjälte att hävda nödvärn?

Muy macho?

Idag hjälpte jag min morfar att kapa ved. Eftersom det var ett så strålande väder i Fredrika så försökte jag också passa på att få lite färg, så att inte den latinska innebörden av mitt namn, den vite, år efter år blir en självuppfyllande profetia. Därför stod jag topless på vedbacken.

Det finns en väldigt stereotyp bild i övriga Sverige av hur norrlänningar är, särskilt vi norrländska män. Vi sägs ha ett särskilt lynne, klär oss enbart i flanell, lyssnar på dansbandsmusik, är socialt bortkomna, luktar svett, snusar, kör skoter och älskar motorsågar. Det är liksom vad som förväntas av oss.

Jag vet inte om det är en romantiserad bild av den norrländske mannen som en vilde, men jag vet däremot att det finns människor som anammar denna bild och anser att nidbilden ovan är detsamma som kriterierna för hur en riktig man ska vara. Män som bär t-shirtar med trycket "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip". Riktiga karlar.

Men någonstans måste också gränsen gå. Någonstans måste synen på vad som är höjden av manlighet tippa över och bli vad Riktiga karlar fruktar mest av allt - bögigt. Det går bra att skämta om att raka kullagret med vinkelslip, men ve dig om du förlöjligar det som kännetecknar Riktiga karlar.

Jag är därför lite osäker på hur det ska tolkas, att motorsåga med bar överkropp. Är det manlighet i kvadrat eller fjolligt och fruitier than Hawaiian punch enligt denna utdöende skara av Riktiga karlar?

Överkompensation

På fredag tar min lillasyster Emma studenten. Jag hoppas att hon får en fin dag och att det blir fint väder. På min student regnade det, men det gjorde inte så mycket eftersom jag aldrig någonsin har känt mig så stilig som jag gjorde då. Ni som följt den här bloggen ett tag vet att min klädinkompatibilitet är ett ständigt återkommande inslag. Men på studenten, där och då, nådde jag vad som kan ha varit mitt livs klädmässiga peak.

I onsdags var jag på en annan student, då min mamma tog sin examen, och om min egen student var mitt livs stiligaste ögonblick, så kan förra onsdagen ha varit, om inte motsatsen, så åtminstone ett stort misslyckande. Jag kände mig oerhört nedklädd bland alla de andra. Där fanns t ex en man i canadian tuxedo och en annan i en vintage motorcykeljacka (med fransar!) och såna outfits kan man omöjligen tävla mot.

Har ni någon gång känt det där behovet att överkompensera ett misslyckande, liksom för att bevisa för sig själv att det bara var ett litet snedsteg och inte alls ett hot mot det egna egot (eller kanske för att det är just ett hot det är och att överkompensationen därför tar plats)? Så tänkte jag i fredags då jag skulle iväg på middag hos JT och Maria. Jag tog på mig en kavaj, något som jag annars brukar spara till julafton. För att det inte skulle bli för snofsigt tog jag en Rolling Stones t-shirt istället för en skjorta (börjar Stones bli för mig vad Ed Hardy är för deltagarna i Jersey Shore?). Det får inte bli för mycket, tänkte jag och drog på mig ett par chinos för att sedan trampa iväg (och cykla fel fyra gånger innan jag kom fram).

Jag önskar att jag kunde säga att det verkligen blev en överkompensation mot onsdagen och att jag både såg och kände mig stilig. Men icke. Det såg ut som när små barn fyller år och själva får bestämma vad de ska ha på sig och väljer gummistövlar, Spindelmannen-mjukisbyxor, finskjorta och slips.

En salig blandning utan röd tråd.

Humble brag

I senaste avsnittet av Schulman Show pratar de om en twittrare som retweetar, vidarebefordrar, inlägg som är ödmjukt skrytsamma. Humble brag, kallade twittraren sig och det är också namnet på fenomenet - ett ödmjukt skryt.

Eftersom de allra flesta av oss människor av naturen har den självinsikt att vi vet att ett överdrivet skrytande är ett socialt självmord, så försöker vi också att tona ner det som vi i själva verket vill framhäva. Vi har gjort något bra, MEN det kan vi inte säga rakt ut, så vi packar in skrytet i någonting annat. Vi lindar in det i bomull för att det inte ska sticka i ögonen.

Som exempel i showen nämndes då Mike Tyson twittrade om att han var den näst mest inflytelserika idrottsmannen på Twitter, trots att han inte visste vad sociala medier var för något för ett år sedan. Han är den näst mest inflytelserika idrottsmannen på Twitter (skrytdelen) trots att han inte visste vad sociala medier var för ett år sedan (den ödmjuka delen).

Samma sak måste förstås också gälla statusuppdateringarna på Facebook. Vissa människor rapporterar varje händelse i sitt liv och andra skriver bara då det hänt något utöver det vanliga. De sistnämnda borde vara närmast att klassas som humble braggers, eftersom de händelser de skriver om sticker ut och inte drunknar i den ständiga ström som den andra kategorins uppdateringar gör.

Ett exempel på en sådan humble brag via Facebook är min egen statusuppdatering från i vintras (jag räknar mig som en av dem som bara uppdaterar ibland, vardagligheter skriver jag ju här istället): "Har nyss kommit hem efter att ha åkt 45km skidor och blivit förolämpad av en otrevlig pizzeriaföreståndare. Det sistnämnda var jobbigast". Ni får tro vad ni vill, men tanken då var faktiskt att belysa att jag blivit disrespectad inne på pizzerian, det andra kändes liksom som en nödvändig utfyllnad ("yeah right!" tänker ni säkert). Men såhär i efterhand går det inte att blunda för det skrytsamma och självgoda i det.

Igår, efter att jag hade råkat kapa mig själv i benet, befann jag mig i ett lite chockliknande tillstånd. För att förekomma istället för att förekommas och på så sätt slippa ryktesspridning om min egen klantighet (något som tycks sprida sig fort i små samhällen) tänkte jag att en statusuppdatering vore på plats. I mitt stressade sinne åstadkom jag dock inga stordåd, jag gör mig inte särskilt bra på så få tecken (det är därför jag inte twittrar). Resultatet blev "Råkade raka ena benet med motorsåg (säg inget till mamma!)".

Var det också en humble brag? Ligger det ett skryt i att kapa sig med en motorsåg och sen skriva om det på Facebook, typ "jag var med om motorsågsmassakern ...and lived to tell the tale"?

Med blotta förskräckelsen

Kära dagbok!

Idag råkade jag såga mig själv i benet med en motorsåg. Jag skulle sparka till en stock, som jag höll på att såga bort kvistarna på, för att komma åt de kvistar som fanns på stockens undersida. Vad jag inte tänkte på var att motorsågens kedja fortfarande snurrade, så för att göra en lång historia kort så slutade konfrontationen mellan ben och såg med att sågen ...bet benet.

Det var fruktansvärt klantigt gjort. Oaktsamt var det också och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att jag kom undan med blotta förskräckelsen. För sågen bet inte särskilt djupt, byxorna revs sönder och en av kedjans tänder skar in kanske 4 mm i huden. Värre än så var det inte. Tackochlov.

Man skulle kunna säga att jag bara rakade benen med motorsåg. Det låter som något som man skulle kunna trycka på t-shirtar och sälja på sommarmarknader: "Jag rakar benen med motorsåg". Det påminner lite om den enormt emotsägelsefulla t-shirten "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip" (rakar dessa riktiga män pungen överhuvudtaget?).

Med samma logik borde därför min fadäs idag kunna beskrivas med trycket: "Riktiga män rakar benen med motorsåg".

the Dude

Jag hade inriktat mig på att dricka rödvin i fredags (som så många gånger förr), men det slutade istället med en hel kväll av White russians.

Som om jag var the Dude i Big Lebowski.

Faceplant

I fredags åkte jag lokalbuss i Umeå. Jag hade fyllt på mitt busskort på Vasaplan och var på väg tillbaka till Umedalen, till mammas lägenhet. Vid en av hållplatserna längs vägen klev en kille ombord på bussen. Inget konstigt med det, men det var en sån där kille som försöker på tok för mycket att verka vara cool. Han hade adidasbyxor, en färgglad munktröja, ett par Ray Bans och det självbelåtna ansiktsuttryck som endast kan hittas hos dem som tycker att de är all that and a bag of chips. Han var en vandrande solglasögonparadox.

Jag vet med mig att jag verkligen inte är minsta lilla cool, det är något jag har förlikat mig med sedan länge. Jag kommer aldrig att bli någon Clint Eastwood och det är troligtvis därför som jag stör mig så mycket på dem som tror sig vara coola. I min roll som bekräftat ocool (är det ens ett ord?), både av mig själv och av de flesta andra, så fungerar jag också som en måttstock för personer som killen på bussen. De väger sig mot mig och kan på så sätt bekräfta sin egen coolhet.

Killen satte sig snett framför mig, strax bakom mittdelen av bussen. Det är svårt att förklara i skrift sättet han satt, men jag ska göra ett försök: Han satt framåtlutad med högra armens armbåge vilande på ena låret och vänstra armens knytnäve på det andra (om vi träffas i verkliga livet någon gång, du som läser det här, så kan jag visa). Det var inte en sittställning så mycket som en pose, nästan som en douchebagversion av tänkaren.

Genom att vila hela överkroppens tyngd mot låren hann killen inte reagera då busschauffören tvingades bromsa tvärt, så killen landade med ansiktet rakt i sätet framför. Eftersom bussen var en ledbuss och killen satt strax bakom bussens mittparti, så fanns det inget vanligt säte med stolsrygg som kunde stoppa upp, utan där fanns bara en tvärställd "soffa" där ansiktet slutligen landade efter ett fall på en dryg meter. Han faceplantade.

Efter fadäsen tittade han argt på mig, som om det var mitt fel att det hade hänt.

Ett ego kan sägas vara som en ballong, som blåses upp av dig själv och som punkteras av andra. Denne killes ego punkterades av en lokalbuss. Han föll på eget grepp, gapade efter mycket och miste hela stycket.

Redan vid nästa hållplats klev han av, gömd bakom ett par Ray Bans som nu var lika stukade som egot.

Sittning

Igår var jag bjuden på middag hos JT, Maria och katterna. Tobias och några andra var också där. Det var fint. Skulle jag få välja så skulle jag ta en middagsbjudning framför en fest vilken dag som helst. Det råder liksom ett stilla lugn över konversationerna som annars alltid rivs sönder av festers uppskruvade volym.

Efter maten spelade vi Trivial Pursuit, killarna mot tjejerna, och där inträffade en riktig Hollywood-vändning då vi i herrlaget lyckades vända ett stort underläge till vinst (en seger som förvisso enbart skall tillskrivas turen med att få lätta frågor). Sen försökte vi hitta en bra drinklek, ett sökande som faktiskt gick så långt att Tobias hostade upp 7 kr för en drinkleks-app till sin telefon (men som slutade med att vi tog tärningen från TP och improviserade). Det började klia i fingrarna på Tobias då han hittade en gammal radiobandspelare, som JT hade köpt på loppis förra sommaren, som inte var ikopplad och som av JT avfärdats som ett hopplöst trasigt fall.

Till tonerna av en radio som väckts ur sin (kanske) trettioåriga slummer började sedan de första gästerna förbereda sig för att gå hem. Till slut var det bara jag kvar och då kändes det lite som att jag verbalt kidnappade JT och Maria, som att jag dröjde mig kvar för att undvika att cykla hem och bara pratade för pratandets skull.

Två steg framåt, ett steg bakåt

Samma dag som mamma hade sin examen så var det också bal för min lillasyster Emma (som tillsammans med sin kille blev valda till bästa par, bara en sån sak!). För att fylla ut tiden mellan mammas examen och Emmas bal cruisade vi runt en stund i Lycksele.

Jag gick i gymnasiet där och varje gång jag har ett ärende i Lycksele brukar jag därför uppleva vissa platser igen. Vi körde förbi skolan, min och JTs gamla lägenhet, Tobias gamla lägenhet och några andra ställen. Sådan är jag, jag har ett trängande behov av att få insupa atmosfärer och gamla minnen. På sätt och vis kan man säga att jag lever i det förgångna.

En stor del i att åka runt och damma av gamla minnen och platser är att göra en avvägning om saker och ting blivit bättre eller sämre sedan den tiden. Saker då hade kunnat göras bättre på samma sätt som att saker som gjordes då, gjordes bättre än vad som görs nu. Lite av ett minnenas ris och ros, typ.

Tänk om man gavs möjligheten att korrigera dåtidens misstag genom att ge den person man var då den kunskap man har nu. Som ett semi-tidsresande där det enda som förflyttas är kunskapen.

För varje två steg framåt som tas i utvecklingen av den egna personen borde den samlade kunskapen och erfarenheten flyttas bakåt ett steg i tiden.

Så mycket bättre allting hade blivit!

Karma

Har ni någon gång tänkt på reinkarnationens orättvisa?

Om jag missköter mig i detta liv innebär det att jag i nästa liv kommer att återfödas som "en lägre stående varelse", men eftersom det inte finns en direkt anknytning mellan detta liv och det förra så kommer en eventuell dekadens endast att drabba min själ och inte mig själv som person (vilket förvisso förutsätter att personen och själen är två skilda ting). Jag vet själv inte vad jag har gjort i mitt förra liv, mer än att den nuvarande statusen (frisk/sjuk?) ger en fingervisning om vad det förra livet innehöll.

Om jag väljer att leva ett syndigt liv blir det därför som att säga let the next guy handle it eftersom jag själv, som person, inte kommer att drabbas av sviterna.

Passing the buck, som president Truman kallade det.

(På samma sätt innebär det också att om jag sköter mig i detta liv, så blir det nästkommande livs personlighet som kommer att få skörda frukterna).

Amen

En tanke som brukar slå mig med jämna mellanrum:

Tänk att någon gång bli inbjuden till middag hos en riktigt djupt religiös familj och sedan efter bordsbönen, då någon i familjen sagt "Amen", själv - burdust och med tryck - säga "Ah, men vafan ska vi inte äta nån gång?"

(Om jag någon gång lyckas förverkliga min hemliga dröm om att pitcha en komediserie så ska jag inkludera denna tanke som en scen).

"Nej, se detsamma var det inte!"

Om man i morfars närvaro avfärdar något som inte gått som man tänkt sig med orden "Äsch, det var då detsamma" får man alltid höra en och samma berättelse om morfars egen morfar. Morfadern brukade ibland på kvällarna sitta och räkna, en procedur som började med ett koncentrerat mumlande i form av "Å ettan i minne...", som följdes av tystnad och, då uträkningen misstämde, ett uppgivet "Äh, se detsamma var det" för att sedan efter ännu en stunds tystnad följas av det bestämda "Nej, se detsamma var det inte!" varpå han började om uträkningen.

Nej, se detsamma var det inte heller med den där "gilla"-funktionen som jag skrev om igår. Har jag inriktat mig på en sådan funktion, så är det också så det får bli.

Whether you like it or not, så lägger jag till en "like"-knapp.

Examen

Igår var jag i Lycksele för att se då min fina mamma tog sin sjuksköterskeexamen. Även om de inte stod och hoppade på ett lastbilsflak skrålandes "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!" som andra - bubbligare - examensfirare brukar göra, så var det en fin avslutning ändå. Lite tårar i ögonen, lite spexande, lite somrigt, lite sång och på det stora hela lite som en vanlig skolavslutning.

Jag fick en liten klump i magen, dels för att det var roligt att se hur glad mamma blev då hon fick sin examen och dels för att det visade hur långt bort en högskoleexamen är för min egen del.

Jag ska inte älta mina egna studierelaterade tillkortakommanden, men den uppblossade PANIKEN i att inte veta vad jag vill göra med mitt liv smolkade en i övrigt väldigt fin dag.

Ett plus i kanten #2

Okej, det var tydligen inte så enkelt som jag trodde med den där "like"-funktionen som Blogger lagt till. Man måste uppenbarligen registrera en användare o s v.

Tråkigt, jag som hade sett fram emot att få leva i förhoppningen och ovissheten i att någon gång få en "like"... (och då jag läser ordet "like" så tänker jag genast på den dialektala motsatsen "He liken ingenting").

Ett plus i kanten

Det verkar som att Blogger har infört en bedömningsskala längst ner i varje inlägg. Man ges möjlighet att ge ett plus, typ som att man kan "gilla" något på Facebook.

Så ni får hemskt gärna "gilla" det som skrivs (om ni nu verkligen gillar det, jag vill inte ha några pity-gillningar).

Världens sämsta första intryck

Trots att den där killen på bussen aldrig kunde vara tyst så blev jag faktiskt till en början glad att han pratade med mig. Sist en för mig främmande person inledde ett samtal med mig på bussen var i samband med vinter-OS 2006 då en äldre kvinna tyckte att det var synd att Per Elofsson inte kunde vara med.

En annan sak, men med ungefär samma innebörd är att det aldrig är någon som sätter sig bredvid mig på lokalbussarna i Umeå, inte ens då de är knökfulla (både bussarna och passagerarna). Folk väljer hellre att stå i mittgången än att sitta bredvid mig.

Det måste bero på ett dåligt första intryck. Ett första intryck så illa att det får folk att rygga tillbaka, som katter och vampyrer ni vet (i alla fall ni som sett Låt den rätte komma in). Och världens sämsta första intryck kan i sin tur tillskrivas ett slutet kroppsspråk. Jag har en sån där dålig hållning som får det att klia i fingrarna på sadistiska innehavare av sträckbänkar.

En dålig hållning ger ett slutet intryck och ser inte särskilt inbjudande ut. Det är ungefär som att en affär med igenspikade fönster inte drar till sig så många kunder. Det fungerar liksom som en sköld.

Inte så att det är något jag gör medvetet, det bara blir så. Om nacken tillåts "hänga" en bit så kommer mina öron närmare den som pratar utan att jag behöver luta mig fram så mycket (och bli sådär sydländskt närgången) för att höra vad en person säger. Sen har jag liksom fastnat i den ställningen.

Sloka med nacken och dra upp axlarna, svårare än så är det inte att bygga sin egen motsvarighet till Stålmannens Fortress of Solitude ...och ge världens sämsta första intryck på samma gång.