Det gör så ont i kroppen i början, som om benen är ett potpurri av glassplitter, rostiga spikar och krossade jazzskivor. Det skaver och maler, klinkar och plinkar, stramar och värker. Benen tycks ha samma passform som karossen hos en jugoslavisk bil och för att inte skaka sönder försöker jag hålla ihop allt med ledstöd.
Inte ens världsmästarinnan i åderbråck kan matcha mina stödstrumpor...
(Men sen släpper det ju, tackochlov, och då känner jag mig som i Forrest Gump när han springer så att metallställningen som han har kring benen går sönder).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar