Idag var jag på ett årsmöte för den lokala idrottsföreningen. De bjöd på tårta och det var fint. Mindre fint var att jag kom direkt från gymmet och eftersom jag inte hade hunnit med någon middag så tvingades jag tacka nej till tårtan (för att inte riskera blodsockerblues). Men det var fint ändå. Det är fint med byaföreningar.
Jag vet inte hur intresserade ni är över hur jag tränar, men idag körde jag i alla fall rygg och ben på gymmet. Typiskt för mig efter ett sådant pass är att jag brukar få kramp i baksidan av låren om jag måste sitta still en längre stund.
Mitt under mötet stramade det plötsligt till i ena låret, som om tusen starka libanesiska pizzabagare samlats för att knåda ihop mina hamstrings. Jag ville inget hellre än att avlåta ett avgrundsvrål för att visa hur in i helvetes ont det gjorde, men det kunde jag förstås inte göra eftersom det vore ett socialt faux pas. Lika lite som Tycho Brahe lämnade gästabudet när han blev pinknödig kunde jag ställa mig upp för att sträcka ut den krampande muskeln. Det vore ett brott mot den sociala etiketten, så istället pokerfejsade jag tills det gick över.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar