Ni kanske anade en viss bitterhet i gårdagens inlägg? En passiv aggressivitet som skönjdes mellan raderna? Det var också så jag kände mig i lördags, lite arg, lite sur, lite bitter och på dåligt humör. Anledningen var det där "same old, same old" med hörseln. Såklart. Som vanligt.
Precis som jag har gjort under de senaste åren efter varje partytillställning som utspelar sig på annan ort än Fredrika, så måste jag återigen beklaga mig. Är det bättre att stanna hemma och missa allt än att åka och inse allt man missar? Eftersom det inte går att vrida ner volymen på alla gaphalsar (på annat sätt än att vrida om armen på dem), så hamnar jag liksom i ett vakuum. Det känns som att jag sitter i en ljudisolerad bubbla och observerar, snarare än deltar, i kalaset. Som om jag vore en statist, typ. Och så kan det inte fortsätta. Om det inte är roligt då man ska ha roligt så är det inte ...roligt.
Så därför lägger jag sista handen på partyverksamheten. Jag har ledsnat på att avsluta varje utekväll med en känsla av nedstämdhet och eftersom jag tror att det kan vara skadligt i längden (d v s att jag till slut också vaknar upp med en sådan känsla) så lägger jag ner. Jag plockar ner skylten, sätter ner foten, kastar in handduken, viker in årorna, tänker på refrängen, sjunger sista versen och knyter ihop säcken. Kalla det vad ni vill. Jag slår in sista spiken i kistan och med tanke på hur många spikar jag slagit in i denna kista genom åren så måste det innebära att locket kommer att sitta bra.
Jag startade partybussen för sista gången, placerade en tegelsten på gaspedalen, smackade in en växel och lät den köra utför ett stup, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar