Idag är det fredag och på fredagar brukar jag alltid äta hamburgare. Att äta hamburgare på fredagar är för mig vad första maj-demonstrationer är för hamnkommunister - traditionstyngt. Hamburgare är fredagar, fredagar är helg och helg är skönt.
Hamburgare är lite som fredagar - de har oändliga möjligheter. Alternativen för vad det går att ha på burgarna överstiger till och med potentiella vridningar i en Rubiks kub. Och precis som med kuben måste man prova sig fram. I hamburgertoppingens värld är vi alla barn i början, så man måste testa testa testa. Ett par stänk tabasco, lite grillkrydda, rostad lök, ketchup, Kavli hamburgerdressing (åh, tänk om Kavli läste det här och började sponsra mig!) och sen är man nästan hemma. Men fredagsmyset kräver mer av hamburgarna än så. Någonting fattas, den där "udden" i smakupplevelsen.
Ett tag levde jag i tron att vitlöksaioli var hamburgarnas umami, men sen förändrades plötsligt hela min världsuppfattning då jag provade Mexicana dressing. Kombinationen mellan tabascon och dressingen gjorde smaken starkare än helvetets eldar, MEN DET ÄR JU SÅ DET SKA VARA. Riktigt god mat ska vara så stark att den lämnar brännmärken i själen, nästan som Stones (nästan) sjunger: "It blew my nose and then it blew my mind".
Åh, inget säger fredag och frihet lika mycket som Mexicana dressing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar