Knallpåk

Indianerna sägs ju till en början ha kallat gevär för knallpåkar eftersom de aldrig tidigare sett något liknande och därför refererade till det närmaste de kunde tänka sig - en påk. De försökte omfamna det genom att jämföra med något begripligt, typ som att kalla UFO:n för flygande tefat.

Tänk vilken oerhörd mindfuck det första mötet med gevären måste ha varit - en påk som det räckte att peka med för att åstadkomma skada. Ingen fysisk kontakt nödvändig utan bara ett pekande, en knall och sedan ett fall.

Framtiden hade kommit till vilda västern och den var trådlös.

Helvetet, eller något liknande

Alltså, hörseltest. 

Att sitta i en ljudisolerad kub på 2x2 meter och koncentrera sig på att försöka höra ljud. Eller ljud och ljud, snarare förnimmelser av en telefon som, långt bort i fjärran, jazzimproviserar sitt tonvalsljud. 

Det piper liksom till i tusen olika frekvenser och tusen olika volymlägen, ungefär som tinnitusen alltid gör och att lokalisera rätt ljud blir därför som att försöka hitta Waldo.

Kristendomens helvete, om det existerar, är att sitta i den där lilla kuben dagarna i ända och anstränga sig till det yttersta för att lyssna efter något som ändå ligger bortom uppfattningsförmågan. 

Det är som att ställa sig på tå för att försöka plocka ner månen.

Tantsnäsning

Imorgon ska jag fara till läkaren för att göra ett hörselprov. Det finns inget som är mer nedstämmande än det, mätandet och konstaterandet av en defekt som inte går att göra något åt. Det blir så slutgiltigt då man får det på papper. Svart på vitt.

Hellre skulle jag springa ett gatlopp naken än att behöva genomlida provtantens "Det är det här ljudet du ska lyssna efter" samtidigt som hon rattar fram tonvalsljud och något som låter som valsång på sitt specialgjorda mixerbord.

Därför har jag varit på ett väldigt stingsligt humör idag och eftersom jag inte kan ta ut det på hyresgästerna eller pelletspannorna var jag tvungen att avreagera mig på det mest tacksamma offret av alla - gammkroppen.

Träning har alltid varit en buffertzon mot den olustiga känslan i det där slutgiltiga konstaterandet. Så när det börjar märkas att kroppen åldras och sånt där som tidigare gav med sig efter en dag klamrar sig fast i över en vecka och krämpor och sträckningar blivit tidens melodi spetsas stingsligheten till ytterligare.

Då det stora sönderfallet har börjat (jag har blivit Sovjetunionen 1991!) och kroppen liksom säger "Toto, I've a feeling we're not in Kansas anymore", får jag lust att tantsnäsa "Men gymmet är ju för fan mitt Kansas!" så att saliven stänker och senorna i halsen avtecknar sig under huden.

Fun

Fem roliga serier (helt apropå ingenting):

• Curb Your Enthusiasm
• Arrested Development
• Pantertanter
• Flight of the Conchords
• 30 Rock

Luftgitarr

Idag såg jag en glad man. Han var så glad att han stod och spelade luftgitarr i väntan på att affären skulle öppna.

Inget bad case of the mondays där inte.

"Riktiga män gör manikyr med vinkelslip"

Idag skruvade jag i min bil. Jag bytte navok (visst låter det som något från Avatar?). Det gamla oket hade spruckit och bulten som höll ihop det hade gått av, så för att få loss det var jag tvungen att ta fram vinkelslipen. Jag kapade och kapade och kapade ...mig i tummen. Det slant liksom till.

Men jag hade tur, det började inte att blöda eller så. Tumnagelns sorgekant fångade på något magiskt vis upp kapskivan, bara en flämtning från att den skulle ha slitsat upp hela fingret. Det var lite som i den där Bond-filmen där Bond ligger fastspänd på ett bord och en laserstråle bara är millimetrar från att bränna bort närsyntheten från hans kön då han blir räddad.

Man kommer liksom undan med blotta förskräckelsen.

För att bagatellisera händelsen kan man säga att jag bara filade naglarna (ungefär som den gången då jag rakade benet med motorsåg). Det vore ett potentiellt t-shirt-tryck, "Riktiga män gör manikyr med vinkelslip". En hit på sommarmarknaderna när "karlarna" ska skämta till det och driva med könsrollerna.

Pinocchio-paradoxen

När jag de facto försökte hitta ett latinskt namn på min byxinkompatibilitet hamnade jag av en slump på Wikipedia och fenomenet Apophenia - att tycka sig se viktiga samband i slumpmässiga situationer. Inte för att det hade något att göra med det jag sökte efter, men jag antog att det jag letade efter skulle sluta på "-feni" eller "-phenia" och då hamnade jag där.

Apophenia sorteras in i kategorin Hidden messages, där paradoxer också räknas in. Så jag klickade mig vidare. Paradoxer, det är något som fascinerar mig oerhört, hur något kan vara tvetydigt och motsägelsefullt. "Paradoxalt nog" och "En paradox i det lilla" är två uttryck som jag ofta brukar slänga mig med i inlägg. 

Det finns mängder av paradoxer och en av dem är Pinocchio-paradoxen. Pinocchio har som bekant en näsa som växer varje gång han ljuger. Men om det enda han säger är "Min näsa växer nu" så spelar det ingen roll om han säger det som en sanning eller lögn. Det blir en paradox eftersom det, hur man än vrider och vänder på det, innebär att näsan INTE växer. Eftersom (klicka på bilden så blir den större):

Då jag är trött, som just nu, klarar jag inte av dessa tankebanor. Tankarna står liksom och stampar på ett och samma ställe och det går inte att sluta tänka på det. Ju mer jag tänker på det desto tröttare blir jag och ju tröttare jag blir desto mer tänker jag på det. Det blir en paradox skapad av en paradox och det går ju inte.

Det är nästan som att brottas med den där gyttjiga kvinnan i Fångarna på fortet. Omöjlig att få grepp om.

3 innan 30

Tre saker jag vill göra innan jag fyller trettio:

• Odla en riktig mustasch: Jag har försökt och försökt, men den där Tom Selleck-muschen vill inte infinna sig. Eller ens ett glest Hans Wiklund-fjun för den delen. Inte för att jag nödvändigtvis skulle se bra ut med en ansiktsbehåring, men det vore ändå att ha åstadkommit något. 

• Köpa ett par välsittande byxor: Den där oförmågan jag har att hitta kläder som passar, den måste det finnas en diagnos och ett latinskt namn på. Det är en brist och någon form av handikapp och tills dess att jag har råd att köpa skräddarsydda kostymer från Saville Row får jag fortsätta att leta i blindo efter ett par byxor som sitter som ett par byxor ska.

• Skriva och ge ut en bok: Jag ska direkt gå i bräschen och säga att jag inte är det bästa författarmaterialet som vandrat i ett blåställ, men likväl vore det roligt att få ge fritt spelrum för fantasin och skriva något. Sen den enorma bekräftelsen i att ha fått en riktig bok utgiven av ett riktigt förlag vore en bra sak att ha att luta sig tillbaka mot de gånger blåser snålt kring livet och arbetslivet.

Tre saker på sex år, är det möjligt?

Efterverkningar av Twin Peaks(!)

Jag brukar framhålla Twin Peaks(!) som världens bästa serie, mycket för att det är just det den är. Det är en serie så bra att det måste läggas till ett utropstecken efter namnet, för det är inget man säger utan något man utropar och hävdar.

Den första gången jag lade märke till Twin Peaks(!) var i boken Två nötcreme och en Moviebox där författarna, Filipåfredrik, ägnar ett helt kapitel till serien. Efter det beställde jag första säsongen på prov, såg hela boxen i ett svep under en natt och sedan dess har det varit en oändlig och villkorslös kärlekshistoria.

Vi dansade en sommar, serien och jag, och lika mycket som det har påverkat mig har det påverkat vardagen. Små saker kommer aldrig mer bli vad de en gång var. Efterverkningar.

Aldrig mer kan jag köpa sylt från BOB utan att tänka på seriens Bob, aldrig mer titta i spegeln då jag borstar tänderna utan att tänka "How's Annie?", aldrig mer köra förbi rondellen vid Coop Forum på Ersboda på hösten utan att se Glastonbury Grove framför mig och aldrig mer dricka kaffe utan att höra Dale Coopers röst i huvudet, "That's some damn good coffee!". Etc etc.

Det går inte en dag utan att jag tänker på någon som liknar någon, något som låter som något eller någonting som ser ut som någonting ur serien.

Angående "gin soaked bar-room queens"

Men tänk att sitta i en sunkig bar, plötsligt hivas upp på en kvinnas axel och bli förd upp till övervåningen. I ena ögonblicket blickar man ner i ölskummet medan bordsgrannen knastrande skalar jordnötter och i nästa är skorna en meter ovanför golvet medan det sprakar i den lyftande kvinnans ryggkotor.

Hur skulle tankarna gå under luftfärden? Skulle det vara svårt att andas med kvinnans nyckelben intryckt i magen? Skulle tiden kännas snabb eller långsam då man kånkades ut genom barens bakdörr, förbi den gläntande toalettdörren och den flimrande lysrörsbelysningen där bakom, vidare upp för en sliten marmortrappa och in genom en nikotingul dörr där handtaget sitter löst?

Det ligger en inte helt oäven tjusning över tanken, åtminstone tills den egentliga anledningen till varför man befinner sig på övervåningen uppdagas...

Men det förstås, om man som jag väger närmare tresiffrigt skulle det krävas att den hivande kvinnan är distriktsmästarinna i styrkelyft och det kan jag leva utan (tänk bara på krockvåldet! Som att bli överkörd av en timmerbil).

"Gin soaked bar-room queen"

På gymmet går en skiva med hårdrocksklassiker på instant repeat varje dag. Fråga mig inte varför, det har bara av lättjans anledning blivit så. En av låtarna på skivan är en cover på Honky Tonk Women (Stones!) och det är en så dålig version att jag inte bemödat mig att kolla upp vilka det är som gör den.

Hursomhelst, den första versen i låten går "I met a gin soaked bar-room queen in Memphis, she tried to take me upstairs for a ride. She had to heave me right across her shoulder, 'cause I just can't seem to drink you off my mind".

Varje gång jag hör låten brukar jag tänka på den pubafton vi anordnade hösten 2009. Vindkraftparken höll på att byggas och många arbetare gästade Fredrika. Några av dem kom till puben och strax innan stängning frågade en av dem mig om inte det fanns "något fruntimmer att kn*lla" (och ja, jag är så pryd att jag blir illa till mods av att skriva ordet utan asterisk). Jag tyckte att det var oerhört plumpt sagt och än i denna dag ångrar jag att jag svarade så beklagande, nästan ursäktande på frågan. Han förtjänade ett mer burdust svar, ett hot om handgemäng och löfte om handgriplig hjälp att ta sig ut ur lokalen. Minst.

Vad trodde han egentligen? Att Fredrika är så litet att de fåtal kvinnor som är kvar skulle kasta sig över alla tänkbara nyinjektioner i gen-poolen? Att det skulle komma en kvinna, en gin soaked bar-room queen, som skulle kasta upp honom på axeln och sen ta honom med upp på övervåningen för ett skjut? Att han, som festade i mjukisbrallor, skulle få ortskvinnorna att dåna med sin exotism?

Idioti.

(Han hette förresten Robin eller Robert, han som frågade. Han söp senare under kvällen bort sina strumpor och värdighet vad det visade sig, då han "lade en kabel" på toalettgolvet hos en av byns boende under efterfesten).

Smack talk

Jag vet inte om ni har läst Merabs skönhet av Torgny Lindgren? Boken består av flera korta berättelser som alla utspelar sig i Västerbottens inland. En handlar om en man vars fru under en handelsresa tvingas söka logi hos en man som tvingar till sig en "kram" (med all inclusive). Kvinnan, skamsen över vad som hänt under natten, finner det omöjligt att åka hem till sin make och stannar därför kvar hos den nye mannen.

Maken, tröstlös över att frun är försvunnen, tappar all livsglädje. Han slutar arbeta och han slutar äta. Det enda han finner ro i är att brodera väggbonader med t ex kraftuttryck från bibeln.

I en slags storslagen gest ska mannen som stulit makens fru visa sig barmhärtig och beställer därför en bonad. Maken, som tror att frun frivilligt lämnat honom för den andre mannen, gör en bonad som lyder: "Åt helvete skall han draga som stjäl en annans kvinna".

Tänk er den smack talken! Den hamnar liksom någonstans mellan ett personligt brev och en tegelsten genom köksfönstret klockan tre på natten. Pang på, inget toalettklotter på en bar, ingen nedsprejad bil och ingenting i lönndom (som det som ristats in på en av fönsterbrädorna ovanför ribbstolarna i gymnastiksalen hemma i byn: "Keka är cp").

Inga bryderier, bara broderier.

Egentligen

Om man bortser från eventuella sociala normer så finns det egentligen ingen anledning att inte cykla eller gå så fort man kan hela tiden.

Eller?

Sticky Fingers

Okej, de varnade för det på förpackningen, det gjorde de.

"Kläm inte på tuben då du sticker hål i öppningen" stod det, "Limmet är mycket lättflytande". Och jag klämde inte heller, i alla fall inte i ordets rätta bemärkelse. Det var på sin höjd en ofrivillig muskelsammandragning, ett ögonblicks tappad muskelkontroll, som en ögonblinkning ungefär. Ändå rann superlimmet ut över handen.

Limmet fångade in tre fingrar, stelnade omedelbart och band ihop dem tajtare än all världens teambuilding. Om jag var Star Wars var fingrarna Han Solo och limmet karboniten som han gjuts fast i.

Jag satt i klistret (häh!) och eftersom jag inte ville ägna resten av livet till att resa runt i en freakshow och göra skugghundar försökte jag göra något åt det. Men det är vanskligt, det där med lim. Är man för våldsam kan mer än limmet lossna. "Vid ihopklistrad hud, dra inte utan bänd isär" rådde förpackningen därför kamratligt.

Så jag tog en skruvmejsel, knackade in i fingervecken och bände till. Limmet liksom suckade och handen gick tillbaka från tum- till fingervante igen.

Limflagor hängde kvar från fingrarna, som flaggor som saluterade en nyvunnen frihet och det var ett passande slut på en opassande fadäs.

(Och dammsugarmunstycket, det egentliga föremålet för limning, limmades senare och höll ihop i ...tio sekunder.)

Formel 1-jackor

Idag har jag varit i Umeå och handlat. Det var väldigt fint väder, soligt och inte det minsta blåsigt, så många tog en sista sväng med sina entusiastbilar innan de förpassas till garagets vintermörker. Det var jänkare och små europeiska sportbilar nästan överallt. Vissa stod vid vägkanten med motorproblem medan andra susade förbi med cab-taket nere och fartvinden i håret.

Sen fanns det också bilentusiaster utan entusiastbilar i form av de medelålders män som klädde sig i Formel 1-jackor och som tycktes finnas på varenda parkering i hela Umeå.

Jag har lite svårt att förstå grejen med det. Visst, jag kan förstå skinnvästar med Cadillac-emblem hos de som när en dröm om att någon gång få äga en Cadillac, men Formel 1-jackor hos män i medelåldern? En förhoppning om att någon gång få köra F1 är ett skepp som sedan länge seglat iväg. För hur stor är sannolikheten att en scout från Ferrari ska stanna till i Umeå, bländas av hur graciöst den lätt krockskadade Mazdan förs fram och sedan på stående fot "signa" den lönnfete 52-åringen i Formel 1-jacka?

Jackan blir lite som en extremt fattig medelålderskris.

Men det förstås, om Formel 1-jackan får männen att känna sig som Ronnie Pettersson och gör att den krockskadade Mazdan med tickande ventiler i fantasin förvandlas till något som varvar 18000rpm, så är det helt okej.

Det är ju fint att drömma.

The Tell-Tale Vent

En del av mitt jobb går ut på att sköta om ventilationsanläggningar. I ett hus sitter ett fläktaggregat som viner. Det är ett högfrekvent visslande som visserligen inte låter högt, i alla fall inte så att det stör allmänheten, men som håller på att göra mig galen.

Fläktar ska inte låta så, men eftersom det inte stör funktionen och det har varit fullt upp med annat så har jag inte hunnit fixa det ännu. Visslandet blir därför liksom ett hånfullt fnittrande från fläkten, en provokation mot min arbetsinsats.

Vinandet är det första jag hör på morgonen då jag cyklar till jobbet och det sista jag hör då jag cyklar hem. Jag inbillar mig att jag hör det då jag sitter inomhus, då jag lagar mat, då jag tränar och också i mina drömmar då jag sover och det driver mig till vansinnets rand.

Det får mig att känna mig som mannen i Edgar Allan Poes Det skvallrande hjärtat som tycks höra hur hjärtat fortfarande slår på gubben som han tidigare mördat och gömt under brädgolvet.

Sluta gäcka mig fläktjäkel!

Kvinnan i dansbandströjan

Idag hjälpte jag en äldre dam som hade problem med diskbänken. Damen hade sin medelålders dotter hemma på besök och dottern hade en dansbandströja på sig, en t-shirt där framsidan bestod av en stor pussmun som kröntes med texten "dansbandsälskare" och baksidan en ordvits som anspelade på ett dansband vars namn slutade på "zex".

Hon, dottern, betedde sig väldigt självsäkert och tog liksom kommandot då jag började arbeta. Hon tipsade om medel för att lösa upp fettavlagringar i vattenlås, hon pratade spolbilar och vattenpriser och var på det stora hela som en arbetsledare ...i dansbandströja.

Kanske hade hon snappat upp något avloppstips från en gammal vaktmästare på dansgolvet, när de vaggat fram till smäktande toner. Kanske har hon glidit runt som en glesbygdsversion av andra världskrigets kvinnliga cocktailparty-spioner, rört sig från kavaljer till kavaljer och utbytt yrkeshemligheter i utbyte mot en stunds kroppskontakt. Kanske har kavaljererna trott att en hastig beskrivning av högtrycksspolningar kan leda till något mer än en svängom inne på dansbanan.

Ingen vet, utom kvinnan i dansbandströjan.

Pretty, pretty, pretty good

Då jag blir stor vill jag bli som Larry David i serien Curb your enthusiasm. Han har liksom allt: en fin fru, pengar på banken, softa glasögon och ett fulsnyggt utseende. Dessutom har han den fantastiska egenheten i att han inte kan hålla inne de observationer han gör utan därför konfronterar främmande människor med orden "Have you ever noticed...".

Så vill jag också vara.

Albin Strömberg och de fördömdas tempel

För att försvara sig och sin Iggy Popska gummikropp mot gamla tanter som vill bjuda på fika brukar Peter Siepen säga "min kropp är mitt tempel" (samtidigt som han givetvis drar upp tröjan för att visa den närmast narkoman-seniga magen).

(Men hur behandlar man ett tempel egentligen? Ska det vara forna tiders tempeldyrkan av typen "två jungfruoffer i månaden för att blidka gudarna" eller räcker det med att det liksom sker i smyg, som en frireligiös rörelse? Eller ska det vara som i en godtemplarorden, en gammaldags Straight edge verksamhet där "inte en dag försummas" till osunt leverne? Eller får man göra hur fan man vill så länge man inte spottar ut snusen i tempelfoajén?)

Om Peter Siepen bevarar sitt tempel genom att neka småkakor, blir det då motsatt effekt att göra tvärtom? Håller mitt Ballerinakexberoende på att skapa de fördömdas tempel?

Kanske håller jag på att förstöra min kropp, mitt tempel, så till den grad att läkarna ser det här om jag någon gång är tvungen att göra en koloskopi:

Självutnämnda experter

Bild från Aftonbladet.se:

Det här tycker jag är enormt roligt; självutnämnda experter som ges utrymme i media för att uttala sig om något de egentligen inte har en susning om. Typiskt för "ufo-entusiaster" är just att de tvärsäkert pekar ut allt som rör sig i skyn som ufon, de söker aldrig en annan (rimligare) förklaring.

Kanske är det mannen med flanellskjorta i bilden som är experten. Mannen som står bredbent med händerna fastkrokade i byxornas öglor och som tittar på de andra som tittar på himlen, som om han fiskar efter deras uppmärksamhet.

Kanske vill han berätta om hur han blev expert på ufon. Om den gången då han stannade till med bilen bredvid en slåtteräng, hur han ställde sig vid sidan av bilen, hur ett starkt sken (som han trodde var en lastbil) kom rusande från andra sidan ängen och gjorde att pinknödigheten försvann, hur han plötsligt vaknade till liv som om han hade sovit, hur plånboken som tidigare legat på instrumentbrädan var borta och hur en sveda där bak hade kommit till. Hur armen hade känts tung, men hur han ändå hade lyft den och knutit näven samtidigt som han triumferande väste: "En dag ska jag förstå!"

...eller nåt. Killar i flanelljackor brukar ju vara på det viset.

Små pytsar husfrid

Varje helg brukar jag försöka göra något dekorativt i lägenheten. Det började med att en IKEA-beställning damp ner i högsommarvärmen och sen dess har det fortsatt. Ambitionsnivån har dock varit starkt nedåtgående sedan möblerna skruvades ihop och, eftersom jag i grunden inte är vidare händig, kanske det är lika bra. Men någon liten detalj försöker jag åstadkomma.

Det är aldrig något märkvärdigt, bara små pytsar husfrid för att försöka göra bach-paden till ett hem.

True story.

STONE ROLLERS

Jag är inte mycket till samlare. Lika lite som jag har tio Fabergéägg på spiselkransen har jag åtta kubikmeter gamla kvällstidningar som tagit över lägenheten så till den grad att jag tvingas bilda små stigar för att kunna ta mig till toaletten. Det ligger liksom inte för mig.

Det enda som kan liknas vid samlande är min fäbless för Rolling Stones-tröjor. Inte så att jag dammsuger marknaden, men kläder med Stones-loggan har för mig blivit vad Ed Hardy är för deltagarna i Jersey Shore. Det ligger något visst över att få ömsa vardagens blåställ och drapera sig i något från världens bästa band (det sker således ingen rotblöta utan Stones-loggan på bröstet).

Det råder ingen brist på utbudet (sedan vanliga klädaffärer kryddade sortimentet med "det där rock'n'roll-märket" har Rolling Stones-loggan nästan gått Von Dutch-döden till mötes), men en tröja gäckar mig. I dokumentären Stones in exile, har bandets roddare vita tröjor med Stones-loggan på framsidan och texten "STONE ROLLERS" på baksidan. Ingenstans finns den att få tag på.

Om det finns någon därute i cyberrymden som vet var dessa tröjor går att köpa, hör av dig till mig så har du fått en vän för livet (bonus om du heter Harry Martinson!).

Filt

Gårdagens inlägg var väl inte världens bästa. Då det gäller aggressiv kaffeandedräkt bör man kanske använda någon form av censur och lägga locket på ...eller kväva med en filt.

Typ som filten jag beställde i veckan.

Lågmäldhet

I går såg jag Winter's Bone. Den var väldigt bra, långsam på ett sätt som är ovanligt för amerikanska filmer. I Hollywood målar man bara med den stora penseln och då försvinner ofta de fina dragen. "Bigger is better"-tänket fungerar bra på bio med en herrejösses-ljudanläggning bakom ryggen och det är också meningen med effektsökeriet - att det ska locka folk till biosalongerna. Det är nästan så att den film som dundrar mest också drar mest besökare, lite som att mock-bandet Spinal Tap kunde tacka sin framgång till att de som enda band kunde vrida upp förstärkarna till 11 istället för 10 i volym.

Det bästa med Winter's Bone var lågmäldheten. Det var dimmigt, disigt, regnigt och alldeles alldeles underbart. Det var en film om den lilla människan och ingenting stressades fram. Huvudpersonen ägnade en stor del av filmen till att gå mellan ställen och allt tycktes ske i realtid, till och med då hon tog på sig mössan.

Om det är något jag är svag för så är det långsamma filmer. Jag är en enorm sucker för filmer som t ex The Straight Story där en man kör åkgräsklippare tvärs över två delstater för att bli sams med sin bror, som efter en stroke är döende. Scenerna där John Deere-klipparen långsamt stånkar sig uppför backar gör mig mållös.

Om jag själv någon gång skulle regissera en film så skulle jag göra den så långsam att varje minut kändes som tio.

Verkligheten

Idag kan jag ha haft den värsta kaffeandedräkten i världshistorien. Det var så illa att den skulle ha gett utslag på en geigermätare.

True story

"Varför pixlig bild på Facebook?"

Ibland händer det att människor i jakt på annat råkar klicka in sig på den här bloggen. De googlar en sak och söker söker söker för att till slut hamna här. Det är nästan som om den här bloggen är Googles ändstation, en elefantkyrkogård för sökord. Hur förklarar man annars att så vitt skilda ting som "Upskirtbilder+Lycksele", "Liza Minelli" och "Gummistövlar" kan mynna ut i att de hamnar här?

Nu senast var det "Varför pixlig bild på facebook?", men den här gången hade de faktiskt hamnat rätt. Att förklara varför man inte ska ha en studiotagen bild som profilbild är ju liksom mitt heliga korståg.

Jag hade kunnat bygga upp resten av mitt liv enbart på detta; åka ut på föreläsningsturné, skriva fyra självhjälpsböcker och vara med i programmet Debatt för att diskutera näthat. Allt för att förklara att en pixlig bild är en motpol till dessa överpolerade studiofoton.

Cliffhanger-Tobbe

Min vän Tobias gör inte mycket väsen av sig i de sociala medierna. Han har en blogg och en twitter, men han uppdaterar ytterst sporadiskt. Han är lite som en krokodil - väntar strax under ytan, blickstilla och ljudlös tills han får vittring och kastar sig fram och ...publicerar något kryptiskt.

På Twitter är Tobias en man vars hela väsen är spunnen av lösa trådar. Ingen annan lyckas skapa så många obesvarade frågor under 140 tecken som honom. Den gemensamma nämnaren för alla uppdateringar är frågan "Men hur gick det då?". Som i fredags, då den första tweeten på ett halvår kvittrades fram: "Koffein i mängder med lite vin. En bra blandning inför tentan imorgon". Men hur gick det då: skar sig inte vinet med kaffet? Men hur gick det då: gick tentan bra eller mindre bra?

Varje ny tweet är som sista scenen i ett avsnitt av valfri tv-serie från 60-talet - det slutar alltid med en cliffhanger. Men till skillnad mot en tv-serie lämnas frågorna obesvarade. Skulle han de facto twittra att han satt fast i en bil som stod och vägde vid kanten av ett stup så skulle vi få leva i ovisshet tills vi antingen träffade honom i kön på Konsum eller läste hans minnesruna i lokaltidningen.

På sätt och vis är det uppfriskande att han, till skillnad mot andra twittrare/bloggare (inklusive mig själv) väljer att inte berätta ALLT som händer i sitt liv. Personlig integritet kallas det visst.

Men å andra sidan, har man sagt A får man säga B. Så uppdatera mer frekvent, hör du det Cliffhanger-Tobbe?

(Tobias - SKOJA!)

Brottsvåg

Idag uppdagades det att ett gäng ungdomar gått bärsärk i byn under helgen. Ungdomarna - som var i "den här åldern" enligt en undersköterska som måttade med handen ungefär 1,5 meter över golvet - hade slagit sönder fönster, stulit flaggor, brytit loss fastmonterade saker, ryckt upp trafikskyltar ur marken etc etc. De hade gått apeshit helt enkelt.

Det fanns en tid då Fredrika var känt som "lilla Chicago" i den lokala nyhetsrapporteringen. Byn växte så det knakade på alla ledder, brottsligheten var skyhög och ungdomshyss gone wrong var en del av vardagen. Bilstölder, skottlossning, thinnersniffande och något enstaka mord. You name it.

Om kriminalitet är samhällets motor kanske det är värt att offra ett par krossade fönsterrutor? Kanske fungerar ett par stulna nationsflaggor som en accelerator på samma sätt som monoliten gör i Kubricks 2001 - A Space Odyssey?

Låt oss surfa på brottsvågen!

"Coca-Cola byggde denna kropp"

Varje gång jag öppnar köksluckorna under diskbänken möts jag av ett berg av plast och en skog av etiketter. Tomflaskorna som skuffats undan därinne, i vad som verkar vara slutförvaring, kommer fram i dagsljuset och möter mig med stumma anklagelser.

Mjukplastskelett av något som en gång var hundratals kronor och tusentals kalorier.

True story.

Stereotyper

Nu i veckan har Jägarna 2 haft premiär, men inte i hela landet utan bara i norra Sverige. Den huvudsakliga koncentrationen av landets alla älgjägare finns norr om Sundsvall och det är också de som utgör filmens största målgrupp. Man skulle kunna fråga hur det kan komma sig att den största målgruppen utgörs av samma grupp som filmen, om inte förlöjligar, så åtminstone grovt överdriver. En stereotyp bild av den norrländske mannen som osofistikerad vilde.

Kanske är det så de vill att livet ska vara,verklighetens älgjägare. Skjutgalna och laglösa glesbygdscowboys. Manlighetens enda kvarvarande monoliter i en "förbögad" värld. Män som enbart vill leva av vad naturen har att ge, men som tvingas arbeta för att det krävs pengar till ammunition och för att rostlaga den 745:a de "fraktar arslet i". Män vars innersta hemlighet är fantasin om att en dag "råka" skjuta en bärplockare, bara för att få veta hur det känns att använda älgstudsaren "på riktigt".

Riktiga karlar.

Efterlysning!

Sökes: Person vid namn Harry Martinson, ålder etc oväsentligt.

Finnes: Karl Albin Strömberg och vänskap.

Müsli

Varje morgon drabbas jag av en paradox i det lilla då jag äter frukost. Müsli sägs ju vara väldigt mättande, men hur förklaras då det motsägelsefulla i att ju mer müsli jag rör ner i filen desto hungrigare blir jag en timme senare?

När müsli-grynen är så få att de får tallriken att geografiskt efterlikna Titicacasjöns övärld tycks mättnadskänslan hålla i sig fram till lunch medan en müsli/fil-blandning motsvarande samma densitet som betong skapar Afrikas horn-samhörighet redan efter en timme.

Ett mysterium.

Dr Garfunkel & Mr Öijer

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ser inte poeten Bruno K Öijer ut som Art Garfunkels onde tvilling?

Självbiografier

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det svåraste med att skriva en självbiografi måste vara att sätta rubriken. Den ska på något vis ringa in på vilket sätt personen är känd samtidigt som den ska vara kortfattad och koncis. En rad för att beskriva ett liv. Keith Richards, känd för sitt hårda leverne, kunde därför inte ha valt en bättre titel än det diamantkompakta Life (men det behöver förstås inte vara kortfattat heller, ta t ex Charles Bukowskis senlivs-biografi som heter The Captain Is Out to Lunch and the Sailors Have Taken Over the Ship).

Det borde vara lättare för idrottsstjärnorna, som alltid kan falla tillbaka på klyschor. Börje Salming döpte sin bok till Blod, svett och hockey vilket skulle kunna vara den mest förväntade rubriken genom tiderna, men å andra sidan hade väl ingen förväntat sig något annat heller och därför är det helt okej trots att den saknar minsta tillstymmelse till finess. Det finns inget krav på idrottsmän att vara fyndiga, de får betalt per tackling och inte per tanke och därför finns det inte heller några förväntningar överhuvudtaget (förutsatt att idrottaren själv får döpa sin biografi). Det vore betydligt roligare om Salming hade tagit ut svängarna och döpt den till Hårda puckar, raka rör och raspig röst.

Andra tänkbara titlar inom idrottsvärlden:

I threw it all away - en självdestruktiv diskuskastare med jättetalang; Med darr på ribban - höjdhoppsstjärna gone vuxenfilmsskådis med potensproblem (eller det ekivoka alternativet: Genom hela livet har jag tagit sats); Stolpe ut - firad hockeymålvakt som går vilse i välfärdssystemet. Osv Osv.

Möjligheterna är oändliga (och putslustiga).