Det absolut värsta ordet som finns i det svenska språket är "entusiasmerande". Ofta, alltför ofta, går det att finna i jobbannonser, där de söker efter "en entusiasmerande personlighet som kan motivera medarbetarna". Visst, det går att vara entusiasmskapande - det är ett bra karaktärsdrag - men entusiasmerande... det låter ju som något smittsamt.
Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att det är ett hittepå-ord som låter så otroligt frifräsande. Det är som om jag skulle kalla mitt gymmande för "muskelspasmerande träning".
"Muskelspasmerande träning", att ens försöka förklara det blir precis lika överdrivet förskönande som ordet entusiasmerande - en eufemism om något. Hursomhelst. I jakten på sommarformen har jag vridit upp träningen lite grann. Jag försöker pressa lite hårdare, lyfta lite tyngre och ta i lite mer under varje pass. Samtidigt som det fungerar och ger önskad effekt (inbillar jag mig i alla fall), så gör det att kroppen alltid känns trasig på kvällarna efter gymmandet.
Lätta saker blir svåra, finmotoriken försvinner och alla försök till att böja på armarna gör att de krampande drar ihop sig. Det känns som små, små elstötar i musklerna. För att relatera det till jobbet så känns det som när lindningen går sönder i en elmotor och det blir kortslutning över faserna. Att borsta tänderna är som att förvandlas till en kasperdocka där osynliga snören rycker och drar i musklerna. Att torka håret med en handduk är fysiskt omöjligt eftersom det oundvikligen leder till sendrag i armarnas fram- och baksidor.
Som om någon någonstans sitter med en fjärrkontroll och voodoo-zappar mig så att spasmer drar genom kroppen.
(Oj, ett så oerhört pretentiöst inlägg det blev!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar