När det rämnar

Det finns så oerhört mycket som jag är dålig på. Bottenlöst-utan-chans-på-ljusning dålig. Så dålig att det är jobbigt för andra att uppleva. Som att dansa t ex, inte ens under pistolhot skulle jag kunna åstadkomma mer än ett tafatt svängande med benen. Och lika dålig som jag är på att dansa är jag i sociala sammanhang. Dålig, dålig, dålig.

Som en motpol till allt det dåliga har det funnits två saker som jag till fullo behärskat. Jag har två forten: att minnas bokstäver i bilars registreringsnummer och att leta reda på varor inne på Willys-butiken i Umeå. När det kommer till dessa saker är jag oslagbar. Låt gå att det kanske inte är de mest användbara talangerna, i alla fall inte den med registreringsnumren (jag lever fortfarande i en fåfäng förhoppning om att jag en dag ska hjälpa polisen att knäcka ett hårt case genom att få säga: "Det var den där bilen konstapeln, det är inge hittepå! Det är dagsens sanning! Jag skulle känna igen de där bokstäverna överallt konstapeln - MNX . . .", som i en deckare), men memorerandet av Willys produktsortiment har sparat timmar de gånger mitt sällskap har letat efter något.

Jag har "Ingemar Stenmarkat" Willys-butiken, åtminstone tills idag då jag överraskades av att de byggt om och helt förändrat varornas ordning. Tidigare har inte ens personalen haft lika bra koll som mig, men nu är allt borta.

Everything is broken, som Bob Dylan sa.