Nice try, P4 Västerbotten

De senaste dagarna har det spelats ovanligt mycket stones i radio, varje dag har det varit minst en låt. Som om de tror att de kan få mig att stanna bara av den anledningen.

Nice play, Shakespeare.

Att sluta cirklar

Idag jobbade jag sista dagen. För att få ett avslut använde jag samma tröja som jag hade på mig första dagen jag jobbade. En brunrandig piké, vilket var påpassligt då det liksom knöt ihop säcken (i den mån säckar fortfarande är bruna).

Det slöt cirkeln.

*Biiiiiip*

Fan. Jäklar.

Nä, inte ens svordomar hjälper. Fortfarande lika arg som igår. Känner mig strömförande, det liksom surrar i kroppen och rycker i armarna och tankarna gnistrar. Som elektriska stolen i ultrarapid, typ.

Typiskt. Jag som skulle fira min nyvunna ledighet med en kvarting whisky och ett fyrpack mazariner, men man kan inte kombinera mazariner med ilska. Särskilt inte, om man som jag, har ett dåligt mazarinsinne.

Jädrans.

Nä, inte nu heller.

Pissed Pissedofferson

Det verkar vara legio bland bloggare att någon gång skriva något kryptisk om hur "de inte kan förstå sig på en viss person". Ingen utom den som skriver förstår vad som menas och det blir lite hysch-hysch. Offentligt hemlighetsmakeri, typ.

Jag trodde inte att jag skulle skriva ett sånt inlägg, men: jag kan inte förstå mig på en viss person. En sådan oerhörd idioti som gör att alla utom personen själv drabbas. Den där tanklösheten gör mig så arg att jag inte vet om jag ska implodera eller explodera. Eller så gör jag både och, som en atombomb.

Så om ni ser ett svampmoln komma gående så vet ni vad som hänt.

3 dagar kvar

3 arbetsdagar kvar tills dess att min ledighet/arbetslöshet börjar. Längtar jag eller gruvar jag?

Besvikelse #2

Är du kvar, du som googlade efter upskirtbilder från Lycksele? Provade du att googla samma sak idag igen och hamnade här ...igen? Var det i så fall korrekt, det där antagandet jag gjorde igår?

Tacksam för svar!

Mellis

Idag fick vi nya hjälmar i brandkåren. De såg ut som såna där alpinhjälmar som små barn brukar ha på sig då de åker pulka. Därför såg vi också ut som en dagisklass på väg ut på mellis och pulkaåkning då vi provade hjälmarna.

Vita var de, hjälmarna, om ni undrade.

Besvikelse

Igår såg jag en grej som var både lite kul och lite obekväm. Någon hade klickat in sig på bloggen genom att googla orden "upskirt" + "lycksele" (jag förstår inte hur bloggen kunde komma med i sökresultatet). Jag kan endast spekulera i vad personen VILLE hitta, men att denne någon blev besviken står klart i alla fall.

Kanske hade personen förberett någon slags kärleksfest med sig själv. Kanske fanns där dämpad belysning, tända värmeljus och doftljus som luktade citrus. Kanske stod ett glas vin på luftning och kanske hade personen i fråga smort in sig från topp till tå i cocoa-butter från Yves Rocher. Kanske trycktes datorn igång från vänteläget och kanske dubbelklickades webbläsaren andaktsfullt under tystnad. Kanske blev andningen lite tyngre då startsidan - Google - öppnades och kanske kändes redan då musen  (tvetydigheten!) lite hal. Kanske skrevs sökorden in med endast en hand. Kanske klickades sökresultaten upp i flera flikar så att det skulle gå snabbt att bläddra mellan dem. Kanske var det där, mellan två flikar av upphetsning, som personen hittade bloggen Huvudverk och tänkte att nu, nu hade äntligen L-towns upskirtbilders heliga graal hittats. Kanske fick kombinationen av cocoa-buttern och den svett som lustan orsakade musen att glida iväg i samma ögonblick som muspekaren fördes över fliken Huvudverk och kanske svor personen då kvävt. Kanske krävdes en evighetslång sekund för att jaga fatt i musen igen och kanske väcktes då den nedsmutsade tanken "men vad har det blivit av mig egentligen?". Kanske tvingade hjärtats kraftiga bultande bort tanken. Kanske var det nära, det där kroppsliga crescendot, då personen med en tung suck av lättnad äntligen klickade på fliken och skärmen, med en millisekunds tvekan, sken upp i ...ingenting. Inga upskirtbilder, bara en massa text om någon glesbygdsidiots tankar. Ingenting. Kanske var besvikelsen avgrundsdjup och kanske gick luften ur personen. Kanske gick luften också ur vissa kroppsliga lemmar som vissnade som en blomma på hösten.

Ja, jag kan ju bara spekulera....

Saliga äro de saktmodiga

I vårt hus på Jägarvägen råder lång tid innan något går från ord till handling. I januari köpte jag en ny teve. I februari kopplade jag in en antennkabel för att kunna ta del av kanalutbudet. I mitten av mars borrade jag ett hål i väggen för att inte antennkabeln längre skulle gå genom en springa i dörren. Idag spikade jag fast kabeln med klammer efter väggen för att vi inte längre skulle riskera att ramla på den då den låg som ett ihoptrasslat nystan i hallen.

/ duktig kille_87

Yesteryear

Jag har ägnat en del av kvällen till att läsa igenom gamla blogginlägg. Jag vet inte om det var narcissism eller nostalgi som fick mig att göra det, men det var i alla fall vad jag gjorde. Jag läste från "pärm till pärm" och kom då att tänka på den strålande idén i att kommentera gamla inlägg i nya inlägg, alltså att varje dags nya inlägg fungerar som en backspegel till vad som skrivits samma datum för ett år sedan. Sen kom jag på att om jag gjorde på det sättet så skulle jag bli en slags "Tillbaka till framtiden" version av Kissie och det vill vi ju inte.

Eller?

Höjden av ensamhet

Har ni sett Twin Peaks(!) filmen? Där hittas en kvinna mördad och en av FBI-agenterna säger "Nobody came to claim the body, nobody next to kin". Om djävulen är den närmast sörjande så har man liksom nått höjden av ensamhet.

Ungefär som den här mannen:

A kiss is not a contract

I gårdagens Aftonbladet fanns en artikel som handlade om hur en 92-årig kvinna i USA (var annars?) löpte amok med en pistol efter det att hennes 53-årige granne nekat henne en kyss. Grannen hade tidigare gett henne en puss på kinden, något som hon tolkat som ett löfte om mer. Då det inte visade sig vara mer än bara en puss på kinden lade sig ett blysänke inne i hennes mage och som vi alla vet så kan bly endast botas med bly, så kvinnan tömde ett magasin inne i grannens hus.

...och som alltid så var det egentligen rubriken som var viktigast (för er som kan era Flight of the Conchords låtar)

Hyllan - en tankeoas

I höstas hade jag en period då jag köpte hyllor. Samtidigt hade jag också en period där jag tänkte alldeles för mycket på sånt där som det egentligen inte lönar sig att tänka på, sånt där som man blir nedstämd av. Och ältar. Man ältar det så mycket att det till slut går på instant repeat och blockerar alla andra former av tankar.

Då köpte jag hyllor.

På samma sätt som ältandet tagit över hela tankeverksamheten så hade också böcker erövrat mitt skrivbord, det var på nåder att datorn fick plats. Så jag köpte en hylla på Rusta, som jag dock inte hade möjlighet att skruva upp förrän dagen efter. Dagen efter var en arbetsdag och jag kom på mig själv med att tänka väldigt mycket på hyllan under arbetet; på var den skulle sitta, vad som skulle vara i hyllan och i vilken ordning det skulle vara, det som skulle placeras där.

Det som började som ett trevande försök till heminredning slutade som en tankeoas.

Samma sak nu, då det snart kommer ske en kollision mellan ledighetens lättja och arbetslöshetens ...arbetslöshet. Den där kampen mellan att njuta av att vara ledig och ångesten över att sluta på ett jobb och bli arbetslös, ni vet. Tankarna liksom kastas mellan hopp och förtvivlan, de virvlar runt.

Som tur är så hade jag två hyllor i reserv att ta fram, just för liknande krissituationer.

Problemet med denna hyllfrenesi är bara det att jag, i min jakt efter sinnesro, ibland använder skruvdragaren snabbare än vad jag tänker, varför väggarna på vissa ställen är lika koppärriga som Ray Liottas kinder eftersom jag skruvat upp en hylla, bara för att flytta den till en annan (bättre) plats senare.

Det krävs knappast någon Freud och psykoanalys för att förstå vad det handlar om: hyllan representerar struktur och ordning.

Min far, hälsomänniskan

För att vara någon som blandade in diskmedel i pepparkakorna och smusslade in dissekerad insjöfisk i fiskbullarna under hemkunskapsundervisningen är pappa otroligt duktig på att steka saker. Det blir alltid väldigt bra och med en väldigt fin stekyta. Antingen beror det på en dold Ramsayisk talang eller så är det på grund av att han använder lika mycket smör då han steker som Elvis hade till sina grilled peanut butter & banana sandwiches (2kg!). Det liksom flyter ovanpå smöret, det som ska stekas. Men gott blir det! (och säkerligen tilt på Viktväktarnas poängräkning också).

Som MacGyver säger: "Every action has a reaction" så måste förstås den världsomfattande bantningshetsen någonstans få en motpol och varför då inte i ett litet kök i Fredrika?

Sådan är han, min pappa, en reaktion.

Om att vara rolig

Jag brukar läsa Alex Schulmans blogg ibland. I ett inlägg, från i måndags, berättade han att han skulle vara med i skämtprogrammet Har du hört den förut? och bad därför läsarna om hjälp med att hitta en rolig historia. Kommentarsfältet fullkomligen svämmade över av historier som, av dem som bidrog med dem, kallades för "världens roligaste". Men det var de förstås inte. De flesta var pedofilskämt, blondinhistorier och annat som inte under några omständigheter är legitima att berätta inför en publik som inte består av fjortonåriga lagkamrater i fotbollslaget.

Om någon säger att de kan världens bästa skämt så är det inte så, aldrig någonsin. Prova bara att googla "rolig" så får ni se, för samma sak gäller där också - den som etiketterar en bild som "rolig" är per definition inte rolig själv.

(Och det kan tyckas vara en kasta-sten-i-glashus-situation, det här med förra månadens tema med geografiska skämt, men de var snarare "bubbelplast" och utfyllnad och INTE roliga alls.)

Profilbilder

Att Facebook övertar mer och mer av vår tid vet vi redan. Det märks främst i utvecklingen av profilbilderna. Ni har säkert sett det, hur det har gått från pixliga bilder med föråldrade mobilkameror, via brusiga webcambilder för att slutligen landa i studiobilder. Alltså professionella bilder tagna av en yrkesman i en studio.

Media rapporterar om att potentiella arbetsgivare kollar upp arbetssökandes profiler på Facebook innan de kallas till intervju och det är kanske därför det har blivit så viktigt med de där studiobilderna. Som om de ska visa att "Hallå där Swedbank! Här har du mig: skötsam, lojal och fotogenisk".

Egentligen borde jag ha en anti-bild som svar på alla dessa putsade profilbilder, något som är så pixligt att det ser ut att vara en screen-cap från ett spel till Commodore 64. Eller en parodi på en sån där studiobild, en sån som bilden på Flight of the Conchords nedanför. Bara för att liksom.

Och oj, så glad jag blir av den här bilden! Sättet Bret krokar fast tummen i fickan! Sättet Jemaine flätar ihop händerna på! Brets pianobälte! Brets klocka! Att de har canadian tuxedos! Brets blick! Jemaines hår! Allt!

Stumbleupon

Ni vet hur man ibland kan halka över något bara sådär? Det gjorde jag då jag av en slump hittade boken Rött regn av Dennis Lehane. Normalt sett brukar jag inte tycka om deckare (särskilt namnen på de svenska deckarna med Matthandlare Olssons död och Danslärarens återkomst som exempel), men just den här boken är ett undantag.

Så långt ifrån "Bullerby-deckare" utan djup, som Mari Jungstedts alster, som det går att komma.

(Och på tal om Lehane, så är väl Patient 67/Shutter Island så nära en mindfuck det går att komma i bokväg?)

Dumhet

...är då personer som inte kommer från Göteborgstrakten (läs: norrlänningar) använder sig av ordet "la" istället för "väl".

Idioti.

Pål McCartney

Har ni någon gång tänkt på hur otroligt roligt det vore om det fanns folk som trodde att Paul McCartneys förnamn stavades P-Å-L?

Män som mumlar

Just i detta ögonblick håller jag på att se filmen "The man who wasn't there" med Billy Bob Thornton. Jag gillar Billy Bob Thornton. Jag gillar sättet han alltid har en cigarett i mungipan och muttrar och mumlar fram sina repliker, som i en typisk film noir.

Överlag ligger det något visst över filmer med män som mumlar. Ta trailern till True Grit som exempel (åh, så gärna jag vill se den filmen!) där Jeff Bridges muttrar fram "Shot or killed?" som svar på frågan om hur många han skjutit. Mumlande i film visar på att mumlaren är en tough guy, en sån som flippar the bird genom att prata otydligt. Mumlaren tar kommandot indirekt genom att tvinga övriga att stanna upp och lyssna, för hur ska de annars dechiffrera otydligheten i det som sägs? Mumlaren får ett övertag.

Kanske beror denna fascination på min egen röst, på mitt eget ofrivilliga mumlande. I min ungdoms grönska hade jag en mycket ljus röst. Om telefonen ringde och det var jag som svarade misstogs jag ofta för att vara min mamma. Pinsamt. Men då puberteten och målbrottet gjorde sitt intåg blev det ett annat ljud i skällan. Rösten sjönk som ett lod genom oktaverna och jag fick en mycket vacker röst. Även om det är sällan man får höra sin egen röst, så var den vacker. I alla fall just då (en gång, i Björna, drogs slutsatsen att min pappa körde väghyvel enkomt på grund av min röst, den lät som ett grustag sas det - en komplimang från arbetarklassen). Men sen hände något, det var som om en hinna lades över stämbanden och gjorde att jag började prata otydligt. Mumlande. Rösten beslöjades.

Tyvärr är det så att mumlande i verkligheten skiljer sig från mumlande i film; IRL finns det ingen som stannar upp för att lyssna. Det gäller istället att tala tydligt, "att tala ur skägget".

I verkligheten finns det inga mumlande tough guys.

Ett första intryck

Jag har upptäckt ett mönster. Varje gång jag köper någonting som jag anser vara en investering (men som alla andra kallar slöseri) måste jag städa innan jag packar upp vad jag nu har köpt. Hemelektronik, det är vad det oftast handlar om. Under de senaste månadernas ivriga konsumtionshets (ack, dessa försök att köpa sig lycka!) har det därför blivit en hel del städande.

Det handlar om att göra ett bra första intryck. Inte vill jag att det första den nya teven ska se, med sitt oseende öga, är ett ostädat rum. Nej! Den ska mötas av den där känslan som säger "Välkommen till ditt nya hem!". Det ska vara ombonat, mysigt, prydligt och lite högtidligt.

Vi ska mötas på lika villkor, jag och konsumtionen.

Lutrafobi

Förresten: Vore det kanske ett passande inslag i en KBT-behandling för en lutrafob, alltså en med utterskräck, att få ta del av monteringsarbetet?

"Men det låter ju som en utter!"

Jag och den nye killen på jobbet bygger dammsugare. Bygga är egentligen en eufemism för att montera, vi får en viss mängd delar som ska bli en viss mängd dammsugare. Som ett Lego för stora pojkar, typ.

De delar vi får kan ibland skilja sig från varandra, de kan se lite olika ut och variera från gång till gång. I veckan kom en laddning strömkablar som hade ett lite tjockare ytterhölje än vanligt.

I ett av arbetsmomenten ska strömkabeln styras igenom ett böjskydd, som skyddar kabeln från att böjas i för skarp vinkel (nu förstår jag att respektive intresseklubb antecknar, men poängen kommer snart). Normalt brukar detta steg inte innebära några problem, men de tiondels millimetrar tjockare ytterhöljet gör att det blir friktion mellan böjskyddet och kabeln och då uppstår ljud. Det bildas ett högfrekvent tjatter.

"Men det låter ju som en utter!" sa min nye arbetskamrat. Jag är ingen vildmarksmänniska, men youtube bekräftade hans tes. Precis så här lät det:



Och för att riktigt fylla ut inlägget så måste man förstås ha en sån här bild också:

Utter?

Dammsugare?

Klondike

Under den tidigare frågestunden ("var det verkligen inget mer ni ville veta?" frågade han uppfordrande) handlade en av frågorna om vad som var det bästa med våren. Regnet i April (medveten versal) svarade jag då och det skulle jag också svara om jag fick frågan any given day. Svaret hade dock varit annorlunda om frågan ställts för femton år sen. Då hade jag svarat "Puckar!". Att leta puckar var under en period min barndoms största behållning och den uterink som vi har i Fredrika gav också puckletare sitt lystmäte

Dagar som idag, då solen skiner och det är plusgrader, är det perfekta förhållanden för att leta puckar och då är det lätt att bli så där sentimentalt nostalgisk som man bara blir av att tänka på en lycklig barndom. Ni som kommer från byn, ni vet vad det handlar om, men för en utomstående kan sägas att uterinken ligger belägen med en skogsdunge på ena kortsidan. Bland träden i dungen försvann åtminstone hundra puckar per säsong och oavsett hur man än letade så var pucken borta om den gick över sargen och hamnade i dungen, det var som Bermuda-triangeln. I alla fall tills våren, då vårsolen tinade fram dem. Då gällde det att vara snabbt på plats eftersom det fanns en viss konkurrens. Om man var där först på morgonen, så var det ibland som att snubbla över en förmögenhet.

Naturligtvis var puckarna olika mycket värda (åtminstone med dåtida logik); lägst i rang var de små barnpuckarna, de som knappt gick att skjuta med eftersom de bara var hälften så stora; sen kom de märkta puckarna, de som någon hade huggit in sitt namn i (oftast stod det "JA" på dem, efter att puckmogulen Jonas Andersson huggit in sina initialer med kniv); därefter kom omärkta puckar, "köpepuckar"; bäst var de som hade NHL-emblem (och om jag minns rätt så var det bara sonen i en inflyttad samefamilj som hade en sådan puck. Status!).

Jag minns särskilt ett tillfälle - en söndag under SM-finalserien i hockey 1996 - då jag gick iväg till hockeyplanen för att spana efter puckar. Jag var knappt gammal nog för att kunna avfyra ett slagskott, men med en nioårings logik så var puckar status. Ju fler desto bättre, så därför ville jag se efter om det fanns några att utöka min samling med. Och det fanns det! Överallt låg svarta gummitrissor och blänkte och orsakade överbelastning i hjärnans glädjesystem för en helgledig nioåring. Jag hade overall på mig och jag minns att jag hittade så många puckar att jag fyllde båda overallens ben. Dessutom hittade jag två bandybollar och en tennisboll. Det var som en hockeyversion av Klondike! Jag skyndade hem, stapplande med benen nedtyngda av puckar, för att berätta (och skryta) för Jonas om hur det hade gått i min skattjakt. "Luleå vann!" var det enda han svarade.

Alltså, så oerhört töntigt det måste vara att läsa det här inlägget, men ni skulle ha varit med back in the days!

Uppsatsrubrik #2

Helt apropå Dansbanan i Täfteå: "Får jag love? - En studie om dansbanors roll som romantisk mötesplats i glesbygd".

Något för folklivsforskarstudentens c-uppsats?

Dagens fundering

Vad hände egentligen med Göran Gillinger?

Alternativen

Kanske vill ni ha lite mer kött på benen innan ni tar det livsviktiga (ironi) beslutet om vad jag ska ägna min ledighet till? Lite mer att gå på, så att säga.

A: Mustaschodling. För gemene man är det säkerligen inget problem med att fixa fram en tjusarkvast, men med en skäggväxt som den som jag själv har så blir det en större utmaning. Jag har ett Strindberg-skägg, d v s om jag skulle försöka mig på att skaffa ett skägg så skulle det se ut som August Strindbergs. Eller som Lenins. I teorin i alla fall, i praktiken växer det så långsamt att jag ibland funderar om jag överhuvudtaget kommit i puberteten ännu (jag väntar fortfarande på den där tonårsrevolten!). Muslimska pojkar i åttaårsåldern har kraftigare skäggväxt än mig. Därför hoppas jag att ni inser den enorma utmaningen i att försöka odla fram en mustasch!

B: Bikinikropp (för män dårå). Som ni kanske redan vet så tränar jag ganska mycket. Det är i och för sig en defintionsfråga, det där med vad som är mycket och lite träning, men träning är det enda icke Internet-relaterade fritidsintresset som finns i Fredrika, så därför säger vi att jag tränar ganska mycket. Trots detta så har jag aldrig riktigt haft modet att känna mig bekväm i ett par badshorts. Om jag överhuvudtaget vistas på en badstrand så gömmer jag mig i vassen. MEN med en riktad insats ska jag nog kunna få den där eftersträvansvärda "spetsen" på fysiken.

C: Följetong. Jag är ingen stor tänkare, det håller ni nog med om, men likväl så tänker jag. Jag brukar försöka binda upp tankarna kring Någonting för att inte bli galen på jobbets enformighet. Detta någonting är egentligen ingenting utom nonsens, men kanske är ni intresserade av att veta vad detta nonsens är?

Arbeit macht frei

Om det mot förmodan skulle vara någon nationalsocialist (klassas det som en eufemism?) som på grund av rubriken klickat sig hit i hopp om att få läsa en text om ett överlägset folkslag, ett andra världskrig och ett tredje rike, så tvingas jag göra dig besviken. Det här inlägget kommer inte att handla om något sådant, så du kan sluta läsa nu (och om du mot förmodan fortsätter läsa så kan du ta dig en funderare över varför ordet Iran betyder "ariernas vagga").

Hursomhelst.

Om 14 arbetsdagar slutar jag jobba. Gud skapade världen på sex dagar, så på 14 dagar borde jag hinna mycket. 288 dammsugare eller andra stordåd t ex. Efter dessa 14 arbetsdagar är jag sedan ledig för första gången sen i oktober 2009.

Arbeit macht frei - arbete ger frihet - sades det ju, men det är egentligen efter arbetet som friheten kommer in i bilden. Friheten att sova lite längre på morgonen och friheten att själv få styra över dagen.

Ledig. Det var så länge sen att jag nästan inte minns hur det var man gjorde. Helger, visst, men det blir inte samma sak. Helger är ledighet till låns. Så hur gör man då man är ledig på riktigt, måste man göra något? Bör jag ha en sån där t-shirt som Carola hade på sig under melodifestivalen 2000, där LEDIG visas i blinkande versaler?

Men vad ska jag göra med all min lediga tid? Även om det är ett heltidsjobb att vara Albin Strömberg, så kommer det att bli en massa tid över som helst bör fyllas med något. Ska jag:

A: Odla en mustasch? (bildbevis utlovas!)
B: Börja deffa och försöka förvandla mig till en grekisk Adonis inför baddräktssäsongen?
C: Skriva en berättelse, typ som följetongen "Fasadgränd"?

Nu KRÄVER jag minst tre kommentarer (pretty please!)

The Moniker

En lika fruktansvärt usel låt som the Monikers bidrag i Melodifestivalen hittar man nog inte någon annanstans än i ...Melodifestivalen. Det låter som en speedad Di Leva och jag hatar sättet han säger "what a wonderful surprise" på.

Men jag gillar artistnamnet, som är en fin hyllning till hans döde mor. The Moniker. Det låter som en hjälte i en science fiction film av b-kvalitet eller skurken i en skräckfilm. The Moniker. Tänk er hur den där viskande basrösten som säger "Welcome to Marlboro Country" brummar fram filmens tagline - "First you meet the Moniker, then you meet your maker".

Första gången jag läste namnet the Moniker tänkte jag på VK:s schlagerblogg. Journalisten Monica, som vanligtvis är kriminalreporter, tillåts en gång om året att go crazy och (slaviskt) följa hela Melodifestivalen. Med en kriminalreporters känsla för detaljer rapporterar hon sedan om allt som sker i, före, under och efter Melodifestivalen.

The Moniker

Uppsatsrubrik

Jag är en sån där person som ofta skriver en text utifrån en rubrik (typ 80 % av alla inlägg i bloggen). Rubriken avgör innehållet och utmaningen ligger i att få så pass mycket substans i texten att den rättfärdigar rubriken.

Glenn "sex-getingar-av-fem-möjliga-i-betyg-av-Expressen" Hyséns son har kommit ut som homosexuell. Sonen säger själv att han är den förste elitspelaren som kommer ut ur garderoben (även om elitklassen i division två, där sonen spelar, känns tveksam - elitnivån på divisioner där en kebabpizza efter träning är mer regel än undantag måste ifrågasättas). Starkt gjort tycker jag. Troligen skulle det inte få så stor uppmärksamhet i media om det inte vore för att det är Glenn Hyséns son, men det är starkt gjort i vilket fall. Idrottsvärlden ligger inte precis i bräschen vad gäller tolerans.

Jag har fått för mig att klubbarna i division ett och två oftast utgörs av lag från bruksorter, orter med stålverk och glasbruk. Ställen där folket lever för bruket och ortslaget och som jag (stereotypt nog) tror har en förlegad och inskränkt livssyn. Tänk därför att få skriva en c-uppsats i genusvetenskap (eller blir det något annat ämne?) enbart för att få använda titeln "Att skrida till verket - en studie om homosexualitet i bruksorters industrier".

Ordvitsande!

Att vara troende (utan någon som helst religiös innebörd)

Sedan i måndags kan jag titulera mig som arbetsledare. Inte i egentlig bemärkelse förstås, som att jag skulle ha ett eget kontor, en egen fax och slips eller så, men det har börjat en ny person på jobbet som jag ska lära ut konsten (ironi) att bygga en dammsugare till. Den nye personen ska senare ersätta mig då jag slutar (och det ligger lite "Fantomen" och "Zorro" över att jag lär upp min efterträdare).

Då jag var fem år, på förskolans första dag, ställde jag mig upp på en stol och sa "Det är jag som är ledaren!". Men det är svårt att vara ledare, fråga bara Khaddafi. Mina tidigare erfarenheter av ledarskap är två somrars försök att få bångstyriga niondeklassare med total avsaknad av arbetsmoral att klippa gräs. Det är svårt.

I min roll som påhittad arbetsledare vill jag så smidigt som möjligt trissa upp ett högt arbetstempo, så att dammsugarkvoterna kan fyllas. Smidigt, där har ni nyckelordet, för jag kan inte bara storma in i rummet och kräva att den nye ska jobba i ett warp-speed tempo utan vidare (dessutom måste man tänka på att det krävs lite inskolning). Det krävs silkesvantar för sånt. Och tro. Tro som i att jag bäddar in arbetsorder genom att säga "Nu tror jag du får ta och skruva fast motorplattorna" eller "Jag tror du kan börja montera strömbrytare nu". Tanken med att använda ordet "tro" är att det liksom mjukar upp och tar bort de skarpa kanterna i befallningen.

Det är åtminstone vad jag vill tro.

Tönt-TV #3

Ikväll visades det sista avsnittet av Dansbanan i Täfteå. Såg ni det? (Klart ni gjorde!)

Som alltid så var det Ragnhild som stod för djupet i programmet, tidigare gällde det våld i parrelationer och nu visade det sig att hon hade en son som drabbats av en hjärnskada efter att ha nekats läkarvård som barn. Hon är på något vis fängslande, Ragnhild, som klär sig i leopardmönstrat och håriga jackor med underliga mönster. Kan det vara dialekten, eller rättare sagt avsaknaden av dialekt, som skapar den där mystiken? Ingen från Bjurholm pratar sådan fiiin rikssvenska i alla fall.

Taxi-Kjell, som vägrar att köra taxi utan att ha taxiuniformen på sig, avslöjade att han ibland fick betalt i natura för sina körningar. Innan ni börjar tänka på samma slags natura som används som betalningsmedel i t ex Ormens väg på Hälleberget, så kan jag avslöja att det handlade om ved (sen kan man fråga sig om taxametern mäter i kubikmeter?).

Syo-konsulenten från Lycksele slätade av en kvinna på dansgolvet (kanske viskade han samtidigt yrkestips ömt i hennes öra?). Han sa också att det var lika bra att ta livet av sig den dag han inte kunde dansa längre och då tänker jag osökt på Magnus Ugglas Va ska man ta livet av sig för när man ändå aldrig får höra snacket efteråt (jag ville egentligen bara få in den låttiteln i en text någon gång).

Livsnjutaren Erland, alltså inte Singelklubbs-Erland utan Klädombytes-Erland, försökte förklara njutningen med surströmming och om vikten med att motstå lockelsen att äta surströmming samma dag som en dans, eftersom man annars olyckligtvis kan råka rapa surströmmings-breath i ansiktet på danspartnern. Erland, alltså Klädombytes-Erland = ett fullblodsproffs.

Så, vad tyckte Du om programmet? Låt höra!

Äsch

Ska jag börja med ett ”Åh!” ett ”Blä!” eller kanske ett ”Gah!”?

Gah! (så får det bli) Så oerhört och bottenlöst nedstämd jag blir över mig själv och min förmåga i sociala sammanhang.

I lördags var jag ute i ”svängen”. Jag följde med Tobias till en fest hos hans klasskompis och efter det hamnade vi på nattklubben Schlagerklubben. Klientelet bestod av kvinnor i äldre medelåldern som i sin jakt efter den svunna ungdomen solariesolat så till den grad att de såg ut som soltorkade tomater. Där fanns också män i 30-års åldern med tribal tatueringar och begynnande lönn-fetma under de alldeles för tajta t-shirtarna (också de ett minne om en svunnen tid och en svunnen kropp). Och Dressmann-männen var förstås också där (dessutom var det otroligt många som hade skjortor med stort rutmönster på – alltså, tänk de ENORMA möjligheter det öppnar upp för en flanellflanör som mig själv!). Och normala människor. Och jag.

Jag. Jag som bara sitter där som ett fån och vantrivs. Ett fån – a fool. Alla konversationer tycks liksom väga hundra kilo och då orkar jag inte ens försöka höra vad folk säger (särskilt då bakgrundsljudet består av Linda Bengtzings greatest schlager hits på flygplansmotorsvolym). Det känns så oerhört meningslöst…

En liten inflikning: Den minnesstarke kommer kanske ihåg inlägget från december där jag skrev om hur Tobias agerade armbrytningshallick då han försökte ordna en match mellan mig och en bekants bekant till honom. Den där festen visade sig i alla fall bli en showdown (och så här i efterhand undrar jag om det inte var den enda anledningen till att jag blev bjuden). Man skulle kunna säga att det var Davids kamp mot Goliat då jag ställdes mot den 110kg tunge kolossen till motståndare. Eller så räcker det med att skriva att jag vann. Gott så.

Armbrytningen var kvällens höjdpunkt, men är 10 sekunders triumf verkligen värt smärtan som morgondagen kommer med?  Väger ”Jag fattar inte att du vann över den där bitiga kille… Åh, vrid upp volymen för fan, det är Basement Jaxx!” upp den ’rug-burn’ som blir resultatet av armbågens friktion mot bordet. Tveksamt! …men likväl så gör man det. Ivrigt påhejad av allehanda ingenjörstudenter är det svårt att säga nej.

Gah! Så jag hatar mig själv just vid dessa ögonblick, jag hatar att jag ältar dessa sociala stunder och jag hatar att jag hatar mig själv (vilket blir en slags motpol till låten ”Love to love you baby”). Men likväl utsätter jag mig för det gång på gång, enbart på grund av den enfaldiga tanken att det någon gång ska fungera. Flagellant, någon?


Det känns bara så... Äsch.

Angående torsdagens vurpa och vurpor i allmänhet

I samband med torsdagens cykelolyckshändelse (som jag väljer att kalla det…) så reagerade jag på samma sätt som alla tycks göra då de halkar – jag reste mig upp så fort jag kunde och med adrenalinet pumpande i kroppen (pådrivet av genans) tittade jag hastigt omkring mig för att se om någon sett mig. Och vad gör man då om någon sett? Om ja: skrocka till och skaka på huvudet, sparka eventuellt lite på cykeln. Om nej: skyndsamt lämna olycksplatsen. Jag hade tur, ingen såg mig och min fadäs, så jag trampade iväg för allt vad tygen höll.

Det ligger ju en enorm genans i att ramla, det stämmer inte överens med vår självbild. Vi är som straight guys i komediserier – vi är så ”stiffa” att möjligheten att vi ska ramla inte ens finns på kartan och OM vi ramlar så innebär det att vi inte är förberedda. Då tas vi med guarden nere och exponeras på det där "dratta-på-ändan-sättet" som bara händer amerikaner i tv-program med roliga klipp.

(Och hela texten skrevs med vi-form för att jag inte vill tro att jag är ensam om att tänka så)

Säsongens första vurpa

Idag cyklade jag omkull. Jag hade bråttom tillbaka till jobbet efter lunch, så bråttom att jag egentligen inte hade tid med en vurpa. Vurpan hade dock tid med mig, så jag drog det korta strået och stöp. Ibland händer det ju att det går väldigt långsamt, nästan i slowmotion, då en olycka inträffar (beror det verkligen på att hjärnan fokuserar 100 % på den stundande olyckan?), men idag gick det snabbt. I ena ögonblicket trampade jag för glatta livet och i nästa kastade det glatta underlaget omkull mig. Is 1 - Blankslitna cykeldäck 0.

Och hur halkigt var det då? Jo, jag och cykeln gled 7 meter upp för en backe ("ungdom på glid" höh!).

Tönt-TV #2

Igår var det tisdag, det är inget nytt under solen. Tisdagar skiljer sig dock från andra dagar på grund av prime-time TV i form av Dansbanan i Täfteå. 

I veckans avsnitt fanns Erland med, en man som med ett vetenskapligt angrepp förklarade hur det fungerar på dansbanan. Allt handlar om planering och perfektion, inget får lämnas åt slumpen.

Erland kan stå vid parfymdisken på Åhléns i minst tjugo minuter medan han botaniserar bland flaskorna i jakt efter en parfym som luktar "Erland". Samma noggrannhet gäller också vid valet av klädombyten till dansen. För dansen är ju inget annat än ett skyltfönster för att visa upp sig inför det täcka könet och därför är det viktigt att vara ren och fräsch. Dansar man varje dans kommer svetten förr eller senare att bryta igenom tröjan och det är en katastrof. Det är en spricka i skyltfönstret. Ombyten krävs därför och de måste matcha varandra, de måste vara färgkodade. Man kan inte börja kvällen med en röd tröja för att sedan byta till en svart eftersom en potentiell kurtisör kan ha bestämt sig för att "den där snyggingen i rött, han ska jag faske mig dansa med!". Det skulle skapa förvirring (och eventuellt också en potentiell Askunge-scen då kvinnan hittar Erlands röda tröja i ett buskage ute på parkeringen och därefter reser land och rike runt för att hitta mannen som bar den röda tröjan).

Alltså, persongalleriet i programmet blir liksom ett byfånarnas hall of fame, men det ligger något fint och genuint över det ändå.

Jag gillar det!

Åh! #5

Åh, dessa vinterkvällar då norrskenet fladdrar på himlen som en gardin i korsdrag.

Aurora borealis, är det så vardagsspänning stavas?