När jag gick sista året på gymnasiet misstogs jag för att vara 15 år. Skolan hade öppet hus för högstadiet och i vimlet av niondeklassare frågade en av skolans lärare om inte jag ville följa med de andra för att titta på hans jakt&fiske program (det ville jag inte). Nu, för ett tag sedan försökte några ortsbor gissa min ålder och kom fram till att jag borde vara 27.
På sex år har jag alltså till utseendet åldrats det dubbla. Trots att jag inte gjort ett skapande dyft värt att uppmärksamma efter gymnasiet så har mitt yttre härjats så pass att jag ser ut att vara äldre än vad jag är. Jag är som en omvänd Dorian Grey (kanske är det den bristande dekadensen det beror på?).
Livet har stått stilla, men ändå verkar det ha slagit hårt mot min estetik.
Om det börjar med att jag misstas för att vara äldre, hur slutar det då? Det kan snabbt leda till att jag blir en av de där lillgamla 25-åringarna som på fullaste allvar hälsar genom att säga "Hur är det ve n henn storjägarn da?" och vars liv helt kretsar kring älgjakten och sen, rätt vad det är, har jag börjat lyssna på Status Quo.
Inget definierar ett progressivt åldrande lika mycket som Status Quo. Status Quo är gubbrock, ett hårfäste som ständigt kryper uppåt, en grånad hästsvans, buskiga ögonbryn, tafatta tatueringar, skinnväst som finplagg, hår i öronen och ett överdimensionerat guldörhänge i ena örat.
Först status quo, sen Status Quo och sedan döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar