En gång i tiden, när jag bodde på Ersboda i Umeå, brukade jag tycka att det var härligt att unna mig ett varmt bad. Helst skulle det vara så varmt att det kändes som att bacon brändes vid då jag satte mig ner och lät rumpan snudda vid badkarets botten.
Jag kom aldrig ihåg att köpa badsalt, så det mest skummande jag hade var vanligt duschschampo. Men jag använde bara schampo ett tag, det luktade visserligen gott och hade vissa självcensurerande egenskaper, men det började kliade så vansinnigt i hörselgångarna av det då jag sjönk ner under vattenytan.
Det är det bästa med att bada, att sänka ner sig under ytan. Hela omvärlden stängs ute och det enda som hörs är slagen från hjärtat. Då känns det nästan så här fridfullt:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar