Och vad blev det för däck då, kanske kalenderbitaren undrar? Ett Kumho. För 1040 kr.
Snacka om Vulken death grip!
torsdag 28 april 2011
Vulken - ett socialt träningsläger
Idag har jag varit i Åsele för att besöka Arbetsförmedlingen. De är alltid väldigt trevliga på Arbetsförmedlingen och det borde därför inte kännas särskilt jobbigt att besöka dem. Men det gör det. Jag får alltid känslan av att ordet LOSER stämplas i pannan på mig då jag närmar mig dörren och därför känns avståndet mellan bilen och dörren som en evighetslång golgatavandring. Känslan blir inte heller bättre av att de andra arbetslösa som också är där alltid består av kvinnor med mörka röster som klär sig som män och män som visserligen klär sig som män men som pratar med kvinnoröster [sic!].
Det är förstås nonsens och bara ännu en av mina EGENHETER, men det är en sådan fruktansvärd anspänning att vara där, ungefär som att sitta inne i dressinen i sista omgången av På spåret, typ.
Jag hade andra ärenden också, då jag ändå var i Åsele. Jag skulle köpa ett nytt däck till bilen, så därför hamnade jag hos den lokala vulk-firman.
Inne i butiken luktade det gummi och väggarna täcktes av demo-fälgar. Där fanns två stolar, en kaffeautomat och mängder med skvallertidningar. Jag satte mig på en av stolarna och väntade på att någon ur personalen skulle komma in från verkstaden. Plötsligt hördes det karaktäristiska ljudet av en motorburen ungdom som petat hål i ljuddämparen. Det var i varje fall vad jag trodde att det var, tills jag tittade ut genom skyltfönstret och såg att ljudet kom från en rostangripen Saab 99 och att föraren var en äldre dam.
Damen slungade upp dörren till butiken och stegade bestämt rakt in i verkstaden. Efter en liten stund kom hon tillbaka och satte sig i den andra stolen. Hon började prata:
Tant: Det är hemskt att man ska vara tvungen att byta däck stup i kvarten!
Jag: Jo
Tant: Det är nåt fel. Någonting är snett så att däcken slits snett. De slits mer på sidan än i mitten.
Jag: Då är det nog något fel i framvagn... (blir avbruten)
Tant: Och dyrt är det också!
Jag: Jo
....
Tant: Men det är ju fint väder i alla fall!
Jag: Jo
Tant: Soligt och fint!
Jag: Jo, men bara inte våren har kommit för tidigt så att sommaren stannar av. Så här brukar det ju inte vara i april.
Tant: Nä, det är majväder det här!
Tant: Och inte går det att pimpla heller! Isen har redan rivit och jag som brukar vara farlig på att fiska på våren. (för eventuella icke-norrländska läsare: farlig = att göra något ofta)
Jag: Jo, det är lite tråkigt
Mekaniker: Nu är bilen klar!
Tanten reste sig upp och började gå mot dörren, men just innan hon passerade tröskeln vände hon sig om och sa "Hej då!" till mig.
Och med en rivstart från den roströda Saaben försvann min nyfunna vän...
Förutom ledan av att känna sig som ett misslyckande då jag besöker Arbetsförmedlingen är en annan av mina EGENHETER att jag försöker försvinna i sociala situationer. Jag försöker så långt det går att förneka min existens, jag bläddrar i en tidning eller sitter bara helt stilla och tittar in i en vägg. Allt för att slippa den eventuella vådan av att "ursäkta, jag hör inte så bra". Och det fungerar oftast. Men inte idag då tanten förvandlade mitt vulkbesök till ett socialt träningsläger.
Är det en utdöende sak, det där tvånget som den äldre generationen har som gör att de alltid måste vara sociala?
Det är förstås nonsens och bara ännu en av mina EGENHETER, men det är en sådan fruktansvärd anspänning att vara där, ungefär som att sitta inne i dressinen i sista omgången av På spåret, typ.
Jag hade andra ärenden också, då jag ändå var i Åsele. Jag skulle köpa ett nytt däck till bilen, så därför hamnade jag hos den lokala vulk-firman.
Inne i butiken luktade det gummi och väggarna täcktes av demo-fälgar. Där fanns två stolar, en kaffeautomat och mängder med skvallertidningar. Jag satte mig på en av stolarna och väntade på att någon ur personalen skulle komma in från verkstaden. Plötsligt hördes det karaktäristiska ljudet av en motorburen ungdom som petat hål i ljuddämparen. Det var i varje fall vad jag trodde att det var, tills jag tittade ut genom skyltfönstret och såg att ljudet kom från en rostangripen Saab 99 och att föraren var en äldre dam.
Damen slungade upp dörren till butiken och stegade bestämt rakt in i verkstaden. Efter en liten stund kom hon tillbaka och satte sig i den andra stolen. Hon började prata:
Tant: Det är hemskt att man ska vara tvungen att byta däck stup i kvarten!
Jag: Jo
Tant: Det är nåt fel. Någonting är snett så att däcken slits snett. De slits mer på sidan än i mitten.
Jag: Då är det nog något fel i framvagn... (blir avbruten)
Tant: Och dyrt är det också!
Jag: Jo
....
Tant: Men det är ju fint väder i alla fall!
Jag: Jo
Tant: Soligt och fint!
Jag: Jo, men bara inte våren har kommit för tidigt så att sommaren stannar av. Så här brukar det ju inte vara i april.
Tant: Nä, det är majväder det här!
Tant: Och inte går det att pimpla heller! Isen har redan rivit och jag som brukar vara farlig på att fiska på våren. (för eventuella icke-norrländska läsare: farlig = att göra något ofta)
Jag: Jo, det är lite tråkigt
Mekaniker: Nu är bilen klar!
Tanten reste sig upp och började gå mot dörren, men just innan hon passerade tröskeln vände hon sig om och sa "Hej då!" till mig.
Och med en rivstart från den roströda Saaben försvann min nyfunna vän...
Förutom ledan av att känna sig som ett misslyckande då jag besöker Arbetsförmedlingen är en annan av mina EGENHETER att jag försöker försvinna i sociala situationer. Jag försöker så långt det går att förneka min existens, jag bläddrar i en tidning eller sitter bara helt stilla och tittar in i en vägg. Allt för att slippa den eventuella vådan av att "ursäkta, jag hör inte så bra". Och det fungerar oftast. Men inte idag då tanten förvandlade mitt vulkbesök till ett socialt träningsläger.
Är det en utdöende sak, det där tvånget som den äldre generationen har som gör att de alltid måste vara sociala?
onsdag 27 april 2011
Nollor och nördar
När jag gick i nionde klass brukade jag gå till ungdomsgården, "UG", på fredagskvällarna. Jag vet inte varför, men det kändes alltid lite jobbigt att gå dit. Det var aldrig tråkigt eller så, men ändå var det någonting som bar emot. Därför brukade jag "grunda" med att titta på tv en stund innan jag slutligen släntrade dit, typ som man numera gör med öl för att förbereda kroppen inför starkspriten (eller vice versa, om man är av mindre känslig natur). Först brukade jag se Nollor och nördar på kanal 5 och sen halva Så ska det låta på SVT och sen, när klockan närmade sig 20.30 och jag hade fått min dos av amerikansk tonårsångest och Harrysonsk fryntlighet, snörde jag på mig skorna.
Nollor och nördar (eller Freaks & Geeks som den egentligen heter), är verkligen en bra serie. Då, i nionde klass, tyckte jag att den var bra för att det var en lagom blandning mellan drama och komedi. Lättsmält och lågmält, på samma sätt som Flight of the Conchords (den lågmälda humorn är gravt underskattad!)
Under min första termin på universitetet återupptäckte jag serien då jag märkte att jag hade den på en extern hårddisk (hur den kom dit är höljt i dunkel och har absolut inget med något illegalt att göra) och då var det förutom lågmäldheten också detaljerna som charmade mig. De små sakerna. Som att Shia Leboeuf gör ett gästspel eller att de använder Rolling Stones som exempel på att rocken är död ("Even the Stones are disco now, haven't you heard 'Miss You'?", typ) eller att killen som spelar Goldberg i Mighty Ducks-filmerna har en roll.
Idag, när jag gick igenom några gamla hårddiskar, hittade jag serien igen. Lycka!
Nollor och nördar (eller Freaks & Geeks som den egentligen heter), är verkligen en bra serie. Då, i nionde klass, tyckte jag att den var bra för att det var en lagom blandning mellan drama och komedi. Lättsmält och lågmält, på samma sätt som Flight of the Conchords (den lågmälda humorn är gravt underskattad!)
Under min första termin på universitetet återupptäckte jag serien då jag märkte att jag hade den på en extern hårddisk (hur den kom dit är höljt i dunkel och har absolut inget med något illegalt att göra) och då var det förutom lågmäldheten också detaljerna som charmade mig. De små sakerna. Som att Shia Leboeuf gör ett gästspel eller att de använder Rolling Stones som exempel på att rocken är död ("Even the Stones are disco now, haven't you heard 'Miss You'?", typ) eller att killen som spelar Goldberg i Mighty Ducks-filmerna har en roll.
Idag, när jag gick igenom några gamla hårddiskar, hittade jag serien igen. Lycka!
"En liten kille har blivit stor!"
När jag och JT delade lägenhet i Lycksele bodde en man vid namn Hammoud i samma trappuppgång. Hammoud hade två söner och en fru. En dag var dörren till deras lägenhet prydd med ballonger och en bild av en av grabbarna satt fasttejpad mitt på dörren. Under bilden, som visade en sprudlande glad pojke, stod det "En liten kille har blivit stor!".
Som av en händelse gjorde det förra inlägget att antalet inlägg i den här bloggen tangerade antalet inlägg i min gamla blogg och det innebär att det här inlägget gör att den nya bloggen går förbi den gamla (har ordet inlägg någonsin använts lika flitigt i en och samma mening?).
Således: "En liten kille har blivit stor!"
Som av en händelse gjorde det förra inlägget att antalet inlägg i den här bloggen tangerade antalet inlägg i min gamla blogg och det innebär att det här inlägget gör att den nya bloggen går förbi den gamla (har ordet inlägg någonsin använts lika flitigt i en och samma mening?).
Således: "En liten kille har blivit stor!"
Ain't Too Proud To Beg
Kära läsare!
Med en sådan pompös inledning kan ni väl inte neka mig om jag ber er om en tjänst? Finns det några bra bloggar att följa? Vilka läser ni?
(Rubriken då? Stones såklart!)
Med en sådan pompös inledning kan ni väl inte neka mig om jag ber er om en tjänst? Finns det några bra bloggar att följa? Vilka läser ni?
(Rubriken då? Stones såklart!)
tisdag 26 april 2011
EGENHETER
Ni vet hur man kan ha EGENHETER? Såna där saker och vanor som nästan blivit tvångsmässiga. Sånt som kan vara både charmigt och sjukligt.
Jag har mer och mer börjat ifrågasätta mina egna EGENHETER. De har liksom staplats på hög (har de alltid varit så här många eller är det först nu jag har insett vidden av dem?). Är det inte det ena så är det det andra och snart lär jag väl vara lika neurotisk som Woody Allen.
En av alla dessa EGENHETER är att jag alltid måste ha något att läsa innan jag somnar. Vadsomhelst så länge som det innehåller text. Det kan vara en bok, en tidning eller, i värsta fall, en schampoflaska - allt går så länge det finns bokstäver som bildar ord. Men det måste också vara något som jag inte läst tidigare, eller i varje fall sånt som jag inte läst på länge.
Igår kväll var det kris, jag hittade inget som jag inte redan hade läst. Jag vände upp och ner på huset i jakt efter något nytt och i källaren hittade jag det: ett nummer av Amelia som fanns kvar sedan mamma bodde här.
Det var som en helt ny värld öppnade sig; Calle Norlén hade en vimmelspalt om tjocka och gravida kändisar, det fanns reportage om män med anorexia, före detta makar diskuterade (och dissekerade) sina skilsmässor och som kronan på verket beskrevs Anna Books relation till sin dotter i mittuppslaget. Hela tidningen bestod av sånt som jag aldrig någonsin tänkt på förut. Främmande tankar i en främmande tidning. Kanske är det så att kvinnor är från Venus och män från Mars?
Har ni sett filmen Heartbreak Ridge? Clint Eastwood spelar en marin-officer - en man hård som flinta - som ska utbilda nya rekryter för att strida i Grenada. I ett försök att förstå varför hans fru lämnade honom läser Eastwoods rollfigur mängder med kvinnotidningar. Jag är visserligen ingen hårding som Clintan och hur mycket jag än önskar är min enda likhet med honom att jag är senig på ungefär samma sätt som han var i Den vilda fighten (borde slitna jeans och boots bli min sommaroutfit?), så det blir inte en lika stor kontrast av mitt bläddrande i numret av Amelia, men är vi inte något på spåren med damtidningsläsandet?
Håller vi på att lösa den kvinnliga Da Vinci-koden, Clint och jag?
Jag har mer och mer börjat ifrågasätta mina egna EGENHETER. De har liksom staplats på hög (har de alltid varit så här många eller är det först nu jag har insett vidden av dem?). Är det inte det ena så är det det andra och snart lär jag väl vara lika neurotisk som Woody Allen.
En av alla dessa EGENHETER är att jag alltid måste ha något att läsa innan jag somnar. Vadsomhelst så länge som det innehåller text. Det kan vara en bok, en tidning eller, i värsta fall, en schampoflaska - allt går så länge det finns bokstäver som bildar ord. Men det måste också vara något som jag inte läst tidigare, eller i varje fall sånt som jag inte läst på länge.
Igår kväll var det kris, jag hittade inget som jag inte redan hade läst. Jag vände upp och ner på huset i jakt efter något nytt och i källaren hittade jag det: ett nummer av Amelia som fanns kvar sedan mamma bodde här.
Det var som en helt ny värld öppnade sig; Calle Norlén hade en vimmelspalt om tjocka och gravida kändisar, det fanns reportage om män med anorexia, före detta makar diskuterade (och dissekerade) sina skilsmässor och som kronan på verket beskrevs Anna Books relation till sin dotter i mittuppslaget. Hela tidningen bestod av sånt som jag aldrig någonsin tänkt på förut. Främmande tankar i en främmande tidning. Kanske är det så att kvinnor är från Venus och män från Mars?
Har ni sett filmen Heartbreak Ridge? Clint Eastwood spelar en marin-officer - en man hård som flinta - som ska utbilda nya rekryter för att strida i Grenada. I ett försök att förstå varför hans fru lämnade honom läser Eastwoods rollfigur mängder med kvinnotidningar. Jag är visserligen ingen hårding som Clintan och hur mycket jag än önskar är min enda likhet med honom att jag är senig på ungefär samma sätt som han var i Den vilda fighten (borde slitna jeans och boots bli min sommaroutfit?), så det blir inte en lika stor kontrast av mitt bläddrande i numret av Amelia, men är vi inte något på spåren med damtidningsläsandet?
Håller vi på att lösa den kvinnliga Da Vinci-koden, Clint och jag?
måndag 25 april 2011
Efter klockan 20
Idag har det också varit sådär förbluffande varmt (20 grader och mer därtill!). Enligt min egen "gentlemens agreement" har jag gått omkring i shorts och linne hela dagen. Faktiskt hela kvällen också och det ligger någonting visst över ett linne, det är som om en förvandling tar plats då solen går ner kring kl 20. I solen: ett linne. Efter klockan 20: en wifebeater. I solen: naturligt. Efter klockan 20: white trash.
söndag 24 april 2011
Ur led är tiden
För inte så länge sen var det trettio grader kallt, täckbyxor var en del av den dagliga outfiten och ett ansikte lika stelt som Chers var mer regel än undantag. Nu går det plötsligt att slopa byxorna helt för att strutta runt i sin fluorescerande blekhet om lusten faller på. Det känns inte särskilt "apriligt" att gå omkring i shorts och linne (och surrealismen i att löpträna i den munderingen i april kan inte ens Dali mäta sig med), men likväl är det vad almanackan visar: 24 april. Hör inte sommarvärme sommaren till? Brukar våren vara så här tidig? (Är våren tidig?)
Tiden känns krokig, som om den först böjts för att sedan slarvigt brytas tillbaka. Som en cirkel som blivit oval, typ. Skevt. Så här snabbt och långsamt gick inte tiden förut. Då var den kontinuerlig men nu är den oberäknelig. Inte i absoluta tal förstås, sekunderna och minuterna är lika långa som vanligt, men det känns annorlunda. I realtid känns en minut evighetslång bara för att i ett tillbakablickande susa fram som en blinkning. Dels det här med att det var oktober igår och plötsligt april idag (har jag legat i dvala?), dels också det här med åldern.
Jag fyller snart 24, i alla fall enligt mitt födelseattest. Snart 24, men jag känner mig inte en dag äldre än 22, ja inte heller en dag äldre än 17 om jag ska vara ärlig. Och det går inte, man kan lika lite samtidigt vara 22, 17 och snart 24 år som man kan befinna sig på två platser samtidigt (enligt tidsresornas "farfarsparadox"). Det går inte.
Tiden väntar inte på någon och om jag tror mig vara 22 och 17 medan jag IRL snart är 24, så måste jag inse att den obönhörligen rusar ifrån mig. Skulle jag försöka mig på att vara metaforisk skulle jag påstå att tiden är som sirap; sin seghet till trots håller den på att rinna mig ur händerna och det där kletet som lämnas kvar, det är livet.
Sticky Fingers.
Tiden känns krokig, som om den först böjts för att sedan slarvigt brytas tillbaka. Som en cirkel som blivit oval, typ. Skevt. Så här snabbt och långsamt gick inte tiden förut. Då var den kontinuerlig men nu är den oberäknelig. Inte i absoluta tal förstås, sekunderna och minuterna är lika långa som vanligt, men det känns annorlunda. I realtid känns en minut evighetslång bara för att i ett tillbakablickande susa fram som en blinkning. Dels det här med att det var oktober igår och plötsligt april idag (har jag legat i dvala?), dels också det här med åldern.
Jag fyller snart 24, i alla fall enligt mitt födelseattest. Snart 24, men jag känner mig inte en dag äldre än 22, ja inte heller en dag äldre än 17 om jag ska vara ärlig. Och det går inte, man kan lika lite samtidigt vara 22, 17 och snart 24 år som man kan befinna sig på två platser samtidigt (enligt tidsresornas "farfarsparadox"). Det går inte.
Tiden väntar inte på någon och om jag tror mig vara 22 och 17 medan jag IRL snart är 24, så måste jag inse att den obönhörligen rusar ifrån mig. Skulle jag försöka mig på att vara metaforisk skulle jag påstå att tiden är som sirap; sin seghet till trots håller den på att rinna mig ur händerna och det där kletet som lämnas kvar, det är livet.
Sticky Fingers.
Desperation
En av mina favoritböcker av Stephen King är Desperation, en av få böcker som faktiskt håller ihop ända in i de sista sidorna. Många gånger är det som att King tappar gnistan med bokens handling, tappar lusten och låter ett deus ex machina utgöra slutet. All spänning som byggts upp under bokens gång slutar plötsligt vid exempelvis en exploderande värmepanna (the Shining) och då blir det så ...rumphugget. Men inte i Desperation!
Just nu visas en filmatisering av Desperation på kanal 5 och än så länge lever den upp till boken. Fingers crossed att det inte blir ett typiskt King-slut!
Just nu visas en filmatisering av Desperation på kanal 5 och än så länge lever den upp till boken. Fingers crossed att det inte blir ett typiskt King-slut!
lördag 23 april 2011
Åsele marknad
Jag trodde att marknadsgeneralerna omöjligt kunde övertrumfa förra årets bottenbokning Dirty Sanchez, men årets main event, Sean Banan, visar att jag har fel.
Eller så är det bara jag som blivit för gammal och inte förstår storheten med vare sig personer som gjort sig ett namn genom att köra upp trumpinnar i rektum på varandra eller en komiker vars bästa skämt, rätt och slätt, är ordet "rumpa".
Dagens ungdom, jag säger då det.
Eller så är det bara jag som blivit för gammal och inte förstår storheten med vare sig personer som gjort sig ett namn genom att köra upp trumpinnar i rektum på varandra eller en komiker vars bästa skämt, rätt och slätt, är ordet "rumpa".
Dagens ungdom, jag säger då det.
Definition
I lördags, under den tidigare nämnda rotblötan, dök Tobias upp och var ännu mer stilig och smärt än vanligt. Han hade börjat deffa, vårstäda sin kropp på överflödiga kilon. Ett begynnande sting av avundsjuka i min mage utvecklades till en motivation att själv också få tummen ur och inleda en metamorfos (pretentionen i det!) i jakt efter sommarformen.
I måndags började jag för att sedan (redan!) ta ett uppehåll över påsk. Förhoppningsvis leder påskens frosseri inte till några större bakslag eftersom jag kände att jag under de få dagarna "in action" faktiskt började få resultat. Inte i nivå med vad Tobias åstadkommit naturligtvis, men ändå en början på något som skulle kunna bli dugligt på längre sikt.
(Förvänta er dock inga bilder över hur deff-processen fortskrider, efter bilderna i inlägget om mustaschodlingen tycks 25 % av läsarskaran ha försvunnit, vilket leder mig till slutsatsen att ni som är kvarvarande ser till min eventuella inre skönhet - karmapoäng till er!)
I måndags började jag för att sedan (redan!) ta ett uppehåll över påsk. Förhoppningsvis leder påskens frosseri inte till några större bakslag eftersom jag kände att jag under de få dagarna "in action" faktiskt började få resultat. Inte i nivå med vad Tobias åstadkommit naturligtvis, men ändå en början på något som skulle kunna bli dugligt på längre sikt.
(Förvänta er dock inga bilder över hur deff-processen fortskrider, efter bilderna i inlägget om mustaschodlingen tycks 25 % av läsarskaran ha försvunnit, vilket leder mig till slutsatsen att ni som är kvarvarande ser till min eventuella inre skönhet - karmapoäng till er!)
fredag 22 april 2011
Vårkänslor
Det SÄGS att sättet solljuset träffar ögonen påverkar kortisolproduktionen, får oss att bli piggare och att det är anledningen till vad som kallas vårkänslor. Det SÄGS också att det finns ett romantiskt skimmer över det romantiska skimmer som vårkänslorna SÄGS orsaka.
Idag var jag och AT och tränade på brandstationens provisoriska gym. Gymmets fönster vetter mot avfartsvägen till riksvägen och en stor del av all genomgående trafik passerar utanför fönstret. Uppe i skogen, bortom avfartsvägen men fortfarande inom synhåll från fönstret, ligger en gata som var tänkt att bli ett nytt bostadsområde, men som avstannade vid en asfalterad väg. På denna gata, som ligger ungefär 300 meter från fönstret, stannade en bil till idag. En vit bil som vi inte sett tidigare. Ur bilen klev två personer och en hund. Den ena personen var en man (tror vi), men honom lämnar vi därhän.
Den andra personen var en kvinna, tror vi i alla fall. På 300 meters håll var det svårt att se. Men personen rörde sig kvinnligt och då antog vi genast att det var en kvinna och då vi ändå antog saker så antog vi också att det var en attraktiv kvinna (i det allra minst manschauvinistiska och objektifierande sättet naturligtvis).
Från min plats bakom fönstret och med 300 meters betryggande avstånd tyckte jag mig också se att det var en kvinna som gillade Rolling Stones, Twin Peaks (!), country, Ballerinakex, litteratur och regn i April och varför inte? Någon annanstans än i fantasin bör väl en sådan kvinna kunna existera? Missförstå mig rätt nu, jag försökte inte bygga upp vad som i stalkers fikonspråk skulle kunna kallas ett "långdistansförhållande" (en gammal problematik), men i ett rus av det som SÄGS vara vårkänslor kan man väl få låta tankarna sväva iväg?
Av alla byar i världen var hon tvungen att rasta hunden i min (för att parafrasera Casablanca).
Idag var jag och AT och tränade på brandstationens provisoriska gym. Gymmets fönster vetter mot avfartsvägen till riksvägen och en stor del av all genomgående trafik passerar utanför fönstret. Uppe i skogen, bortom avfartsvägen men fortfarande inom synhåll från fönstret, ligger en gata som var tänkt att bli ett nytt bostadsområde, men som avstannade vid en asfalterad väg. På denna gata, som ligger ungefär 300 meter från fönstret, stannade en bil till idag. En vit bil som vi inte sett tidigare. Ur bilen klev två personer och en hund. Den ena personen var en man (tror vi), men honom lämnar vi därhän.
Den andra personen var en kvinna, tror vi i alla fall. På 300 meters håll var det svårt att se. Men personen rörde sig kvinnligt och då antog vi genast att det var en kvinna och då vi ändå antog saker så antog vi också att det var en attraktiv kvinna (i det allra minst manschauvinistiska och objektifierande sättet naturligtvis).
Från min plats bakom fönstret och med 300 meters betryggande avstånd tyckte jag mig också se att det var en kvinna som gillade Rolling Stones, Twin Peaks (!), country, Ballerinakex, litteratur och regn i April och varför inte? Någon annanstans än i fantasin bör väl en sådan kvinna kunna existera? Missförstå mig rätt nu, jag försökte inte bygga upp vad som i stalkers fikonspråk skulle kunna kallas ett "långdistansförhållande" (en gammal problematik), men i ett rus av det som SÄGS vara vårkänslor kan man väl få låta tankarna sväva iväg?
Av alla byar i världen var hon tvungen att rasta hunden i min (för att parafrasera Casablanca).
Jesus was a capricorn
Jag har lagt märke till att vissa bloggare ibland gör inlägg som enbart består av en del av en låttext. Ibland kan det vara en bild också, men oftast är det bara en låttext och inget mer.
Och jag måste förstås prova (och genom användandet av ord som "jag har lagt märke till" och "prova" är jag smärtsamt medveten om den distans och "dagensungdomjagsägerdådet"-stämpel som de medför), men eftersom dessa bloggare gör liknande inlägg med någon slags intern innebörd som endast de närmaste förstår, så ska istället mitt låttextsinlägg handla om långfredagsmartyren Jesus. Inte med någon religiös innebörd förstås, min religiositet sträcker sig inte längre än konfirmationens oblater, utan bara för att prova (och för att väva in lite country).
Och jag måste förstås prova (och genom användandet av ord som "jag har lagt märke till" och "prova" är jag smärtsamt medveten om den distans och "dagensungdomjagsägerdådet"-stämpel som de medför), men eftersom dessa bloggare gör liknande inlägg med någon slags intern innebörd som endast de närmaste förstår, så ska istället mitt låttextsinlägg handla om långfredagsmartyren Jesus. Inte med någon religiös innebörd förstås, min religiositet sträcker sig inte längre än konfirmationens oblater, utan bara för att prova (och för att väva in lite country).
"Jesus was a capricorn
He ate organic food
He believed in love and peace
And never wore no shoes
Long hair, beard and sandlesFunkade det?
And a funky bunch of friends
Reckon we'd just nail him up
If he came down again"
torsdag 21 april 2011
Hancock
Jag hoppas att Jason Bateman (som är med i den fantastiska serien Arrested Development, se den!) fick en sjuhelsikes massa miljoner för att vara med i skräpfilmen Hancock.
Det kan vara den sämsta film jag har sett sedan vår påtvingade jazzdans i högstadiet visades på lokal-tv.
Det kan vara den sämsta film jag har sett sedan vår påtvingade jazzdans i högstadiet visades på lokal-tv.
onsdag 20 april 2011
Angående rikedomar i alla sina former, eller kalla mig "Sockefeller"
Idag har jag varit i Örnsköldsvik och om vi bortser från eventuellt påskgodis, en dammvippa, en konservburksöppnare och lågprisschampo, så köpte jag bara sockar. Det tycks jag alltid göra och alltid är det 10-pack med grå sportstrumpor (där det "sportiga" tycks lysa med sin frånvaro). Alltid storpack med grå sockar från Rusta. Alltid.
En snabb inventering i garderoben då jag kom hem visade att jag äger ett tresiffrigt antal par grå strumpor. Tänk er det, hur stor del av t ex en utlandsresa som ligger uppbundet i min strumphylla. Typ Sunny Beach, Bulgarien tur och retur.
Grå sockar verkar för mig vara vad kalsonger är för David Beckham.
tisdag 19 april 2011
Skräck
Aftonbladet har lanserat ett nytt webb-tv program om film. Det första avsnittet handlade om skräckfilmer och den allra mest läskiga scenen i en film skulle koras. En kvinna framhöll scenen i the Shining där pojken, Danny, cyklar runt ett hörn och plötsligt står öga mot öga med de tvillingflickor som mördades av hotellets förre vaktmästare. Danny ser ömsom hur flickorna står och tittar på honom och ömsom hur de ligger ihjälslagna i hotellkorridoren. Effektfullt.
Vid dessa tillfällen, då det otäckaste av någonting ska koras, påminns jag om mitt eget mest skräckfyllda och "men-för-livet-framkallande" ögonblick.
Jag var ungefär fyra-fem år gammal och det var jul. Jonas och jag satt i vardagsrummet och såg på tv. Lätta knackningar på fönsterrutan misstogs för att komma från tv:n, som visade något högljutt julprogram, och sedan något som rörde sig utanför fönstret, ute i mörkret. Vi gick bort till fönstret, tittade ut och såg först ingenting och sedan såg vi för mycket. En tomtemask plirade fram längst ned vid fönsterkarmen och ramades på så sätt in av den adventsljusstake som stod på fönsterbrädan. Personen i tomtemasken stod alldeles stilla och iakttog oss då vi tittade ut och trots att han såg att vi såg honom så rörde han sig inte. Och vi skrek, gallskrek så att fönstren vibrerade. Tomtemasken, med sitt uttryck av låtsad förvåning för evigt fastetsat med färg, rörde sig sakta bort från rutan och personen bakom masken banade sin väg genom snön och försvann. Sedan paranoian och blickarna. Stod det någon där utanför nu? Nej. Nu då? Fortfarande inget, men ändå en känsla av att någon tittade på oss.
Sedan den dagen har det suttit i, tvånget att ständigt titta ut genom fönster för att förvissa sig om att ingen står där utanför och tittar in.
Tomtejäkel.
Vid dessa tillfällen, då det otäckaste av någonting ska koras, påminns jag om mitt eget mest skräckfyllda och "men-för-livet-framkallande" ögonblick.
Jag var ungefär fyra-fem år gammal och det var jul. Jonas och jag satt i vardagsrummet och såg på tv. Lätta knackningar på fönsterrutan misstogs för att komma från tv:n, som visade något högljutt julprogram, och sedan något som rörde sig utanför fönstret, ute i mörkret. Vi gick bort till fönstret, tittade ut och såg först ingenting och sedan såg vi för mycket. En tomtemask plirade fram längst ned vid fönsterkarmen och ramades på så sätt in av den adventsljusstake som stod på fönsterbrädan. Personen i tomtemasken stod alldeles stilla och iakttog oss då vi tittade ut och trots att han såg att vi såg honom så rörde han sig inte. Och vi skrek, gallskrek så att fönstren vibrerade. Tomtemasken, med sitt uttryck av låtsad förvåning för evigt fastetsat med färg, rörde sig sakta bort från rutan och personen bakom masken banade sin väg genom snön och försvann. Sedan paranoian och blickarna. Stod det någon där utanför nu? Nej. Nu då? Fortfarande inget, men ändå en känsla av att någon tittade på oss.
Sedan den dagen har det suttit i, tvånget att ständigt titta ut genom fönster för att förvissa sig om att ingen står där utanför och tittar in.
Tomtejäkel.
"Mace in the face"
Dialog i MacGyver imorse:
MacGyver: "Ehrm, excuse me. I'm looking for some.." (blir avbruten)
Kvinnlig uteliggare: "Look for it somewhere else, this dumpster's taken. Stay back or you'll get mace in the face!" (rycker fram sprayburk)
M: "Eh, that's not mace, that's a can of hair-spray that you've written mace on..."
K u: "Yeah, well... Just stay back! Find you're own dumpster! This one's taken!"
M: "Say... You don't happen to be needing any cash, do you?"
K u: "No, I'll be inheriting the Rockefellers"
M: "Anyway, here's twenty dollars. If the Rockefellers seem to be a little slow..."
Den knivskarpa replikväxlingen! Där har ni anledningen till varför MacGyver är en så bra serie.
måndag 18 april 2011
Angående att försköna en tvivelaktig personhygien
Idag har jag skruvat i min bil, inget avancerat men ändå tillräckligt för att olja ner händerna. Jag gillar det, både mekandet i sig och att händerna blir smutsiga. Det krävs knappast någon Freud för att förstå det terapeutiska i att laga något som är trasigt, men den där tjusningen av smutsen är lite annorlunda. Oljiga händer visar att man har gjort något, utfört en uppgift så omfattande att smutsen sprängt in i huden.
Svarta fingeravtryck på osten talar om för världen att nu, nu har Albin förrättat ett värv.
Svarta fingeravtryck på osten talar om för världen att nu, nu har Albin förrättat ett värv.
söndag 17 april 2011
ROTBLÖTA
Då jag vaknade imorse hade jag fortfarande sockarna på mig. Jag låg raklång i sängen, ovanpå täcket. Det om något är ett bevis på att jag hade roligt igår, kanske lite för roligt till och med då sömnen överrumplade mig mitt i avklädningen. Men roligt var det!
Det bästa med kvällar som den igår är de "snillen spekulerar"-ögonblick som uppstår, diskussioner om stort och smått. Som då Tobias skulle förklara skillnaden mellan kall och varm fusion för mig, eller då Maria berättade om Alex Schulmans rödvinsteori, eller då jag försökte förklara varför countrymusik är så bra (men ingen lyssnade).
Vi grillade (finns det något som smakar bättre än säsongens första entrecote?) och vi drack (finns det något som smakar värre än säsongens första tecila?). Det ena mer än det andra, vad det skulle visa sig.
Kvällens drinklek bestod av en snurrande pil, som när den stannade pekade på den som skulle dricka. Påfallande ofta tycktes pilen peka på mig, som om jag hade en särskild magnetism (kanske samma som gör att röken alltid blåser mot mig då jag grillar?). Det var som ett aldrig sinande shots-race från helvetet.
Och sen kom whiskyn fram...
Mitt forna studentlivs härdning av sprittarmen har sedan länge försvunnit och det märktes med all önskvärd tydlighet igår då spriten slog som hammarslag. Det var som om tankarna susade iväg i svindlande hastigheter och att munnen i sitt försök att förmedla allt stockade sig och sluddrade.
Jag gick ut en stund för att slå en drill och späda ut spritångorna med Umeås famösa friska luft. Jag släntrade ner till den närliggande älven där jag först vattnade buskaget och sedan satte mig på en parkbänk. Månen speglades i vattnet som i en sån där pastischartad landskapsposter för 20 kronor och jag slogs av tre tankar i snabb följd: 1. Var det såhär Otis Redding menade då han sjöng "Sittin' on the dock of the bay"? 2. Kan sättet månen speglas i vattnet vara det vackraste jag någonsin sett? 3. (Som en direkt effekt av de två föregående tankarna): Nu ska jag inte dricka en droppe till ikväll.
Då jag kom tillbaka från parkbänken började jag förbereda mig för att gå hem. Men först kände jag det sentimentala tvånget att påtala hur sällan det är som vi ses allihop, att vi träffas på tok för sällan. Så då gjorde jag det - in absurdum. Jag upprepade det gång på gång på gång för JT och Tobias. Men faktum kvarstår: VI BORDE UMGÅS MER! Det är trots allt bara tio mil och inte en hel kontinent mellan oss.
Sen gick jag hem. Jag gick bredbent med prövande steg, osäker på om tyngdlagen också fått för mycket innanför västen och därför skulle bete sig oberäkneligt. För att (återigen) låna en textrad från Fasadgränd: "Han kände sig så onykter att han trodde att han upphävt gravitationen. Om han skulle ramla nu, så skulle han ramla ut i rymden". Så kändes det.
Då jag gick tänkte jag på kvällen som varit och funderade i mitt vanligtvis stilla - men nu brusiga - sinne om inte den där jakten på promille, triggad av gemenskapskänslan, i själva verket är en jakt, ett sökande, efter ord och handlingar för att uppskatta varandra.
Med den inbyggda GPS som onyktra människor tycks tillskansa sig vid en viss promillehalt hittade jag hem utan problem, trots att jag var på ett ställe där jag aldrig varit förut.
(Om någon av de inblandade läser detta så vill jag tacka för en trevlig kväll!)
Det bästa med kvällar som den igår är de "snillen spekulerar"-ögonblick som uppstår, diskussioner om stort och smått. Som då Tobias skulle förklara skillnaden mellan kall och varm fusion för mig, eller då Maria berättade om Alex Schulmans rödvinsteori, eller då jag försökte förklara varför countrymusik är så bra (men ingen lyssnade).
Vi grillade (finns det något som smakar bättre än säsongens första entrecote?) och vi drack (finns det något som smakar värre än säsongens första tecila?). Det ena mer än det andra, vad det skulle visa sig.
Kvällens drinklek bestod av en snurrande pil, som när den stannade pekade på den som skulle dricka. Påfallande ofta tycktes pilen peka på mig, som om jag hade en särskild magnetism (kanske samma som gör att röken alltid blåser mot mig då jag grillar?). Det var som ett aldrig sinande shots-race från helvetet.
Och sen kom whiskyn fram...
Mitt forna studentlivs härdning av sprittarmen har sedan länge försvunnit och det märktes med all önskvärd tydlighet igår då spriten slog som hammarslag. Det var som om tankarna susade iväg i svindlande hastigheter och att munnen i sitt försök att förmedla allt stockade sig och sluddrade.
Jag gick ut en stund för att slå en drill och späda ut spritångorna med Umeås famösa friska luft. Jag släntrade ner till den närliggande älven där jag först vattnade buskaget och sedan satte mig på en parkbänk. Månen speglades i vattnet som i en sån där pastischartad landskapsposter för 20 kronor och jag slogs av tre tankar i snabb följd: 1. Var det såhär Otis Redding menade då han sjöng "Sittin' on the dock of the bay"? 2. Kan sättet månen speglas i vattnet vara det vackraste jag någonsin sett? 3. (Som en direkt effekt av de två föregående tankarna): Nu ska jag inte dricka en droppe till ikväll.
Då jag kom tillbaka från parkbänken började jag förbereda mig för att gå hem. Men först kände jag det sentimentala tvånget att påtala hur sällan det är som vi ses allihop, att vi träffas på tok för sällan. Så då gjorde jag det - in absurdum. Jag upprepade det gång på gång på gång för JT och Tobias. Men faktum kvarstår: VI BORDE UMGÅS MER! Det är trots allt bara tio mil och inte en hel kontinent mellan oss.
Sen gick jag hem. Jag gick bredbent med prövande steg, osäker på om tyngdlagen också fått för mycket innanför västen och därför skulle bete sig oberäkneligt. För att (återigen) låna en textrad från Fasadgränd: "Han kände sig så onykter att han trodde att han upphävt gravitationen. Om han skulle ramla nu, så skulle han ramla ut i rymden". Så kändes det.
Då jag gick tänkte jag på kvällen som varit och funderade i mitt vanligtvis stilla - men nu brusiga - sinne om inte den där jakten på promille, triggad av gemenskapskänslan, i själva verket är en jakt, ett sökande, efter ord och handlingar för att uppskatta varandra.
Med den inbyggda GPS som onyktra människor tycks tillskansa sig vid en viss promillehalt hittade jag hem utan problem, trots att jag var på ett ställe där jag aldrig varit förut.
(Om någon av de inblandade läser detta så vill jag tacka för en trevlig kväll!)
fredag 15 april 2011
Norrländsk inandning
På Facebook finns det en grupp som heter Norrländsk inandning. Ni vet då man svarar jakande på något genom att andas in med ett "Shoo"-ande läte, det är en norrländsk inandning. Kul och stereotypiserande på samma gång.
Som under första veckan på universitetet då jag var förkyld och så rosslig i halsen att jag svarade med "Shoo" under det första grupparbetet och på så sätt cementerade en bild av mig själv hos de andra.
Kul...
Som under första veckan på universitetet då jag var förkyld och så rosslig i halsen att jag svarade med "Shoo" under det första grupparbetet och på så sätt cementerade en bild av mig själv hos de andra.
Kul...
torsdag 14 april 2011
Mustaschkampen
När media gör reportage om nynazism i Sverige brukar de ofta skriva om "ynglingar med fjuniga mustascher" och kanske vore det också så jag skulle beskrivas just nu, som en yngling med fjunig mustasch alltså (märk väl: jag är inte någon nationalsocialist!).
Det började så bra, men efter snart tre veckor (jag tjuvstartade lite) är den fortfarande likvärdig en tre dagars-stubb hos män med en mer normal skäggväxt. Det liknar mer sånt där fjun som anorektiker får som kompensation för underhudsfett i ett försök av kroppen att bevara värme. För att låna en rad från den tilltänkta revideringen av Fasadgränd: "Sedan ungdomens acne hade inga grödor vuxit i hans ansiktes jord".
Först hade jag tänkt skoja till det med det utlovade bildbeviset och göra en spoof på användarbilden till mannen i Fredrikas omnejd som Facebook-raggar på schlagerstjärnor [sic!] men sen insåg jag att en sådan sönderpixlad webcam-bild skulle få mustaschen att framstå som en skugga. Därför tvingade jag mig själv att ta några bilder i spegeln också, dagen till ära iklädd sunkiga träningskläder. Men, what the heck, jag kör väl en liten bildkavalkad på alltihop.
Ett förtydligande till den första bilden: För att den planerade spoofen skulle bli så lik originalet som möjligt var jag tvungen att vara topless (så att ni inte tror att jag liksom viker ut mig inför er eller att jag är naken då jag skriver i bloggen).
Jag tvingas nog konstatera att den eventuella maskulinitet jag besitter begränsar sig till en grumlig baryton...
Det började så bra, men efter snart tre veckor (jag tjuvstartade lite) är den fortfarande likvärdig en tre dagars-stubb hos män med en mer normal skäggväxt. Det liknar mer sånt där fjun som anorektiker får som kompensation för underhudsfett i ett försök av kroppen att bevara värme. För att låna en rad från den tilltänkta revideringen av Fasadgränd: "Sedan ungdomens acne hade inga grödor vuxit i hans ansiktes jord".
Först hade jag tänkt skoja till det med det utlovade bildbeviset och göra en spoof på användarbilden till mannen i Fredrikas omnejd som Facebook-raggar på schlagerstjärnor [sic!] men sen insåg jag att en sådan sönderpixlad webcam-bild skulle få mustaschen att framstå som en skugga. Därför tvingade jag mig själv att ta några bilder i spegeln också, dagen till ära iklädd sunkiga träningskläder. Men, what the heck, jag kör väl en liten bildkavalkad på alltihop.
Ett förtydligande till den första bilden: För att den planerade spoofen skulle bli så lik originalet som möjligt var jag tvungen att vara topless (så att ni inte tror att jag liksom viker ut mig inför er eller att jag är naken då jag skriver i bloggen).
Jag tvingas nog konstatera att den eventuella maskulinitet jag besitter begränsar sig till en grumlig baryton...
Ironi
Tidigare idag såg jag en dokumentär om plastikkirurgi där en kvinna först fettsög magen för att sedan injicera fettet i sina bröst. Innan fettet kunde sprutas in i brösten var läkarna tvungna att separera vätskan från fettet och det gjorde de med vad som såg ut som en stor te-sil. Fettet i sig hade en gulaktig färg och såg ut som vaniljkräm, sånt som finns i krämbullar.
Då jag gick hem från mormor och morfar, där jag hade sett dokumentären, tänkte jag att jag aldrig mer skulle äta en krämbulle. Ironiskt nog hade mormor köpt krämbullar till kvällsfikat...
Hur den smakade? Himmelskt!
Utah
På TV11 just nu: The Bachelor. Kan den programidén fungera i verkligheten någon annanstans än i polygamins Utah?
onsdag 13 april 2011
Frihet
Idag jobbade jag sista dagen. För att slippa det gamla vanliga problemet smög jag ut som en tjuv om natten direkt då klockan slog 16. Frihet!
Kanske är det som Kris Kristofferson sjunger om, att "freedom's just another word for nothing left to loose", men å andra sidan går det inte att tappa något som aldrig funnits.
Frihet!
Kanske är det som Kris Kristofferson sjunger om, att "freedom's just another word for nothing left to loose", men å andra sidan går det inte att tappa något som aldrig funnits.
Frihet!
Kraschlandning
Då förra veckans inlägg i princip bestod av "Umeås samlade intryck" kunde ni kanske gissa att det var där jag höll hus. Jag hälsade på min mamma, jag shoppade loss och jag såg på kvalitets-tv (Cheaters!), men framförallt tränade jag på IKSU.
Återkomsten till verkligheten blev allt annat än behaglig. Övergången från IKSU till det fortfarande icke-färdiga gymmet på brandstationen (som tycks ha varit på tapeten i flera månader) var som att landa ett flygplan utan att fälla ut landningsstället.
Friktionsfyllt och skrapande.
Friktionsfyllt och skrapande.
Wifebeater
Det finns produkter som så till den grad definieras av användarna att namnet ändras till användargruppen. Yuppie-nallen är kanske det bästa exemplet och wifebeatern ett annat (och mer burdust).
Så fruktansvärt barockt!
Så fruktansvärt barockt!
tisdag 12 april 2011
Fantasier
Om jag någon gång blir riktigt sådär Hollywood-förmögen att jag har råd med att ha anställda som jobbar för mig som privatperson, så skulle jag anställa en skräddare. Charlie Sheens idé om att anlita två barnflickor/"goddesses" känns lockande, men eftersom alla byxor jag äger plötsligt förvandlats till Kramer-byxor eller på annat sätt sitter illa och kläderna överlag har en passform likvärdig karossen på en jugoslavisk bil (vars tillverkare köper tryckpressar som blivit utdömda av Lada...) står en skräddare högst på listan.
Åh, dessa omöjliga fantasier.
Åh, dessa omöjliga fantasier.
Blir det pojken-och-vargen över alltihop?
Ibland, men bara ibland, kan jag känna att jag skrivit något som är presentabelt för en större publik och då får jag liksom lusten att "Facebook-fiska" efter fler läsare. Men hur många gånger kan man länka sin egen blogg på fejjan utan att det blir en gång för mycket?
/undrande_87
/undrande_87
Musikal-tuffingar
I helgen klippte jag mig, jag drog en snagg. Då jag tittade i spegeln efteråt tänkte jag genast på Brolle junior. Inte så att jag såg ut som Brolle junior med min nya frisyr, men det såg så konstlat ut. Som om jag försökte spela tough-guy, eller snarare att jag spelade tough-guy i musikal. Sådär töntigt och fruktansvärt överspelat som det brukar vara i musikaler, så såg håret ut.
Som Brolle junior, som ser ut som en vandrande screen-cap från en uppsättning av West Side Story.
True story.
Som Brolle junior, som ser ut som en vandrande screen-cap från en uppsättning av West Side Story.
True story.
måndag 11 april 2011
"Would you kindly?"
Skulle man peka på en specifik karaktärssvaghet hos mig så är det oförmågan att säga nej. Om jag blir tillfrågad om någonting, och den som frågar står mittemot mig, kan jag för allt smör i Småland inte säga nej. Det går inte, det händer något som gör att hjärnans beslut hinner ändras på vägen genom stämbanden.
Som nu, då jag egentligen slutat jobba. På grund av anledningar som finns att läsa längre bak i bloggen (ett sneaky sätt att pusha för gamla inlägg, eller hur?) hade jag sett fram emot den välsignade ledigheten/arbetslösheten i flera veckor. Jag hade längtat och trängtat, så vad gör jag sista arbetsdagen då arbetsgivaren frågar om jag inte kan stanna ett par dagar till? Jo, "Självklart! Ett par dagar kan jag jobba" var vad jag svarade, trots att varenda cell i kroppen skrek "DON'T DO IT ALBIN!" (med versaler och allt).
Det är som i Bioshock där den dystopiska stadens skapare, Andrew Ryan, tvingar spelets huvudperson att utföra saker mot sin vilja genom att yttra kodfrasen "Would you kindly?". Genetisk betingning gör då att huvudpersonen dansar efter Ryans pipa. Även om det inte handlar om någon genetisk programmering i mitt fall (bortsett från den där fördömda inrotade artigheten) så är problematiken densamma - det känns som att jag styrs av en yttre kraft som hindrar mig från att göra som jag själv vill.
Så istället för att avnjuta sovmorgon tvingas jag istället återvända till dammsugartillverkningen.
Ridå.
Som nu, då jag egentligen slutat jobba. På grund av anledningar som finns att läsa längre bak i bloggen (ett sneaky sätt att pusha för gamla inlägg, eller hur?) hade jag sett fram emot den välsignade ledigheten/arbetslösheten i flera veckor. Jag hade längtat och trängtat, så vad gör jag sista arbetsdagen då arbetsgivaren frågar om jag inte kan stanna ett par dagar till? Jo, "Självklart! Ett par dagar kan jag jobba" var vad jag svarade, trots att varenda cell i kroppen skrek "DON'T DO IT ALBIN!" (med versaler och allt).
Det är som i Bioshock där den dystopiska stadens skapare, Andrew Ryan, tvingar spelets huvudperson att utföra saker mot sin vilja genom att yttra kodfrasen "Would you kindly?". Genetisk betingning gör då att huvudpersonen dansar efter Ryans pipa. Även om det inte handlar om någon genetisk programmering i mitt fall (bortsett från den där fördömda inrotade artigheten) så är problematiken densamma - det känns som att jag styrs av en yttre kraft som hindrar mig från att göra som jag själv vill.
Så istället för att avnjuta sovmorgon tvingas jag istället återvända till dammsugartillverkningen.
Ridå.
söndag 10 april 2011
Att döden dö - ett metaperspektiv
Finner inte ni det märkligt att Astrid Lindgren (som ska pryda den nya "Selman"!) har två dödsriken i berättelsen om Bröderna Lejonhjärta?
Om det går att dö två gånger, där den första döden kan innebära att man hamnar i elände medan den andra döden innebär en enkel-biljett till paradiset, så borde det allra mest smärtfria alternativet vara att dö två gånger inom en så kort tidsperiod som möjligt. Att döden dö.
En död efter döden borde innebära att det som vanligtvis kallas "livet efter döden" egentligen blir "livet efter livet" och döden blir "döden efter döden", alltså döden i kvadrat.
När döden upphöjs i två blir det en meta-död, den ena döden handlar om den andra döden och livet däremellan är egentligen bara meningslöst tidsfördriv. Det blir en rundgång, ungefär som den tecknade bild som visar två fiskare som håller i varsitt metspö och varje spös lina sitter ihop med det andra spöets lina vilket gör att de metar varandra. Två metare metar varandra. De meta-metar.
Om det går att dö två gånger, där den första döden kan innebära att man hamnar i elände medan den andra döden innebär en enkel-biljett till paradiset, så borde det allra mest smärtfria alternativet vara att dö två gånger inom en så kort tidsperiod som möjligt. Att döden dö.
En död efter döden borde innebära att det som vanligtvis kallas "livet efter döden" egentligen blir "livet efter livet" och döden blir "döden efter döden", alltså döden i kvadrat.
När döden upphöjs i två blir det en meta-död, den ena döden handlar om den andra döden och livet däremellan är egentligen bara meningslöst tidsfördriv. Det blir en rundgång, ungefär som den tecknade bild som visar två fiskare som håller i varsitt metspö och varje spös lina sitter ihop med det andra spöets lina vilket gör att de metar varandra. Två metare metar varandra. De meta-metar.
Att meta en metare, det är så det blir om man döden dör utan att ta karma i beräkning.
lördag 9 april 2011
Ray Ban
Ray Ban - Glasögonen som gjorde Svensson till filmstjärna (i alla fall mentalt).
Solglasögonparadoxen!
Solglasögonparadoxen!
Blomsteraffärer, Narnia och andra verklighetsstörningar
Idag var jag nere på stan tillsammans med mamma som skulle handla en blombukett. Jag hade inte så mycket annat att välja på än att följa med in i butiken och väl där inne kände jag mig konstig. Jag kände mig som Coca Cola-flaskan som dimper ner från skyn i filmen "Gudarna måste vara tokiga". Inte ens killen i Narnia som kryper in i garderoben och kommer ut i en främmande värld kan ha känt sig mer bortkommen än vad jag var.
Den där känslan av att vara helt fel person på helt fel ställe gav mig svindel. Kroppen kändes plötsligt lätt som en fjäder och jag tycktes sväva ovanför mina egna tankar. Fanns jag på riktigt? Kunde jag existera bland alla gamla tanter med tulpaner och all denna blomsterdoft? I vad som kändes vara en evighet stod jag blickstilla mellan kassan och en korg med blomjord för orkidéer och försökte greppa, omfamna, denna obegriplighet. Hur jag än vred och vände på det kunde hjärnan inte ta in allt: djungellukten, det dekorativa påskriset, trädgårdsgrodorna i porslin och de hjärtformade prydnadsstenarna. En omöjlighet.
Den där upplevelsen tidigare i veckan har väckt existensiella grubblerier, to say the least...
Den där känslan av att vara helt fel person på helt fel ställe gav mig svindel. Kroppen kändes plötsligt lätt som en fjäder och jag tycktes sväva ovanför mina egna tankar. Fanns jag på riktigt? Kunde jag existera bland alla gamla tanter med tulpaner och all denna blomsterdoft? I vad som kändes vara en evighet stod jag blickstilla mellan kassan och en korg med blomjord för orkidéer och försökte greppa, omfamna, denna obegriplighet. Hur jag än vred och vände på det kunde hjärnan inte ta in allt: djungellukten, det dekorativa påskriset, trädgårdsgrodorna i porslin och de hjärtformade prydnadsstenarna. En omöjlighet.
Den där upplevelsen tidigare i veckan har väckt existensiella grubblerier, to say the least...
torsdag 7 april 2011
Fimpville
På våren förändras Umeå, en metamorfos tar plats, ungefär som för fjärilar men tvärtom. Fjärilar förädlas från puppor till larver till färggranna varelser medan Umeå går från vintervitt till nikotingult till smutsbrunt och blir ...fulare. Staden degenereras och allt det vackra med vintern ersätts av allt det där som snön försökt att dölja. "Det som göms i snö kommer fram i tö" är dagsens sanning.
Umeå förvandlas: Ersboda blir Fimpville och Ålidhem blir Tetra Pak County (än i denna dag är jag oförskämt nöjd över uttrycket "flaskpost för eskimåer").
Fimpville. Även om alla människor är unika så har invånarna på Ersboda en minsta gemensam nämnare, en sak som förenar dem alla - den liberala synen på cigaretter. Vid varje busshållplats är marken cementerad med cigarettfimpar och eftersom gatorna inte sopats ännu så ligger en hel vinters ackumulerad rökning som en ryamatta över asfalten.
Våren har kommit till Fimpville.
Umeå förvandlas: Ersboda blir Fimpville och Ålidhem blir Tetra Pak County (än i denna dag är jag oförskämt nöjd över uttrycket "flaskpost för eskimåer").
Fimpville. Även om alla människor är unika så har invånarna på Ersboda en minsta gemensam nämnare, en sak som förenar dem alla - den liberala synen på cigaretter. Vid varje busshållplats är marken cementerad med cigarettfimpar och eftersom gatorna inte sopats ännu så ligger en hel vinters ackumulerad rökning som en ryamatta över asfalten.
Våren har kommit till Fimpville.
Carlsberg-logotypen
Det verkar finnas ofantligt många "spoofar" på Carlsbergs logotyp. Igår såg jag ett klistermärke på en lyktstolpe vid Vasaplan där "Class War" hade pressats in i samma form som logotypen. Samma sak gäller också på sommarmarknaderna där det säljs t-shirtar där trycket består av hårdrocksbandsnamn med Carlsberg-loggan. Etc, etc.
Det är förstås märkets slogan de vill åt, att något är "probably the best in the world". Som det där klistermärket på lyktstolpen: "Probably the best class war in the world" (nu är jag inte så insatt i öl-historia, men tänk vad roligt om Carlsberg anses vara överklassens öl. Vilket självmål av klasskämparna!).
Men uppstår det inte en mättnad då allt och alla, fan och hans moster, travesterar samma logotyp? Den eventuella fyndighet som den första kopieringen medförde har ju sedan länge försvunnit och dött t-shirt döden.
Det är förstås märkets slogan de vill åt, att något är "probably the best in the world". Som det där klistermärket på lyktstolpen: "Probably the best class war in the world" (nu är jag inte så insatt i öl-historia, men tänk vad roligt om Carlsberg anses vara överklassens öl. Vilket självmål av klasskämparna!).
Men uppstår det inte en mättnad då allt och alla, fan och hans moster, travesterar samma logotyp? Den eventuella fyndighet som den första kopieringen medförde har ju sedan länge försvunnit och dött t-shirt döden.
onsdag 6 april 2011
EDIT: DESCARTES SKA DET JU VARA
Descartes (som frös ihjäl i Sverige) hävdade en gång att: "Jag tänker, alltså finns jag". Det är förstås ett bullet-proof argument: om jag kan tänka att jag finns så innebär det per definition att jag finns. Existensberättigande at it's prime, typ.
I det moderna samhället, där människans existens tycks avgöras av massmedial uppmärksamhet, är det inte lika enkelt. Men det är förstås väldigt populistiskt att tänka (häh!) så. Istället borde man i dagens samhälle kunna motivera sin existens genom att andra människor tänker på dig. "Mind you" som engelsmännen säger.
Varför denna kvasi-filosofi? Ikväll uppstod en situation där jag funderade om jag fanns, om personerna såg mig.
På IKSU, under tiden som jag väntade på Tobias, satt jag i en fåtölj. Vid fåtöljen fanns ett bord. Ett par, en kille och en tjej, kom gående. De stannade till vid bordet där jag satt. Killen ställde ifrån sig en vattenflaska på bordet samtidigt som tjejen sa till killen "Känn här!" och tog sig själv på nacken. Killen strök då över tjejens nacke och det hela avrundades med en kyss dem emellan (som kan ha varit passionerad, jag såg inte eftersom jag försökte vara upptagen med att fippla med telefonen).
Allt detta utspelades alltså mitt framför ögonen på mig. Call me old fashioned för att jag liksom skruvade mig obekvämt i fåtöljen då dessa människor bedyrade sin kärlek för varandra. Men de kan ju inte ha SETT mig. Jag måste ha gjort så lite väsen av mig att jag befann mig på existensminimum och att de helt enkelt inte la märke till mig. Till saken hör att det fanns flera bord bredvid där jag satt och vid dessa bord satt ingen.
Missförstå mig rätt nu, kärleken är blind och allt det där, men jag och mina Kramer-byxor är knappast osynliga.
...eller?
I det moderna samhället, där människans existens tycks avgöras av massmedial uppmärksamhet, är det inte lika enkelt. Men det är förstås väldigt populistiskt att tänka (häh!) så. Istället borde man i dagens samhälle kunna motivera sin existens genom att andra människor tänker på dig. "Mind you" som engelsmännen säger.
Varför denna kvasi-filosofi? Ikväll uppstod en situation där jag funderade om jag fanns, om personerna såg mig.
På IKSU, under tiden som jag väntade på Tobias, satt jag i en fåtölj. Vid fåtöljen fanns ett bord. Ett par, en kille och en tjej, kom gående. De stannade till vid bordet där jag satt. Killen ställde ifrån sig en vattenflaska på bordet samtidigt som tjejen sa till killen "Känn här!" och tog sig själv på nacken. Killen strök då över tjejens nacke och det hela avrundades med en kyss dem emellan (som kan ha varit passionerad, jag såg inte eftersom jag försökte vara upptagen med att fippla med telefonen).
Allt detta utspelades alltså mitt framför ögonen på mig. Call me old fashioned för att jag liksom skruvade mig obekvämt i fåtöljen då dessa människor bedyrade sin kärlek för varandra. Men de kan ju inte ha SETT mig. Jag måste ha gjort så lite väsen av mig att jag befann mig på existensminimum och att de helt enkelt inte la märke till mig. Till saken hör att det fanns flera bord bredvid där jag satt och vid dessa bord satt ingen.
Missförstå mig rätt nu, kärleken är blind och allt det där, men jag och mina Kramer-byxor är knappast osynliga.
...eller?
Waiting On A Friend
Bland det värsta jag vet är att vänta på någon. Själva väntandet i sig är inte så farligt, förutsatt att jag får vänta i enskildhet. Om jag får sitta ensam i ett rum kan jag vänta hur länge som helst, men om jag däremot måste vänta bland folk blir jag med ens rastlös.
Idag var det så, på IKSU, då jag väntade på Tobias. Vi hade kommit överens om att träffas en viss tid, men det hade kört ihop sig för Tobias som meddelade att han skulle bli sen. Så jag fick lov att vänta. Som jag nämnde tidigare så är det inte väntandet i sig som är jobbig, det är väntans rastlöshet. För rastlöst, det är vad det är, då man sitter i stillhet medan alla andra rör sig.
Jag klarar inte av den där rastlösheten och jag klarar framförallt inte av att sitta rakt upp och ner och vänta med mycket folk omkring mig. Då känns det som att folket tror att jag sitter och tittar på dem, som om jag inte alls väntade på någon utan bara satt där och tittade (ett ständigt återkommande problem). Därför vill jag se sysselsatt ut; jag fipplar med telefonen eller lusläser ett reklamutskick som någon lämnat. Jag gör vadsomhelst som får mig att se upptagen ut.
Idag var det så, på IKSU, då jag väntade på Tobias. Vi hade kommit överens om att träffas en viss tid, men det hade kört ihop sig för Tobias som meddelade att han skulle bli sen. Så jag fick lov att vänta. Som jag nämnde tidigare så är det inte väntandet i sig som är jobbig, det är väntans rastlöshet. För rastlöst, det är vad det är, då man sitter i stillhet medan alla andra rör sig.
Jag klarar inte av den där rastlösheten och jag klarar framförallt inte av att sitta rakt upp och ner och vänta med mycket folk omkring mig. Då känns det som att folket tror att jag sitter och tittar på dem, som om jag inte alls väntade på någon utan bara satt där och tittade (ett ständigt återkommande problem). Därför vill jag se sysselsatt ut; jag fipplar med telefonen eller lusläser ett reklamutskick som någon lämnat. Jag gör vadsomhelst som får mig att se upptagen ut.
måndag 4 april 2011
Lyckseles största pajas
Men vem såg jag bland besökarna på IKSU om inte Lyckseles största pajas? Han som disrespectade mig å det grövsta på gymmet Gymmet i Lycksele då jag tränade där. Även om jag inte är någon vän av våld borde jag ha gett honom en handgriplig tillrättavisning där och då.
Då jag läste igenom den här bloggen för ett tag sen insåg jag att jag använde kombinationen av uttrycken "ingen vän av våld" och "handgriplig tillrättavisning" påfallande ofta. Som om jag måste försvara, inför mig själv, situationer där våld eventuellt kan vara den bästa lösningen.
(...men våld är sällan den bästa lösningen, tänk på det kids).
Då jag läste igenom den här bloggen för ett tag sen insåg jag att jag använde kombinationen av uttrycken "ingen vän av våld" och "handgriplig tillrättavisning" påfallande ofta. Som om jag måste försvara, inför mig själv, situationer där våld eventuellt kan vara den bästa lösningen.
(...men våld är sällan den bästa lösningen, tänk på det kids).
Love, IKSUally
Det var ett tag sen, IKSU. Long time no see, skulle man kunna säga.
Det var länge sen sist som jag tränade tillsammans med Tobias och eftersom tiden inte respekterar mig så pass mycket att den står stilla där jag inte är (yet...) så hade saker och ting ändrats. Några maskiner hade bytts ut och där fanns nya hantlar och hantelställ och Tobias hade börjat träna i shorts (troligtvis för att framhäva sina "Glenn Hysén"-vader). Förändringens vindar och allt det där.
Själv är jag inte riktigt shortskompatibel, inte gymklädeskompatibel heller för den delen. Jag är inte så mycket biff som beef jerky, lite seg och senig sådär. Därför kan jag inte ha gymklädesmärket GASP - jag fyller inte ut kläderna på ett bra sätt. Min kropp är mer lämpad för att ha en lite för stor t-shirt med något skogsbolags logotyp instoppad i ett par byxor som är lite för korta - en outfit med stänk av öststat. Därför tränar jag istället i vanliga träningskläder, som är så vanliga att ingen annan har likadana (det stör mig dessutom att mina träningsbyxor ständigt är lite för korta, vilket gör att jag känner mig som Kramer i Seinfeld).
Innan jag slår knut på mig själv i en diskussion om gymkläder övergår jag istället till det som inlägget egentligen skulle handla om: min kärlek till IKSU.
Björn Ranelid sa en gång i Let's Dance något i stil med att han kände sig yster som en kalv på grönsommarbete och det är så IKSU får det att kännas. IKSU är för mig vad expanderpluggar är för Ernst Kirchsteiger.
Åh, så jag har saknat det, att träna där. Så fort den där agorafobin, som många människor samlade på samma plats medför, lagt sig kändes det som att komma hem.
Det var länge sen sist som jag tränade tillsammans med Tobias och eftersom tiden inte respekterar mig så pass mycket att den står stilla där jag inte är (yet...) så hade saker och ting ändrats. Några maskiner hade bytts ut och där fanns nya hantlar och hantelställ och Tobias hade börjat träna i shorts (troligtvis för att framhäva sina "Glenn Hysén"-vader). Förändringens vindar och allt det där.
Själv är jag inte riktigt shortskompatibel, inte gymklädeskompatibel heller för den delen. Jag är inte så mycket biff som beef jerky, lite seg och senig sådär. Därför kan jag inte ha gymklädesmärket GASP - jag fyller inte ut kläderna på ett bra sätt. Min kropp är mer lämpad för att ha en lite för stor t-shirt med något skogsbolags logotyp instoppad i ett par byxor som är lite för korta - en outfit med stänk av öststat. Därför tränar jag istället i vanliga träningskläder, som är så vanliga att ingen annan har likadana (det stör mig dessutom att mina träningsbyxor ständigt är lite för korta, vilket gör att jag känner mig som Kramer i Seinfeld).
Innan jag slår knut på mig själv i en diskussion om gymkläder övergår jag istället till det som inlägget egentligen skulle handla om: min kärlek till IKSU.
Björn Ranelid sa en gång i Let's Dance något i stil med att han kände sig yster som en kalv på grönsommarbete och det är så IKSU får det att kännas. IKSU är för mig vad expanderpluggar är för Ernst Kirchsteiger.
Åh, så jag har saknat det, att träna där. Så fort den där agorafobin, som många människor samlade på samma plats medför, lagt sig kändes det som att komma hem.
söndag 3 april 2011
Infantil amnesi
Jag läste en textrad i en blogg som jag tyckte var ganska fin, textraden alltså: "Man vet att man blivit gammal när ens ungdom börjar glittra".
På senare tid har jag mer och mer börjat tänka tillbaka på den tiden då jag var yngre. Än hur man vrider och vänder på det så är jag på inget vis gammal, inte ens med stenåldersmått mätt, men ändå så kan jag komma på mig själv med att tänka på sånt som var. Den där textraden talade om ungdom, men eftersom jag fortfarande är en ungdom så är det barndomen som återkommer. En möjlig flasköppnare till dessa återblickar skulle kunna vara den där listan från i vintras. Med flasköppnare menar jag förstås inte något i stil med Pandoras ask eller så.
Jag hade en mycket fin barndom, men ibland undrar jag om den inte glorifierats i efterhand. Som om barndomen bestod av kol och nu har komprimerats till diamant, för oh, så den glänser.
Det finns ett begrepp inom psykologin som heter Infantil amnesi som innebär att ett barn inte kan minnas något från det att de var yngre än fyra år och att alla minnen dessförinnan bara är sådant som vi har fått återberättat i efterhand och därför applicerar som verkliga minnen. Men borde den termen inte också gå att använda på den där selektiviteten som gör att vi bara minns bra saker och, i vissa fall, också förskönar minnen från barndomen?
Det kanske är så att jag drar för stora växlar av min egen barndom, att jag gärna vill minnas mig själv som lite smartare än vad jag egentligen var. Jag var trots allt ingen Mozart som glimrade och därför är det dumt att tänka på det eftersom det oundvikligen leder till besvikelse. För om man tänker på vad man blivit och vad man hade kunnat bli (som jag gjorde tidigare) så är det just det man blir. Besviken.
(...och skulle Frank Sinatra mot förmodan komma fram bakifrån en kuliss och ropa "Send in the clowns!" och allt skulle visa sig vara ett skämt, då, DÅ, ska jag luta mig tillbaka mot min barndom och hytta med näven mot den begåvning som någonstans tappades längs vägen).
På senare tid har jag mer och mer börjat tänka tillbaka på den tiden då jag var yngre. Än hur man vrider och vänder på det så är jag på inget vis gammal, inte ens med stenåldersmått mätt, men ändå så kan jag komma på mig själv med att tänka på sånt som var. Den där textraden talade om ungdom, men eftersom jag fortfarande är en ungdom så är det barndomen som återkommer. En möjlig flasköppnare till dessa återblickar skulle kunna vara den där listan från i vintras. Med flasköppnare menar jag förstås inte något i stil med Pandoras ask eller så.
Jag hade en mycket fin barndom, men ibland undrar jag om den inte glorifierats i efterhand. Som om barndomen bestod av kol och nu har komprimerats till diamant, för oh, så den glänser.
Det finns ett begrepp inom psykologin som heter Infantil amnesi som innebär att ett barn inte kan minnas något från det att de var yngre än fyra år och att alla minnen dessförinnan bara är sådant som vi har fått återberättat i efterhand och därför applicerar som verkliga minnen. Men borde den termen inte också gå att använda på den där selektiviteten som gör att vi bara minns bra saker och, i vissa fall, också förskönar minnen från barndomen?
Det kanske är så att jag drar för stora växlar av min egen barndom, att jag gärna vill minnas mig själv som lite smartare än vad jag egentligen var. Jag var trots allt ingen Mozart som glimrade och därför är det dumt att tänka på det eftersom det oundvikligen leder till besvikelse. För om man tänker på vad man blivit och vad man hade kunnat bli (som jag gjorde tidigare) så är det just det man blir. Besviken.
(...och skulle Frank Sinatra mot förmodan komma fram bakifrån en kuliss och ropa "Send in the clowns!" och allt skulle visa sig vara ett skämt, då, DÅ, ska jag luta mig tillbaka mot min barndom och hytta med näven mot den begåvning som någonstans tappades längs vägen).
lördag 2 april 2011
Reklam
Har ni sett Vianors reklam om däckbyte? Arne Weise sitter halvt liggande i en tvåsitsig soffa och ber, med trött röst, speakern att vara tyst eftersom han faktiskt håller på att byta däck.
Idén med reklamen är förstås att visa på den enkelhet som Vianor erbjuder: kunden väntar i en skön soffa medan någon annan gör arbetet. Men kunde de då inte hitta en mer passande kändis än Arne Weise? Weise är 81 år gammal, en ålder då körförmågan är vetenskapligt bevisat sämre. Visserligen är det också en ålder då man kan tillåta att någon annan byter däck, alltså en målgrupp att rikta sig mot för Vianor. Samtidigt är det vid den åldern som förvirringen kan börja märkas.
Just den potentiella seniliteten ställer till det med reklamen. Man kan inte veta om Weise, trött efter en lång dag, skämtsamt ber om tystnad eller om han faktiskt tror att han, själv, håller på att byta däck.
Idén med reklamen är förstås att visa på den enkelhet som Vianor erbjuder: kunden väntar i en skön soffa medan någon annan gör arbetet. Men kunde de då inte hitta en mer passande kändis än Arne Weise? Weise är 81 år gammal, en ålder då körförmågan är vetenskapligt bevisat sämre. Visserligen är det också en ålder då man kan tillåta att någon annan byter däck, alltså en målgrupp att rikta sig mot för Vianor. Samtidigt är det vid den åldern som förvirringen kan börja märkas.
Just den potentiella seniliteten ställer till det med reklamen. Man kan inte veta om Weise, trött efter en lång dag, skämtsamt ber om tystnad eller om han faktiskt tror att han, själv, håller på att byta däck.
"Send in the clowns"
Första april är att ständigt titta sig över axeln. Det är att ständigt vara vaksam, annars kan man bli lurad. Blir man lurad är man ett fool, ett "april fool". Därför blir man paranoid och misstänksam mot allt och alla. Som skoltidens kritiska granskning av källor upphöjt i två.
Men egentligen är allting bara ett enda stort skämt, inte bara under första april utan varje dag, särskilt då man tänker på vad man blivit och vad man hade kunnat bli. Man liksom väntar på att Frank Sinatra ska komma fram bakifrån en kuliss och säga: "But where are the clowns? Send in the clowns!"
Men egentligen är allting bara ett enda stort skämt, inte bara under första april utan varje dag, särskilt då man tänker på vad man blivit och vad man hade kunnat bli. Man liksom väntar på att Frank Sinatra ska komma fram bakifrån en kuliss och säga: "But where are the clowns? Send in the clowns!"
$#*! My Grandma Says
Mormor brukar slänga sig med hemvävda ordspråk från Vilhelmina; "Sedan Adam var länsman" signalerar att något är daterat; "Du ser ut som en 'snöfft' kyckling" (icke att förväxla med "snuffed") talar om att man har på sig något som är alldeles för åtsittande och således ser ut som en strypt kyckling; "Nä, nu blommar lökarna på nåt annat ställe" visar på ett påståendes orimlighet (på så sätt att lökar inte kan blomma på ett annat ställe än där de är planterade).
Vi prenumererar inte på någon pappersupplaga av morgontidningar, pappa och jag, så därför brukar jag passa på att läsa VK då jag hälsar på hos mormor och morfar. VK brukar, likt alla andra tidningar, försöka sig på att skapa ett "snitsigt" aprilskämt. I år handlade det om att Umeå kommun köpt Sundsvalls mest kända landmärke för att befästa sin position som Norrlands huvudstad.
Mormors kommentar: "Jag förstod det! Varför ska Umeå ha ett stort Y? Vi är ju inga klyktattare".
Vi prenumererar inte på någon pappersupplaga av morgontidningar, pappa och jag, så därför brukar jag passa på att läsa VK då jag hälsar på hos mormor och morfar. VK brukar, likt alla andra tidningar, försöka sig på att skapa ett "snitsigt" aprilskämt. I år handlade det om att Umeå kommun köpt Sundsvalls mest kända landmärke för att befästa sin position som Norrlands huvudstad.
Mormors kommentar: "Jag förstod det! Varför ska Umeå ha ett stort Y? Vi är ju inga klyktattare".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)