Det finns en sak med mitt jobb som i grunden förändrat mig som människa. Inte på något vis en delseger i en kamp om att bli en bättre person, utan bara en sak som jag inte brydde mig så mycket om tidigare, men som nu ständigt ligger och pyr i tankarna. Ett ständigt irritationsmoment: sopsortering. En sak som jag misstänker vara en del av någon slags gryende OCD.
Om man bortser från då det var jazztema på P4 Västerbotten är det närmaste jag kommit en hjärnblödning den gången i vintras då något stolpskott tetrispackat soptunnan full med kartonger. Hela soptunnan var till brädden full med kartonger, som inte ens vikits ihop utan bara staplats tills det inte fanns plats för fler. Jag tål inte en sådan slapphet och lättja. Jag. Tål. Det. Inte.
Det finns ju en anledning till att det finns a little something called pappersåtervinning, men det verkade inte denna kartongslängande människa förstå (eller räknas det verkligen som en människa, är det inte sopsorteringen som skiljer oss från djuren?).
Jag är i grunden pacifist, men det enda tillfället där jag kan tänka mig att acceptera dödsstraff är när folk fuskar med sopsorteringen.
Bra, då fick jag lätta mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar