Twilight

Idag sopade jag bort gruset från vinterns sandning. Till min hjälp hade jag mitt favoritfordon här i livet - en John Deere gräsklippartraktor med sopvals.

Beslutet att köra utan ansiktsmask kanske inte var my finest hour eftersom dammet liksom skapade en kombination mellan sandblästring och mineralfoundation i ansiktet. Små, små gruskorn fastnade i kinderna och fick mig att tindra i solskenet, som en av vampyrerna i Twilight.

Och det sög ju...

Bertil & Jönsson

Idag har det varit väldigt fint väder och eftersom vi inte blivit bortskämda med solsken ännu i vår så kändes dagens löptur varm så in i helvete.

Det fick mig att tänka på när min vän AT berättade om ett reportage han hört på radio om ett dansband som firade 50 år. "De hade två namn", sa AT, "De hette nånting och nånting, Bertil och Jönsson tror jag det var". Det visade sig att bandet det handlade om var Sten & Stanley, som bl a har gjort den fina biten (enligt min mormor gör dansband inte låtar, bara fina bitar) "Du kan dra dit pepparn växer" - en eufemism för att be någon dra åt helvete. Och i helvetet sägs det ju vara väldigt varmt, ungefär lika varmt som det var idag då jag var ute och sprang.

(Men jag klagar inte!)

Försemester före semestern

Albin betyder den vite på latin och varenda sommar tycks namnet vara en självuppfyllande profetia eftersom jag alltid är blekare i sommarens slut än jag var i dess början. Nästa år tycker jag därför att vi drar iväg utomlands någon gång i maj och har lite sommar innan sommaren. Jag skriver "vi" eftersom det omöjligt går att åka på solsemester ensam, så vad säger ni?

Åker vi kanske till Mallis? Kanarieholmarna? (som i en Åsa-Nisse film) Egypten? (åh, att få säga fy farao inne i en pyramid!)

(Visst, det finns kanske roligare sätt att spendera en utlandsresa än att genomlida synen av mig solbadandes i shorts, men det finns ju salpetersyra att tvätta ögonen med för tusan!)

EDIT: Jag kan bjussa på resan, skicka bara en bild på dig själv först *flåsande andning*.

Lycka, ditt namn är Mexicana dressing

Idag är det fredag och på fredagar brukar jag alltid äta hamburgare. Att äta hamburgare på fredagar är för mig vad första maj-demonstrationer är för hamnkommunister - traditionstyngt. Hamburgare är fredagar, fredagar är helg och helg är skönt.

Hamburgare är lite som fredagar - de har oändliga möjligheter. Alternativen för vad det går att ha på burgarna överstiger till och med potentiella vridningar i en Rubiks kub. Och precis som med kuben måste man prova sig fram. I hamburgertoppingens värld är vi alla barn i början, så man måste testa testa testa. Ett par stänk tabasco, lite grillkrydda, rostad lök, ketchup, Kavli hamburgerdressing (åh, tänk om Kavli läste det här och började sponsra mig!) och sen är man nästan hemma. Men fredagsmyset kräver mer av hamburgarna än så. Någonting fattas, den där "udden" i smakupplevelsen.

Ett tag levde jag i tron att vitlöksaioli var hamburgarnas umami, men sen förändrades plötsligt hela min världsuppfattning då jag provade Mexicana dressing. Kombinationen mellan tabascon och dressingen gjorde smaken starkare än helvetets eldar, MEN DET ÄR JU SÅ DET SKA VARA. Riktigt god mat ska vara så stark att den lämnar brännmärken i själen, nästan som Stones (nästan) sjunger: "It blew my nose and then it blew my mind".

Åh, inget säger fredag och frihet lika mycket som Mexicana dressing!

En torsdag i april

Om man vaknar till tonerna av någon slags hiphop-techno-jazzfusion inne i huvudet, vad skulle Freud säga om det?

Tvättstugeterror

Jag har en kompis, som vi för enkelhetens skull kan kalla för Albin (jag vill ju inte förvirra er med en massa namn hit och dit). Som av en händelse lever min vän Albin ett liv som är helt identiskt med mitt eget, också han lever och verkar som fastighetsskötare slash vaktmästare i ett litet samhälle. Kanske är det därför vi är så bra vänner, Albin och jag.

I den lilla del av världen som utgörs av kvarteret där Albin bor finns en tvättstuga. Det är inget konstigt med det, det brukar ju trots allt finnas tvättstugor i de allra flesta svenska hyresrätter, men i hans kvarter finns en tvättstuga som inte tycks omfattas av svensk lag. Att gå in i tvättstugan är som att befinna sig på internationellt vatten, brukar han säga. Men sen ångrar han sig snabbt och säger att tvättstugan mer är som vilda västern eftersom det ibland är så dammigt där att dammtussarna rullar fram som tumbleweeds. Lika laglöst som vilda västern är också bokningen av tvättider. Det är ingen ordning alls, brukar Albin säga och samtidigt skaka dystert på huvudet. Tvättstugan är lite som en dam som det tas friheter med, fortsätter han. Sen ställer han den retoriska frågan "Finns det inte längre någon respekt för medmänniskan?" och hytter kraftlöst med näven. Sen suckar han och tittar ner i golvet.

Värst är ändå intressekonflikten, tycker han. Det går ju inte att både vara hyresgäst och vaktmästare utan att bli någon slags tvättstugepolis. Därför har min vän Albin gett upp. För kvartersfridens skull har han börjat tvätta hemma hos sin farsa eftersom han i sitt tålamods allra yttersta gränser starkt funderade på att kasta ut tvättstugans maskiner genom fönstret och sen fly ut genom fönstergluggen i jakt efter ett bättre liv.

Kan man klandra honom?

The hunger games

Igår kväll var jag på livräddningskurs. Det är någonting med mig och skolbänkar som inte går ihop, för så fort jag sätter mig ner i syfte att lära mig något så blir jag så otroligt hungrig. Man skulle kunna tänka sig att det är naturligt att bli hungrig efter en kurs på fyra timmar, men grejen är den att hungern slår till direkt då jag sätter mig. Det är närmast pavlovskt betingat, för det spelar ingen roll om jag ätit tio minuter innan det börjar, för då lektionen sätter igång, då slår hungern till. Inte bara ett klädsamt "å, nu vore det gott med en pirog"-hungrig, utan ett "jag skulle kunna äta en häst (om den hade rätt kryddning)"-hungrig, det är vad jag blir. Det är som om någon fysiologisk mekanism aktiveras som gör att kroppen eldar den näring som finns som om det vore jet-bränsle.

Jag vet inte hur många tusen bananer jag åt under rasterna under min högskoletid, men det räckte ändå inte för att mota bort hungerkänslorna. Även om jag är en försynt och tystlåten person, så fungerar inte min mage på samma sätt. Där jag skyr och flyr konflikter väljer magen att ta fajten och när kroppen slåss mot hungern så proklamerar magen det högljutt. Herregud, när jag är hungrig kan min mages kurrande låta som när åska rullar fram över himlen. Det finns ingen hejd på det. Det låter som i Sagan om Ringen då de är nere i dvärgriket Moria och hör "trummor, trummor i djupet".

Kunskapstörst och skolbänkshunger - story of my life.

Utan dess like

Den största skräcken med facebook måste vara att skriva en statusuppdatering, som man själv tycker är fantastiskt fyndig, som INGEN gillar. Sen tvånget i att gilla sin egen status bara för att skapa ett sken av att den egentligen var ironiskt menad, som för att visa att "haha, jag skojade ju bara, men jag gjorde det medvetet på ett sätt som jag visste att ni inte tyckte var roligt".

(Och, tja, det var väl egentligen den putslustiga rubriken som motiverade inlägget.)

Jeansen och jag

Vad vet jag, kanske ledsnar ni på att vart och vartannat inlägg handlar om gymmet och den där jakten på att få kroppen tajtare än ett par cykelbyxor inför sommaren? Kanske vill ni därför inte höra hur jag koketterar över hur jag dubblerade idag genom att först gymma och sedan fara ut och springa?

Kanske vet ni inte att den här plötsliga träningsfrenesin beror på en diffus förhoppning om att någon gång bygga en kropp som passar i ett par jeans?

Förra veckan, när jag var i Umeå, lade jag vad som kändes som ett mindre afrikanskt lands bruttonationalprodukt på att "piffa" till min garderob. Jag köpte en jacka, lite tröjor och några par jeans (eftersom det här är så långt ifrån en modeblogg som det går att komma så bjuder jag inte på några bilder). En överambitiös expedit hjälpte mig att hitta byxor och inte ens mina ständigt återkommande "njaeeeee" tog udden av hennes serviceentusiasm. Det hela utmynnade i att jag köpte tre par jeans, som verkade sitta bra, åtminstone i provhytten. Men i enlighet med talesättet "Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen", så satt byxorna förstås inte alls lika bra ute i verkligheten. Det skavde på ställen där det inte får skava, stramade då jag rörde mig och glappade i midjan. För att inte tala om pants tent-problematiken som fanns på ett av byxparen...

Hade det inte varit för min fobi för second hand-kläder och loppisar hade jag i alla fall kunnat nära en dröm om att hitta ett par jeans som är som byxorna i chick flicken Sisterhood of the traveling pants, som sitter som ett smäck oavsett vem i tjejgänget som har dem på sig.

Arbetsskadad

Det finns en sak med mitt jobb som i grunden förändrat mig som människa. Inte på något vis en delseger i en kamp om att bli en bättre person, utan bara en sak som jag inte brydde mig så mycket om tidigare, men som nu ständigt ligger och pyr i tankarna. Ett ständigt irritationsmoment: sopsortering. En sak som jag misstänker vara en del av någon slags gryende OCD.

Om man bortser från då det var jazztema på P4 Västerbotten är det närmaste jag kommit en hjärnblödning den gången i vintras då något stolpskott tetrispackat soptunnan full med kartonger. Hela soptunnan var till brädden full med kartonger, som inte ens vikits ihop utan bara staplats tills det inte fanns plats för fler. Jag tål inte en sådan slapphet och lättja. Jag. Tål. Det. Inte.

Det finns ju en anledning till att det finns a little something called pappersåtervinning, men det verkade inte denna kartongslängande människa förstå (eller räknas det verkligen som en människa, är det inte sopsorteringen som skiljer oss från djuren?).

Jag är i grunden pacifist, men det enda tillfället där jag kan tänka mig att acceptera dödsstraff är när folk fuskar med sopsorteringen.

Bra, då fick jag lätta mitt hjärta.

Sea bass

När jag motionscyklade i morse började jag plötsligt tänka på låten Boten Anna och hur fantastiskt löjlig jag tyckte att Basshunter var när han gjorde reklam på Spotify. Jag mindes hur oerhört korkad jag var då jag läste namnet Basshunter första gången och trodde att "bass" stod för abborre och att namnet därför var abborrjägare.

Det fick mig att tänka på när hockeyspelaren Cam Neely spelade tuffingen Sea bass i  Dum & Dummare och hur rolig diner-scenen är när Harry råkar kasta ett saltkar på Sea bass, vars kompisar säger "Kick his ass, Sea bass!"



Längre in i filmen ska Harry och Lloyd stanna till för att tanka, Lloyd måste slå en drill och då möts han av det här toalettklottret:

Varpå han tittar på klockan:

...och in kommer Sea bass:

Helt apropå basshunter alltså.

Muskelspasmerande träning

Det absolut värsta ordet som finns i det svenska språket är "entusiasmerande". Ofta, alltför ofta, går det att finna i jobbannonser, där de söker efter "en entusiasmerande personlighet som kan motivera medarbetarna". Visst, det går att vara entusiasmskapande - det är ett bra karaktärsdrag - men entusiasmerande... det låter ju som något smittsamt.

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att det är ett hittepå-ord som låter så otroligt frifräsande. Det är som om jag skulle kalla mitt gymmande för "muskelspasmerande träning".

"Muskelspasmerande träning", att ens försöka förklara det blir precis lika överdrivet förskönande som ordet entusiasmerande - en eufemism om något. Hursomhelst. I jakten på sommarformen har jag vridit upp träningen lite grann. Jag försöker pressa lite hårdare, lyfta lite tyngre och ta i lite mer under varje pass. Samtidigt som det fungerar och ger önskad effekt (inbillar jag mig i alla fall), så gör det att kroppen alltid känns trasig på kvällarna efter gymmandet.

Lätta saker blir svåra, finmotoriken försvinner och alla försök till att böja på armarna gör att de krampande drar ihop sig. Det känns som små, små elstötar i musklerna. För att relatera det till jobbet så känns det som när lindningen går sönder i en elmotor och det blir kortslutning över faserna. Att borsta tänderna är som att förvandlas till en kasperdocka där osynliga snören rycker och drar i musklerna. Att torka håret med en handduk är fysiskt omöjligt eftersom det oundvikligen leder till sendrag i armarnas fram- och baksidor.

Som om någon någonstans sitter med en fjärrkontroll och voodoo-zappar mig så att spasmer drar genom kroppen.

(Oj, ett så oerhört pretentiöst inlägg det blev!)

Team Turkos

Igår hände något ovanligt på gymmet. Det var en tjej där. Inte en medelålders kvinna som försöker hålla sig ung genom att klamra sig fast vid begreppet tjej, utan en riktig tjej. Det kan tyckas märkligt att jag skriver om det, men det är så oerhört ovanligt att det är värt att anmärka (dessutom är det ju jag som bestämmer vad jag skriver, mihihihihi *vansinnesfnitter*).

Jag vet inte, men jag antar att en stor del i att möta nya människor handlar om att göra ett gott första intryck. Att mumla fram ett otydligt "hej" och sedan gå in i ett annat rum är kanske inte riktigt skolboksexemplet i hur man bör göra, men det var i alla fall vad jag gjorde. Jag vet ju inte bättre (lex "man få va som man ä då man int vart som man skull"), så därför gömde jag mig genom att diskret trampa på en motionscykel tills AT dök upp.

Kanske berodde det på att vi har tränat tillsammans i snitt fem gånger i veckan de senaste åren och att vi därför byggt upp någon form av undermedveten telepatisk kontakt. Eller kanske berodde det på slumpen. Oavsett vad det berodde på, så dök i alla fall AT upp i en tröja som hade e-x-a-k-t samma färg som tröjan jag hade på mig. Inte blå och inte grön, utan turkos. Som om vi hade pratat ihop oss innan träningen och kommit fram till att "ja, idag sportar vi turkosa tröjor båda två". Inte för att det är något fel med turkosa plagg, det livar ju upp, men vad var oddsen för att det på samma gång ska befinna sig en tjej i gymmet samtidigt som två killar med begränsade garderober lyckas matcha turkosa tröjor?

Jag undrar vad hon tänkte, den där tjejen, då hon plötsligt hamnat i samma gym som Team Turkos?

Kill screen

Jag vet inte om ni spelat tillräckligt mycket arkadspel för att känna till begreppet Kill screen? I arkadspelen finns bara ett begränsat minne och när minnet är fullt så kan inte spelet längre skapa nya banor. Det är inte tänkt att någon ska kunna klara så långt i spelet, så när det händer drabbas liksom arkadmaskinen av en mindfuck. Då blir det plötsligt som om Salvador Dali skulle ha legat bakom designen av spelet eftersom bokstäver och siffror blandas in i den övriga grafiken och skapar 8-bitars surrealism. Det kallas kill screen eftersom det inte går att klara dessa banor, de saknar lösning och man dör oundvikligen.

Kill screen i Pacman

Det här kan låta väldigt egenkärt, men då jag bodde i Umeå och tränade tillsammans med min vän Tobias brukade vi kalla det för kill screens när vi "maxade" ut viktmagasinet i någon av maskinerna på gymmet. Visst, man får inte samma flimriga surrealism som vid arkadspelens kill screens (såtillvida att man inte tar i så att det liksom svartnar för ögonen förstås), men det är ju ändå att ha åstadkommit något.

Jag är inte överdrivet stark (vilket av någon anledning får mig att tänka på då en kille försökte Internetragga på Tobias ex-flickvän Lina genom att skriva att han var "extremt stark i rygg och axlar". Löjligt), men känslan av att få fylla upp viktmagasinet till max och sen öka vikten genom att hänga på ett par hantlar och sen kunna träna på det - det är mer terapeutiskt än att virka en sweatshirt.

"Go i huvet"

Idag skulle jag försöka få bort svartmyror som tagit sig in i en av fastigheterna på jobbet. Myrorna har varit ett återkommande problem, så idag tänkte jag att jag skulle gå grundligt tillväga. Jag tog i med hårdhandskarna. No holds barred eller no more mister nice guy, you pick. Så jag lyfte upp trädgårdsplattorna utanför huset och strödde ut myrmedel därunder. Jag strödde och strödde, mättade varje kvadratmillimeter med gift och gjorde området farligare än ett afrikanskt minfält. Kanske gick det ett ögonblick då jag kände mig som Robert Oppenheimer då han skapade atombomben: "Nu har jag blivit döden, förstörare av världar", jag minns inte så noga. För sen, när jag skulle lägga tillbaka plattorna, började det gå snett.

För varje stenplatta som lades tillbaka yrde ett moln av giftdamm upp, även om jag la tillbaka plattorna ever so gently. Jag kunde inte hålla andan hela tiden, så tillslut hade jag dragit i mig tillräckligt med gift för att bli vad man i filmen Smala Sussie kallade för "go i huvet". Det var inget psykedeliskt eller sinnesförvrängande över det, jag blev lite gladare och lite dåsig bara, det senare mer än det första (precis som jag inbillar mig att opiummissbrukarna blev i 1800-talets Kina). Ett tag trodde jag att jag skulle somna där jag satt, men ett par djupa drag med mina sovjetiska lungor (då dammet lagt sig) gjorde att jag klarnade till igen.

Får man bakrus av myrgift?

Maratonmannen

Idag har det varit väldigt fint väder, nästan femton grader varmt i solen. En liten bit sommar låg i luften och kanske var det här den första riktiga vårdagen för året? Jag och AT var ute och sprang en stund på förmiddagen och det var härligt. Vi mötte en stavgående dam som ropade "Vad ni är duktiga, killar!" efter oss.

Mindre duktig kände jag mig efter att ha zappat förbi Eurosport, där de visade maratonlöpning, och insett att tätklungan höll samma fart genom ett helt maratonlopp som jag gör då jag springer mina snabbaste minutintervaller...

Kontraster, minsann.

Bad

En gång i tiden, när jag bodde på Ersboda i Umeå, brukade jag tycka att det var härligt att unna mig ett varmt bad. Helst skulle det vara så varmt att det kändes som att bacon brändes vid då jag satte mig ner och lät rumpan snudda vid badkarets botten.

Jag kom aldrig ihåg att köpa badsalt, så det mest skummande jag hade var vanligt duschschampo. Men jag använde bara schampo ett tag, det luktade visserligen gott och hade vissa självcensurerande egenskaper, men det började kliade så vansinnigt i hörselgångarna av det då jag sjönk ner under vattenytan.

Det är det bästa med att bada, att sänka ner sig under ytan. Hela omvärlden stängs ute och det enda som hörs är slagen från hjärtat. Då känns det nästan så här fridfullt:

Auror

I inledningen till onsdagens (flitigt omnämnda) show valde Filip Hammar ut folk i publiken som han sedan bedömde auran på. Varje människa utstrålar en aura av något slag menade han och exemplifierade det genom att säga att en man i publiken hade en "köper en flaska vin för 4500kr"-aura (eller nåt, jag hörde inte riktigt).

Jag tänkte på det där med auror senare på kvällen då vi gick till O'learys, hur de bygger på det första intrycket man får av en främmande person. Vi tvingades köa en stund innan vi fick komma in och då kunde jag inte undgå att se att en av ordningsvakterna hade en typisk "jag är ordningsvakt och därför bättre än er vanliga döda"-aura (i enlighet med Demitri Martins skämt: "How to be a bouncer: 1) be an asshole 2) stand near a door").

Inne på stället fanns flera killar med "jag kan inte bestämma mig för om jag vill likna Eric Saade eller Danny, men i vilket fall är jag AWESOME"-aura; ett gäng unga tjejer med "jag köpte fem öl på en gång, LOL!"-aura; en kille med "fy fan vad gött att smeka mina egna underarmsmuskler, jag hoppas att någon börjar bråka med mig"-aura och en tjej med "jag har en Led Zeppelin-tröja på mig, gud vad poppigt!"-aura.

Kort sagt ett persongalleri värdigt en Dostojevskij-roman.

Slogans

Som en del av hajpen inför onsdagens föreställning "sågade" filipåfredrik Umeås kommunslogan, "Umeå. Vill mer" och lovade att komma med ett bättre förslag. "Umeå - kom inte här och kom" blev förslaget, grundat på att det finns en "ta ingen skit"-attityd som genomsyrar hela staden. Det nya förslaget visade sig genast stämma då det tog hus i helsike inne på kommunkontoret. Kom inte här och kom, menade man och dumkallade förslaget.

Slogans. Åsele kommun har "Dit vägarna bär", tydligt inspirerat av "Alla vägar bär till Rom" (copyrajtade inte Caesar det?) och om det finns väl egentligen inte så mycket att säga mer än att kommunens enda romerska inslag (dekadensen) inträffar under Åselemarknaden. Det är i alla fall bättre än diskbänksrealismen i Bjurholms slogan: "Sveriges minsta kommun".

Fredrika har också en slogan, en informell sådan: "Man få va som man ä då man inte vart som skull" (man får vara som man är då man inte blev som man skulle, för den rikssvenske läsaren). En slogan som uppmuntrar till fritänkande och öppenhet!

Go' natt

I onsdags, strax innan föreställningen började, stod jag ensam en stund i foajén. JT och Maria hade gått iväg en stund och i min ensamhet stod jag och väntade bland Umeås samlade hipsters. Jag, en udda fågel i mina fotriktiga och svarta (men samtidigt väldigt beiga) skor, dåligt sittande jeans och grå myströja omgärdades av smärtingskor, vintage-kängor, rutiga skjortor och hunk-mössor. Det var ett sånt där "gudarna måste vara tokiga"-scenario där jag passade in lika lite som den Coca-Cola flaska som dimper ner i en isolerad afrikansk by.

Jag blev orolig att någon ur personalen skulle komma fram till mig, lägga en hand på min ländrygg och sedan mjukt men samtidigt bestämt fösa ut mig ur lokalen med orden "Jag är ledsen, men du hör inte hemma här".

Sen såg jag Beppe Starbrink passera och då blev jag rädd att han skulle ha tv-teamet med sig och att de skulle komma fram till mig och presentera sig som "Hej, vi kommer från programmet Go'kväll och vi skulle vilja stajla om dig! Go'natt!". "Go'natt?" skulle jag hinna tänka och sen skulle de slå mig i nacken med en fjäderbatong. Jag skulle svimma och sen när jag kvicknade till igen skulle jag hitta mig själv sittandes i sminket i SVT-huset på Ersboda.

För att undvika risken för att något sånt inträffar på riktigt tog jag på mig spenderarbyxorna igår och uppdaterade min garderob (åh, att ens skriva det får det ju att låta som att jag försöker infiltrera ungdomskulturen!).

Jakten på den försvunna staden

Igår åkte jag till Umeå för att se tillställningen Jakten på den försvunna staden. Jag åkte buss från Fredrika och hamnade då i sätet bakom en man som med ett kusligt leende på läpparna tittade intensivt på den sovande mannen som satt bredvid honom samtidigt som han smorde in sig i handkräm (vilket kändes lite som i När lammen tystnar när Buffalo Bill säger "It rubs the lotion on its skin or else it gets the hose again").

Föreställningen då? Den var lite annorlunda mot för hur jag trodde att den skulle vara, men bra likafullt. Det första som slog mig var hur oerhört fotogenisk Fredrik Wikingsson ser ut, som klippt och skuren för att bära kostym. De musikaliska inslagen var väldigt fina, särskilt Filip Hammars pianoballad. Det enda som var dåligt var när Lennart Holmlund blev intervjuad, inte p g a filipåfredrik, utan för att Holmlund bjöd till precis lika lite som jag misstänker vara typiskt för riktiga betongsossar. Han liksom bara snäste åt de frågor han fick. Publikfrieri på slamkryparnivå, typ.

Efter showen gick vi till O'learys i hopp om att få "spotta" filipåfredrik på deras efterkrök. Och det fick vi också, men innan dess genomled vi två och en halv timmes väntan av spansk fotboll och träsmak. Sen, just när vi var på väg att ge upp, gick det ett sus genom folkhopen då de äntligen äntrade lokalen. Folk blev som tokiga. De rev och slet i den minglande Filip Hammar. De tryckte upp kameror i ansiktet på honom och tog bilder med blixten rakt i ögonen. De var onyktra, de var star struck och de var dumma i huvudet. Och visst kände jag också ett rus av Hollywood-flärd, men eftersom jag var nykter så kväste jag det där behovet av att göra som Hannibal Lecter i filmen Hannibal, då han är på rymmen och åker karusell och snuddar vid håret på Clarice utan att hon vet om att han är där.

Men Filip Hammar var jättetrevlig, JT haffade honom för en liten pratstund och han verkade inte det minsta irriterad utan bara genuint intresserad av vad vi tyckte om föreställningen. Det var fint.

Usch, vilket jävla mähä jag är ändå. Varenda gång jag ska ut, uppleva någonting och ha roligt så slutar det alltid med att jag liksom utgör ett sekundlångt hål i tidsrymden. I sociala sammanhang är jag en vandrande fördröjning. Någon säger något som jag inte hör, men som får alla andra att skratta och därför måste jag också skratta bara för att inte vara den ende som inte skrattar, så då gör jag det - med en sekunds fördröjning - och då är det inte roligt på riktigt. Som jag ständigt ältar detta, men det här kan ha varit sista gången, sista försöket till att vara ute i svängen. Det är ju inget roligt med att vara en belastning som bromsar hela tiden.

Spänd av förväntan

När jag var mindre tyckte jag att det var en big deal att åka någonstans. Oavsett om vi skulle till Åsele eller Bjurholm så kändes det på något vis som en händelse bara för att det var något annat än Fredrika (vilket i efterhand känns oerhört konstigt med tanke på hur relativt små orter Åsele och Bjurholm är, men å andra sidan fanns det en tid i mitt liv då jag tyckte att det var spännande att gå på ICA). Kanske inte lika högtidligt som då farsan var liten, då farfar brukade ta med sig kaffe och fikabröd så att de kunde stanna till och fika halvvägs till Åsele, men nästan.

Att åka bort var en händelse och den största händelsen av alla var att få åka till Umeå. Fredrika är en by, Åsele är ett samhälle och Umeå är en stad, med allt vad det innebär. Mitt främsta fokus som liten kunde hittas i godishyllorna och att få åka till Umeå, där det fanns godisbutiker, var en joy overload. I Fredrika fanns ett basutbud, men i Umeå fanns något utöver det vanliga, som chokladcigaretter t ex (hur många fantasi-halsbloss drog jag som femåring i baksätet på vår vita 245:a? Tusentals?).

Nu är det visserligen inte godis som är anledningen till att jag ska åka till Umeå imorgon (om man nu inte räknar ögongodis, if you know what I mean *blink blink*). Jag ska följa med JT och Maria på filipåfredriks föreställning Den förlorade staden. Det ska bli kult och jag känner mig spänd av förväntan inför detta. Det är nästan som då jag var liten, samma känsla av att få vara med om en händelse.

Tankekedja

Imorse cyklade jag, som jag brukar göra på morgonen, en halvtimme på motionscykel. Då tänkte jag på konditionsträning, på hur Pekka Lindmark hatade det. En enda gång hade han varit ute och sprungit på ett elljusspår tillsammans med resten av laget och efter det hade hans konditionsträning sträckt sig till att sitta i omklädningsrummet och röka två paket cigaretter. Det fick mig att tänka på Clint Eastwood, som fick frågan av David Letterman hur det kunde komma sig att han var så cool. Då hade Clintan casually tagit fram ett cigarettpaket, snärtat till med handleden så att en cigarett flög ut och sedan lika casually fångat ciggen i mungipan varpå han svarade "Well gee, I don't know". Då tänkte jag på att ordet "gee" också finns med när Willie Nelson sjunger "Gee, ain't it funny how time slips away" om hur förgängligt allting är. Det fick mig att tänka på det där skämtet om Willie Nelson som jag läste i en Stephen King-bok. Och då tänkte jag på ett inlägg i Filipåfredriks blogg (ett inlägg som kraftigt inspirerat det här inlägget) där Fredrik Wikingsson skriver att Stanley Kubrick brukade ringa upp Stephen King på nätterna under filmatiseringen av the Shining och att ett av dessa nattliga samtal hade utgjorts av den enda frågan om King trodde på gud. "Yes" sa King, "I knew it!" sa Kubrick och slängde på luren. Och då tänkte jag på Kubricks Full Metal Jacket, på hur dumma de är med Vincent D'Onofrios rollfigur och hur hemska människor kan vara, på hur drill seargenten säger "I don't like the name Lawrence, only sailors and faggots are named Lawrence". Och då tänkte jag på Karl-Alfred, som var en sjöman och som har världens softaste tatuering - ett ankare på underarmen. Och då tänkte jag IGEN på det där Willie Nelson skämtet, vilket fick mig att tänka på countrymusik. Och då tänkte jag på Johnny Cash och alla fantastiska covers han gjort på Kris Kristoffersons låtar och att jag inte kan välja vilken jag tycker bäst om mellan Sunday Morning Coming Down och Just the Other Side of Nowhere. Och då tänkte jag på att Cash brukade dela ut bältesspännen där det stod "Johnny Cash is a friend of mine" till sina vänner. Och då tänkte jag på onsdag, då jag ska åka iväg och hälsa på mina vänner JT och Maria. Och då tänkte jag på att det känns som en evighet sedan jag själv bodde och pluggade i Umeå och då blev jag lite nedstämd, men sen tänkte jag att det snart är sommar och att saker brukar kännas bättre då. Och då tänkte jag på att beach-12 snart är här och att jag därför borde cykla lite hårdare, men det hann jag inte för då ringde klockan och då var halvtimmen över.

Påsk

Nu är påsken snart över. Allas vår vän Jesus har sörjts i dagarna fyra och nu kan vi gå vidare med våra liv. Det bästa med den här påsken var långfredagen, inte för Jesu lidandes skull utan för att jag fick besök av mina vänner JT, Maria, Martin och Wictor. Vi spelade sällskapsspel, drack lite öl och hade det allmänt gött. Sen kom AT, Joakim och hans tjej Emma och då blev det om möjligt ännu mer trevligt.

Jag är inte hindu, men någonting måste jag ha gjort rätt i ett tidigare liv då jag (som är en udda person på så många sätt) har förlänats så fina vänner. 

"Det är ingen mening, han är redan död"

Fredrika kan på många sätt symbolisera glesbygdens utveckling. Här fanns bl a post- och bankkontor, flera livsmedelsaffärer, tillverkningsindustrier, ett sågverk (kallat "Sågen", liksom på de flesta mindre orter) och ett snickeri (kallat "Snicken"). Här fanns framtiden och samhället blomstrade. Här kunde man leva sitt liv, jobba och bilda familj - allt utan att behöva söka sig utanför byns gränser.

En dag uppstod stor dramatik på Sågen då en av de anställda plötsligt segnade ner på golvet, livlös. Redan innan en räddningsinsats hade hunnit mobiliseras utbrast en av männen* "Det är ingen mening, han är redan död". Medarbetarna struntade naturligtvis i detta, här fanns ju ett liv att rädda och inte en sekund att spilla. Hjärt- och lungräddning inleddes och man turades om att försöka blåsa in liv i arbetskamraten. För varje förnyad ansats till livräddning fortsatte mannen sitt mässande "Det är ingen mening, han är redan död. Han är dööööö. Han är dööööööööö. Han är redan död. Det är ingen mening". Till sist gav man upp. Kamratens liv gick inte att rädda och även om tragedin var ett faktum, så hade man i alla fall gjort sitt bästa, mannens pessimism till trots.

Sågen finns inte längre kvar och inte heller Snicken. När skogsindustrin minskade sattes en snöboll i rullning som svepte med sig en stor del av samhället. Men det som finns kvar, det måste vi värna och vara rädda om, annars kommer dagen att komma då vi lika gärna kan skruva ned ortsskylten, för då finns inte Fredrika längre.

För att byn ska få leva vidare krävs att beslutsfattarna inser att Fredrika inte är en blindtarm utan att här finns möjligheter som kan gynna hela kommunen. Genom att bara se Fredrika som ett pengaslukande hål tas lätt ogenomtänkta och förhastade beslut, som att lägga ner skolan och på så sätt döma ut bygden för alltid.

Är det kanske det som är politikernas dystra framtidssyn på Fredrika: "Det är ingen mening han är redan död"?

*) En man som i ett senare skede av sitt liv ständigt gick runt med hjälm på huvudet, inte av rädsla för att himlen skulle ramla ned utan för att han helt enkelt inte hade någon mössa. Ett av mina första minnen är när mannen kom åkandes på en sparkstötting utför backen där mormor och morfar har sitt hus, redlöst berusad och med hjälmen bak- och fram. 

Plötsligt i Vinslöv

Om det finns någonting som jag verkligen älskar, så är det dokumentärer om människor med smala intressen. Helst ska det vara något idrottsrelaterat, en sport som de flesta kanske inte tycker är en sport. Som The King of Kong, en dokumentär om kampen att slå världsrekordet i arkadspelet Donkey Kong.

Det är inte själva sporten som gör dokumentären, utan det är människorna, persongalleriet, runtomkring som är det intressanta. Som i minigolf-dokumentären Plötsligt i Vinslöv, som visades på SVT1 för en stund sedan. Där får vi bl a stifta bekantskap med Holger Nilsson, som ibland spelar minigolf, men som oftast ligger på soffan och sjunger "Är det konstigt att man längtar bort nån gång" eller pratar med sin papegoja Jacko Jackonelli. Där finns också Anders Svensson, en man som tänker på minigolf dygnet runt och refererar matlagning som en metafor för minigolf och Kjell Fredriksson, europamästare i bangolf och innehavare av storhetsvansinne.

Short shorts

Igår gjorde jag shortspremiär på gymmet. Om det finns inte mer att säga än att mina ben ser ut som benen hos en kvinnlig höjdhoppare från DDR

...fast mindre håriga.

(Hur kan det komma sig att förra årets strumpbränna fortfarande sitter i?)

I bilbytartagen

Jag funderar på att byta bil. Min nuvarande kärra har sedan länge förbrukat sitt förtroendekapital och nu börjar det vara dags att göra slag i saken. Jag vill ha en bil med personlighet, något i stil med:

Den första bilden visar en Tjorven, en bil specialbeställd av Postverket för att frakta brev och brevbärare. Har ni någonsin sett en mer sympatisk bil?

Den andra bilen är en Volvo Valp. Den går 4 km/h vid 6500 rpm på lågettans växel. I rest my case.

Den nedersta bilden, ur-Saaben, är en bil som jag inbillar mig att Darth Vader skulle ha kört om han bott i ett radhus i 1950-talets Sverige.

Troligtvis blir det något annat. Något utan personlighet. Något tråkigt. Mest troligt blir det inte något alls. Men oavsett vad det blir så kommer det aldrig någonsin bli en Volvo V70. Aldrig aldrig aldrig.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt att V70 är den tråkigaste bilen som finns. Det gör ont i den del av hjärnan som styr impulskontrollen då jag ser en V70. Om Ferrari är "sex on wheels" så är en V70 ett rullande sömnpiller. Visst, det finns en praktisk nytta i att ha en herrgårdsvagn och yada yada yada, men herregud, den kväver ju livslusten! Lossa på slipsknuten, Svensson!

Den dagen jag köper en Volvo V70, det är dagen då jag skjuter mig själv i huvudet med en spikpistol.

Garagebands-frilla

Den här bilden är från sommaren 2009 då AT, Niclas och jag var ute på en flotte och grillade och hade en fantastiskt trevlig kväll:

Jag sportade ett muskellinne och hade en solbränna som bestod av fyra nyanser av brunt (man kan också skymta halva AT: vodka-glad, dataspels-blek och frälsar-långhårig). Dessutom hade jag långt hår då. Numera har jag snagg året om, men då hade jag vad jag brukar tänka på som min garagebandsfas. Jag klippte mig inte på över ett år och såg ut som trummisen i ett garageband från 60-talet.

Det var tider det! 

Telefonsamtal #2

Igår skulle jag beställa reservdelar till en tvättmaskin på jobbet. Jag var lite osäker på vem jag skulle vända mig till, så jag ringde till kundtjänsten på Electrolux centrallager i Ljungby, Småland.

Följande samtal utspelades:

Kundtjänst: Electrolux, det är Ferthtr (småländskt mummel).
Jag: Ja hej, det här var Albin Strömberg, Åsele Kommun.
Kundtjänst: Hej (Sagt på ett sätt som utelämnade utropstecknet)
Jag: Jag ringer angående beställning av reservdelar till en Wascator tvättmaskin, är det möjligt att göra en telefonbeställning eller går det bara att beställa via Internet?
Kundtjänst: Har du något kundnummer?
Jag: Nej, det har jag inte. Men jag vet att det har beställts delar från er tidigare, så det kanske finns kvar några uppgifter i "rullarna" (ett försök att lätta på stämningen).
Kundtjänst: Det finns ett Åsele Kommun, tekniska avdelningen, stämmer det?
Jag: Det stämmer det.
Kundtjänst: Vad har du för adress?
Jag: Krokvägen X, 919 93 Fredrika.
Kundtjänst: (Tänker högt) Krooookväägen, Freedriiika.
Jag: Precis.
Kundtjänst: Jag får ingen träff på gatan Fredrikakrokvägen.
Jag: Nej, alltså, det är Krokvägen som är gatan och Fredrika som är orten.
Kundtjänst: Det finns ingen gata som heter Fredrikakrokvägen. Du säger Fredrikakrokvägen men det finns inget som heter så. (Killen börjar bli irriterad, sävligheten avtar från dialekten och närmar sig normalt samtalstempo, som om någon ökade varvtalet på en grammofonskiva)
Jag: Nu tror jag att vi missförstår varandra. Krokvägen är GATUADRESSEN och Fredrika är POSTADRESSEN (Övertydligt, som om jag genom att artikulera kunde få honom att förstå).
Kundtjänst: Nej. Det finns ingen gata som heter Fredrikakrokvägen. (Lika envis och småländsk som Raskens)
Jag: GATAN heter Krokvägen. Krokvägen är en GATA som ligger i Fredrika. Fredrika är postort.. *Klick*

Tja, jag vet inte, men jag misstänker att kundtjänstkillen inte hade en vidare bra dag.

Jargong

Jag och min vän AT (som troligtvis skulle kallas "Snygg-Anton" om han någon gång ställde upp i Idol, men om han inte hade tränat lika hårt inbillar jag mig att han istället skulle se ut som sångaren i the Tyrtles) brukar träna tillsammans. Vi åker skidor, springer och styrketränar.

Ni vet hur det brukar vara på gym, hur den där råa omklädningsrumsjargongen följer med in i träningslokalen. Kanske beror det på allt testosteron som frigörs, men konversationerna hamnar på ungefär samma nivå som hos hamnarbetare och kvinnliga bridgeklubbar.

Så är det också då vi gymmar, samtalen hamnar någonstans mellan politiskt inkorrekt och downright opassande, men det hör ju liksom träningen till att tokprata lite.

Vaccin

Idag var jag till Åsele för att få en vaccinationsspruta mot Hepatit A och B. Så nu kan jag dyka ner i avloppsbrunnarna på pumpstationerna, dra kallsupar och "koka kaffe" där nere bäst jag vill. Läkaren (som, om jag tillåts objektifiera, var en mycket fin kvinna) var dock överdrivet noga med att påpeka att även om sprutan skyddade mot bakterier så gjorde det mig inte immun mot allt. Tydligen kan jag fortfarande få HIV (något som i vissa kretsar kallas "bögcancer", har ni hört något värre?), Herpes och andra strandraggarrelaterade sjukdomar.

Och diplomatisk immunitet fick jag inte heller...

När jag får en spruta sådär, en nål rakt in i muskeln, så känner jag mig som Ivan Drago i Rocky IV då han injiceras med sovjetiska haj-tech steroider. Det finns en viss skamkänsla av fusk och fel för att jag drar den parallellen, men ändå blir det en sån där väsande "I must break you"-effekt. Kroppen svarar liksom på det främmande ämnet i blodsystemet genom att brusa upp och piggna till. Placebo-doping, skulle man kunna kalla det.

Det skulle dock kunna vara världens sämsta doping eftersom jag fick träningsförbud idag p g a sprutan... (och då förvandlades plötsligt den där rusiga känslan av att vara Drago till besvikelse över att tvingas till ett ofrivilligt uppehåll i Operation: Drago).

Stödstrumpor

Löpsäsongen har nyss börjat och då sportar jag ett sånt här utseende:

Det gör så ont i kroppen i början, som om benen är ett potpurri av glassplitter, rostiga spikar och krossade jazzskivor. Det skaver och maler, klinkar och plinkar, stramar och värker. Benen tycks ha samma passform som karossen hos en jugoslavisk bil och för att inte skaka sönder försöker jag hålla ihop allt med ledstöd.

Inte ens världsmästarinnan i åderbråck kan matcha mina stödstrumpor...

(Men sen släpper det ju, tackochlov, och då känner jag mig som i Forrest Gump när han springer så att metallställningen som han har kring benen går sönder).

Verkligheten

Hej Albin, här kommer deklarationen. Ha så kult med restskatten!

/Skatteverket