Tidskapsel #1

Som sagt, vid skrivtorka låter jag lättjan "lead the way" och repriserar därför några inlägg från Apberget:

"NEStalgi

Tänk vad en låt kan framkalla minnen. Eller kanske inte en låt så mycket som en melodi och kanske inte så mycket en melodi som ett tv-spels ledmotiv. Efter att ha lyssnat på "Best of Nintendo Music" känner jag mig så nostalgisk att det vore som att åka tillbaka i tiden (kanhända med hjälp av en DeLorean och en fluxcapacitor). 

Det är mycket glädje som är förknippat till tonerna som kom från spelkassetterna. Vem minns inte melodierna till Ducktales, RC Pro-am och Super Mario 1, 2 och 3? Trots att det är minst 14 år sen jag hörde melodin till sista banan i Zelda II, så höjdes pulsen den här gången också och nackhåren reste sig.  

Nintendot förgyllde barndomen. Tiden då allt var så enkelt, då man inte behövde tänka på tentor, betyg och pengar. Tiden då livet delades fifty-fifty mellan förskolan och 8-bitars himmelrike.  

Liksom Indien var det brittiska imperiets diamant, så var Nintendot barndomens.

Lika sant som Nintendot skapade många ljusa minnen, så upplevdes också livets första stora trauman framför spelet:

- Då jag, Jonas och Nyllmeister för första gången klarat till sista ledaren i Kirby och jag råkade stöta till spelet så det hängde sig. Världshistoriens största anti-klimax! …och jag fick för första gången känna hur det kändes att vara syndabock…
- Brännblåsorna på vänstertummen som uppstod av friktionen då man hoppade längdhopp och sprang 100m i Track&Field (a.k.a "joystick-dödaren" för dem som spelade Amiga).
- Då boken med koderna till Game-genie försvann. För de icke invigda är alltså Game-genie en slags adapter till NES som låste upp en massa häftiga saker till alla spel, förutsatt att man hade rätt kod förstås…
-Frustrationen att ringa till Nintendoklubbens tv-spelsjour då man kört fast och vänta i en halvtimme för att sedan få höra att de inte hade nån lösning. (Det bör tilläggas att Nintendoklubben hade världens häftigaste medlemskort, heck yeah!)
- De tillfällen då mamma och pappa förbjöd mig att spela eftersom jag blev så uppjagad (typ som religiösa människor kan bli vid helbrägdagörelser). Hatet till päronen vid dessa tillfällen skulle inte ens Ulf Lundell kunna skildra i en 600 sidor tjock bok.

När sen NES byttes ut mot ett SNES var det som att gå från 80-talet rakt in i framtiden. Jag minns det som vore det igår. Pappa hade lånat det av Tord Långström, som var den första i hela Fredrikaville med att ha ett SNES. Mamma hade bakat en långpannekaka och lät mig äta upp kanterna som inte hade någon glasyr, vilket så här i efterhand kan ses som en aning snålt. Jonas sov över hos Joakim D. Det var på den tiden innan lillasyster var född, så det var bara jag och spelet. En fantastisk kväll!

Nostalgi alltså, i formen av en gammal tv, en blommig fåtölj och 8-bitar kärlek."