I onsdags, strax innan föreställningen började, stod jag ensam en stund i foajén. JT och Maria hade gått iväg en stund och i min ensamhet stod jag och väntade bland Umeås samlade hipsters. Jag, en udda fågel i mina fotriktiga och svarta (men samtidigt väldigt beiga) skor, dåligt sittande jeans och grå myströja omgärdades av smärtingskor, vintage-kängor, rutiga skjortor och hunk-mössor. Det var ett sånt där "gudarna måste vara tokiga"-scenario där jag passade in lika lite som den Coca-Cola flaska som dimper ner i en isolerad afrikansk by.
Jag blev orolig att någon ur personalen skulle komma fram till mig, lägga en hand på min ländrygg och sedan mjukt men samtidigt bestämt fösa ut mig ur lokalen med orden "Jag är ledsen, men du hör inte hemma här".
Sen såg jag Beppe Starbrink passera och då blev jag rädd att han skulle ha tv-teamet med sig och att de skulle komma fram till mig och presentera sig som "Hej, vi kommer från programmet Go'kväll och vi skulle vilja stajla om dig! Go'natt!". "Go'natt?" skulle jag hinna tänka och sen skulle de slå mig i nacken med en fjäderbatong. Jag skulle svimma och sen när jag kvicknade till igen skulle jag hitta mig själv sittandes i sminket i SVT-huset på Ersboda.
För att undvika risken för att något sånt inträffar på riktigt tog jag på mig spenderarbyxorna igår och uppdaterade min garderob (åh, att ens skriva det får det ju att låta som att jag försöker infiltrera ungdomskulturen!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar