I egenskap av att se ut som ett andra klassens åkerspöke har jag konstaterat att ni knappast klickar er in här för att försöka dämpa den där "klådan som inte går att stilla". Därför behöver jag inte uppehålla någon censur över mina egenheter och udda drag. Som mina harklingar till exempel.
Förra året den här tiden hände någonting med mina luftrör. De liksom satte igen under nätterna och varje morgon vaknade jag med ett okontrollerbart behov av att harkla mig. Så sedan dess börjar mina morgonritualer med att jag harklar och med harkla menar jag inget litet "hrrm" utan mer som jag inbillar mig att ett jordskred låter inifrån en bunker. Ett högt men ändå dämpat rumlande och rasslande ljud, det är min morgonrevelj.
Men det slutar inte där. Om att se efter om dörren är låst är ett OCD i vardande, så har harklandet blivit en tic. Minsta lilla retning i halsen och jag måste harkla för kung och fosterland. Jag lyckas (än så länge) kväva lusten att harkla mig om jag befinner mig bland folk, men om jag är ensam - herregud - då låter det som att det finns en stenkross i min lägenhet.
Värst är det om jag är ensam på gymmet. Det är ganska torr luft där och ansträngningen gör sitt till också, så där når harklandet sitt magnum opus. Och då händer någonting. För varje harkling går det lättare att lyfta. Vikterna ökas samtidigt som harklingarna blir fler och jag förvandlas till, om inte Hulken, så åtminstone Harkules.
Tillåt mig harkla mig så ska jag rubba världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar