Igår kväll var jag på livräddningskurs. Det är någonting med mig och skolbänkar som inte går ihop, för så fort jag sätter mig ner i syfte att lära mig något så blir jag så otroligt hungrig. Man skulle kunna tänka sig att det är naturligt att bli hungrig efter en kurs på fyra timmar, men grejen är den att hungern slår till direkt då jag sätter mig. Det är närmast pavlovskt betingat, för det spelar ingen roll om jag ätit tio minuter innan det börjar, för då lektionen sätter igång, då slår hungern till. Inte bara ett klädsamt "å, nu vore det gott med en pirog"-hungrig, utan ett "jag skulle kunna äta en häst (om den hade rätt kryddning)"-hungrig, det är vad jag blir. Det är som om någon fysiologisk mekanism aktiveras som gör att kroppen eldar den näring som finns som om det vore jet-bränsle.
Jag vet inte hur många tusen bananer jag åt under rasterna under min högskoletid, men det räckte ändå inte för att mota bort hungerkänslorna. Även om jag är en försynt och tystlåten person, så fungerar inte min mage på samma sätt. Där jag skyr och flyr konflikter väljer magen att ta fajten och när kroppen slåss mot hungern så proklamerar magen det högljutt. Herregud, när jag är hungrig kan min mages kurrande låta som när åska rullar fram över himlen. Det finns ingen hejd på det. Det låter som i Sagan om Ringen då de är nere i dvärgriket Moria och hör "trummor, trummor i djupet".
Kunskapstörst och skolbänkshunger - story of my life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar