I går var det väldigt mycket prat i radio om att en krog i Nordmaling skulle arrangera striptease, något de gjort vid två tidigare tillfällen där både män och kvinnor uppträtt lättklätt. Vid intervjuer på plats visade det sig att orten delats upp mellan två läger där det ena accepterade och det andra förfasade sig. En lokal präst försökte anmoda politikerna till att göra strippandet till en valfråga (och då tänker man ju osökt på den gången då Vänstern ordnade en gratis burleskshow för sina medlemmar) och polisen hävdade att striptease är en grogrund för prostitution (njae, eller?).
Alltså, det känns som att jag slänger mig med självklarheter nu, men jag förmodar att det är vuxna människor som strippar. Vuxna människor som själva väljer hur de vill/kan försörja sig. Den fria viljan, 'nuff said.
Men det är allt lite roligt att Nordmaling fungerar som ett internationellt vatten, som en fri-zon. Som Västerbottens Las Vegas - what happens in Nordmaling stays in Nordmaling, typ. Samma arrangemang skulle i Umeå (där de flesta av besökarna säkert kommer ifrån) väcka ett ramaskri bland de radikala grupper som finns där.
Sen kan man också tänka på det oerhört smickrande (ur strippornas synvinkel) faktum att folk faktiskt vill betala för att se dem. En ego-boost (som Blondinbella eventuellt skulle ha sagt) om än en lite "smutsig" sådan.
tisdag 30 november 2010
Bokföring: november
To whom it may concern.
- Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist
- Merabs skönhet - Torgny Lindgren
- Legender - Torgny Lindgren
- Vägbygge - Stephen King
- Ormens väg på Hälleberget - Torgny Lindgren
- Pölsan - Torgny Lindgren
- Hummelhonung - Torgny Lindgren
måndag 29 november 2010
Indirekt kommunikation #2
...men det skulle förstås kunna vara ett sätt att visa att man bryr sig om personen i artikeln och vill ge det man skriver en mer personlig touch. Att man skickar en hälsning till personen utan att förvänta sig ett svar tillbaka, typ som den kvinna i Fredrika som skickade blommor till Elvis begravning via posten.
Indirekt kommunikation
Jag vet inte om det är en västerbottnisk företeelse eller om det också förekommer på andra ställen, den där kommenteringen av en artikel som riktas mot den artikeln handlar om. Igår vann Maria Pietilä Holmner en världscuptävling i slalom och det var förstås bra gjort. Det tyckte fler västerbottningar också:
I och för sig så kommer Maria PH från Västerbotten och hon verkar vara en så pass sympatisk människa att hon förmodligen klickar sig in på artikeln och läser kommentarerna. I ett sånt fall så fungerar den här typen av indirekt kommunikation (ungefär som då två personer konverserar med varandra via en fotokommentar hos en tredje person på Facebook).
Vid andra tillfällen är det inte lika säkert, som t ex: "Guuud vad snygg du är Eric Saade!" eller "Krya på dig Michael" (då Michael Jackson var sjuk) eller "Fy på dig Usama Bin Laden!" [sic!], alla hittade på vk.se vid olika tidpunkter.
I och för sig så kommer Maria PH från Västerbotten och hon verkar vara en så pass sympatisk människa att hon förmodligen klickar sig in på artikeln och läser kommentarerna. I ett sånt fall så fungerar den här typen av indirekt kommunikation (ungefär som då två personer konverserar med varandra via en fotokommentar hos en tredje person på Facebook).
Vid andra tillfällen är det inte lika säkert, som t ex: "Guuud vad snygg du är Eric Saade!" eller "Krya på dig Michael" (då Michael Jackson var sjuk) eller "Fy på dig Usama Bin Laden!" [sic!], alla hittade på vk.se vid olika tidpunkter.
söndag 28 november 2010
Bad boys
Igår såg jag 2001 - A Space Oddyssey och den var bra, epilepsiorgien i slutet till trots. Kubrick kunde det där med att göra film.
När förbrytardatorn HAL i en monoton röst vädjar till astronauten att inte dra ut minneskretsarna, så började jag av någon anledning att tänka på fängelser. På kvinnor som tar kontakt med tunga förbrytare i ett romantiskt syfte. Varför gör kvinnorna det? Är det för att försöka förändra? Ligger det i utmaningen, "the love of the game"? Så tuktas en kriminell argbigga, typ.
Ligger det i tillgängligheten, att fängelseanstalterna egentligen inte är annat än stora kartonger med karlar? Att fångarna är som varor i fabriksoutlets: de går att få för halva priset?
Handlar det om lite sällskap, om att ha långdistansförhållanden som inte är så krävande och som inte är fysiska? Att den eventuella kärleken ska få växa fram under livstidsstraffet och att sen få ta ställning till om det ska bli något eller inte. Om att ges möjligheten att skynda långsamt? Som den person som skickade en bild på en snigel till Helge Fossmo och undrade vad det var för typ av snigel - ett trevande försök till att hitta gemensamma intressen.
Eller är det helt enkelt för att kåkfararna är lite farliga, att det ligger en tjusning i faran? Som de som kramas med boa-ormar, typ.
När förbrytardatorn HAL i en monoton röst vädjar till astronauten att inte dra ut minneskretsarna, så började jag av någon anledning att tänka på fängelser. På kvinnor som tar kontakt med tunga förbrytare i ett romantiskt syfte. Varför gör kvinnorna det? Är det för att försöka förändra? Ligger det i utmaningen, "the love of the game"? Så tuktas en kriminell argbigga, typ.
Ligger det i tillgängligheten, att fängelseanstalterna egentligen inte är annat än stora kartonger med karlar? Att fångarna är som varor i fabriksoutlets: de går att få för halva priset?
Handlar det om lite sällskap, om att ha långdistansförhållanden som inte är så krävande och som inte är fysiska? Att den eventuella kärleken ska få växa fram under livstidsstraffet och att sen få ta ställning till om det ska bli något eller inte. Om att ges möjligheten att skynda långsamt? Som den person som skickade en bild på en snigel till Helge Fossmo och undrade vad det var för typ av snigel - ett trevande försök till att hitta gemensamma intressen.
Eller är det helt enkelt för att kåkfararna är lite farliga, att det ligger en tjusning i faran? Som de som kramas med boa-ormar, typ.
lördag 27 november 2010
Konstigt
Men mitt i allt julstök fick jag plötsligt en idé till en ny bakgrundsbild (eller var det endast en förevändning för att få ta en rast?).
Konst eller bara konstigt?
Konst eller bara konstigt?
Kökkenmödding
När man ser hur adventsljusstakarna ligger i en enda röra, som en kökkenmödding från stenåldern, kan man inte annat än gripas av julstämning.
Die Mauer
Kanske var han upptagen med tankar om helgen då han murade. Kanske var det därför han inte reagerade över att springan med dagsljus blev mindre och mindre för varje varv med murbruk och tegelsten. Kanske planerade han att gå ut på krogen och kanske tänkte han att han skulle grunda rejält, så att det doftade fräckt om hans andedräkt innan han gick hemifrån, så att han fick lite syntetiskt självförtroende. Kanske skulle det bli en riktig rotblöta och kanske, om turen var med honom, skulle en kvinna följa honom hem. Kanske tänkte han ut eventuella raggningsrepliker eftersom han började vara så fruktansvärt ensam med endast en katt som sällskap. Kanske synade han arbetet då han var klar, blev stolt och bestämde sig för att äta lunch. Kanske var det mellan två tuggor av den macka som eventuellt innehöll salami, emmenthalerost och fullkornsfibrer som han sakteligen insåg vad som hänt och kanske stelnade tiden till så att han frös fast mitt i den rörelsen. Kanske vidgades hans pupiller en aning då han kom till insikt över att han murat in sig själv och på så sätt byggt sin egen krypta - från insidan. Kanske hade han tillräckligt med sinnesnärvaro för att äta upp mackan eller så slängde han den i väggen och förbannade den för att dess uppehåll gjort att murbruket torkat. Kanske slog han mot betongväggen i ett desperat försök att komma ut från sin isolerade cell. Kanske fick han därför små skrapsår på händerna, sår som inte riktigt blödde men nästan. Kanske tänkte han då på katten, som han glömt att mata och som därför skulle svälta till döds, instängd i ett furumöblerat vardagsrum. Kanske var tanken på katten den som fick honom att ta borren och med ett ettrigt vinande föra den mot huvudet. Kanske uppfyllde vinandet hela hans värld och kanske tänkte han att det skulle bli det sista ljud han hörde. Kanske fick de små såren på handflatorna honom att tycka att det gjorde för ont att ta livet av sig och kanske var det därför som han, i samma ögonblick som borren greppade tag om huden, blickade mot betongväggen och tänkte "Grannen!". Kanske blev han svimfärdig av lättnad över att grannen var hemma och kunde ringa räddningskåren då borren väl bröt igenom väggen.
Rent spekulativt alltså.
Sen så kan man fundera över uttalandet: "Han var på fel sida av muren när han var klar". Typ som alla östtyskar som inte jobbade för Stasi?
torsdag 25 november 2010
The Left Banke
Åh, tänk att få ropa "Walk away Renée" till Renée Nyberg då byggarbetarna är otrevliga mot henne i programmet Byggfällan.
Det vore to die for!
Det vore to die for!
onsdag 24 november 2010
Den alternativa relativitetsteorin
På grund av gårdagens inlägg kanske det verkar som att jag hatar dansband, men så är inte fallet. Det enda jag verkligen hatar är jazz, second hand butiker, juice med fruktkött, kvinnor i grälla virkade neon-chaps och reggae. Egentligen är det ingenting fel på dansband, det finns flera fina bitar (en dansbandslåt är aldrig en låt utan en "bit" enligt min mormor) som t ex Inga blommor växer på en sjömans grav (åh, ack du ljuva hobbyfilosofi i titeln!) och han kan ju faktiskt sjunga, den gode Christer Sjögren.
Gårdagens utfall mot dansbanden berodde egentligen på ett dåligt humör, orsakat av hjärnrelaterad understimulans. Det tär på psyket att upprepa samma arbetsmoment in absurdum. Särskilt då nämnda arbete kräver en viss koncentration så att tankarna inte kan sväva fritt utan delvis binds upp av uppgiften. "Delvis" är det bärande ordet i föregående mening eftersom tankarna liksom fjättras vid arbetsuppgiften, dock utan att tvinga fram ett tänkande. Och då blir allt bara jobbigt. Och då ger jag mig på dansband, trots att jag inte har något emot det egentligen, bara för att det var första, bästa och närmaste objektet att spy galla på. Dansbandet blev mitt mobboffer, typ. Det är dessutom ett väldigt tacksamt offer, dansband är i sammanhanget som att snömula en femteklassare eller att hojta till permobilförare att de "tammefan kör mitt i vägen!". Mobboffer alltså, och jag som egentligen är världens snällo, vilket i sin tur visar att något är fel. "Leave dansband alone!" som ett Britney Spears-fan skulle ha sagt.
Irritationen jäser.
Idag tänkte jag, på fullaste allvar, att om de spelade I still haven't found med U2 en endaste gång till på Mix Megapol så skulle jag "go postal". Gå bärsärk, löpa amok, go ape shit. You name it.
Det är alltså ett problem, den här understimulansen och bristen på utmaningar. Sätter man det i en större kontext så framstår det med all önskvärd tydlighet att det är ett I-landsproblem. Det är inte som om huset riskerade att blåsa bort eller att det råder risk för inbördeskrig, eller hatbrott, eller jazzfestival eller andra katastrofer. Men likväl är det ett problem. Skulle man rita upp en alternativ relativitetsteori gällande problem så skulle den visa att ett problem är ett problem, eftersom ett litet problem blir stort om det inte finns några andra större problem. Problemens storlek skulle alltså baseras på hur livet i övrigt är. För vissa kanske jorden rämnar om de har en bad hair day, medan andra tar samma sak med en klackspark eftersom de har Hells Angels efter sig. Findest du nicht?
Till saken hör alltså att mitt problem med ett underanvänt intellekt (pretentionen i det!) egentligen är ett tecken på att livet är bra i övrigt. Eller som en anonym kommentar till ett tidigare inlägg konstaterade: det krävs något tråkigt för att uppskatta det som är roligt.
Okej, nu blev det här en text värdig att stickas in i klagomuren, men det är trots allt jag som bestämmer vad som ska skrivas, mihihihihihi (vansinnesfnitter). Och livet är ett givande och ett tagande (eller giving and recieving, för dem som bor på KFUM).
Med de orden önskar jag eder en god natt!
Gårdagens utfall mot dansbanden berodde egentligen på ett dåligt humör, orsakat av hjärnrelaterad understimulans. Det tär på psyket att upprepa samma arbetsmoment in absurdum. Särskilt då nämnda arbete kräver en viss koncentration så att tankarna inte kan sväva fritt utan delvis binds upp av uppgiften. "Delvis" är det bärande ordet i föregående mening eftersom tankarna liksom fjättras vid arbetsuppgiften, dock utan att tvinga fram ett tänkande. Och då blir allt bara jobbigt. Och då ger jag mig på dansband, trots att jag inte har något emot det egentligen, bara för att det var första, bästa och närmaste objektet att spy galla på. Dansbandet blev mitt mobboffer, typ. Det är dessutom ett väldigt tacksamt offer, dansband är i sammanhanget som att snömula en femteklassare eller att hojta till permobilförare att de "tammefan kör mitt i vägen!". Mobboffer alltså, och jag som egentligen är världens snällo, vilket i sin tur visar att något är fel. "Leave dansband alone!" som ett Britney Spears-fan skulle ha sagt.
Irritationen jäser.
Idag tänkte jag, på fullaste allvar, att om de spelade I still haven't found med U2 en endaste gång till på Mix Megapol så skulle jag "go postal". Gå bärsärk, löpa amok, go ape shit. You name it.
Det är alltså ett problem, den här understimulansen och bristen på utmaningar. Sätter man det i en större kontext så framstår det med all önskvärd tydlighet att det är ett I-landsproblem. Det är inte som om huset riskerade att blåsa bort eller att det råder risk för inbördeskrig, eller hatbrott, eller jazzfestival eller andra katastrofer. Men likväl är det ett problem. Skulle man rita upp en alternativ relativitetsteori gällande problem så skulle den visa att ett problem är ett problem, eftersom ett litet problem blir stort om det inte finns några andra större problem. Problemens storlek skulle alltså baseras på hur livet i övrigt är. För vissa kanske jorden rämnar om de har en bad hair day, medan andra tar samma sak med en klackspark eftersom de har Hells Angels efter sig. Findest du nicht?
Till saken hör alltså att mitt problem med ett underanvänt intellekt (pretentionen i det!) egentligen är ett tecken på att livet är bra i övrigt. Eller som en anonym kommentar till ett tidigare inlägg konstaterade: det krävs något tråkigt för att uppskatta det som är roligt.
Okej, nu blev det här en text värdig att stickas in i klagomuren, men det är trots allt jag som bestämmer vad som ska skrivas, mihihihihihi (vansinnesfnitter). Och livet är ett givande och ett tagande (eller giving and recieving, för dem som bor på KFUM).
Med de orden önskar jag eder en god natt!
Den svarta listen
Rubriken ser ut att vara hämtad från någon slags propaganda för apartheid och det var inte riktigt tanken. Den svarta listen, som den gummilist som cheferna på jobbet glömde bort att instruera mig om vid monteringen av dammsugare. Så idag anlände därför 96 st dammsugare med bussgodset för att hemsöka mig. "Packning saknas!" var det motiverande budskapet som någon sympatisk typ hade klottrat på kartongerna, som för att visa världen att här fanns minsann någonting defekt och felaktigt.
Så det var bara att lägga allt annat åt sidan och sätta igång med att skruva sönder dammsugarna för att klistra dit den saknade svarta listen.
Kewl...
Så det var bara att lägga allt annat åt sidan och sätta igång med att skruva sönder dammsugarna för att klistra dit den saknade svarta listen.
Kewl...
tisdag 23 november 2010
Dansbandifiering
Idag spelades dansbandslåten "Inget stoppar oss nu" med Black Jack på radion och då sa min vän, tränings- och arbetskamrat AT "Åh nej! Inte Svensktoppen nu igen!". Det var förstås inte Svensktoppen och det gick att lista ut delvis med tanke på att den där låten är drygt 20 år gammal (även om BAO feat. Helen Sjöholm visar att det finns en viss grad av konservatism hos det svenska folket) och dels eftersom P4 Västerbotten inte sänder Svensktoppen på tisdagsmorgnar och troligen inte överhuvudtaget.
Hursomhelst. Det var en dansbandslåt och kanske var det därför som AT genast tänkte på Svensktoppen då han hörde det karaktäristiska dansbandsintrot. För det är verkligen en viss karaktär på dansbandslåtar, de låter likadant. Allihop.
Första gången jag hörde ett dansband live så förundrades jag över att de spelade samma låt hela tiden. Jag förundrades ännu mer över att det inte var någon fler som förundrades över detta. Men det visade sig att det inte var samma låt som spelades, det var samma komp som spelades i alla låtar. Det måste innebära att dansbanden antingen bara lärt sig ett ackord eller att de har OCD och musikaliska tics.
Oavsett vilken typ av musik som spelas live så brukar bandet kompensera den, i de flesta fall, bristande sången genom att vrida upp volymen på instrumenten. För ett dansband ger det resultatet att evighetskompet vrids upp, överröstar sången och placerar åhöraren i Limbo, där allt är samma och ingenting förändras. Som en evighetsslinga utan början eller slut (bortsett från små intermezzon då bandmedlemmarna kan gå ner på dansgolvet och frottera bland överförfriskade damer i övre medelåldern).
Men det är bara dansband som är osäkra på sången som vrider upp volymen, dansband med självförtroende tonar istället ner instrumenten för att ge plats för sången. Och vad är då sången? Jo, det finns två skolor: det ena med en konstlad baryton och ett fejkat basvibrato a la Vikingarna-Christer och det andra med ett poppigare Komhemvibörjaromigen-modernt-Barbados-sound. Å ena sidan old school och å andra sidan uppoppat. Men nog om det.
Låt oss återgå till kompet, det där kompet som dansband tycks ha tagit patent på. Kompet som är en musikalisk version av den flygande holländaren - dömt att för evigt spelas på svenska dansbanor. Tack vare tv-programmet Dansbandskampen så blir det där kompet också som en elefantkyrkogård. Det är dit låtar kommer för att dö. De dansbandifieras till döds och krossas som i en mortel av det där kompet.
Låtar som redan är mainstream upphöjs i mainstreamkvadrat då kompet gör sitt intåg.
Hursomhelst. Det var en dansbandslåt och kanske var det därför som AT genast tänkte på Svensktoppen då han hörde det karaktäristiska dansbandsintrot. För det är verkligen en viss karaktär på dansbandslåtar, de låter likadant. Allihop.
Första gången jag hörde ett dansband live så förundrades jag över att de spelade samma låt hela tiden. Jag förundrades ännu mer över att det inte var någon fler som förundrades över detta. Men det visade sig att det inte var samma låt som spelades, det var samma komp som spelades i alla låtar. Det måste innebära att dansbanden antingen bara lärt sig ett ackord eller att de har OCD och musikaliska tics.
Oavsett vilken typ av musik som spelas live så brukar bandet kompensera den, i de flesta fall, bristande sången genom att vrida upp volymen på instrumenten. För ett dansband ger det resultatet att evighetskompet vrids upp, överröstar sången och placerar åhöraren i Limbo, där allt är samma och ingenting förändras. Som en evighetsslinga utan början eller slut (bortsett från små intermezzon då bandmedlemmarna kan gå ner på dansgolvet och frottera bland överförfriskade damer i övre medelåldern).
Men det är bara dansband som är osäkra på sången som vrider upp volymen, dansband med självförtroende tonar istället ner instrumenten för att ge plats för sången. Och vad är då sången? Jo, det finns två skolor: det ena med en konstlad baryton och ett fejkat basvibrato a la Vikingarna-Christer och det andra med ett poppigare Komhemvibörjaromigen-modernt-Barbados-sound. Å ena sidan old school och å andra sidan uppoppat. Men nog om det.
Låt oss återgå till kompet, det där kompet som dansband tycks ha tagit patent på. Kompet som är en musikalisk version av den flygande holländaren - dömt att för evigt spelas på svenska dansbanor. Tack vare tv-programmet Dansbandskampen så blir det där kompet också som en elefantkyrkogård. Det är dit låtar kommer för att dö. De dansbandifieras till döds och krossas som i en mortel av det där kompet.
Låtar som redan är mainstream upphöjs i mainstreamkvadrat då kompet gör sitt intåg.
måndag 22 november 2010
Någonting
Eller förresten, så satt jag och funderade idag om vilken film som är den bästa jag sett. Men det jag kom fram till var att det är dött lopp mellan Forrest Gump, Napoleon Dynamite och Mississippi Brinner (föga pretentiösa titlar, jag vet).
Så... vilka är era favoritfilmer, kära läsare?
Så... vilka är era favoritfilmer, kära läsare?
Ingenting
Hallå där! Hur står det till idag? Själv har jag inget att komma med mer än en diffus filmidé: "Mannen med hjärnmasken".
Egentligen är det ju bara en titel, men va fasen, konkurrensen inom svensk filmindustri är inte direkt mördande, så nu är det bara att vänta på att Guldbaggenomineringarna ska rulla in.
Egentligen är det ju bara en titel, men va fasen, konkurrensen inom svensk filmindustri är inte direkt mördande, så nu är det bara att vänta på att Guldbaggenomineringarna ska rulla in.
söndag 21 november 2010
Poetic justice
Det var lite gripande ändå, det där mordfallet, "Norman Bates"-vibbarna till trots. Mamman dömdes till döden och sonen också till en början, men han skonades sedan av kungen eftersom det ansågs att modern varit den drivande i mordet. Straffet för sonen blev istället fängelse och när han blivit frigiven flyttade han hem till hembygden och blev skomakare.
Enligt tidningen hade han en gång besökt graven (där det ristats in när, var och hur döden inträffat) och därefter skrivit i sin dagbok: "Här vilar Hanna Johansson - mördad af sin man Per Nilsson. Jag frös, fast det var mitt i varma sommaren, ty Per Nilsson, det är jag."
Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det var vackert på något sätt.
Mördarpoesi.
Enligt tidningen hade han en gång besökt graven (där det ristats in när, var och hur döden inträffat) och därefter skrivit i sin dagbok: "Här vilar Hanna Johansson - mördad af sin man Per Nilsson. Jag frös, fast det var mitt i varma sommaren, ty Per Nilsson, det är jag."
Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det var vackert på något sätt.
Mördarpoesi.
BMF
I nyaste numret av Aftonbladets historietidning, Levande Historia, berättas det om Yngsjömordet. Ni vet det där incestuösa mordfallet där mamman har ett hemligt kärleksförhållande med sonen och tvingar denne att mörda kvinnan som han är gift med.
Sällan har väl uttrycket bad motherfucker varit mer passande?
Sällan har väl uttrycket bad motherfucker varit mer passande?
lördag 20 november 2010
Varats oändliga lidande
Vardagen spenderas i längtan efter helgen och helgen till att gruva inför vardagen. Som om livet levs i väntan på ett annat.
Åh, mina sovjetiska lungor suckar tungt.
Åh, mina sovjetiska lungor suckar tungt.
Fuck it!
...om ni undrar så är det alltså därför det råder parkeringsförbud just där.
(EDIT: Är det detta som kallas att göra en "fackparkering"?)
Spoiler alert
Finns det någon djupare innebörd med programmet Ung & Bortskämd än att bara klä av de medverkande och visa på hur dumma och missanpassade de är i verkligheten? Är det Flugornas Herre i modern tappning? Eller skulle det kunna vara forskningsrelaterat, något slags socialt experiment?
Hursomhelst så är det ett väldigt intressant program, på många sätt. T ex att alla i huset befinner sig på samma mentala mognadsnivå som mellanstadieelever (de häller ut varandras drickor), att Jean-Pierre verkar ha någon slags OCD om att ta på och krama de andra, att Lorenzo - bortvänd från de andra - sitter och styrketränar (i ett muskellinne!) under ett städmöte, att Daniel mest troligt är med i programmet för att boosta besökarantalet i sin blogg och att Jerry kanske är Sveriges mest lillgamla 22 åring.
Men det som är mest intressant är ändå föräldrarnas syn på barnuppfostran, hur de rättfärdigar den. En av papporna sa i det första programmet att han gjorde allt för att skämma bort sin dotter eftersom "världen var en tillräckligt tuff plats ändå" och det är också det som är kardinalfelet - att de stryper sina barn med silkesvantar. De förstör dem och därför är det också passande att engelskans spoiled både står för bortskämd och förstörd.
Hursomhelst så är det ett väldigt intressant program, på många sätt. T ex att alla i huset befinner sig på samma mentala mognadsnivå som mellanstadieelever (de häller ut varandras drickor), att Jean-Pierre verkar ha någon slags OCD om att ta på och krama de andra, att Lorenzo - bortvänd från de andra - sitter och styrketränar (i ett muskellinne!) under ett städmöte, att Daniel mest troligt är med i programmet för att boosta besökarantalet i sin blogg och att Jerry kanske är Sveriges mest lillgamla 22 åring.
Men det som är mest intressant är ändå föräldrarnas syn på barnuppfostran, hur de rättfärdigar den. En av papporna sa i det första programmet att han gjorde allt för att skämma bort sin dotter eftersom "världen var en tillräckligt tuff plats ändå" och det är också det som är kardinalfelet - att de stryper sina barn med silkesvantar. De förstör dem och därför är det också passande att engelskans spoiled både står för bortskämd och förstörd.
torsdag 18 november 2010
O'boy-principen
På tal om barndom så fanns det faktiskt vissa inslag av ransonering, nämligen O'boy-principen. På helgen brukade vi få dricka O'boy, det var reserverat för helgen eftersom det kanske inte var den bästa frukosten för förskoledagar (blodsockerblues och femåringar är en ekvation som inte går jämnt ut). På helgen alltså, och drickandet skedde i fyra steg:
1. Först hälldes mjölken i och sedan pulvret (eller tvärtom beroende på om det var mamma eller pappa som serverade). Det första glaset: 100 % O'boy.
2. Det första glaset dracks girigt och snabbt eftersom det var lite speciellt med helg och O'boy och allt (man fick något slags socker ocker). I det andra glaset hälldes bara mjölk. Vi nekades mer pulver med hänvisningen att "det fortfarande fanns kvar i glaset" och visst var det så. Längst ner i glaset, som dy på sjöbotten, låg O'boy sediment och det där sedimentet försökte jag, med alla krafter en femåring kunde uppbåda, vispa upp och blanda med mjölken. Och det gick ju bra, under förutsättning att jag hann dricka upp allt inom fem sekunder. Omöjligt och avslaget. Andra glaset: 50 % O'boy.
3. Det bar emot lite grann, att dricka upp det där andra glaset, men va fasen det var ju ändå lite speciellt med helg och O'boy och allt, så det gick ner. Om man drack det första glaset girigt så drack man det andra snålt (socker ocker som sagt). I det tredje glaset hälldes också bara mjölk, fortfarande med argumentet om att det fanns pulver kvar på botten. Och det gjorde det förstås, lite grann fanns alltid kvar, knappt synligt, som skuggor i starkt solsken. Tredje glaset: 5 % O'boy.
4. Efter det tredje glaset, det var som sagt lite speciellt med helg och O'boy och allt, så varken ville eller fick vi mer O'boy.
Barndomens O'boy var alltså som ett eko - samma sak, men svagare för varje gång.
Är det någon som känner igen sig?
1. Först hälldes mjölken i och sedan pulvret (eller tvärtom beroende på om det var mamma eller pappa som serverade). Det första glaset: 100 % O'boy.
2. Det första glaset dracks girigt och snabbt eftersom det var lite speciellt med helg och O'boy och allt (man fick något slags socker ocker). I det andra glaset hälldes bara mjölk. Vi nekades mer pulver med hänvisningen att "det fortfarande fanns kvar i glaset" och visst var det så. Längst ner i glaset, som dy på sjöbotten, låg O'boy sediment och det där sedimentet försökte jag, med alla krafter en femåring kunde uppbåda, vispa upp och blanda med mjölken. Och det gick ju bra, under förutsättning att jag hann dricka upp allt inom fem sekunder. Omöjligt och avslaget. Andra glaset: 50 % O'boy.
3. Det bar emot lite grann, att dricka upp det där andra glaset, men va fasen det var ju ändå lite speciellt med helg och O'boy och allt, så det gick ner. Om man drack det första glaset girigt så drack man det andra snålt (socker ocker som sagt). I det tredje glaset hälldes också bara mjölk, fortfarande med argumentet om att det fanns pulver kvar på botten. Och det gjorde det förstås, lite grann fanns alltid kvar, knappt synligt, som skuggor i starkt solsken. Tredje glaset: 5 % O'boy.
4. Efter det tredje glaset, det var som sagt lite speciellt med helg och O'boy och allt, så varken ville eller fick vi mer O'boy.
Barndomens O'boy var alltså som ett eko - samma sak, men svagare för varje gång.
Är det någon som känner igen sig?
Tandkräm
På nyheterna idag varnades det om att vi svenskar använder för lite tandkräm då vi borstar tänderna. Det fick mig att tänka på då jag var liten. Inte för att det rådde någon slags ransonering på tandkräm hemma hos oss eller så. Det var ju väldigt viktigt att borsta tänderna, att sköta om dem (vilket i efterhand känns som en blåsning - de där tänderna som man värnade så mycket om stals ju sedermera av tandfen (och hon lär väl knappast ha brytt sig om tändernas skick?) (åhå! En parentes i en parentes i parentesen, evigheten i det!). Men det präntades in under barndomen: borsta tänderna! Herregud, till och med Hugo från serien Tre Kronor gjorde ju reklam om hur viktigt det var att borsta tänderna i minst två minuter och eftersom han var den störste barnstjärnan som jag kände till så var det klart att jag tog till mig budskapet.
Nej, det rådde alltså ingen brist på tandkräm hemma då jag var liten, men man fick ju inte leka med tandkrämen. Och leka med tandkrämen var just vad man gjorde om man tog för mycket, om det blev strängar av tandkräm nere i handfatet eller på kläderna. Det var slöseri och slams, så därför var jag inte dummare än att jag tog till en viss säkerhetsmarginal. Lite mindre än för mycket är inte för mycket och då slapp jag ju se mamma som förtvivlat tittade på hur tandkrämen låg på min tröja som kaviar på en macka (nu tänker ni kanske att jag måste ha världens sämsta motoriska kontroll som lyckades lägga hela strängar av tandkräm på mina långärmade tröjor, men det är bara för att visa på ett "worst case" scenario).
Kanske är det just därför som jag blir så obekväm av sista scenen i Twin peaks! (som alltså är så bra att det måste förtydligas med ett utropstecken) då Cooper ringlar ner en hel tub med tandkräm i handfatet. Att han, trots att han är besatt av B.O.B, leker med tandkrämen och snudd på utför dödssynden frosseri då han tömmer HELA tuben.
Usch, det ger mig the shivers!
Nej, det rådde alltså ingen brist på tandkräm hemma då jag var liten, men man fick ju inte leka med tandkrämen. Och leka med tandkrämen var just vad man gjorde om man tog för mycket, om det blev strängar av tandkräm nere i handfatet eller på kläderna. Det var slöseri och slams, så därför var jag inte dummare än att jag tog till en viss säkerhetsmarginal. Lite mindre än för mycket är inte för mycket och då slapp jag ju se mamma som förtvivlat tittade på hur tandkrämen låg på min tröja som kaviar på en macka (nu tänker ni kanske att jag måste ha världens sämsta motoriska kontroll som lyckades lägga hela strängar av tandkräm på mina långärmade tröjor, men det är bara för att visa på ett "worst case" scenario).
Kanske är det just därför som jag blir så obekväm av sista scenen i Twin peaks! (som alltså är så bra att det måste förtydligas med ett utropstecken) då Cooper ringlar ner en hel tub med tandkräm i handfatet. Att han, trots att han är besatt av B.O.B, leker med tandkrämen och snudd på utför dödssynden frosseri då han tömmer HELA tuben.
Usch, det ger mig the shivers!
onsdag 17 november 2010
RUBRIKER
Ett skämt faller helt platt om det måste förklaras och kanske gäller samma sak med min förmåga att sätta rubriker, att de faller platt eftersom de är oförståeliga. Att de förstör texten och blir ungefär som ett fult namn på en fin båt. Eller underskattar jag er, kära läsare? Klappar jag er på huvudet om jag förklarar t ex gårdagens rubrik?
"In Soviet Russia" är den ryske komikern Yakov Smirnoff catchphrase. Det stående inslaget i hans föreställningar var (åtminstone tidigare) jämförelser om hur mycket bättre USA var än Sovjet, hur mycket friare det var. T ex "In America you can always find a party. In Soviet Russia the Party can always find you".
Och som jag gillar gamla komiker för den delen! Det är något oskyldigt över skämten. Inte bara en massa könsord hit och dit, utan lite hjärta också.
"In Soviet Russia" är den ryske komikern Yakov Smirnoff catchphrase. Det stående inslaget i hans föreställningar var (åtminstone tidigare) jämförelser om hur mycket bättre USA var än Sovjet, hur mycket friare det var. T ex "In America you can always find a party. In Soviet Russia the Party can always find you".
Och som jag gillar gamla komiker för den delen! Det är något oskyldigt över skämten. Inte bara en massa könsord hit och dit, utan lite hjärta också.
tisdag 16 november 2010
"In Soviet Russia"
Idag har jag varit i Åsele, igen. Den här gången var det brandkårsrelaterat, igen. På agendan: läkarundersökning och arbets-EKG.
Det första jag fick göra var att pinka i en mugg. Inte vilken mugg som helst utan en helt vanlig plastmugg, en sån som man dricker ur, men som det stod URIN på. Det var lite skamkänsla över det eftersom det kändes som att urinera i ett glas, som en slags takeaway golden shower. Obekvämt! (I don't spin in that direction, helt enkelt).
Läkarundersökningen bekräftade sedan det jag redan visste: att jag hör dåligt, ser dåligt utan glasögon, väger si mycket och är så lång. Läkaren hävdade att jag hade lungor som en sovjetisk landslagsman, men han sa inte inom vilken idrott (schack?).
Iklädd endast shorts och med elektroder fästade lite varstans på överkroppen var det just som en sovjetisk landslagsman jag kände mig inför EKG-testet. Som Ivan Drago i Rocky IV då han tränade inför matchen mot Rocky. Precis som Drago (även om Drago hade vita trikåer istället för shorts) så befann jag mig i ett högteknologiskt labb (nåja...) under övervakning av läkare.
Själva testet gick ut på att jag skulle cykla på en motionscykel för att få fram min maxpuls. Så jag trampade och trampade och lårmusklerna stumnade och stumnade. Som den gången då jag pressade upp Peggan i 63,2 km/h (och ja! Det är min största bedrift så därför försöker jag väva in den i så många sammanhang som möjligt).
Det första jag fick göra var att pinka i en mugg. Inte vilken mugg som helst utan en helt vanlig plastmugg, en sån som man dricker ur, men som det stod URIN på. Det var lite skamkänsla över det eftersom det kändes som att urinera i ett glas, som en slags takeaway golden shower. Obekvämt! (I don't spin in that direction, helt enkelt).
Läkarundersökningen bekräftade sedan det jag redan visste: att jag hör dåligt, ser dåligt utan glasögon, väger si mycket och är så lång. Läkaren hävdade att jag hade lungor som en sovjetisk landslagsman, men han sa inte inom vilken idrott (schack?).
Iklädd endast shorts och med elektroder fästade lite varstans på överkroppen var det just som en sovjetisk landslagsman jag kände mig inför EKG-testet. Som Ivan Drago i Rocky IV då han tränade inför matchen mot Rocky. Precis som Drago (även om Drago hade vita trikåer istället för shorts) så befann jag mig i ett högteknologiskt labb (nåja...) under övervakning av läkare.
Själva testet gick ut på att jag skulle cykla på en motionscykel för att få fram min maxpuls. Så jag trampade och trampade och lårmusklerna stumnade och stumnade. Som den gången då jag pressade upp Peggan i 63,2 km/h (och ja! Det är min största bedrift så därför försöker jag väva in den i så många sammanhang som möjligt).
måndag 15 november 2010
Löpandebandprincipen
Ikväll var jag i Åsele för att göra instegsprovet till brandkåren. Provet bestod av att jag skulle gå på en löpmatta med 12 graders lutning och 250 watts motstånd i 6 minuter iklädd full brandmanna outfit och syrgastuber på ryggen.
Det gick bra! Men vad kan man annars förvänta sig? Med Darwin (och Star Wars!) som stöd och med tanke på att både pappa, farfar, mamma och morfar har varit brandmän så borde jag ju per automatik bli en sju särdeles brandman.
Eller blir jag bara någon slags Habsburgsk version?
Det gick bra! Men vad kan man annars förvänta sig? Med Darwin (och Star Wars!) som stöd och med tanke på att både pappa, farfar, mamma och morfar har varit brandmän så borde jag ju per automatik bli en sju särdeles brandman.
Eller blir jag bara någon slags Habsburgsk version?
söndag 14 november 2010
30 Rock
Jag vet inte om ni har sett serien 30 Rock? Det skulle kunna vara den mest Wikipediakompatibla komediserien någonsin! (Kompatibel som i intelligent, som i ett ständigt namedroppande av amerikaner i populärkulturens periferi som i sin tur kräver direktanslutning till Wikipedia).
Se den!
Se den!
lördag 13 november 2010
Utropstecken!!!!!!!!!!!!
En sak som ständigt irriterar mig är överanvändandet av utropstecken på Internet. Vän av ordning vet att det räcker med ett "!" för att accentuera texten, för att markera att det är en uppmaning, ett utrop etc. men vissa personer verkar inte förstå det. Dessa människor "vräker" på med utropstecken, som om det vore skott som försvarar deras text. Men skjuter i själva verket inte alla "!" sönder texten? Punkterar det inte påståendet och förringar det eventuella allvaret?
Ta den här texten som exempel:
Texten ovan är förstås en kommentar till en artikel och man kan riktigt känna intensiteten i budskapet på grund av alla utropstecken, men blir det inte också lite "Kalle Anka" över det? Texten liksom spottar och fräser. Det saknas tyngd, trots alla "!". Därför lider texten av ett Pojken som ropade varg syndrom - den går inte att ta på allvar.
Ibland kan man se samma sak på statusuppdateringar på Facebook, men där handlar det inte om att ge stöd i sina åsikter utan mer om att fylla ut texten. Utropstecknen fyller där samma funktion som bubbelplast då något ska packas.
Oavsett var denna överkonsumtion används så irriterar det mig oerhört.
Less is more!
Ta den här texten som exempel:
Texten ovan är förstås en kommentar till en artikel och man kan riktigt känna intensiteten i budskapet på grund av alla utropstecken, men blir det inte också lite "Kalle Anka" över det? Texten liksom spottar och fräser. Det saknas tyngd, trots alla "!". Därför lider texten av ett Pojken som ropade varg syndrom - den går inte att ta på allvar.
Ibland kan man se samma sak på statusuppdateringar på Facebook, men där handlar det inte om att ge stöd i sina åsikter utan mer om att fylla ut texten. Utropstecknen fyller där samma funktion som bubbelplast då något ska packas.
Oavsett var denna överkonsumtion används så irriterar det mig oerhört.
Less is more!
Djuping
Jag vet inte om ni har tänkt på det men koma blir amok om det skrivs baklänges. Koma - existensminimum, man blir utvisad från livet. Amok - existensmaximum, aldrig lever man så mycket som vid amoklöpandet.
Motsatser!
Jag blev oroväckande fascinerad över den upptäckten, nästan som då hallucinogenmissbrukare ibland fängslas av sina händer eller andra tingest i omgivningen.
Motsatser!
Jag blev oroväckande fascinerad över den upptäckten, nästan som då hallucinogenmissbrukare ibland fängslas av sina händer eller andra tingest i omgivningen.
All that jazz
Man kan bara dö en gång, men man kan dö på många sätt. Man kan dö av vapen, våld, kvävning, halkolyckor, misslyckade Heimlich-manövrar, tortyr o s v. Man skulle kunna säga att Målet helgar medlen eller Shit happens (beroende på om dödsfallet är resultatet av planering eller olycka).
Men man kan bara dö en gång, så oavsett om man torteras till döds av jazz eller dör naturligt så blir man aldrig mer än ...död. Det verkar som att P4 Västerbotten har gått all in på det förstnämnda. De senaste dagarna har radiotablån fyllts med allehanda jazz. Först kombinationen av jazz och reggae och sen trad jazz - ni vet det där satans klinkandet från piano och tutandet från saxofon. Och det gör mig så fruktansvärt avtrubbad. Apatisk. Det är som om klockorna stannar och alla färger sugs ut och försvinner från världen. Och jag mår så dåligt av det, jag ogillar det så mycket att jag får feber. All jazzens tråkighet kan inte rymmas inombords så därför bryter det ut i psykosomatiska symptom.
Jazz - att dö i slowmotion.
Men man kan bara dö en gång, så oavsett om man torteras till döds av jazz eller dör naturligt så blir man aldrig mer än ...död. Det verkar som att P4 Västerbotten har gått all in på det förstnämnda. De senaste dagarna har radiotablån fyllts med allehanda jazz. Först kombinationen av jazz och reggae och sen trad jazz - ni vet det där satans klinkandet från piano och tutandet från saxofon. Och det gör mig så fruktansvärt avtrubbad. Apatisk. Det är som om klockorna stannar och alla färger sugs ut och försvinner från världen. Och jag mår så dåligt av det, jag ogillar det så mycket att jag får feber. All jazzens tråkighet kan inte rymmas inombords så därför bryter det ut i psykosomatiska symptom.
Jazz - att dö i slowmotion.
fredag 12 november 2010
Ta skruv
Som ni kanske vet så tillbringar jag större delen av dagarna med att montera dammsugare. Med vissa avbrott dock eftersom det alltid tycks saknas delar till dessa dammsugare och de delar som saknas är alltid skruvar, muttrar eller brickor d v s alla delar som ett skruvföretag ska tillhandahålla.
Skruvföretag? Är det inte de som håller på med gängverksamhet?
Höhöhö, typ.
Skruvföretag? Är det inte de som håller på med gängverksamhet?
Höhöhö, typ.
torsdag 11 november 2010
Anekdoter
Åh, så glad, så upplivad jag blir av att besöka mormor och morfar och få höra anekdoter och minnen! Ikväll pratade vi om tiden då de hade bensinstationen här i Fredrika. Då en kvinna skulle kolla oljan i bilen, missade hålet för oljestickan, istället träffade marken och därför trodde att det var fullt med grus i motorn. Eller kvinnan som försökte köra in bilen i verkstaden genom sidoingången (d v s genom en vanlig dörr). Eller fransmannen som försökte råna dem på lättöl. Eller då en lastbil glömde bort att sätta tillbaka slangen i macken innan den körde iväg och kvinnan som sen ringde och frågade "Inte har ni tappat nån mack?" efter att hon sett lastbilen som släpade med sig slangen och en bit av armaturen till macken. Eller...
Ja, det finns så många minnen, så mycket som de har upplevt under sina liv. Och jag blir så glad över att få höra om det och ta del av det.
Ja, det finns så många minnen, så mycket som de har upplevt under sina liv. Och jag blir så glad över att få höra om det och ta del av det.
onsdag 10 november 2010
Mörker
Idag dog jag en stund. På radion spelades en fusion mellan jazz och reggae, de två musiksorterna som jag hatar mest av allt, och det måste betyda att jag dog och hamnade i helvetet. För var annars än i helvetet skulle någon komma på tanken att kombinera jazzens gnäll och reggaens dunk?
tisdag 9 november 2010
Längtan
Åh, tänk att få begrava sig i böcker! Att sänkas ner i och drunkna i teorier och hypoteser. Att få lära sig något.
måndag 8 november 2010
Bottenskrap
Ibland kan man få julkort som, om man skrapar med nageln på dem, luktar apelsiner och nejlika. Det är ett slags doftkort som sprider julens dofter via posten. Om man skrapar på dem vill säga, annars ligger doften latent vilande och ruvar. Typ som igår då jag och JT skulle städa upp efter puben, skoterpuben, skoterklubbspuben. Men till skillnad mot för ett sånt där julkort så innehöll städningen något som borde lämnats oskrapad och ruvande.
Inne på herrarnas toalett hade någon spytt i, på och bredvid pissoaren. På pissoaren hade spyan blandats med intorkat kalk och därför på något vis mumifierats (och som alla vet så ska man inte väcka en sovande mumie, den blir både förbannad och förbannar dig). Jag blötte ett papper och började skrapa på mumifieringen och då vaknade den till liv. Som en flashback från gårdagskvällen lösgjordes all lukt och spred sig inne i toaletten. Som en briserande bomb.
Det var en skraplott utan vinnare...
Inne på herrarnas toalett hade någon spytt i, på och bredvid pissoaren. På pissoaren hade spyan blandats med intorkat kalk och därför på något vis mumifierats (och som alla vet så ska man inte väcka en sovande mumie, den blir både förbannad och förbannar dig). Jag blötte ett papper och började skrapa på mumifieringen och då vaknade den till liv. Som en flashback från gårdagskvällen lösgjordes all lukt och spred sig inne i toaletten. Som en briserande bomb.
Det var en skraplott utan vinnare...
Revolutionärt tänkande
Revolutionen ligger ständigt och pyr i den franska folksjälen. Minsta lilla missnöje blossar upp i en protest och protesten blir oproportionerligt stort. Om EU hotar med minskade bidrag till bönderna så blockeras motorvägarna med 12 ton tomater och om ekonomin kräver en höjd pensionsålder går folket man ur huse.
Men ingen situation är för liten för att våldsamt revoltera mot:
Men ingen situation är för liten för att våldsamt revoltera mot:
söndag 7 november 2010
Light my fire
Tidigare denna afton har det varit pub, skoterpub, skoterklubbspub (säg det ordet snabbt tio gånger med blanksprit i kroppen om du kan!). I egenskap av styrelsemedlem fick jag lov att jobba i serveringsluckan. På det stora hela var kvällen rätt okej, det kom mer folk än förväntat, men det såldes mindre öl än vad jag hade trott. Men nu går jag händelserna i förväg.
I början av kvällen skulle jag gå ut och tända marschaller, men det visade sig att jag hade glömt den för ändamålet inköpta tändaren hemma så därför lånade jag en av Maria. Tändaren var speciell på något vis och det stod LIMITED EDITION med versaler i ett exklusivt typsnitt för att förtydliga det. Jag bestämde mig för att passa på att tända värmeljusen vid borden på vägen ut. Då jag tände ljusen så vinklade jag tändaren för att komma åt nere i ljushållarna (heter det så?) och då smälte plasten. På tändaren. Den smälte tills hela tändningsmekanismen i tändaren var sned och slutade att fungera. Fan! Ni vet ju hur det är då man lånar något som man sedan har sönder. Det känns som en sådan ögonblicklig katastrof, särskilt då den trasiga saken ska återlämnas med ett par tafatta, överslätande ursäkter. Det var extra synd eftersom det var en LIMITED EDITION.
Vid närmare eftertanke så var den LIMITED som i begränsad på så sätt att den inte gick att använda till att tända ljus, men å andra sidan kör du inte en Ferrari efter grusvägar...
Sorry, Maria!
I början av kvällen skulle jag gå ut och tända marschaller, men det visade sig att jag hade glömt den för ändamålet inköpta tändaren hemma så därför lånade jag en av Maria. Tändaren var speciell på något vis och det stod LIMITED EDITION med versaler i ett exklusivt typsnitt för att förtydliga det. Jag bestämde mig för att passa på att tända värmeljusen vid borden på vägen ut. Då jag tände ljusen så vinklade jag tändaren för att komma åt nere i ljushållarna (heter det så?) och då smälte plasten. På tändaren. Den smälte tills hela tändningsmekanismen i tändaren var sned och slutade att fungera. Fan! Ni vet ju hur det är då man lånar något som man sedan har sönder. Det känns som en sådan ögonblicklig katastrof, särskilt då den trasiga saken ska återlämnas med ett par tafatta, överslätande ursäkter. Det var extra synd eftersom det var en LIMITED EDITION.
Vid närmare eftertanke så var den LIMITED som i begränsad på så sätt att den inte gick att använda till att tända ljus, men å andra sidan kör du inte en Ferrari efter grusvägar...
Sorry, Maria!
lördag 6 november 2010
As good as it gets
Honky Tonk Woman live från gratiskonserten i Hyde park '69 - bättre än så blir det banne mig inte!
fredag 5 november 2010
"Rocks Off" faktor (RE: Att vara glad)
Man skulle med hjälp av teorier som Maslows behovshierarki kunna grotta ner sig fullständigt i begreppet lycka och helt förlora sig i olika definitioner, därför måste man bestämma sig för en benämning och bestämning.
Stones gör en låt som heter Rocks Off som handlar om en person som känner sig avdomnad från livet och bara får sina "rocks off" - känner sig levande - då han sover. Lite så är det också med lycka, inte att den bara existerar i drömmarnas värld men att den är svåråtkomlig. Därför skulle man kunna klassificera lycka enligt en "Rocks Off" faktor - en tidsperiod där man får sina rocks off och känner sig tillfreds med tillvaron, ett steg närmare Nirvana. Det måste vara en tidsperiod eftersom det är vad det oftast handlar om; minuter och timmar av eufori, inte dagar och veckor.
För att förtydliga vad den här faktorn handlar om så ska jag försöka att exemplifiera:
Ett lyckat träningspass - Rocks off faktor: 15 minuter.
Leverbiff till middag - Rocks off faktor: 90 minuter
När lönen tickar in på kontot - Rocks off faktor: 2 timmar
Att få frossa i socker på helgen - Rocks off faktor: 7 timmar.
Inköp av ny hemelektronik - Rocks off faktor: Lukten 2 dagar (ack, doften av ny hemelektronik
*suck*), funktionen 3 dagar.
Stones gör en låt som heter Rocks Off som handlar om en person som känner sig avdomnad från livet och bara får sina "rocks off" - känner sig levande - då han sover. Lite så är det också med lycka, inte att den bara existerar i drömmarnas värld men att den är svåråtkomlig. Därför skulle man kunna klassificera lycka enligt en "Rocks Off" faktor - en tidsperiod där man får sina rocks off och känner sig tillfreds med tillvaron, ett steg närmare Nirvana. Det måste vara en tidsperiod eftersom det är vad det oftast handlar om; minuter och timmar av eufori, inte dagar och veckor.
För att förtydliga vad den här faktorn handlar om så ska jag försöka att exemplifiera:
Ett lyckat träningspass - Rocks off faktor: 15 minuter.
Leverbiff till middag - Rocks off faktor: 90 minuter
När lönen tickar in på kontot - Rocks off faktor: 2 timmar
Att få frossa i socker på helgen - Rocks off faktor: 7 timmar.
Inköp av ny hemelektronik - Rocks off faktor: Lukten 2 dagar (ack, doften av ny hemelektronik
*suck*), funktionen 3 dagar.
Rodney Dangerfield
"It started out so well, but now it's all falling apart like a Chinese motorcycle".
Där har ni mitt favoritcitat, alla kategorier. Det var Rodney Dangerfield som yppade det i ett avsnitt av Simpsons där han spelade Mr. Burns son.
Citatet har ju allt egentligen. "Det började så bra, men nu håller allt på att rasa samman". Upp som en sol, ner som en pannkaka, som ordstävet säger och det är väl något som drabbat alla. Att något har gått jättebra, flutit på, för att sedan göra en helomvändning och gå åt skogen. Typ som då man som liten försökte cykla utan att hålla i styret; det gick bra tills man blev för självsäker, då tippade man oundvikligen och skrapade upp ena knät så att det blev infekterat (det var alltid rötmånad då det hände).
Också sen den humoristiska twisten: "...som en kinesisk motorcykel". Visst, saker och ting håller på att gå åt helvete, men det är ändå inte värre än att man kan skämta om det.
torsdag 4 november 2010
Den man tvagar agar man
Nuförtiden duschar vi ganska ofta. Om jag inte duschar varje dag så känner jag mig lite ofräsch. Råbarkad. Men annat var det förr! Visste ni t ex att den franske kungen Ludvig den sextonde vid sju års ålder endast hade badat en gång? Han hade blivit badad en gång och fått huvudet insmort med smör som spädbarn (!) och sen fick det lov att räcka. I övrigt bestod den personliga hygienen av parfym. I mängder. Det var ett ständigt raggarduschande.
Anledningen till att folket skydde vatten var förstås att dåtidens läkare ansåg att det var farligt. Det var genom vattnet som olika smittor kom in i kroppen, det absorberades genom porerna (ett tankesätt som kom sig av att badhusen fungerade som inofficiella bordeller och därigenom spridare av veneriska sjukdomar). Att bada var därför något ofint, ett straff.
Ja, egentligen finns det väl ingen mening med inlägget mer än att jag tyckte att det var en rolig rubrik. Därför kan ni se texten på samma sätt som oviktig text brukar ritas i tecknade filmer, som linjer som krusar sig fram, ni vet.
Anledningen till att folket skydde vatten var förstås att dåtidens läkare ansåg att det var farligt. Det var genom vattnet som olika smittor kom in i kroppen, det absorberades genom porerna (ett tankesätt som kom sig av att badhusen fungerade som inofficiella bordeller och därigenom spridare av veneriska sjukdomar). Att bada var därför något ofint, ett straff.
Ja, egentligen finns det väl ingen mening med inlägget mer än att jag tyckte att det var en rolig rubrik. Därför kan ni se texten på samma sätt som oviktig text brukar ritas i tecknade filmer, som linjer som krusar sig fram, ni vet.
onsdag 3 november 2010
tisdag 2 november 2010
Ynnest
Som den kulturkämpe jag är (ironi) så tänkte jag slå ett slag för en bok. Faktiskt den enda svenska bok som varit riktigt bra på riktigt länge. Jag fick ett så kallat il att läsa böcker av John Ajvide Lindqvist, också känd som "Sveriges Stephen King" enligt vissa kritiker. Varje gång jag städade biblioteket i somras så tittade jag flyktigt på anslagstavlan med boktips och där hängde ett urklipp om Lindqvists nyaste bok Lilla stjärna. Och varje gång jag såg urklippet så tänkte jag; varför inte?
Sedan dess har jag läst tre av hans böcker, varav två fanns med på förra månadens pretto-summering. Den tredje, Låt den rätte komma in, läste jag ut idag. Och det var den som var så fantastisk. De två andra var lite löjliga: i den ena var havet (!) skurken och i den andra var småflickor seriemördare. Vid såna tillfällen blir det så typiskt svenskt på något sätt. Endast i Sverige kan havet - alltså själva havet och inte något som kommer från havet - vara antagonisten i en skräckberättelse. Det blir för mycket Kalles kaviar över det hela, typ.
Men Låt den rätte komma in var bra på riktigt. Den var en njutning att läsa. En ynnest.
Sedan dess har jag läst tre av hans böcker, varav två fanns med på förra månadens pretto-summering. Den tredje, Låt den rätte komma in, läste jag ut idag. Och det var den som var så fantastisk. De två andra var lite löjliga: i den ena var havet (!) skurken och i den andra var småflickor seriemördare. Vid såna tillfällen blir det så typiskt svenskt på något sätt. Endast i Sverige kan havet - alltså själva havet och inte något som kommer från havet - vara antagonisten i en skräckberättelse. Det blir för mycket Kalles kaviar över det hela, typ.
Men Låt den rätte komma in var bra på riktigt. Den var en njutning att läsa. En ynnest.
måndag 1 november 2010
Att vara glad
Det här med lycka, hur fungerar det egentligen? Hur ska det fungera?
Det verkar som att man blir mindre lycklig desto äldre man blir (jag kan ju inte annat än utgå från mig själv). Är lycka därför avtagande? Är det något som går hand i hand med att hudens elasticitet minskar eller att den generande hårväxten ökar? Kan lycka mätas i kroppsbehåring? Är man mer lycklig om man har mindre rynkor? Om sådant är grunden för lycka, är man då ytligt lycklig? Är lyckan då endast en fernissa? Bräcklig?
Eller är det kanske så att man inte blir mindre lycklig utan bara avtrubbad mot lycka ju äldre man blir? Att det byggs upp en resistans, sånt som bakterier kan få mot antibiotika? Att det krävs större och större doser för att det ska ge effekt? Som droger.
Avtagande och avtrubbande. Förut kunde jag t ex vara genuint lycklig över ett nytt spel till SNES i ett halvår medan ett nytt xbox360-spel numera skulle ge endast ett minimalt utslag på en humörring (hur fungerar en sån egentligen!?). Därför är det långt mellan gångerna som jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Tillfreds.
Inte så att jag är deprimerad eller så, men lyckan har blivit som en fågel i en bur. Den flaxar till någon gång i bland, men håller sig oftast stilla. Den har satt sig till ro och skulle inte flyga ut om buren vore öppen. Därför krävs det att buren skakas om för att få fram en reaktion. Något oväntat. En smärre jordbävning eller en knuff.
Chockvåld.
Det verkar som att man blir mindre lycklig desto äldre man blir (jag kan ju inte annat än utgå från mig själv). Är lycka därför avtagande? Är det något som går hand i hand med att hudens elasticitet minskar eller att den generande hårväxten ökar? Kan lycka mätas i kroppsbehåring? Är man mer lycklig om man har mindre rynkor? Om sådant är grunden för lycka, är man då ytligt lycklig? Är lyckan då endast en fernissa? Bräcklig?
Eller är det kanske så att man inte blir mindre lycklig utan bara avtrubbad mot lycka ju äldre man blir? Att det byggs upp en resistans, sånt som bakterier kan få mot antibiotika? Att det krävs större och större doser för att det ska ge effekt? Som droger.
Avtagande och avtrubbande. Förut kunde jag t ex vara genuint lycklig över ett nytt spel till SNES i ett halvår medan ett nytt xbox360-spel numera skulle ge endast ett minimalt utslag på en humörring (hur fungerar en sån egentligen!?). Därför är det långt mellan gångerna som jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Tillfreds.
Inte så att jag är deprimerad eller så, men lyckan har blivit som en fågel i en bur. Den flaxar till någon gång i bland, men håller sig oftast stilla. Den har satt sig till ro och skulle inte flyga ut om buren vore öppen. Därför krävs det att buren skakas om för att få fram en reaktion. Något oväntat. En smärre jordbävning eller en knuff.
Chockvåld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)