När det rämnar

Det finns så oerhört mycket som jag är dålig på. Bottenlöst-utan-chans-på-ljusning dålig. Så dålig att det är jobbigt för andra att uppleva. Som att dansa t ex, inte ens under pistolhot skulle jag kunna åstadkomma mer än ett tafatt svängande med benen. Och lika dålig som jag är på att dansa är jag i sociala sammanhang. Dålig, dålig, dålig.

Som en motpol till allt det dåliga har det funnits två saker som jag till fullo behärskat. Jag har två forten: att minnas bokstäver i bilars registreringsnummer och att leta reda på varor inne på Willys-butiken i Umeå. När det kommer till dessa saker är jag oslagbar. Låt gå att det kanske inte är de mest användbara talangerna, i alla fall inte den med registreringsnumren (jag lever fortfarande i en fåfäng förhoppning om att jag en dag ska hjälpa polisen att knäcka ett hårt case genom att få säga: "Det var den där bilen konstapeln, det är inge hittepå! Det är dagsens sanning! Jag skulle känna igen de där bokstäverna överallt konstapeln - MNX . . .", som i en deckare), men memorerandet av Willys produktsortiment har sparat timmar de gånger mitt sällskap har letat efter något.

Jag har "Ingemar Stenmarkat" Willys-butiken, åtminstone tills idag då jag överraskades av att de byggt om och helt förändrat varornas ordning. Tidigare har inte ens personalen haft lika bra koll som mig, men nu är allt borta.

Everything is broken, som Bob Dylan sa.

Festligt

Har ni någonsin sett en festligare bild än det här skivomslaget?

Två elefanter! Med Beatlesfrisyrer!

(Det ryktas förresten att det är den lilla elefanten som spelar bas i introt till den här låten)

Fredag

Igår var det stor dramatik i byn:

   Kommentarer till artikeln:

KriticMan11 är irriterad (eller är han verkligen det?) och Jeeeesus litar på farsan. Vissa sätter sin tilltro till herren och herren litar i sin tur på Larry.

Hur gick det då? Jodå, det gick bra, tackarsomfrågar. Vi - det vill säga jag - som jobbar på fastighetsavdelningen hade turen att slippa stå nere i den gyttjiga gropen och kunde med varm hand lämna över den uppgiften till GS-personalen. Klockan tre på natten var läckan fixad och allt var frid och fröjd igen.

Vilket I-landsproblem det är ändå, då vattnet är borta. Det går ett ramaskri genom samhället och alla KRÄVER att vattenledningen ska lagas, helst redan innan den gått sönder. Förstår de inte att det hade kunnat vara värre? Förstår de inte att det hade kunnat vara Internet som försvann?

Torsdag

Ni vet hur det kan vara när någon gör något oväntat och dumt, t ex en dumdristig omkörning eller utgöra någon slags tvättstugeterror. Hur man plötsligt brusar upp och väser fram ett par hårda ord. Det kan vara "Idiot!", "Pucko!", "Pulver!", "Spån!" eller kanske bara en utstötning av ilska: "Mröööh!". Bara fantasin sätter gränserna för vilket sätt man vill sprida sitt svavelos.

Mina favoriter är "Stolpskott" och "Tomte" och idag fick jag anledning att använda båda två. Inte högt naturligtvis, det skulle knappast vara uppskattat om jag gick runt och kallade folk för tomtar, men på INSIDAN av huvudet basunerade jag ut det. "Vilket stolpskott!" och, i samma mentala andetag, "Vilken jävla tomte!".

Stolpskott. Om det finns någonting som är väldigt nära, men samtidigt oändligt långt ifrån så är det ett stolpskott. Du missar med en millimeter och klangen från stolpen du nyss har träffat talar om att du lika gärna kunnat lägga ut pucken/bollen på läktaren utan att det hade gjort någon skillnad. Det finns en godtrogenhet i att vara ett stolpskott, man siktar noga men misslyckas ändå kapitalt.

Tomte. Tomtar är sagofigurer, de finns inte på riktigt och om någon är en "jävla tomte" så har den personen på något vis slutat existera i verkligheten och blivit dum på ett sätt som endast kan vara hämtat ur folksägen. Traditionen bjuder ju att tomtar (eller rättare sagt gårdstomtar) kan bete sig enormt illa om de är på det humöret.

Vilka jävla tomtar de är, gårdstomtar!

Onsdag

Nu över till något som intresserar er föga.

Operation: Drago har börjat sätta sina spår. För första gången på fyra år är jag dallrande nära att befinna mig under BMI-skalans gräns för vad som klassas som överviktig.

Inte för att det har så stor betydelse egentligen, men något måste man ju ha att glädjas över då det ändå är lill-lördag.

Tisdag

Idag skulle jag byta ut en tvättmaskin i kvarteret där jag bor. Det gick bra, bortsett från när 120 kg tvättmaskin dundrade rakt ner på min hand. DET gick också bra, i alla fall för den klämda handen (som faktiskt inte ens gjorde ont *peppar peppar*). Värre var det för den hand som INTE klämdes, som av någon anledning agerade barmhärtig samarit och tog över smärtan.

Min slutsats är att det måste ha blivit någon felkoppling i hjärnan, lite som att en överbelastad telefonväxel skickar samtalet fel, MEN med en hjärna som inte verkar kunna skilja på höger och vänster kan jag inte vara riktigt säker.

Måndag

Idag är det måndag och det firar jag med blodpudding till middag. Helvetesångesten av att ha köpt juice med fruktkött, den hör liksom måndagen till.

Jippi.

Söndag

Kris Kristoffersons har skrivit en låt, Sunday Morning Coming Down, som handlar om en man som vaknar upp och möter söndagsmorgonen med ett bakrus och en känsla av ågren. Hela dagen önskar han att han vore stoned eftersom alla han möter och allt han ser påminner honom om hur allt gått åt helvete med hans liv. "There's something in a sunday that makes a body feel alone" reflekterar han.

Inte för att jag vaknade med någon sådan känsla, det enda bakruset jag hade var från min chipsochdipp-överdos kvällen innan, men aldrig har söndagsångest fångats så fint som i låten.

Söndag, alltså. Min söndag har varit bra. Jag har tränat, lagat mat, städat och på alla sätt och vis framstått som en betydligt mer ordentlig människa än vad jag egentligen är.

Så, låt höra, hur har er söndag varit, kära läsare? (Kan jag på detta sneaky sätt locka fram lite läsarinteraktion?)

Sökord v.12

Vet ni vad? För första gången någonsin toppar mitt eget namn listan över googlingar som lett till den här bloggen. Kul-t.

Samtidigt gillar jag också det vida spektrat som liksom mynnar ut i att personerna hamnar här, på Internets bakgata. Tidsresor, gladiatorer, bakelser och knogjärn - här är alla välkomna, jag dömer ingen.

Ser ni förresten den röda tråden? Knogjärn + plunta = logdans förr i tiden = gammelsvenskt gladiatorspel = kläder i gladiatorerna/gladiatorerna namn (ett mindmapande i tusen kilometer i timmen!)

Dagsens sanning

När kaffet är så starkt att det smakar bränd motorolja, då, då är det som bäst.

Gött.

Vårkänslor

Gårdagens nyhetsflöde på vk.se:

Man kan direkt se att det varit en långsam dag för nyheterna. Ett hotell har inspirerats av fågelbon, en rondellkrock, allmän självbefläckelse, tevepejlare på besök och landsdelsrasism i hockeyslutspelet. Inget i samma klass som Palme-mordet precis.

Man kan också notera att den enda nyheten som saknar bild är den om att någon setts utföra "sweet sweet love" med sig själv, det finns inte ens en pixlad bild från TT-arkivet. Såhär såg artikeln ut:

Det går väl egentligen inte att säga så mycket om det. En man har drabbats av en okontrollerbar passion på Kanalgatan i Skellefteå. Vårkänslor, som vissa skulle kalla det. Men det som fångar mitt intresse är formuleringen i artikelns början: "Polisen har ryckt ut för att stoppa en man ...". Stoppa? Räcker det inte med att de avhyser honom från platsen? Måste de ta honom mitt i akten, fångad med handen i kukburken (häh!)?

Har Skelleftepolisen en sedlighetsrotel?

Som Tycho Brahe

Idag var jag på ett årsmöte för den lokala idrottsföreningen. De bjöd på tårta och det var fint. Mindre fint var att jag kom direkt från gymmet och eftersom jag inte hade hunnit med någon middag så tvingades jag tacka nej till tårtan (för att inte riskera blodsockerblues). Men det var fint ändå. Det är fint med byaföreningar.

Jag vet inte hur intresserade ni är över hur jag tränar, men idag körde jag i alla fall rygg och ben på gymmet. Typiskt för mig efter ett sådant pass är att jag brukar få kramp i baksidan av låren om jag måste sitta still en längre stund.

Mitt under mötet stramade det plötsligt till i ena låret, som om tusen starka libanesiska pizzabagare samlats för att knåda ihop mina hamstrings. Jag ville inget hellre än att avlåta ett avgrundsvrål för att visa hur in i helvetes ont det gjorde, men det kunde jag förstås inte göra eftersom det vore ett socialt faux pas. Lika lite som Tycho Brahe lämnade gästabudet när han blev pinknödig kunde jag ställa mig upp för att sträcka ut den krampande muskeln. Det vore ett brott mot den sociala etiketten, så istället pokerfejsade jag tills det gick över.

True story.

Harkules

I egenskap av att se ut som ett andra klassens åkerspöke har jag konstaterat att ni knappast klickar er in här för att försöka dämpa den där "klådan som inte går att stilla". Därför behöver jag inte uppehålla någon censur över mina egenheter och udda drag. Som mina harklingar till exempel.

Förra året den här tiden hände någonting med mina luftrör. De liksom satte igen under nätterna och varje morgon vaknade jag med ett okontrollerbart behov av att harkla mig. Så sedan dess börjar mina morgonritualer med att jag harklar och med harkla menar jag inget litet "hrrm" utan mer som jag inbillar mig att ett jordskred låter inifrån en bunker. Ett högt men ändå dämpat rumlande och rasslande ljud, det är min morgonrevelj.

Men det slutar inte där. Om att se efter om dörren är låst är ett OCD i vardande, så har harklandet blivit en tic. Minsta lilla retning i halsen och jag måste harkla för kung och fosterland. Jag lyckas (än så länge) kväva lusten att harkla mig om jag befinner mig bland folk, men om jag är ensam - herregud - då låter det som att det finns en stenkross i min lägenhet.

Värst är det om jag är ensam på gymmet. Det är ganska torr luft där och ansträngningen gör sitt till också, så där når harklandet sitt magnum opus. Och då händer någonting. För varje harkling går det lättare att lyfta. Vikterna ökas samtidigt som harklingarna blir fler och jag förvandlas till, om inte Hulken, så åtminstone Harkules.

Tillåt mig harkla mig så ska jag rubba världen.

Status Quo

När jag gick sista året på gymnasiet misstogs jag för att vara 15 år. Skolan hade öppet hus för högstadiet och i vimlet av niondeklassare frågade en av skolans lärare om inte jag ville följa med de andra för att titta på hans jakt&fiske program (det ville jag inte). Nu, för ett tag sedan försökte några ortsbor gissa min ålder och kom fram till att jag borde vara 27.

På sex år har jag alltså till utseendet åldrats det dubbla. Trots att jag inte gjort ett skapande dyft värt att uppmärksamma efter gymnasiet så har mitt yttre härjats så pass att jag ser ut att vara äldre än vad jag är. Jag är som en omvänd Dorian Grey (kanske är det den bristande dekadensen det beror på?).

Livet har stått stilla, men ändå verkar det ha slagit hårt mot min estetik.

Om det börjar med att jag misstas för att vara äldre, hur slutar det då? Det kan snabbt leda till att jag blir en av de där lillgamla 25-åringarna som på fullaste allvar hälsar genom att säga "Hur är det ve n henn storjägarn da?" och vars liv helt kretsar kring älgjakten och sen, rätt vad det är, har jag börjat lyssna på Status Quo.

Inget definierar ett progressivt åldrande lika mycket som Status Quo. Status Quo är gubbrock, ett hårfäste som ständigt kryper uppåt, en grånad hästsvans, buskiga ögonbryn, tafatta tatueringar, skinnväst som finplagg, hår i öronen och ett överdimensionerat guldörhänge i ena örat.

Först status quo, sen Status Quo och sedan döden.

Störningsmoment

Varje kväll innan jag somnar slås jag alltid av tanken "låste jag ytterdörren?". Varenda kväll är det samma sak och även om jag är någorlunda säker på att jag har låst, så måste jag ändå kliva upp för att se efter.

För att slippa krypa fram och lämna sängens värme bara för att bekräfta något som jag egentligen redan vet har jag börjat konstruera olika minnesknep. Om jag tänker på en låt precis vid samma ögonblick som låskolven klickar till så associerar jag låten med den låsta dörren och då borde jag inte behöva se efter om den är låst eller inte. MEN, då krävs att jag kan minnas vilken låt det var jag nynnade på vid låsögonblicket och inte blandar ihop dagens låt med gårdagens. Om jag blandar ihop låtarna så måste jag likt förbannat gå ner i hallen och känna på dörren. För att inte förväxla låtarna brukar jag därför arrangera sakerna jag har på hatthyllan enligt ett mönster. En handske här, en mössa där, skohornet på vänster sida och gårdagens reklamblad i mitten. Bra. Idiotsäkert. MEN, eftersom det är mörkt i hallen därikring läggdags så faller systemet samman eftersom jag då inte kan avkoda mönstret (och, om jag ändå ska gå ner till hallen kan jag väl lika gärna se efter om dörren är låst?).

Jag börjar misstänka att jag fått någon form av OCD...

-mannen

Hur kommer det sig att så fort någon gör någonting så måste personen genast specificeras som -mannen eller -kvinnan? Ta t ex Pojkmannen Eric Saade, Lasermannen, Bajsmannen på Hultfredsfestivalen, det misstänkta spöket Kullamannen och livstragedin Snömannen. Okej, mestadels är det män (hur förklarar genusvetenskapen det?) och mestadels är det en enda händelse som märker dem för livet.

Det är lite som att händelsen lyfts fram medan själva personen anonymiseras. "Snömannen? Ja just ja, det var ju den där killen som hittades i en översnöad bil". "Snö"-delen minns alla, men vem mannen är är sedan länge glömt.

Handlar det om löpsedelskompatibilitet?

Akilleshäl

Balder och misteln, Akilles och hälen, Stålmannen och kryptoniten, studenten och köttpajen.

Sugmärken

I morse klippte jag mig. Eftersom jag tror att en piffig frisyr varken gör till eller från för mitt redan tvivelaktiga utseende, så klippte jag mig själv. Jag drog en snagg och ni vet hur det är: hårstrån fastnar på huden och kliar något vansinnigt.

För att få bort åtminstone en del av den stickande känslan använde jag dammsugaren, något som i efterhand visade sig vara lite av en miss. Dammsugaren var sugen på mer än ett sätt och samtidigt som hårstråna försvann tillkom ett flertal sugmärken på axlarna och nacken.

Det var nästan som på mitt förra jobb där jag dagligen gick runt med ett kraftigt sugmärke på handflatan eftersom jag var tvungen att testköra de dammsugarmotorer jag monterat genom att starta upp och sätta handen mot insuget.

Dammsugare och jag - ingen love story.

Fix my lighthouse!

Åh, vilken hemsk vecka det har varit på jobbet. Det har varit en sån där vecka där man egentligen borde ha fortsatt att sova istället för att kliva upp på morgonen. Allting har strulat och havererat. Det har varit så illa att det kändes som i det där Rodney Dangerfield skämtet: "I get up and a button falls off, I pick up my briefcase and the handle falls off, I open a door and the knob falls off. Now I'm afraid to go to the bathroom" (Dangerfield som för övrigt står bakom mitt favoritcitat: "It started out so well, but now it's all falling apart - like a chinese motorcycle"). Allt har mer eller mindre gått åt helvete.

FML.

LCHF förklarat på fyra sekunder

Rejäla doningar

Efter mitt epic fail med den första surfplattan (som nu fått ett bättre liv i Umeå) beställde jag ytterligare en. Det blev en Toshiba, främst för att de förutom att göra surfplattor också tillverkar elmotorer för industriellt bruk och även komponenter till kärnkraftverk. Det är ett faktum som gör att märket känns gediget på samma sätt som att en teve från Nokia känns reko på grund av deras gummistövelsfabrik.

Tänk er det - en surfplatta byggd av överblivna industriella komponenter. Det är rejäla doningar det.

(Usch, vilket kokett inlägg det blev).

Självmedicinering

Det verkar som att byn har fått en släng av vinterkräksjuka. Om det finns någonting som jag ogillar så är det magsjuka. Och jazz. Och korvsoppa. Och juice med fruktkött. Och skåningar som "spelar Allan" inför sina flickvänner och därför beter sig enormt otrevligt.

Jag vill inte bli sjuk igen, med den där förkylningen som aldrig tycks vilja gå över färsk i minne gör jag nästan vadsomhelst för att slippa det. Därför har jag huskurat mig själv i förebyggande syfte. Jag har ätit vitpepparkorn (så mycket att magen känns som en maracas) och jag har försökt dränka eventuella bakterier med sprit. I skrivande stund sitter jag i långkalsonger och sveper en whiskeypinne och är i allra högsta grad en glesbygdens variant till Martin Sheen i Apocalypse Now (bortsett från det mentala sammanbrottet, that is).

The horror! The horror!

Surfin' safari

Nu har jag fått hem min nya surfplatta. Gött (visst blir ordet bättre om man använder ett "ö"?).

Eller som Beach Boys sa: Let's go surfin' now


(Men att skriva på den, njae...)

Ett ordningsamt spöke

Varje morgon brukar jag träna en stund på min motionscykel. Beroende på dagsform brukar jag ställa in cykeln på ett motstånd på mellan 200 - 250 watt, det räcker för mig. På senare tid har jag slutat att skruva tillbaka motståndet då jag slutar cykla, jag ska ju ändå fortsätta trampa dagen efter och då kan jag lika gärna satsa på att köra minst lika tungt som dagen innan. Någon eller någonting i lägenheten verkar dock inte hålla med om detta, för då jag sätter mig på cykeln på morgonen är motståndet alltid ställt på det allra lägsta, 100 watt.

Kanske bor det ett spöke i mitt plomberade rum? (plombering = jag betalar hyra för två av de tre rum som min lägenhet består av). Ett spöke som är ordningsamt och vill mig väl?

Men om det vill mig väl, varför städar det då inte upp efter mig? Och diskar? Och masserar bort muskelknutor i sömnen? Och går ut med soporna?

Ett oerhört enkelspårigt spöke är vad det är...

Andra lokala spöken:

• Min morfar hävdar med bestämdhet att Hällkvist, som ägde huset vars ladugård numera är morfars verkstad, hemsöker verkstaden och hänger tillbaka verktygen på fel ställe. (Gubben Hällkvist, låter inte det som en skurk i Scooby-Doo?).
• En av hyresgästerna i ett av husen där jag är vaktmästare har tappat bort ett galler till sin ugn. Hyresgästen, som är en äldre dam, menar att det är lägenhetens tidigare innehavare, kallad "Kullamannen", som går igen och som stulit ugnsgallret. ("Kullamannen" låter inte det som en gammelsvensk version av Lasermannen?)

Varumärkesskydd

Min mamma envisas med att det är för tomt på mina köksväggar. Tydligen räcker det inte med den här tavlan på Johnny Cash, som är ute på en fisketur med sin kompis Johnny Horton, som jag har bredvid kylskåpet:

(Tavlan magnifikt centrerad i bilden)

Mamma säger att en tavla på en vägg ändå innebär tre tomma väggar, så därför köpte hon den här tavlan till mig:

Det var väl en fin gest, det där med tavlan, men jag tycker inte att den riktigt passar in i mitt kök (en stor del av att bo själv är väl också att själv få inreda sin lya?). Och Elvis Prsley, vem är det?

Antingen är det en ordblind konstnär som ligger bakom tavlan eller så är det någon som försöker kringgå ett varumärkesskydd (med all rätt, inte ens Hades har bättre koll på en död människas intressen än Elvis dödsbo). Det är ungefär som på asiatiska marknader, där man kan köpa piratkopierade varor av märkena "Phony" och "iFun", eller på så kallade swap meets för amerikanska entusisastbilar där Plymouthägare kan hitta billiga navkapslar märkta "Plmmmth".

Nästan som att köpa en bil som John Voight ägt - så nära men ändå så långt bort.

RE: Internationella kvinnodagen

Ni vet hur man brukar bedöma andra människor efter en skönhetsskala, hur någon t ex kan vara en "tiopoängare"? Min vän Tobias har en väldigt avancerad skala där ingen i hela världen uppfyller kriterierna för att vara en tiopoängare och där alla som klassas som fem poäng eller lägre lyfts ur skalan och flyttas till en parallell bedömning där alla tilldelas noll poäng.

Jag är mindre nogräknad, mitt enda krav på kvinnor är att de inte ser ut som åkerspöken.

(IRONI!)

Ceteris paribus

Det ska direkt sägas att jag som simpel fastighetsskötare inte är vidare akademiskt bevandrad, så kanske är jag ute på djupt vatten om jag frågar er om ni känner till begreppet ceteris paribus? Det betyder "allt annat lika" och används bl a inom nationalekonomi för att belysa vilken effekt en isolerad variabel har på en ekonomi om alla andra faktorer antas vara oförändrade.

Det är viktig att betona att ceteris paribus är ett teoretiskt begrepp för att försöka mäta en enskild förändring, det går inte att tillämpa i verkligheten eftersom det sällan uppstår situationer där "allt annat lika" förekommer.

Ta förslaget om att flytta årskurs 4-9 från Fredrika skola som exempel. Inom ekonomisk teori skulle det innebära: "Genom föreslagen förändring sparar Åsele Kommun 2 miljoner kr/år, ceteris paribus." Ingen hänsyn tas till hur en förändring av skolan påverkar samhället i stort, men det gör inget eftersom vi angett ceteris paribus, "allt annat lika", och därför inte behöver redogöra för annan åverkan av beslutet. Vi antar att ingen av ortens barnfamiljer väljer att flytta för att deras barn inte ska behöva åka buss (minst) 12 mil om dagen, att elevpengen för varje berörd elev stannar inom kommunen och att skatteintäkterna förblir oförändrade.

Tack vare ceteris paribus är dessa antaganden möjliga att göra eftersom de innebär att inget förändras, att "allt annat lika".

Men hur skulle beslutet se ut om den ekonomiska teorin ersattes med verkligheten? "Genom föreslagen förändring sparar Åsele Kommun 2 miljoner kr/år". Detta kan förvisso vara sant om vi väljer att se det ur en enskild nämnds synvinkel, men om vi skämtsamt säger "ingen nämnd, ingen glömd" och istället försöker omfamna kommunen i stort? Byns största företag drivs av föräldrar vars barn går i grundskolan, ett företag som med största säkerhet väljer att flytta sin verksamhet till en annan kommun om förändringen av skolan blir verklighet. Företaget sysselsätter i dagsläget nio personer och om vi sätter det i ett vidare perspektiv innebär det för Fredrika (baserat på folkmängd dividerat med antalet anställda på företaget) vad två Volvo Umeverken är för Umeå. Det vore en tung förlust, särskilt för en så liten kommun som Åsele. Vi kan inte heller anta att övriga föräldrar väljer att bo kvar om barnen tvingas till långa dagar och långa skolresor och med varje förälder som flyttar försvinner en skattebetalare och med varje utflyttad elev försvinner elevpengen. Och hur stor del av den tänkta besparingen äts upp av de nyinvesteringar i lokaler etc. som förslaget inledningsvis kräver?

Kort sagt: de pengar som sparas på ett ställe försvinner snabbt från ett annat och i slutändan lär det kännas som att man sålt smöret och tappat pengarna.

Samtidigt skulle också en nedläggning av mellan- och högstadiet i Fredrika ge klara signaler om vilken dystopisk framtidsvision S-politikerna i Åsele egentligen har. Behöver vi verkligen en ambulans i en kommun utan framtid?

(Now and then there's) a fool such as I

För en tid sedan beställde jag en surfplatta. Jag skulle ha den till ett enda ändamål: som tangentbord till teven jag köpte på mellandagsrean (orka använda fjärrkontrollen till att skriva sökord i Youtubeappen!). En iPad var inte aktuellt och inte heller någon android med herrejösses prestanda.

Även om jag bara skulle använda den till en sak så tänkte jag att det vore bra med lite marginal, att inte köpa första bästa och få en surfplattornas version av en jugoslavisk bil. Därför köpte jag den näst billigaste. Dessvärre visade det sig i efterhand att plattan kom från den enda tillverkaren i hela världen som inte fått licens från Google att ansluta till Android-market, något som uppenbarade sig efter det att jag redan börjat föra över musik från datorn och därför diskvalificerade mig från att kunna skicka tillbaka den.

Jag skulle alltså bara ha den till en enda sak och sen visar det sig att det är den enda sak som den inte kan. Helvetesjävlasatan.

Konsekvensen blev att jag var tvungen att övertrassera månadens surfplattekonto och beställa en ny platta (som jag KOLLAT UPP att den är kompatibel med Android-market och Samsungs fjärrkontrollsapp).

Sincerely,

Sveriges dummaste jävel.

'68 Comeback Special

Äh, jag tar upp igen.

Frånvaron kan tillskrivas insikten om ett liv som tycks vara uppbyggt på komparativa fördelar (dvs att inte vara bra på något utan bara relativt mindre dålig på vissa saker) och att Operation: Drago och jakten på sommarformen gör att jag kliver upp halv fem på morgonen för att motionscykla och därför inte orkar skriva något relevant på kvällarna. MEN SKIT I DET, för nu försöker jag återuppta det här.

Jag gör comeback, som Elvis gjorde 1968 i sin Singer special. Han äntrade scenen iklädd en svart läderoverall; han var mörk, sexig och farlig, som en panter i attackställning. Samtidigt som han var mannen som kvinnorna i publiken ville ligga med var han också killen som männen i publiken visste att de skulle förlora ett knivslagsmål mot. Han appellerade båda könen - männen ville vara honom och kvinnorna ville ha honom.

Nu är jag ju visserligen ingen Elvis, jag kan inte sjunga, inte dansa, har överhuvudtaget ingen sex-appeal och jag är nog inte vidare vass med kniven vid en knivfajt. Men anledningen till att ni läser detta lär knappast vara av sexuell karaktär, så vi låter Elvis vara Elvis och jag vara jag.

Punkt

Äh, jag lägger ner.

Febern

Kära dagbok,

Nu har jag varit förkyld i en vecka. Det är en riktigt elak förkylning, en sån där som skulle ha svept med sig en hel civilisation (tänk Roanoke-kolonin all over again) om den drabbat någon annan än mig. Men jag tog en kula för mänskligheten och nu sitter jag här och hostar.

Fan.