Vådan av att ikläda sig ett ”muskellinne”

Jag har gjort en ”gentlemens agreement” med mig själv om att alltid gå klädd i ett linne då det är fint väder ute. Det är för att slippa den där försmädliga bondbrännan (alltså där det inte går att avgöra om du verkligen är topless eller om du går omkring i en kroppsmålad t-shirt med bröstvårtor).  Även om en sådan bränna förkroppsligar svensk högsommar i Västerbottens inland, så kände jag förra sommaren att jag ville distansera mig från det. Synliga t-shirtkanter no more.

Som ni kanske redan visste så tycker jag om att styrketräna. Anima sana in corpore sano och allt det där. Plus att kroppen förändras lite också förstås. Lite, lite grann. Som då Bruce Banner förvandlas till Hulken, men i ultrarapid, typ (inte för att jag på något sätt är jättestark eller så och jag kan på inget vis jämföra mig med Hulken). Därför blir det också lite känsligt, det där med linnen. Tidigare brukade vi lite på skämt och lite på allvar kalla linnen för ”muskellinnen” eftersom det på gymmet i Lycksele fanns en kille som gick omkring med linne året runt (det bör tilläggas att den där killens hjärnkontor inte var bemannat till 100 %, vilket delvis ursäktar sättet han betedde sig på då han liksom ”roffade” åt sig maskiner inne på gymmet). Killen hade egentligen inte så mycket att visa upp i ett linne, om vi säger så… För det är så det kan uppfattas med linnen, som att man försöker visa upp något som man tycker sig ha. Det är så det kan tolkas alltså, som ett brott mot jantelagen.

Jag har som sagt gjort en överenskommelse med mig själv. Ibland då jag arbetar på Återvinningscentralen kan jag märka att folk liksom testar mig då jag har ett tidigare nämnt ”muskellinne” på mig, som för att se om det verkligen finns fog för att jag gör anspråk på att gå klädd så. Igår var det t ex en person som ville ha hjälp med att lyfta ett motorblock från en sexcylindrig bil ur en traktorskopa. Med hjälp menades att jag, själv, skulle lyfta blocket ur traktorskopan och lägga det på rätt ställe. Förra året kom de litauiska skogsarbetarna med en hink med 45 kg spik som de ville att jag skulle bära uppför en stege och lägga i en container (och det gick med nöd och näppe – tack hantelrodd!).

 
Prövningar alltså. Som ett existensberättigande, typ.