Spänd av förväntan

När jag var mindre tyckte jag att det var en big deal att åka någonstans. Oavsett om vi skulle till Åsele eller Bjurholm så kändes det på något vis som en händelse bara för att det var något annat än Fredrika (vilket i efterhand känns oerhört konstigt med tanke på hur relativt små orter Åsele och Bjurholm är, men å andra sidan fanns det en tid i mitt liv då jag tyckte att det var spännande att gå på ICA). Kanske inte lika högtidligt som då farsan var liten, då farfar brukade ta med sig kaffe och fikabröd så att de kunde stanna till och fika halvvägs till Åsele, men nästan.

Att åka bort var en händelse och den största händelsen av alla var att få åka till Umeå. Fredrika är en by, Åsele är ett samhälle och Umeå är en stad, med allt vad det innebär. Mitt främsta fokus som liten kunde hittas i godishyllorna och att få åka till Umeå, där det fanns godisbutiker, var en joy overload. I Fredrika fanns ett basutbud, men i Umeå fanns något utöver det vanliga, som chokladcigaretter t ex (hur många fantasi-halsbloss drog jag som femåring i baksätet på vår vita 245:a? Tusentals?).

Nu är det visserligen inte godis som är anledningen till att jag ska åka till Umeå imorgon (om man nu inte räknar ögongodis, if you know what I mean *blink blink*). Jag ska följa med JT och Maria på filipåfredriks föreställning Den förlorade staden. Det ska bli kult och jag känner mig spänd av förväntan inför detta. Det är nästan som då jag var liten, samma känsla av att få vara med om en händelse.