Men OM det nu skulle vara så att en sådan stor kändis som Fredrik Wikingsson klickat sig in på min lilla blogg, så innebär det att det faktiskt skulle kunna hända igen och det innebär i sin tur automatiskt massiva mängder prestationsångest. För det är ju nu jag ska leverera och visa mig från min bästa sida.
Det är ungefär som då man gick i första klass och skulle försöka imponera på de stora pojkarna i högstadiet genom att göra ett trick med cykeln, springa snabbt eller spotta långt - allt för att vinna ett ögonblicks acceptans och tio sekunders gunst. Ibland lyckades det och man fick en sympati-high-five, men oftast slutade det med att man ramlade, skrapade upp - de redan (med Turtlesmärken) lappade - byxorna och sedan fick höra de stora pojkarna hånfullt skratta gnisslande målbrottsskratt.
Men det här är nästan värre, här kan jag ju inte visa hur långt jag spottar...
Kanske blir det som för Brian Wilson, som enligt rykten efter ett sammanbrott låste in sig i sitt rum i fyra och ett halvt år tillsammans med ett par långpannor brownies, lite braj, ett par gigantiska stereohörlurar och sin egen ensamhet.
...så om ni ser mig skäggfjunig och sockerkaketjock, då vet ni vad som hänt.
onsdag 31 augusti 2011
Jon Voight med "h"
Idag skickade min vän Maria ett sms där hon påstod att Fredrik Wikingsson hade läst min blogg. Hon hade skickat ett mail till honom och tipsat om min blogg (för vilket jag tackar enormt mycket: Tack Maria!) och sedan fått ett svar om att han kikat in.
Då dånade jag, så som man gör då något otroligt inträffar. Jag blev alldeles starstruck och drogs liksom in i ett rus av en nästan överdrivet ohämmad glädje. Lilla jag i lilla Fredrika och allt det där. Det var ett sånt där tillfälle då man, i brist på andra personer i rummet, söker svar i den närmaste omgivningen: "Inte kan väl något sådant hända mig som har matlådan i mikrovågsugnen?" och "Det kan omöjligt hända någon som har sett botten på avloppsbrunnen i en pumpstation, eller?".
Men sen vaknade skeptikern i mig till liv och jag började fundera om det verkligen kunde stämma. Kunde det kanske vara en Fredric Wikingsson eller en Fredrik Vikingsson som misstagits för sin namne? Typ som då George i Seinfeld köper en bil enkom för att försäljaren säger att Jon Voight (Midnight Cowboy!) är bilens föregående ägare och det sedan visar sig att det är John, med "h", och inte Jon Voight som ägt bilen.
Så nära men ändå så långt ifrån.
Men det vore förstås fantastiskt om det verkligen är sant! Om en person som lever livet i nöjesvärldens vänstra körfält tar sig tid att klicka sig in på den här bloggen så tackar jag allra ödmjukast. Det får livets tidigare höjdpunkt, den gången mina jeansblekta ben under en tiondels sekund flimrade förbi i bakgrunden i ett inslag i Lilla sportspegeln, att stå sig slätt.
Då dånade jag, så som man gör då något otroligt inträffar. Jag blev alldeles starstruck och drogs liksom in i ett rus av en nästan överdrivet ohämmad glädje. Lilla jag i lilla Fredrika och allt det där. Det var ett sånt där tillfälle då man, i brist på andra personer i rummet, söker svar i den närmaste omgivningen: "Inte kan väl något sådant hända mig som har matlådan i mikrovågsugnen?" och "Det kan omöjligt hända någon som har sett botten på avloppsbrunnen i en pumpstation, eller?".
Men sen vaknade skeptikern i mig till liv och jag började fundera om det verkligen kunde stämma. Kunde det kanske vara en Fredric Wikingsson eller en Fredrik Vikingsson som misstagits för sin namne? Typ som då George i Seinfeld köper en bil enkom för att försäljaren säger att Jon Voight (Midnight Cowboy!) är bilens föregående ägare och det sedan visar sig att det är John, med "h", och inte Jon Voight som ägt bilen.
Så nära men ändå så långt ifrån.
Men det vore förstås fantastiskt om det verkligen är sant! Om en person som lever livet i nöjesvärldens vänstra körfält tar sig tid att klicka sig in på den här bloggen så tackar jag allra ödmjukast. Det får livets tidigare höjdpunkt, den gången mina jeansblekta ben under en tiondels sekund flimrade förbi i bakgrunden i ett inslag i Lilla sportspegeln, att stå sig slätt.
tisdag 30 augusti 2011
Kvicksilver
En känd japansk författare släppte förra året en bok där han försökte förklara lidelsen med löpning. Eftersom jag själv inte har läst boken kan jag inte uttala mig om den är bra eller inte, men rent spontant känns det överdrivet att skriva en bok om ett ämne som enklast kan beskrivas med ett enda ord: Kvicksilver.
Det finns dagar, som idag, då jag känner mig som kvicksilver i löparspåret. Jag flyter snarare än springer fram och ju mer jag tar i, desto lättare går det.
Det är inte alla gånger det verkligen är så, men tjusningen med löpning är att jaga känslan av att vara lika flyktig som kvicksilver.
True story
Det finns dagar, som idag, då jag känner mig som kvicksilver i löparspåret. Jag flyter snarare än springer fram och ju mer jag tar i, desto lättare går det.
Det är inte alla gånger det verkligen är så, men tjusningen med löpning är att jaga känslan av att vara lika flyktig som kvicksilver.
True story
måndag 29 augusti 2011
Personlighetsutveckling
Jag hade tänkt skriva om den här huvudnyheten, som jag möttes av idag då jag surfade in på vk.se under lunchen (det bör tilläggas att vk i sammanhanget står för Västerbottens-Kuriren - länets största nyhetstidning):
Min första tanke var att någon hade gjort som i boken Låt den rätte komma in, ni vet då huvudpersonen tränar sin knivhuggarteknik på ett träd samtidigt som han väser "Skrik som en gris". Sen tänkte jag på en rolig sak som jag såg på Failblog, där en amerikansk tv-kanal rapporterade om hur en man arresterades efter att ha slagits med ett träd.
Sen klickade jag på artikeln och möttes av det här:
Nyheten märkt "EXTRA" handlade alltså inte ens om Västerbotten utan om en göteborgsk knivvandal som hyser egg (häh!) mot träd i allmänhet och granar i synnerhet.
Anledningen till att en lokaltidning väljer att publicera en artikel utan någonsomhelst anknytning till det egna länet är för mig obegripligt...
Det var alltså vad jag hade TÄNKT skriva. Sen kom jag på mig själv med att fundera om det verkligen är en sån människa jag blivit, en sån som retar sig på petitesser. En språkpolis, paragrafryttare och rättshaverist.
Fortsätter det såhär lär jag snart vara en sån som startar en sju generationers släkjtfejd baserad på att grannen parkerat bilen snett, eller som bojkottar Konsum i 40 år bara för att de vill byta ut tvättmaskinen jag köpt istället för att tillhandahålla reservdelar då den går sönder (som min mormors bror).
Min första tanke var att någon hade gjort som i boken Låt den rätte komma in, ni vet då huvudpersonen tränar sin knivhuggarteknik på ett träd samtidigt som han väser "Skrik som en gris". Sen tänkte jag på en rolig sak som jag såg på Failblog, där en amerikansk tv-kanal rapporterade om hur en man arresterades efter att ha slagits med ett träd.
Sen klickade jag på artikeln och möttes av det här:
Nyheten märkt "EXTRA" handlade alltså inte ens om Västerbotten utan om en göteborgsk knivvandal som hyser egg (häh!) mot träd i allmänhet och granar i synnerhet.
Anledningen till att en lokaltidning väljer att publicera en artikel utan någonsomhelst anknytning till det egna länet är för mig obegripligt...
Det var alltså vad jag hade TÄNKT skriva. Sen kom jag på mig själv med att fundera om det verkligen är en sån människa jag blivit, en sån som retar sig på petitesser. En språkpolis, paragrafryttare och rättshaverist.
Fortsätter det såhär lär jag snart vara en sån som startar en sju generationers släkjtfejd baserad på att grannen parkerat bilen snett, eller som bojkottar Konsum i 40 år bara för att de vill byta ut tvättmaskinen jag köpt istället för att tillhandahålla reservdelar då den går sönder (som min mormors bror).
söndag 28 augusti 2011
"Taco thighs"
Om jag någon gång blir så allvarligt skadad eller så pass sjuk att jag blir sängbunden så skulle jag ägna tiden till att skriva en novellsamling baserat på konvolutet till albumet Beggars banquet.
Omslaget föreställer väggen på ett ölhaks toalett, där rödvinsfilosofiska tankar finns nedplitade. "Bob Dylans dream" har någon skrivit och dragit en pil mot toalettens spolning, "Oh so red" har någon annan skrivit och "Taco thighs" en tredje. Där finns också ett fredstecken ritat bredvid texten "Lyndon is a friend of mine" och en yppig kvinna som ser ut som en fettsugen Venus från Willendorf. Etc etc.
Även om omslaget till skivan är fingerad så finns det säkert tiotusen liknande toaletter borta på andra sidan Atlanten. Tänk alla berättelser bakom de spritindränkta meningarna. Inte bara krogtoaletternas standardfras "Ring NN om du vill ha kul!" utan sentimentala tankar som sköljts fram av tio öl och fem jukeboxlåtar och som någon tagit sig tid att föreviga med en blyertspenna mitt i allt festligt stoj och stim.
Det om något är vardagsromantik.
Omslaget föreställer väggen på ett ölhaks toalett, där rödvinsfilosofiska tankar finns nedplitade. "Bob Dylans dream" har någon skrivit och dragit en pil mot toalettens spolning, "Oh so red" har någon annan skrivit och "Taco thighs" en tredje. Där finns också ett fredstecken ritat bredvid texten "Lyndon is a friend of mine" och en yppig kvinna som ser ut som en fettsugen Venus från Willendorf. Etc etc.
Även om omslaget till skivan är fingerad så finns det säkert tiotusen liknande toaletter borta på andra sidan Atlanten. Tänk alla berättelser bakom de spritindränkta meningarna. Inte bara krogtoaletternas standardfras "Ring NN om du vill ha kul!" utan sentimentala tankar som sköljts fram av tio öl och fem jukeboxlåtar och som någon tagit sig tid att föreviga med en blyertspenna mitt i allt festligt stoj och stim.
Det om något är vardagsromantik.
A House Is Not a Home #2
...men det förstås, att glödlampan till fönsterlampan jag hängde upp är två centimeter för lång och därför gör att det ser ut som att fönsterlampan har en camel toe är kanske mindre smickrande för min inredningskunskap...
A House Is Not a Home
Idag var jag till Umeå för att köpa tavelramar. Tidigare har jag tillämpat någon form av passiv vägg-laestadianism då väggarna i lägenheten gapat tomma. Förutom en liten fisketavla på Johnny Cash i köket har tapeterna utgjort den enda utsmyckningen. Inga tavlor, inga posters, ingenting. Tills idag, då jag gjorde slag i saken och köpte diverse saker att hänga upp.
Men det är svårt, det där med att inreda. Ett hus blir ju inte ett hem förrän det fått en personlig prägel och samma sak borde logiskt sett också gälla en lägenhet. "Det är ofta det lilla som är det stora", som Ernst Kirchsteiger kryptiskt sa för att med andra ord förklara att det är detaljerna som gör helheten. Det ska vara både personligt och snyggt, något som verkar vara nästan omöjligt att kombinera.
Jag tror att överlag är kvinnor bättre på att inreda (borde jag ringa Lulu Carter för hjälp?), de har lite bättre fingertoppskänsla och ser vad som fungerar och inte fungerar ihop.
Men nu sitter de där i alla fall, de där tavlorna.
Men det är svårt, det där med att inreda. Ett hus blir ju inte ett hem förrän det fått en personlig prägel och samma sak borde logiskt sett också gälla en lägenhet. "Det är ofta det lilla som är det stora", som Ernst Kirchsteiger kryptiskt sa för att med andra ord förklara att det är detaljerna som gör helheten. Det ska vara både personligt och snyggt, något som verkar vara nästan omöjligt att kombinera.
Jag tror att överlag är kvinnor bättre på att inreda (borde jag ringa Lulu Carter för hjälp?), de har lite bättre fingertoppskänsla och ser vad som fungerar och inte fungerar ihop.
Men nu sitter de där i alla fall, de där tavlorna.
lördag 27 augusti 2011
Sling blade
Idag slog jag mig nästan medvetslös. Jag hade slipat och balanserat knivarna till gräsklipparen och när jag skulle dra fast en bult släppte nyckeln så att ett finger klämdes mellan kniven och nyckeln med full kraft. Ont gjorde det, så ont att det svartnade för ögonen. Det var som om fingret sprack och omvärlden domnade bort för en liten stund.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Eller jo, nästan.
Jag vet inte om ni har sett filmen Sling blade? Billy Bob Thornton spelar en utvecklingsstörd man som suttit inspärrad på en psykiatrisk vårdinrättning sedan han i de tidiga tonåren mördat sin mor och hennes pojkvän med en röjyxa. När han sedan släpps fri från vårdavdelningen blir han kompis med en 12-årig pojke och flyttar in i garaget hos pojkens mor. Mamman visar sig vara tillsammans med en dålig karl som - nu avslöjar jag slutet - Billy Bobs rollfigur tillslut slår ihjäl. Med en kniv till en gräsklippare. Som han nyss slipat.
Högre än så lyfter inte tankarna en mulen fredag som denna.
Jag vet inte om ni har sett filmen Sling blade? Billy Bob Thornton spelar en utvecklingsstörd man som suttit inspärrad på en psykiatrisk vårdinrättning sedan han i de tidiga tonåren mördat sin mor och hennes pojkvän med en röjyxa. När han sedan släpps fri från vårdavdelningen blir han kompis med en 12-årig pojke och flyttar in i garaget hos pojkens mor. Mamman visar sig vara tillsammans med en dålig karl som - nu avslöjar jag slutet - Billy Bobs rollfigur tillslut slår ihjäl. Med en kniv till en gräsklippare. Som han nyss slipat.
Högre än så lyfter inte tankarna en mulen fredag som denna.
torsdag 25 augusti 2011
Världens snabbaste flygplan och jag
Ingenjörerna bakom världens snabbaste flygplan tog hänsyn till materialets värmeutvidgning då de gjorde ritningarna. Tanken var att planets kropp ska ha optimala dimensioner på delarna vid marschfart och därför läcker det som ett såll då det står på marken. Då planet inte flyger är plåtens passform densamma som karossen på en jugoslavisk bil, men då det susar fram i tre gånger ljudets hastighet (och mer därtill) så är det tajtare än ett par cykelbyxor.
Jag vet inte om min kropp har lika högflygande tankar, men den verkar fungera efter samma princip. Varje dag, vid vardagliga situationer, känns hela tiden krämpor av. Det gör ont i vaderna, axlarna knastrar, handleden spökar och ena smalbenet känns som sju svåra år. Det är jämna plågor. Men sen händer något då det är dags för träning. Kroppen liksom sväller tätt under uppvärmningen och all vardagssmärta försvinner. Då fungerar kroppen som den ska och allt sker liksom per automatik.
...men det förstås, det närmaste jag kommer mach 3 är då jag rakar mig med rakhyvel.
Jag vet inte om min kropp har lika högflygande tankar, men den verkar fungera efter samma princip. Varje dag, vid vardagliga situationer, känns hela tiden krämpor av. Det gör ont i vaderna, axlarna knastrar, handleden spökar och ena smalbenet känns som sju svåra år. Det är jämna plågor. Men sen händer något då det är dags för träning. Kroppen liksom sväller tätt under uppvärmningen och all vardagssmärta försvinner. Då fungerar kroppen som den ska och allt sker liksom per automatik.
...men det förstås, det närmaste jag kommer mach 3 är då jag rakar mig med rakhyvel.
onsdag 24 augusti 2011
Vinnarkulturer
När bilder från Libyens segerrusiga rebeller kablas ut av media så skjuter de alltid upp i luften. Det är alltid en folksamling som dansar och mitt i folkhopen står någon som riktar ett maskingevär mot himlen och fyrar av en salva. Kalla mig inskränkt, men verkar det inte som att varje anledning till att fira någonting i arabvärlden också är en anledning till att ta fram AK-4:an? Som om de vill visa Gud sin tacksamhet genom att tömma ett magasin bly i dennes riktning.
Men å andra sidan, hur skulle vi i Sverige ha firat en stundande frihet efter år av förtryck? En tårtbit till kaffet?
Men å andra sidan, hur skulle vi i Sverige ha firat en stundande frihet efter år av förtryck? En tårtbit till kaffet?
[insert ordvits here]
- "Låt mig visa dig"
...och sen låg smockan i luften.
tisdag 23 augusti 2011
Kortfattade reflektioner kring Fångarna på fortet
Kurt Olsson var väldigt mycket bättre än Rolf Skoglunds riviera-playboy Bébé Fouras. De evighetslånga anekdoterna är ju faktiskt en del av karaktären (smart sätt att dryga ut programtiden, tv4!).
-----------
Vad fyller dvärgarna för funktion utöver att hålla i nycklarna och tafsa på de kvinnliga (och, i nödfall, de manliga) deltagarna?
-----------
Ska den nya säsongen vara farligare? Hur motiveras annars avsaknaden av säkerhetslina då Melodifestivalslaget gick på den vadderade plankan?
-----------
Den kortvuxne och skallige mannen som sköter gonggongen och kallas "Le Boule", varför hade han inte knäppt sina byxor?
-----------
Rickard Olsson löste alla tre gåtor och får därför anses vara svaret på frågan Vem vet mest?
-----------
Vad händer om någon av deltagarna blir kvar inne i tigerburen efter att tiden har gått ut under guldmyntsjakten? Blir de tigerföda eller räddar skötaren Monique dem med den där "Indiana Jones-piskan" hon har?
-----------
Finns det något som Gunde Svan inte kan?
-----------
Vad fyller dvärgarna för funktion utöver att hålla i nycklarna och tafsa på de kvinnliga (och, i nödfall, de manliga) deltagarna?
-----------
Ska den nya säsongen vara farligare? Hur motiveras annars avsaknaden av säkerhetslina då Melodifestivalslaget gick på den vadderade plankan?
-----------
Den kortvuxne och skallige mannen som sköter gonggongen och kallas "Le Boule", varför hade han inte knäppt sina byxor?
-----------
Rickard Olsson löste alla tre gåtor och får därför anses vara svaret på frågan Vem vet mest?
-----------
Vad händer om någon av deltagarna blir kvar inne i tigerburen efter att tiden har gått ut under guldmyntsjakten? Blir de tigerföda eller räddar skötaren Monique dem med den där "Indiana Jones-piskan" hon har?
-----------
Finns det något som Gunde Svan inte kan?
måndag 22 augusti 2011
Skruva den som Beckham
När jag var liten hade min farfar en motorsågsverkstad där han både sålde och reparerade skogsredskap (ibland var farfar barnvakt och då brukade jag och Jonas "hjälpa till" med att laga motorsågar genom att skruva sönder de som farfar nyss skruvat ihop). Då farfar gick i pension och avyttrade firman behöll han en del saker eftersom de var av utgående sortiment. Det var en salig röra av allt från lurviga underställ från Jonsered till Husqvarnas sågskyddsbyxor till röjsågshjälmar från Oregon.
Sen fanns det också en hel del stövlar i mestadels damstorlekar och, tja, eftersom jag inte har haft storlek 47 hela livet, så hade jag under en tid fri tillgång till stövlar i storlek 35 - 41.
Jag minns särskilt ett par skogsgröna NordTec (är inte 99 % av alla gummistövlar skogsgröna?) som var väldigt bra att skjuta frisparkar med. Stövlarna var gjutna med en konstig rundning på tåhättan som gjorde att det gick fantastiskt bra att skruva skotten. Jonas och jag brukade använda tvättstället som mål då vi sköt straffar hemma på bakgården och ibland, med NordTec-stövlarna, skruvade sig bollen över häcken som markerade tomtgränsen och 2-3 meter in på grannarnas tomt innan den ändrade bana och sökte sig mot tvättstället.
Ni har säkert sett Roberto Carlos frispark där bollen rundar muren och går in bakom en förstummad fransk målvakt och ungefär så var det också med mina NordTec-stövlar.
Sen fanns det också en hel del stövlar i mestadels damstorlekar och, tja, eftersom jag inte har haft storlek 47 hela livet, så hade jag under en tid fri tillgång till stövlar i storlek 35 - 41.
Jag minns särskilt ett par skogsgröna NordTec (är inte 99 % av alla gummistövlar skogsgröna?) som var väldigt bra att skjuta frisparkar med. Stövlarna var gjutna med en konstig rundning på tåhättan som gjorde att det gick fantastiskt bra att skruva skotten. Jonas och jag brukade använda tvättstället som mål då vi sköt straffar hemma på bakgården och ibland, med NordTec-stövlarna, skruvade sig bollen över häcken som markerade tomtgränsen och 2-3 meter in på grannarnas tomt innan den ändrade bana och sökte sig mot tvättstället.
Ni har säkert sett Roberto Carlos frispark där bollen rundar muren och går in bakom en förstummad fransk målvakt och ungefär så var det också med mina NordTec-stövlar.
söndag 21 augusti 2011
Eremit
När jag var mindre, 5-6 år ungefär, tyckte jag att programmet Skrot-Nisse var det otäckaste som fanns. Det var något med sättet dockorna såg ut som gjorde mig livrädd. Sen, då jag insåg att figurerna i serien var just dockor och inte människor med omänskligt utseende, började jag tycka om programmet.
Vad vill jag ha sagt med det? Jo, i helgen har jag inte varit utomhus en enda gång. Jag har fördrivit två dagar endast i sällskap av min egen ensamhet. Som Bertil Enstöring i Skrot-Nisse.
(Och intresseklubbens pennor krafsar vilt i anteckningsblocken...)
Vad vill jag ha sagt med det? Jo, i helgen har jag inte varit utomhus en enda gång. Jag har fördrivit två dagar endast i sällskap av min egen ensamhet. Som Bertil Enstöring i Skrot-Nisse.
(Och intresseklubbens pennor krafsar vilt i anteckningsblocken...)
lördag 20 augusti 2011
Nästa steg
Jag har sett hur vissa bloggar på nätet rapporterar om dagens alla skeenden, från tidsinställda inlägg om att bloggaren i fråga ligger och sover till någon slags live-feed i form av inlägg från mobilen med rapportering om då bloggaren sitter på toaletten. Med den typen av flitig uppdatering (som tillochmed överstiger vissa människors statusuppdateringar på Facebook!) så finns det liksom inga gråzoner i vardagen, inget är för litet eller obetydligt för att inte skriva om i bloggen.
Tänk om man skulle göra så, föra logg över allt som händer och allt som NÄSTAN händer. Vore då inte nästa steg att börja skriva inköpslistor också? Att man postade inlägg om alla saker man behöver från livsmedelsaffären. Från lättmjölk och blodpudding till sånt som har att göra med intimhygien. ALLT.
Som en Knausgård upphöjd i kvadrat, typ.
Tänk om man skulle göra så, föra logg över allt som händer och allt som NÄSTAN händer. Vore då inte nästa steg att börja skriva inköpslistor också? Att man postade inlägg om alla saker man behöver från livsmedelsaffären. Från lättmjölk och blodpudding till sånt som har att göra med intimhygien. ALLT.
Som en Knausgård upphöjd i kvadrat, typ.
fredag 19 augusti 2011
En skopa ovett
Idag skulle vi sätta upp en hyllkonsoll på skolan. En lärare visade sina önskemål, hur högt upp hyllan skulle sitta osv. och en annan lärare skällde ut oss efter att hyllan blivit fastsatt genom att, i en nedlåtande ton, säga "men sådär kan ju inte hyllan hänga fattar ni väl" och började sedan fräsa kommentarer om hur lite vi egentligen gör under arbetstid.
Då det händer, sånt där, att man blir översköljd med ovett, så brukar jag försöka erinra mig om det finns någon grund för de hårda orden. I det här fallet tycker jag att det var helt obefogat och därför också väldigt onödigt. Man skulle kunna förvänta sig att en grundskolelärare har den pedagogiska utbildningen och tålamodet till att, om inte respektera en annan yrkesgrupp, i alla fall presentera sina synpunkter på ett mer empatiskt sätt.
Jag har svårt för att brusa upp, min eld brinner inte lika starkt som August Strindbergs. Även om de syrliga kommentarerna sved i sinnet, så muttrade jag och knöt näven i fickan istället. Men OM jag skulle ha fått gå verbalt postal, så skulle jag ha gått på knock med det där bevingade talesättet om att det enda man med säkerhet kan veta om lärare är att de är marginellt smartare än de elever de undervisar. Och man kan ju inte bli arg på någon som befinner sig på samma intellektuella nivå som en elvaåring...
Men det skulle jag förstås inte göra eftersom jag inte vill sjunka till den nivån av angrepp.
Då det händer, sånt där, att man blir översköljd med ovett, så brukar jag försöka erinra mig om det finns någon grund för de hårda orden. I det här fallet tycker jag att det var helt obefogat och därför också väldigt onödigt. Man skulle kunna förvänta sig att en grundskolelärare har den pedagogiska utbildningen och tålamodet till att, om inte respektera en annan yrkesgrupp, i alla fall presentera sina synpunkter på ett mer empatiskt sätt.
Jag har svårt för att brusa upp, min eld brinner inte lika starkt som August Strindbergs. Även om de syrliga kommentarerna sved i sinnet, så muttrade jag och knöt näven i fickan istället. Men OM jag skulle ha fått gå verbalt postal, så skulle jag ha gått på knock med det där bevingade talesättet om att det enda man med säkerhet kan veta om lärare är att de är marginellt smartare än de elever de undervisar. Och man kan ju inte bli arg på någon som befinner sig på samma intellektuella nivå som en elvaåring...
Men det skulle jag förstås inte göra eftersom jag inte vill sjunka till den nivån av angrepp.
torsdag 18 augusti 2011
I ett parallellt universum
Serietidningsimperiet Marvel har något som de kallar för ett "multiversum", flera världar som existerar oberoende av - men i samspel med - varandra. I ett av dessa universum är t ex Spindelmannen av afro-amerikanskt och latinamerikanskt ursprung, medan han i de andra världarna är Peter Parker.
Om jag hade levt i en av dessa parallella världar skulle jag ha bott i "bourbon-bältet" i södra USA, i en liten stad på 15000 invånare. Jag skulle jobba på ett sågverk på dagarna och på kvällarna skulle jag spela 70-tals country på ett stereotypiskt "södra-USA-hak". Jag skulle ha ett klädsamt heltäckande skägg, en tatuering av en ros med ett kvinnonamn i mitten på baksidan av axeln, ett hår som var en nyans ljusare och en sån här skjorta:
Om jag hade levt i en av dessa parallella världar skulle jag ha bott i "bourbon-bältet" i södra USA, i en liten stad på 15000 invånare. Jag skulle jobba på ett sågverk på dagarna och på kvällarna skulle jag spela 70-tals country på ett stereotypiskt "södra-USA-hak". Jag skulle ha ett klädsamt heltäckande skägg, en tatuering av en ros med ett kvinnonamn i mitten på baksidan av axeln, ett hår som var en nyans ljusare och en sån här skjorta:
onsdag 17 augusti 2011
Internet dating
Jag vet inte om det beror på någon inre biologisk klockas klämtande, men ibland kan jag komma på mig själv med att fundera på hur det skulle vara att ha någon att dela tillvaron med. Att hitta någon som gillar mig lika mycket som jag gillar countrymusik.
Det lär knappast hända här i Fredrika eftersom kvinnor i fertil ålder liksom lyser med sin frånvaro och, tja, jag är väl inte direkt den mest krogmiljökompatibla personen för att kunna kurtisera ute på någon nattklubb (eller var nu ungdomarna håller till nowadays). Därför återstår bara Internet datingen.
Låt mig direkt ställa mig tvekande. Internet dating förknippar jag främst med reklam-bannern, som ser ut som en fingerad chat-konversation på Facebook, som kommer fram på aftonbladet.se där en slemmig man frågar hur min dag varit och att han "gärna vill lära känna mig bättre". Lite så känns det: som tvivelaktiga herrar som bara frågar "webcam?".
Men det är förstås fel, jag är ju trots allt ingen kvinna och riskerar därför inte att utsättas för dessa flåsiga män som använder Internetanonymiteten som en sköld. Däremot är jag en man och som alla vet så måste man (häh!) använda sig av någon typ av profilbild OM man nu skulle få för sig att nätdejta. Kanske är det där skon klämmer, på profilbilden.
Problemet ligger i att få fram en bild som ser lagom bra ut. Tar du en bild där du ser ovanligt fotogenisk ut är risken övervägande att den tilltänkte livskamraten blir besviken då ni träffas IRL. Tar du en bild som är ovanligt ful, till och med för att vara dig, så är risken stor att du aldrig kommer så långt som till att träffas IRL. Att se ut som ett bombskadat Dresden kommer aldrig att gå hem, lika lite som att ett polerat studiotaget foto någonsin kommer att göra en annan människa glad (sen när behöver medel-Svensson ha en portfolio?)
Lagom är bäst, men att hitta en bild som inte är för ful och inte en ansats till att vara för snygg är att balansera på en smal lina.
Det lär knappast hända här i Fredrika eftersom kvinnor i fertil ålder liksom lyser med sin frånvaro och, tja, jag är väl inte direkt den mest krogmiljökompatibla personen för att kunna kurtisera ute på någon nattklubb (eller var nu ungdomarna håller till nowadays). Därför återstår bara Internet datingen.
Låt mig direkt ställa mig tvekande. Internet dating förknippar jag främst med reklam-bannern, som ser ut som en fingerad chat-konversation på Facebook, som kommer fram på aftonbladet.se där en slemmig man frågar hur min dag varit och att han "gärna vill lära känna mig bättre". Lite så känns det: som tvivelaktiga herrar som bara frågar "webcam?".
Men det är förstås fel, jag är ju trots allt ingen kvinna och riskerar därför inte att utsättas för dessa flåsiga män som använder Internetanonymiteten som en sköld. Däremot är jag en man och som alla vet så måste man (häh!) använda sig av någon typ av profilbild OM man nu skulle få för sig att nätdejta. Kanske är det där skon klämmer, på profilbilden.
Problemet ligger i att få fram en bild som ser lagom bra ut. Tar du en bild där du ser ovanligt fotogenisk ut är risken övervägande att den tilltänkte livskamraten blir besviken då ni träffas IRL. Tar du en bild som är ovanligt ful, till och med för att vara dig, så är risken stor att du aldrig kommer så långt som till att träffas IRL. Att se ut som ett bombskadat Dresden kommer aldrig att gå hem, lika lite som att ett polerat studiotaget foto någonsin kommer att göra en annan människa glad (sen när behöver medel-Svensson ha en portfolio?)
Lagom är bäst, men att hitta en bild som inte är för ful och inte en ansats till att vara för snygg är att balansera på en smal lina.
tisdag 16 augusti 2011
Pumpstationsblues
(Ännu) Ett utdrag ur verkligheten:
Idag blev det stopp i pumparna i en av pumpstationerna. Som ni kanske redan visste är pumpstationerna liksom en avloppssluss som för mänsklighetens naturliga avskräde till sista vilan. Avföringens floden Styx, typ.
Stoppet visade sig bero på att någon spolat ned tvättlappar i toaletten, tvättlappar som sedan täppt igen pumphuset. Kul. Särskilt eftersom pumparna, drypande av träck, måste hissas upp ur avlopssbrunnen och rengöras för hand.
Vid dessa stunder, då man får se saker som trotsar alla naturens lagar, tänker man i sitt stilla sinne att det här med pumpstationsblues, det kan man klara sig utan.
True story.
Idag blev det stopp i pumparna i en av pumpstationerna. Som ni kanske redan visste är pumpstationerna liksom en avloppssluss som för mänsklighetens naturliga avskräde till sista vilan. Avföringens floden Styx, typ.
Stoppet visade sig bero på att någon spolat ned tvättlappar i toaletten, tvättlappar som sedan täppt igen pumphuset. Kul. Särskilt eftersom pumparna, drypande av träck, måste hissas upp ur avlopssbrunnen och rengöras för hand.
Vid dessa stunder, då man får se saker som trotsar alla naturens lagar, tänker man i sitt stilla sinne att det här med pumpstationsblues, det kan man klara sig utan.
True story.
måndag 15 augusti 2011
För en handfull Polly mer
Ibland kan jag komma på mig själv med att skriva om sådant som egentligen inte har så mycket med mig själv att göra och då kanske det inte blir en personlig blogg lika mycket som en ...blogg. Borde jag ändra detta och bara skriva resuméer av hur dagen varit?
Jag provar.
På jobbet jobbade jag och om det finns egentligen inget mer att säga. Efter klockan blivit fyra skyndade jag mig hem, kastade i mig en grabbnäve Polly för den snabba sockerkickens skull, bytte om och cyklade till gymmet.
Sen kom jag hem och stekte blodpudding till middag (*soooo Kissie style*).
True story
Jag provar.
På jobbet jobbade jag och om det finns egentligen inget mer att säga. Efter klockan blivit fyra skyndade jag mig hem, kastade i mig en grabbnäve Polly för den snabba sockerkickens skull, bytte om och cyklade till gymmet.
Sen kom jag hem och stekte blodpudding till middag (*soooo Kissie style*).
True story
söndag 14 augusti 2011
"Hello, I'm Lasse Holm"
Två av Johnny Cash mest kända album är inspelningar från konserter i de amerikanska fängelserna Folsom prison och San Quentin. Man skulle kunna anta att det var Cash drogstinna förflutna som skapade den ömsesidiga respekten mellan honom och de intagna och som gjorde både spelningarna och skivorna till en stor framgång, inte minst kommersiellt. Även om han aldrig blivit dömd till fängelse, så hade han suttit häktad och var på så sätt en av grabbarna.
Nu ska Lill-babs och Lasse Holm göra detsamma, de ska uppträda på ett fängelse i Colombia. Tänk er det, hur fängelsechefen innan spelningen säger till Lill-babs att hon inte får säga något som påminner fångarna om att de sitter i fängelse och Lill-babs med sin tantbas svarar "Do you think they forget?"; eller hur Lasse Holm, helt klädd i svart börjar spelningen med ryggen mot publiken, vänder sig om och säger "Hello, I'm Lasse Holm"; eller hur fångarna stampar takten så hela huset skakar då Canneloni Macaroni spelas.
Kalla mig gärna pessimist, men att låta två för Colombia okända svenskar spela i ett kokainfängelse måste väl ändå vara en humanitär björntjänst?
Nu ska Lill-babs och Lasse Holm göra detsamma, de ska uppträda på ett fängelse i Colombia. Tänk er det, hur fängelsechefen innan spelningen säger till Lill-babs att hon inte får säga något som påminner fångarna om att de sitter i fängelse och Lill-babs med sin tantbas svarar "Do you think they forget?"; eller hur Lasse Holm, helt klädd i svart börjar spelningen med ryggen mot publiken, vänder sig om och säger "Hello, I'm Lasse Holm"; eller hur fångarna stampar takten så hela huset skakar då Canneloni Macaroni spelas.
Kalla mig gärna pessimist, men att låta två för Colombia okända svenskar spela i ett kokainfängelse måste väl ändå vara en humanitär björntjänst?
lördag 13 augusti 2011
Motivationshöjare
Ett av Umeås kommunala bolag har tryckt upp ett motivationshäfte till sina anställda som avslutas med orden:
Den (förhoppningsvis) olyckliga formuleringen har blåst upp stort i media och delat folket i två läger. Vissa menar att huvuden ska rulla inne på kommunkontoret och någon gick till och med så långt som att likna det vid Breiviks hemskheter i Norge. Andra tycker att det inte är så farligt, att frihet faktiskt kommer genom de pengar som ett arbete ger, att det är en storm i ett vattenglas och inte det SM i nazi-referens som media vill låta påskina.
Själv tycker jag att det skulle ha varit en bra idé att åtminstone låta någon annan korrekturläsa innan häftet trycktes. Misstag händer, även de politiskt inkorrekta. Det jag istället reagerar över är varför det försvenskade Star Trek-citatet är skrivet i ett mindre typsnitt? Som om det vore ett mindre värt, lägre stående ordspråk.
Sån språknazism kan man vara utan.
Själv tycker jag att det skulle ha varit en bra idé att åtminstone låta någon annan korrekturläsa innan häftet trycktes. Misstag händer, även de politiskt inkorrekta. Det jag istället reagerar över är varför det försvenskade Star Trek-citatet är skrivet i ett mindre typsnitt? Som om det vore ett mindre värt, lägre stående ordspråk.
Sån språknazism kan man vara utan.
torsdag 11 augusti 2011
Den gastronomiska silvertejpen
Idag blev jag bjuden på middag hos mina morföräldrar. Ugnspannkaka ...med fetaost i. Fetaost har för mormor blivit ett mirakelmedel av samma typ som umami, en smakförstärkare av guds nåde. Därför vinner också fetaosten hela tiden mark i mormors kök. Det som började som ett enkelt tillbehör till salladen har nu blivit hörnpelaren i (nästan) varje måltid.
Fetaosten har blivit matlagningens silvertejp. Man brukar säga "om det inte går att laga med silvertejp så är det trasigt" och kanske gäller också motsvarande för min mormor med fetaosten.
Nu bävar jag inför julbaket...
Fetaosten har blivit matlagningens silvertejp. Man brukar säga "om det inte går att laga med silvertejp så är det trasigt" och kanske gäller också motsvarande för min mormor med fetaosten.
Nu bävar jag inför julbaket...
onsdag 10 augusti 2011
Elevhemmet
Idag städade jag lägenheten (en händelse som, då den väl inträffar, inte kan låtas gå någon form av socialt medium förbi) och ett av rengöringsmedlen fick det att lukta EXAKT som det gjorde inne på toaletten i min korridor på elevhemmet.
Elevhemmet i Lycksele, där bodde jag under mitt första gymnasieår och det var också mitt sämsta boende någonsin. Rummet var stort som en spricka i tapeten och hyran matchade en penthouse på Manhattan, i alla fall i frågan om kr/kvadratmeter. Mat ingick visserligen i hyran, en klen tröst då allt höll samma standard som genomsnittlig skolmat-lagad-i-storkök (men alla höll inte med om detta, en av byns lokala förmågor försökte en gång misshandla min vän AT med ett ljusblått liggunderlag efter det att han hade baktalat elevhemmets renskav).
En annan stor nackdel var 1984-känslan av att ständigt vara övervakad. Det var (informellt) inte tillåtet att vara ute längre än till klockan 22. Om man närmade sig ytterdörren efter tio tändes en enormt stark spotlight som lyste upp hela den intilliggande parkeringen, det var så ljust att nattpersonalen såg alla skrymslar och vrår och på så sätt inte kunde missa vem det var som trotsade (det informella) utegångsförbudet.
Om man skulle likna alla nyblivna gymnasister vid ett raffinaderi så skulle de boende på elevhemmet motsvara asfalten, spillet som blir över, slagget i botten. För inte ens då vi tränade på att skjuta slagskott i min barndoms vintrar har jag upplevt fler stolpskott än de som satt i tv-soffan i elevhemmets gemensamhetsutrymmen (skrivet med en enorm risk för att kasta sten i glashus). Det var inga kandidater till ett inträde i Mensa om jag säger så...
Åh, dessa doftrelaterade minnen, de kan förstöra en hel kväll.
Elevhemmet i Lycksele, där bodde jag under mitt första gymnasieår och det var också mitt sämsta boende någonsin. Rummet var stort som en spricka i tapeten och hyran matchade en penthouse på Manhattan, i alla fall i frågan om kr/kvadratmeter. Mat ingick visserligen i hyran, en klen tröst då allt höll samma standard som genomsnittlig skolmat-lagad-i-storkök (men alla höll inte med om detta, en av byns lokala förmågor försökte en gång misshandla min vän AT med ett ljusblått liggunderlag efter det att han hade baktalat elevhemmets renskav).
En annan stor nackdel var 1984-känslan av att ständigt vara övervakad. Det var (informellt) inte tillåtet att vara ute längre än till klockan 22. Om man närmade sig ytterdörren efter tio tändes en enormt stark spotlight som lyste upp hela den intilliggande parkeringen, det var så ljust att nattpersonalen såg alla skrymslar och vrår och på så sätt inte kunde missa vem det var som trotsade (det informella) utegångsförbudet.
Om man skulle likna alla nyblivna gymnasister vid ett raffinaderi så skulle de boende på elevhemmet motsvara asfalten, spillet som blir över, slagget i botten. För inte ens då vi tränade på att skjuta slagskott i min barndoms vintrar har jag upplevt fler stolpskott än de som satt i tv-soffan i elevhemmets gemensamhetsutrymmen (skrivet med en enorm risk för att kasta sten i glashus). Det var inga kandidater till ett inträde i Mensa om jag säger så...
Åh, dessa doftrelaterade minnen, de kan förstöra en hel kväll.
tisdag 9 augusti 2011
Sveriges Beatles
Sven-Ingvars var med på Allsång på Skansen ikväll, eller i alla fall den till synes ständigt trötte Sven-Erik Magnusson. På 60-talet gjorde bandet filmen Under ditt parasoll som var tydligt inspirerad av de filmer som Beatles gjorde under ungefär samma tidsperiod. Att Sven-Ingvars på något vis kunde rättfärdiga för sig själva att plagiera världens största band tyder på dansbandshybris at it's prime.
Om Sven-Ingvars var Sveriges Beatles, innebär det då att Vikingarna är Sveriges Rolling Stones? Att Viva Las Christer i själva verket är Honky Tonk Sjögren?
Nä.
Om Sven-Ingvars var Sveriges Beatles, innebär det då att Vikingarna är Sveriges Rolling Stones? Att Viva Las Christer i själva verket är Honky Tonk Sjögren?
Nä.
måndag 8 augusti 2011
Ja, varför inte?
Kanske borde man försöka mota bort den begynnande hösten med lite ny hemelektronik?
söndag 7 augusti 2011
Umeås samlade betraktelser
Efter att det hade hänt, det där med däcket, så hade dagen sedan länge grytt och då tyckte jag att det var lika bra att köra till Umeå för att fixa några grejer till min bach pad. Man måste smida medan järnet är varmt och så vidare.
I en annan bil och med dagsljuset till hjälp för att upptäcka slukhålen drog jag iväg.
------------
Jag försökte hitta ett par byxor, men det visade sig vara omöjligt. Inte i en enda butik fanns det ett par byxor i rätt storlek.
Åh, att få flytta till en plats där det går att gå i shorts året runt, då skulle min byxinkompatibilitet aldrig märkas!
------------
Fint 1: Då ett medelålders par var inne i samma klädaffär som mig: kvinnan i paret tog upp ett par jeans från rea-högen, visade sin man och sa menande "Men de här kan du ju ha!". Mannen svarade med att stöna på EXAKT samma sätt som Chewbacca gör i Star Wars.
-------------
Fint 2: Ett pensionärspar som hade matchande regnkläder - det visar på att om man varit tillsammans större delen av livet kommer man slutligen växa ihop så till den grad att man klär sig likadant. Det är fint!
--------------
Sällan har jag känt mig mer som ett ogräs i en blomrabatt än då jag stod vid Åhlens sminkavdelning och väntade på att min lillasyster skulle betala i kassan.
--------------
Larry David-ögonblicket inne på Teknikmagasinet då butiksbiträdet frågade om jag ville ha batterier till den väckarklocka jag köpte:
- "Vet du vad? Jag tror jag tar och köper batterierna av dig".
- "Du köper batterierna?"
- "Jag köper batterierna!"
---------------
Människospillran vid en busskur på Vasaplan som hade 70-tals polisonger. Han såg ut som ett tidlöst spöke då han stod och kurade i kuren med en flaska Explorer i ena handen och en ICA-kasse med öl i den andra, iklädd en urblekt vindjacka och ett par jeans så slitna att de tappat all färg.
De är ett utdöende släkte - de yviga polisongerna.
----------------
Pac Man-väckarklockan på Lagerhaus, varför köpte jag inte den?
----------------
Det stillsamma nöjet i att frottera bland hyllorna i en matvarubutik och den retoriska monologen som då utspelar sig inne i huvudet ("behöver jag en sån här?") är egentligen allt en enkel man kan begära som avslutning på dagen.
I en annan bil och med dagsljuset till hjälp för att upptäcka slukhålen drog jag iväg.
------------
Jag försökte hitta ett par byxor, men det visade sig vara omöjligt. Inte i en enda butik fanns det ett par byxor i rätt storlek.
Åh, att få flytta till en plats där det går att gå i shorts året runt, då skulle min byxinkompatibilitet aldrig märkas!
------------
Fint 1: Då ett medelålders par var inne i samma klädaffär som mig: kvinnan i paret tog upp ett par jeans från rea-högen, visade sin man och sa menande "Men de här kan du ju ha!". Mannen svarade med att stöna på EXAKT samma sätt som Chewbacca gör i Star Wars.
-------------
Fint 2: Ett pensionärspar som hade matchande regnkläder - det visar på att om man varit tillsammans större delen av livet kommer man slutligen växa ihop så till den grad att man klär sig likadant. Det är fint!
--------------
Sällan har jag känt mig mer som ett ogräs i en blomrabatt än då jag stod vid Åhlens sminkavdelning och väntade på att min lillasyster skulle betala i kassan.
--------------
Larry David-ögonblicket inne på Teknikmagasinet då butiksbiträdet frågade om jag ville ha batterier till den väckarklocka jag köpte:
- "Vet du vad? Jag tror jag tar och köper batterierna av dig".
- "Du köper batterierna?"
- "Jag köper batterierna!"
---------------
Människospillran vid en busskur på Vasaplan som hade 70-tals polisonger. Han såg ut som ett tidlöst spöke då han stod och kurade i kuren med en flaska Explorer i ena handen och en ICA-kasse med öl i den andra, iklädd en urblekt vindjacka och ett par jeans så slitna att de tappat all färg.
De är ett utdöende släkte - de yviga polisongerna.
----------------
Pac Man-väckarklockan på Lagerhaus, varför köpte jag inte den?
----------------
Det stillsamma nöjet i att frottera bland hyllorna i en matvarubutik och den retoriska monologen som då utspelar sig inne i huvudet ("behöver jag en sån här?") är egentligen allt en enkel man kan begära som avslutning på dagen.
lördag 6 augusti 2011
Uppbackning
Inatt råkade jag ut för fadäsen med att få punktering på bilen. Jag fick möte med en lastbil, bländades och körde ner i det största av alla slukhål längs hela riksväg 92. "Klonk!" lät det först och sedan det omisskänliga "Flap! flap! flap!" (icke att förväxla med "Fap fap fap") från höger framhjul. Luften gick ur däcket och mig själv då jag sakta tvingades rulla in bilen på närmsta avfartsväg.
Turligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, hade det varit en mindre bil, med smalare spårvidd, hade det kunnat sluta riktig illa (hade slukhålet då blivit min vattenfyllda grav?). Oturligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, det är ju aldrig roligt att ha sönder något som man inte äger själv.
Punktering, mitt ute i obygden, mitt ute i kolsvarta natten. I mitt stilla sinne tänkte jag tacksamt vilken tur det är att jag har ett stilla sinne, det lönar sig trots allt aldrig att drabbas av panik (låt det bli dagens moralkaka, kids). En snabb inventering i verktygslådan visade (vad som senare skulle visa sig vara felaktigt) att det saknades rätt nyckel för att få bort skyddskåpan till fälgen och därför var jag tvungen att ringa mina morföräldrar för att be dem komma med rätt verktyg. Det är något som jag tycker är överväldigande fantastiskt, att kunna ringa om vadsomhelst och få hjälp närsomhelst.
Och hur gick det då? Jag säger som vinnaren efter ett lopp Formel 1 - "Det hade inte varit möjligt utan teamet i ryggen".
Turligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, hade det varit en mindre bil, med smalare spårvidd, hade det kunnat sluta riktig illa (hade slukhålet då blivit min vattenfyllda grav?). Oturligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, det är ju aldrig roligt att ha sönder något som man inte äger själv.
Punktering, mitt ute i obygden, mitt ute i kolsvarta natten. I mitt stilla sinne tänkte jag tacksamt vilken tur det är att jag har ett stilla sinne, det lönar sig trots allt aldrig att drabbas av panik (låt det bli dagens moralkaka, kids). En snabb inventering i verktygslådan visade (vad som senare skulle visa sig vara felaktigt) att det saknades rätt nyckel för att få bort skyddskåpan till fälgen och därför var jag tvungen att ringa mina morföräldrar för att be dem komma med rätt verktyg. Det är något som jag tycker är överväldigande fantastiskt, att kunna ringa om vadsomhelst och få hjälp närsomhelst.
Och hur gick det då? Jag säger som vinnaren efter ett lopp Formel 1 - "Det hade inte varit möjligt utan teamet i ryggen".
fredag 5 augusti 2011
Åh! #12
Åh, dessa fredagskvällar, då man plötsligt kommer på sig själv med att surfa runt på olika traktorforum.
Vad skulle Freud säga om det?
Vad skulle Freud säga om det?
torsdag 4 augusti 2011
Tur i oturen
Det är naturligtvis hemskt när sånt här händer, att bli slagen i ansiktet med en hammare blir ju lite som motsatsen till att slå huvudet på spiken, särskilt om offret känner gärningsmannen. MEN om man nu har oturen i att bli slagen med en hammare, så kan man också ha turen att den som håller i hammaren uppenbarligen fick underkänt på träslöjden i grundskolan - "Ingen av offren är så allvarligt skadade att de förts till sjukhus" (efter att ha blivit slagen i ansiktet - med en hammare).
onsdag 3 augusti 2011
Maury
Efter att ha hittat den här sidan har jag blivit smått besatt av tv-showen Maury. Showen är lite i samma stil som Jerry Springer, amerikansk skandal-tv, men med den skillnaden att det mitt bland alla svordomar går att hitta lite hjärta också (inte som i Springer alltså).
Eftersom Maury inte går att se med det kabel-tv utbud som finns i byn (sänds det ens i Sverige?) har jag varit tvungen att ta till klipp på Youtube för att stilla det där begäret som blossat upp. För vem vill inte se: mannen som försökte förklara sin otrohet för sin fru med att han blev kidnappad tre gånger av en annan kvinna, faderskapstester där det avgörs vem av sju [sic!] möjliga män som är pappa till barnet och vilda tonåringar som delat säng med fler personer än ett lakan på KFUM?
Eftersom Maury inte går att se med det kabel-tv utbud som finns i byn (sänds det ens i Sverige?) har jag varit tvungen att ta till klipp på Youtube för att stilla det där begäret som blossat upp. För vem vill inte se: mannen som försökte förklara sin otrohet för sin fru med att han blev kidnappad tre gånger av en annan kvinna, faderskapstester där det avgörs vem av sju [sic!] möjliga män som är pappa till barnet och vilda tonåringar som delat säng med fler personer än ett lakan på KFUM?
tisdag 2 augusti 2011
RE: Kastratsångare
Jag är ganska gänglig, har långa armar och ben, nästan ingen skäggväxt (mustaschkampen!), lungor "som en sovjetisk landslagsman" och är allmänt tämligen blek. Hade det inte varit för den, av kaffekask, överförfriskade mannen i Björna som med sin något märkliga komplimang om att min röst lät på ett sätt som tvunget måste innebära att min pappa körde väghyvel (det mest manliga av alla macho-yrken enligt mannen) så hade man eventuellt kunnat missta mig för att vara en kastrat.
Om vi hade bott i 1800-talets Italien vill säga.
Om vi hade bott i 1800-talets Italien vill säga.
"One small step for man..."
Jag är en ganska neurotisk person då det kommer till det här med kroppen. Jag vet inte vad det beror på, men av någon anledning känns det som ett brott mot jantelagen att klä sig i något som visar mer hud än vad en t-shirt gör. Som att andra tror att jag tror att jag är "något" (and a bag of potato chips) om jag skulle gå topless, bara för att jag brukar träna ibland.
Det har blivit ett hjärnspöke. Men så har det å andra sidan varit hela livet, även innan gymmet och jag fann varandra. Det har alltid känts så naket att vara halvnaken.
Att bli bekväm i ett linne var väldigt svårforcerat och då jag väl lyckats mota bort det hjärnspöket var det en enorm personlig triumf. Bara en sån sak, som är vardag för de allra flesta. Jag tror därför inte att ni riktigt kan förstå den enorma segern i att, under löppasset idag, samla modet till att slopa linnet och springa barbröstad.
Visst, tidigare nämnda linne har gett mig en farmers tan 3000 och visst, med rådande fysiska status ser jag ut som en förvuxen kerub; men likväl så var det ett första steg mot en förändring.
Som hemsnickrad psykoterapi, typ.
Förebyggande disclaimer: det är inte så att jag skäms över min figur eller så, träning fem dagar i veckan har avancerat mig till i alla fall någon form av butterface-status. Det är inte där skon klämmer (så ingen får för sig att det här inlägget skulle vara ett sneaky sätt att fiska efter "kom-igen-för-fan-upp-med-hakorna-komplimanger")
Det har blivit ett hjärnspöke. Men så har det å andra sidan varit hela livet, även innan gymmet och jag fann varandra. Det har alltid känts så naket att vara halvnaken.
Att bli bekväm i ett linne var väldigt svårforcerat och då jag väl lyckats mota bort det hjärnspöket var det en enorm personlig triumf. Bara en sån sak, som är vardag för de allra flesta. Jag tror därför inte att ni riktigt kan förstå den enorma segern i att, under löppasset idag, samla modet till att slopa linnet och springa barbröstad.
Visst, tidigare nämnda linne har gett mig en farmers tan 3000 och visst, med rådande fysiska status ser jag ut som en förvuxen kerub; men likväl så var det ett första steg mot en förändring.
Som hemsnickrad psykoterapi, typ.
Förebyggande disclaimer: det är inte så att jag skäms över min figur eller så, träning fem dagar i veckan har avancerat mig till i alla fall någon form av butterface-status. Det är inte där skon klämmer (så ingen får för sig att det här inlägget skulle vara ett sneaky sätt att fiska efter "kom-igen-för-fan-upp-med-hakorna-komplimanger")
måndag 1 augusti 2011
Kastratsångare
Jag läste i en artikel i Världens Historia om kastratsångare, pojkar som i tidig ålder kastrerats för att inte hamna i målbrottet och därför bevara sin ljusa röst livet igenom. Bristen på testosteron som kastrationen medförde gjorde att pojkarna blev pojkar livet ut och aldrig hamnade i puberteten. De fick aldrig någon skäggväxt (vare sig här eller där på kroppen), de fick kvinnliga former och avsaknaden av könshormon gjorde att lederna aldrig stelnade vilket medförde att de fick onormalt långa armar och ben. Revbenen fortsatte också att växa längre än hos "vanliga" människor och gav därför kastraterna betydligt större lungor - något som naturligtvis gynnade körsången.
Det ligger något oändligt sorgligt över detta, i hur pojkarna redan från tidig ålder fick framtiden utstakad så till den grad att det enda existensberättigandet var att stå på scen. De var som djur i bur, födda för att visas upp och utan möjlighet att någonsin kunna leva ett normalt liv.
Den siste kastraten dog under 1900-talets första hälft och det finns inspelningar bevarade efter honom. Att höra en kastrat sjunga kan vara det kusligaste jag någonsin har upplevt. Rösten har en märklig klang och låter onaturligt på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på. Det är något med den lilla lilla fördröjning som sker då rösten ska växla mellan oktaver som gör mig fruktansvärt illa till mods.
Inte ens i litteraturen kan man hitta sorgligare människoöden.
Det ligger något oändligt sorgligt över detta, i hur pojkarna redan från tidig ålder fick framtiden utstakad så till den grad att det enda existensberättigandet var att stå på scen. De var som djur i bur, födda för att visas upp och utan möjlighet att någonsin kunna leva ett normalt liv.
Den siste kastraten dog under 1900-talets första hälft och det finns inspelningar bevarade efter honom. Att höra en kastrat sjunga kan vara det kusligaste jag någonsin har upplevt. Rösten har en märklig klang och låter onaturligt på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på. Det är något med den lilla lilla fördröjning som sker då rösten ska växla mellan oktaver som gör mig fruktansvärt illa till mods.
Inte ens i litteraturen kan man hitta sorgligare människoöden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)