Igår åkte jag till Umeå för att se tillställningen Jakten på den försvunna staden. Jag åkte buss från Fredrika och hamnade då i sätet bakom en man som med ett kusligt leende på läpparna tittade intensivt på den sovande mannen som satt bredvid honom samtidigt som han smorde in sig i handkräm (vilket kändes lite som i När lammen tystnar när Buffalo Bill säger "It rubs the lotion on its skin or else it gets the hose again").
Föreställningen då? Den var lite annorlunda mot för hur jag trodde att den skulle vara, men bra likafullt. Det första som slog mig var hur oerhört fotogenisk Fredrik Wikingsson ser ut, som klippt och skuren för att bära kostym. De musikaliska inslagen var väldigt fina, särskilt Filip Hammars pianoballad. Det enda som var dåligt var när Lennart Holmlund blev intervjuad, inte p g a filipåfredrik, utan för att Holmlund bjöd till precis lika lite som jag misstänker vara typiskt för riktiga betongsossar. Han liksom bara snäste åt de frågor han fick. Publikfrieri på slamkryparnivå, typ.
Efter showen gick vi till O'learys i hopp om att få "spotta" filipåfredrik på deras efterkrök. Och det fick vi också, men innan dess genomled vi två och en halv timmes väntan av spansk fotboll och träsmak. Sen, just när vi var på väg att ge upp, gick det ett sus genom folkhopen då de äntligen äntrade lokalen. Folk blev som tokiga. De rev och slet i den minglande Filip Hammar. De tryckte upp kameror i ansiktet på honom och tog bilder med blixten rakt i ögonen. De var onyktra, de var star struck och de var dumma i huvudet. Och visst kände jag också ett rus av Hollywood-flärd, men eftersom jag var nykter så kväste jag det där behovet av att göra som Hannibal Lecter i filmen Hannibal, då han är på rymmen och åker karusell och snuddar vid håret på Clarice utan att hon vet om att han är där.
Men Filip Hammar var jättetrevlig, JT haffade honom för en liten pratstund och han verkade inte det minsta irriterad utan bara genuint intresserad av vad vi tyckte om föreställningen. Det var fint.
Usch, vilket jävla mähä jag är ändå. Varenda gång jag ska ut, uppleva någonting och ha roligt så slutar det alltid med att jag liksom utgör ett sekundlångt hål i tidsrymden. I sociala sammanhang är jag en vandrande fördröjning. Någon säger något som jag inte hör, men som får alla andra att skratta och därför måste jag också skratta bara för att inte vara den ende som inte skrattar, så då gör jag det - med en sekunds fördröjning - och då är det inte roligt på riktigt. Som jag ständigt ältar detta, men det här kan ha varit sista gången, sista försöket till att vara ute i svängen. Det är ju inget roligt med att vara en belastning som bromsar hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar