Hotbild #2

Igår hände det här i mitt kvarter:

Om jag tillåts spekulera lite så kan man anta att knivmannen är samma person som lämnade den hotfulla lappen i tvättstugan tidigare i veckan. Tänk om det var uppdämd ilska över den trasiga tvättmaskinen som fick honom att brisera och dra kniv?

Borde jag känna mig skyldig?

Svar

Varför tränar du så mycket? Finns det verkligen ingenting annat att göra där du bor?

(Går det överhuvudtaget att svara på den här frågan utan att det glider in i ett koketteri?) Det finns egentligen inte så mycket annat att göra i en liten by som Fredrika. Man kan förstås stanna inne framför teven och odla soffpotatis, det är ett alternativ. Men det här med träningen är egentligen en investering inför framtiden. Om jag tränar mycket nu så får jag kanske skörda frukterna i framtiden. Förhoppningsvis blir någon tjusig kvinna förtjust i mig tack vare detta och då vore det värt de 20 timmar i veckan som träningen tar i anspråk.

Och blir det inte så, tja, då ger väl träningen en mindre begränsad ålderdom i varje fall.

Hur gick det med den där internetdejtingen, blev det något av det?

Nej, det blev inte det. Först och främst skulle jag nog aldrig kunna skriva en presentation av mig själv som INTE hamnade på Worst of dejtmejl. Jag skulle skriva, radera det jag skrivit, skriva, radera, skriva, radera osv. tills det slutligen liknade en inköpslista: "Gillar blodpudding, leverbiff och medwurst. Palt går också bra".

Jag tror att alla slags försök till att marknadsföra mig själv slutar upp i besvikelse. Att tjejen, om jag kommer så långt som att träffas i verkligheten, möter mig med ett "Åh... hej..." (sagt på samma sätt som barn säger "Åh... tack..." om julklappar de är missnöjda med). En kopp blaskigt kaffe och ett tio minuters haltande samtal senare är det tack och adjö och ring-inte-mig-jag-ringer-dig.

Det kan jag klara mig utan.

Varför den nästintill fanatiska kärleken till Stones?

Jag vet inte, det är nog lika svårt att förklara som varför man blir kär i någon. Jag gillar Jaggers låttexter, de slår an en sträng inom mig. Stones är så mångfacetterade, de har gjort så mycket blandad musik att det är omöjligt att lyssna sig less på dem.

Plus att Mick Jagger fyller år samma dag som mig.

Vilket parti skulle du rösta på vid ett val idag?

Troligtvis - men inte nödvändigtvis - samma parti som jag röstade på sist. På det stora hela håller jag med partiet, men inte i frågan om hur den samhällsekonomiska resursfördelningen ska få glesbygden att utvecklas istället för att avvecklas.

Vem tycker du ser bäst ut: Ernst Kirchsteiger eller Mikael Persbrandt?

Jordskredsseger till Ernst (men den stiligaste kändisen är nog ändå Björn Skifs).

Björn

Artikel från VK.se:

Om det finns något som kännetecknar en typiskt dålig dag så är det att vara så nära en björn att du i dess andetag kan gissa vad den ätit till frukost (raw food, heh!). Det är själva ordboksdefinitionen av begreppet "shit a brick".

Som alltid i artiklar som denna är det roligaste att läsa alla kommentarer. I kommentarsfältet har människor delat upp sig i två grupper: 1. De som hävdar att björnen trott att plogkäppen som Per Nilsson höll var ett vapen och därför avväpnat honom, och 2. De som menar att björnar inte är tillräckligt intelligenta för att veta vad ett vapen är överhuvudtaget. Diskussionen kan sammanfattas genom detta:

Med i artikeln fanns också den här bilden:

...och den här kommentaren:

"Är det verkligen rätt björn på bilden?", en befogad fråga, all bra journalistik bygger på att vara objektiv och därför krävs naturligtvis också att båda parter får uttala sig.

Tänk att vara i Per Nilssons skor - att få sina femton minuters berömmelse grusad av misstanken om att fel björn fångats på bild.

Än hur mycket jag tränar blir jag aldrig lika stark som barndomens stora pojkar

Finns det något mer otäckt för en lågstadieelev än niondeklassare? De där stora pojkarna som, trots att de inte är riktigt färdigväxta ännu, ändå upplevs större än alla vuxna man känner. Pojkarna med fjuniga mustascher, pormaskar och ömsom brölande, ömsom gnisslande målbrottsröster - de var det farligaste som fanns.

För att ta sig till klassrummet där lågstadiet höll till var jag först tvungen att gå förbi soffan där högstadiekillarna brukade sitta. Det var inte långt, högst 10 meter, men varenda gång under hela lågstadiet höll jag andan då jag passerade, stålsatte mig på att höra något pubertetsbröl i min riktning.

Men jag hade tur ändå, de brukade inte vara dumma med mig. Andra var värre drabbade, som den stackars saten som råkade skjuta en fotboll på en av de stora pojkarnas mopeder. Eller killen som blev inlåst i ett gymnastikskåp. De fick sina fiskar varma, to say the least. Ibland hände det att de stora pojkarna var snälla med mig, en gång fick jag till och med spela schack med en av dem (medan han väntade på att skolbussen skulle komma).

Det mest fantastiska med de stora pojkarna var hur stora och starka de var. De kunde lyfta oss småkillar utan problem, vi hade ingenting att sätta emot och aldrig har jag känt mig så lätt och obetydlig som då jag slungades upp i luften av de stora pojkarna. Dessutom kastade de snöbollar stenhårt och sprang fort, trots att de körde moped hela tiden...

Drömmen var att en dag bli en stor pojke själv, men så blev det aldrig. När jag gick i lågstadiet hade niondeklassarna åtminstone en antydan till mustasch, när jag själv gick i nionde klass hade knappt målbrottet gjort sitt intåg.

Kontraster minsann.

Hotbild

Idag möttes jag av texten "Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars..." då jag klev in i tvättstugan i kvarteret där jag bor och verkar som vaktmästare.

Bakgrunden till den arga lappen var att tvättmaskinen tydligen varit trasig ett tag. Jag skriver tydligen eftersom jag varit helt ovetande om det. Ingen har sagt något och eftersom jag delar lägenhet med en egen tvättmaskin har jag inte vistats i tvättstugan på flera månader. Vem vet, for all I know kan ju tvättmaskinen ha  gått sönder i samma sekund som jag lämnade tvättstugan sist? Kanske försattes den i ett tillstånd där den var både hel OCH trasig - som Schrödingers katt?

Om ett träd faller i skogen när ingen hör, låter det då? Om en tvättmaskin går sönder och ingen säger något, är den då trasig på riktigt?

Vilket trams ändå, att skriva passivt aggressiva meddelanden på ett blad med ordningsregler istället för att ringa och säga att tvättmaskinen gått sönder. Vad tjänar det till förutom att påvisa den intellektuella mognaden hos en nioåring?

Men jag kan inte låta bli att undra över de tre punkterna efter ordet "annars". Punkt punkt punkt. Annars vad? Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [går jag ut i hungerstrejk]. Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [kan du fortsätta att ha en trevlig arbetsdag och sen pratar vi inte mer om tvättmaskinen] (enligt Bob Dylan-devisen: "Most likely you go your way and I'll go mine"). Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [kan jag ju inte tvätta min Zipperall! *ledsen smiley*]. Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [ska jag göra ditt liv till ett enda långt sköljmedelsosande lidande].

Gud vad onödigt det kändes, särskilt eftersom det bara tog 20 minuter att åtgärda felet.

EDIT: Såhär såg lappen ut:

Shortssistan

Igår gjorde jag det vågade draget att cykla i shorts till gymmet. Vägen dit var härlig, solen sken och tjugogradiga strålar strök längs mina fjuniga ben. Det kändes mer som augusti än september och mer som sommar än höst.

Värre var det med cykelturen hem. På hösten fungerar solen på samma sätt som en glödlampa, den avger värme så länge den lyser och när den slocknar så blir det mörkt ...och kallt. Kyla och shorts är en ekvation lika obegriplig som höstens existensberättigande.

Att cykla hem i shorts i temperaturer där andedräkten skickar ut röksignaler, det är ett självplågeri av den typ som sadomasochister skulle uppskattat (om det inte vore för kylans negativa inverkan på manskörteln).

Men det behöver inte finnas något erotiskt skimmer över att ha shorts då det är kallt ute, se bara på Robinson-Erold i Storuman (som knappast lär ha någon ekivok baktanke med sina bara ben). På sätt och vis kan det ju ses som karaktärsdanande på ett asketiskt religiöst vis. Härdande. Hösten 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bestämma mig för att ha shorts under löppassen hela september månad. Efter en kväll med två minusgrader kändes det som ett mindre bra beslut, MEN jag bet ihop.

Nåja, det var nog shortssistan igår ändå...

The Jenny Kallur principle

Det börjar vara länge sedan jag klippte mig sist. Eftersom jag i många skeenden är en väldigt slapphänt person brukar det bli så. Därför har jag satt upp en regel: då jag börjar likna Jenny Kallur, då ska jag klippa mig. En gång tyckte en frisör att jag såg ut som ett skogstroll och det är det jag vill undvika genom Jenny Kallur-principen.

Missförstå mig rätt nu, Jenny Kallur är fin, det är hon. Jenny Kallur i rollen som Jenny Kallur är en framgångshistoria. Albin Strömberg i rollen som Jenny Kallur är däremot en tv-film som ingen vill se...

Rotvälska

Fredrika är ganska internationellt. Inom byn med omnejd finns fler nationaliteter än man kan tro. I onsdags hade Fredrika namnsdag och då firades bygden med ett kulinariskt potpurri på Folkets Hus. Där fanns maträtter som speglade varje representerad nation, även Sverige (köttbullar).

Jag var inte där, jag tränade istället, men jag kan ibland känna av denna internationalitet på jobbet. På torsdagar är Återvinningscentralen öppen, där vi som jobbar hjälper allmänheten att sopsortera skräp och uttjänta prylar. Ibland kommer byns internationella inslag på besök och då händer det att det blir språkförbistring, svenska är inte så jäkla enkelt att lära sig trots allt. Lägg till min glesbygdsdialekt och den ursprungliga innebörden av sopsorteringsbegreppen blir med ens mycket svårare att förstå.

Det brukar vara särskilt svårt då det kommer människor från länder där engelska inte är så vanligt förekommande. Och, tja, jag är ju ingen språkfantom, så då försöker vi kommunicera via kroppspråk istället. Jag viftar med armarna - de rycker på axlarna. Jag pekar menande - de nickar ivrigt. Jag skakar på huvudet - de flinar ursäktande.

Jag pratar inte så mycket som utstöter entoniga stavelser, som en neandertalare. Nästan som vuxna låter i Snobbens tecknade filmer. Rena rotvälskan. Men, med enbart olika betoningar på dessa korta ljudstötar klarar vi biffen, besökarna och jag. Sen vinkar vi glatt till varandra då de åker iväg.

Esperanto skapades med tanken att bli det första helt internationella språket, men jag undrar om inte rotvälskan är snäppet mer effektivt.

Frågetecken

Om det finns en språklig rundgång så är det att skriva att man inte har något att skriva om. Då skriver man om ingenting. Någonting om ingenting är fortfarande ingenting. Det blir bara nonsens, detta ingenting.

Just nu är det så, ingenting, och i väntan på att det ska släppa (pretentionen i det!) kanske ni undrar över något? Finns det några frågetecken ni vill räta ut? Är det något i min persona som ännu är beslöjat (pretentionen i det också!) och som ni inte fått svar på? Finns det en nyfikenhet över något, vadsomhelst?

Låt då Internetanonymiteten ta hand om blygseln och fråga vad ni vill!

(Det går inte att bortse från att det finns ett visst mått av storhetsvansinne och desperation i detta, det inser jag).

Arvid

Jag kan inte sluta tänka på mannen med grisen. Att en gammal alkis har en gris som husdjur är egentligen för fantastiskt för att inte göra en film eller bok av. Det skulle bli som en blandning mellan Babe - En gris kommer till stan och Allan Edwalls fina bok Limpan. Det är en tanke som gör att fantasin svävar iväg och skapar en diskbänksrealistisk beskrivning av Emil i Lönnebergas och Griseknoens senare liv i ett hårdare Sverige.

Om det finns något jag fastnar vid så är det att grisen var en belöning för att "Bolle" slaktade en annan gris. I ett parallellt universum hade grisarnas plats kunnat skiftas och historien hade varit en helt annan. Tänk er det Sliding Doors-scenariot! Då hade de kanske aldrig följts till badstranden. Aldrig haft de där kvällarna då de drack öl tillsammans. Inga promenader. Ingenting.

Arvid hette han förresten, grisen. Vad den andra grisen - den som fick sätta livet till - hette, det vet jag inte. Men jag vet däremot att det vid ett tidigt skede fanns önskemål från farsan om att jag skulle döpas till Arvid, kanske som en hyllning till grisen.

Gammpojk

Kanske är det ett tecken på min oerhörda slarvighet, men jag glömde mitt favorituttryck i förra inlägget, det vemodiga begreppet gammpojk. Gammpojk - en gammal pojke som i allmänhetens ögon aldrig kan klassas som man, som om en kvinnas blotta närvaro krävs för att konfirmera vuxendomen.

Gammpojken - glesbygdens Peter Pan.

Ni vet de där gubbarna som aldrig haft någon annan kvinna i sitt liv än deras mödrar; gubbar som alltid har skinnkeps och flanellskjorta med hängsler; gubbar som är sparsamma med den personliga hygienen och ständigt går runt i ett doftmoln av inpyrd svett; gubbar som alltid kör moped. Det är gammpojkar det.

I det existensiella mörker som hösten för med sig kan jag inte låta bli att fundera: blir jag en gammpojk, jag också? Är det den framtid jag går till mötes, en gammpojk som i brist på bättre substitut fördriver livet tillsammans med pelletspannor och skivstänger (ett resonemang som osökt för tankarna till AT och frysboxen)?

Uttryck

Här är några lokala uttryck som jag är väldigt förtjust i:

• Okontant: När man är osams med någon, åsikterna går isär och balanserar inte ut och inga pengar i världen kan sätta stopp för meningsskiljaktigheterna. Då är man okontant.
• Åkerspöke: Jag är av den uppfattning att en människa inte kan vara ful. Att kalla någon ful är att kasta sten i glashus, för vad säger att just DU ser så himla bra ut? Med det sagt så kan man se ut som ett åkerspöke, en klädsel så anskrämlig att det kan användas till att skrämma kråkor med.
• Rotblöta: När man festar till så till den grad att själen står blöt upp till stövelskaften och hela ens väsen blir fuktskadad. En rotblöta är att vakna upp med sockarna fortfarande på.
• Shoo (norrländsk inandning): Det där sugande/väsande ljudet som betyder "Ja" och "Jo". Det är så oerhört språkekonomiskt och praktiskt. När jag är förkyld brukar jag alltid tappa rösten och då består hela min verbala kommunikation med omvärlden av norrländska inandningar.
• "He vart ba pären av allt": När något skiter sig, när storslagna planer grusas och slutar upp som en fundamental besvikelse. Man siktar på fläskfilé och får nöja sig med potatis, typ.

Män är från mars, kvinnor från Electrolux

Idag, på gymmet, började vi av någon anledning prata om vitvaror. Jag tipsade AT om att han borde köpa en frysbox. Han tyckte att det var en dålig idé eftersom han redan hade en frysbox stående i sitt sovrum. I samma andetag sa han också att den brummade hela tiden, lite som en snarkande kvinna.

Vi kom fram till att förutom det sövande ljudet också formen, tyngden och att båda är varma på utsidan men kalla på insidan är egenskaper som både frysboxar och kvinnor delar.

Då det närmaste man kommer en flickvän är att ha en frysbox inne i sitt rum, då vet man att man bor ute i glesbygden.

...men å andra sidan är det väl bättre att ha en frysbox än ingenting? Om en kvinna kan gifta sig med Berlinmuren finns det väl inget som säger att en frysbox är förbjuden frukt?

Det är ju i alla fall något rejält att hålla i då det blåser.

(Feminister - SKOJA!)

Original

I alla samhällen finns det individer som sticker ut. Personer som utmärker sig på något vis. Original kallas de, eftersom de är stöpta i annorlunda formar än gemene man.

I Fredrika fanns en gång en man, som kallades "Bolle" och hade problem med drickandet, som hade en gris som husdjur (och som dessutom trodde att låten Wooly Bully handlade om honom). "Bolle", som var en diversearbetare, hade fått grisen som betalning för att han slaktat en annan gris och från den stunden var de oskiljaktiga, grisen och han. Ibland brukade han till och med ta med sig grisen till badstranden så att den fick bada.

Jag har svårt att tänka mig något finare än det - en tam gris och en alkoholiserad man som smörjer in varandra med solkräm.

En annan man (finns det överhuvudtaget några kvinnliga original?), känd för de bevingade orden "Det är ingen mening, han är redan död", gick ständigt runt med en hjälm på huvudet. Man skulle kunna tro att det var av rädsla för att himlen skulle trilla ner, men i själva verket hade han supit bort sin mössa och tog på sig hjälmen för att slippa frysa och, tja, nödlösningen blev permanent.

Båda dessa männen är sedan länge döda, grisen förmodligen också, och det verkar som att originalen är något som hör till det förgångna.

Psykisk utmattning

Det finns nog inget som är så relativt som upplevd stress. Det är lite som hur man upplever problem, ett stort problem för den ena är en bagatell för den andra. Det är stora kontraster mellan individer.

Jag vet inte om jag är en väldigt dålig människa, men ibland kan jag tänka att vissa personer som anser sig stressade egentligen inte alls är det. Personer som slår på den stora trumman över att någon dag behöva kliva upp tidigare än klockan sex eller att behöva jobba lite längre än vanligt. Eller att jobba överhuvudtaget...

Med det sagt kastar jag en sten mitt i glashuset genom att säga att jag känt mig lite stressad de senaste veckorna. Av olika anledningar, som jag inte vill gå närmare in på, har det känts som att konstant drämma huvudet rakt in i en tegelvägg, eller - för den delen - som att försöka springa ikapp sin egen skugga. Ni vet säkert hur det är då det blir sådär, man känner sig otillräcklig, får svårt att slappna av, blir lättretlig, sömnen vill inte infinna sig på önskade tider och man går därför ständigt omkring och är lite trött.

Förra tisdagen skulle vi spela innebandy. Vi mjukade upp med badminton och när vi spelat klart och tog fram innebandymålen kunde jag plötsligt inte förmå mig att springa. Kroppen sa ja men huvudet sa nej. Än hur mycket jag försökte så slirade det bara. Det luktade bränd koppling lång väg, men ändå ville inte fötterna röra sig mer än ett par steg.

Det är säkert inte nyttigt då det händer, sånt där, då lätta saker plötsligt blir svåra, men innan dagen kommer då jag når den grad av psykisk utmattning att jag behöver en bruksanvisning för att använda mig av knäskydd - då är jag så utbränd att endast skorstensmuren finns kvar.

(Och nej, tyck inte synd om mig! Det går säkert över snart).

Countrymode: ON

Igår kväll hade jag ett litet partaj här hemma. Vi gjorde drinkar med Piggelinglassar i, spelade spel och hade det trevligt. Det var fint. Precis som sig bör då man är med vänner.

Då det är kalas på gång vill man ju väldigt gärna komma i rätt sinnesstämning innan gästerna dyker upp, så man häller upp en drink att smutta på eller tar ett par öl för att pejla in rätt partyfrekvens. Man slår igång lite musik och i takt med att alkoholhalten i blodet ökar slappnar man av. Verklighetens skarpa kanter rundas av, man mjuknar till, och plötsligt uppstår ett starkt behov av att lyssna på countrymusik. Ja, så kanske det inte är för gemene man förstås, men så blir det för mig i alla fall. När behovet av countrymusik på hög volym kommer, då börjar jag bli onykter.

Då jag sitter där, med en whiskeypinne i sällskap av någon fin gammal countrylåt och en känsla av att en hel kväll av roliga samtal och skratt ligger framför mig - då känns det alldeles förträffligt.

Pelletsevangeliet

Snart börjar den, eldningssäsongen. Att tvingas stå i fyrtiofemgradiga pannrum halva arbetsdagarna med vinande fläktar, knattrande kompressorer och rasslande pelletssilos omkring sig. För att inte tala om allt sot, sot som söker sig in i alla skrymslar och vrår och då pratar jag inte bara om rummet... (ledsen smiley :/). Vinterhalvåret är att alltid ha en tunn hinna av sot på händerna och en klump i magen över att någon pelletsbrännare ska stanna under helgen.

Att något går sönder är mer regel än undantag och då brukar jag beställa delar från en firma i Umeå. Jag har aldrig mött en mer entusiastisk människa än mannen som jobbar på firman. Han brinner verkligen för pellets. Alla andra uppvärmningsalternativ möts med onda ögat då han är ute på sitt spånkomprimerade korståg.

Man brukar ju säga att "det var som om hen läste ur bibeln" då någon pratar om något som verkligen intresserar denne (påfallande ofta när äldre herrar pratar älgjakt). Så är det också med den här mannen - han predikar ur pelletsevangeliet.

Sommaren 2012

Det krävdes ett par dagars väntan för att vara säker, men nu kan det nog konstateras att sommaren är död. I morse var det två grader varmt då jag cyklade till jobbet och det var väl kanske inte det bästa sättet av hösten att presentera sig själv, men sådan är verkligheten i september.

Sommaren 2012, nu är den i alla fall slut. (It's over) Nobody wins som Kris Kristofferson sa, för det var inte en vidare bra sommar. MEN jag försöker intala mig själv att jag måste börja se mer positivt på tillvaron och därför ska jag försöka vaska fram tre bra saker med sommaren som var.

• Jag har haft nöjet att hänga väldigt mycket med mina fina vänner som varit i Fredrika i sommar. Tack för det kamrater!
• Jag brukar alltid tänka att sommarens finaste stund är att svinga en flaska whiskey bland vänner vid skogsbrynet vid danslogen under hembygdsdagarna. Regnet förstörde det i år, men hembygdsdagarna var väldigt kul ändå (trots, eller kanske tack vare inslag av dans). Sommarens bästa förkrök!
• Det blir ju alltid en överdriven hets med det där med beach-kroppar och solbrännor, man jagar något ouppnåeligt och perifert, men i år var jag i alla fall nära. Under en period på ungefär tre veckor fungerade kroppen så jäkla bra. Jag var lättare, snabbare, starkare och marginellt mer brun än vanligt. Det är oerhört kosmetiskt att självförtroendet påverkas av det yttre, det ger personligheten ungefär samma djup som en barnbassäng, men den här sommaren har gjort att jag kommit på mig själv med att ha en lite ståtligare hållning än vanligt (håll i tanke att jag har "världens sämsta hållning" enligt en sjukgymnast i Lycksele). På samma sätt är det också kanske en smula tragiskt att publicera lättklädda bilder på sig själv (kommer det att hemsöka mig i framtida jobbsökande?), men jag gör det ändå, bara för att visa ett av få tillfällen då jag varit tillfreds och inte tänkt på alla dessa skavanker som finns.

(Och vem vet, kanske ser någon tjusig kvinna bilden och tänker "det där duschdraperiet skulle passa bra hemma hos mig"?)

"Karbassis mattor" - en halvtaskig deckare på fem minuter

Hon tittade ut genom fönstret och möttes av tre nyanser av grått. Om det någon gång funnits en färgskala för färgen grå fanns den nu att skåda i skyn. Det var redan augusti och bara två veckor kvar till resan till Turkiet, men ändå var hon blekare än ett lakan. Varenda minut av solsken hade hon smitit ut på balkongen, men det var så långt mellan dessa stunder att det inte hade gett någon bränna överhuvudtaget.

Den här jävla sommaren. Den var till och med värre än sommaren då hon fick sitt smeknamn. "Sillen", det var vad de kallade henne. Det var ett midsommarfirande som var blött på mer än ett sätt och det hela slutade med att hon hade svept innehållet i en sillburk i tron om att det var en snaps (än i denna dag kunde hon ibland känna den fruktansvärda smakkombinationen av sill och O P Andersson då hon vaknade).

Emma "Sillen" Bergström, här stod hon nu och tittade ut genom fönstret. Regnet trummade mot glasrutan och ackompanjerade hennes suckar. Hon stod i väntrummet till solariet Gul & blå och försökte fördriva tiden tills det blev hennes tur. Att det skulle behöva gå så här långt, att köra tvärs över stan i nattens mörkaste timme till Umeås minsta solarieinrättning bara för att få en solbränna inför en solsemester. Det var ju nästan som att hyra städhjälp och sedan ändå städa innan de kom. Fåfänga. Hon suckade igen.

I huset mittemot fanns den igenbommade butiken Karbassis mattor. En gammaldags skylt med snirklig 50-tals skrivstil prydde fasaden och vita lakan hängde för fönstren. Hon brukade förundras över att det en gång funnits en hel butik tillägnad mattor i Umeå. Kanske var det en bättre tid att leva i?

Vanligtvis brukade det vara mörkt inne i butiken, men ikväll lyste det där inne. Hon kunde se profilerna av tre människor. Två av dem gestikulerade vilt med armarna medan den tredje stod stilla med slokande axlar. Det var som att titta på en skuggteater. En av de två gestikulerande personerna drog fram något från inifrån sin rock och plötsligt lyste en mynningsflamma upp samtidigt som de slokande axlarna släcktes ned. En tunn sträng av blod ritade ett rött streck på ett av de vita lakanen och hon kunde ana dunsen då kroppen träffade golvet.

Hade hon sett rätt? Kunde regnet på fönsterrutan på något sätt ha förvanskat det och fått det att framstå värre än det var, som en optisk illusion? Ja, så måste det vara. Det var lätt att missförstå saker på natten. Hon suckade igen, lättat den här gången, och gick in i solariet.

Tolv minuter senare var hon klar. När hon återvände till väntrummet såg hon att det fortfarande lyste på andra sidan gatan. Hon ställde sig vid fönstret igen och såg två män lämna Karbassis mattor bärandes på en matta. Hade det inte varit för det som hände för en stund sedan skulle hon ha tyckt att det såg lustigt ut att det stack ut två fötter och en hatt från den hoprullade mattan, som en sån där Mr Potato där man kunde trycka fast fötter och ansikten på en potatisliknande plastbit. Mattan såg tung ut då männen kämpade för att bära den till en skåpbil som stod ute på gatan. En av männen gned armen mot sin korsrygg då de lämpat av lasten och började gå tillbaka till butiken. Han öppnade dörren, sträckte sig in och släckte lyset. Ute på gatan sträckte mannen på sig och hon kunde nästan höra hur det sprakade till i ryggkotorna på honom.

Med två motorstopp och en hackande start rullade bilen iväg. Det var en Mazda, det kunde hon se. Med en farsa som kallades "Räven" och var bilmekaniker hade hon full koll på både märken och modeller. Det var en knallgul Mazda med rostfläckar på sparklådorna, det var hon helt säker på. Sidorna av skåpbilen pryddes av dekaler med trycket "Pistoleros pizza - stans tjockaste botten!".

Hon såg sig om i rummet, det fanns ingen telefon där. Hon var alltså tvungen att vänta tills hon kom hem innan hon kunde ringa polisen. Det här var inget bra tillfälle att ha slut på ström i mobilen...

När hon kom klev ut genom dörren regnade det fortfarande och nu hade det dessutom börjat blåsa. Hon drog jackan tätare kring sig och ilade bort till bilen som stod parkerad ungefär tjugo meter bort. Hon hade så bråttom med att ta sig hem att hon inte såg att något stuckits fast under vindrutetorkaren. När motorn startade började torkarna sitt pendlande över rutan och till sin fasa såg hon att en lapp där det stod "Ja du såg rätt!" dansade styrdans fram och tillbaka med vindrutetorkaren som kavaljer. Hon klev snabbt ut och slet tag i lappen. Inne i bilen igen såg hon till sin lättnad att det var ett flygblad från Pistoleros pizza: "Ja du såg rätt! - Vi har Umeås tjockaste botten och bästa priser!". Lättat trampade hon gasen i botten (eller "limpan i burken" som Räven brukade säga).

Vägen hem gick snabbt, det fanns inte särskilt mycket trafik vid den här tiden på dygnet, men det gav henne ändå tid att tänka över vad hon skulle säga till polisen.

Det var det samlade och sakliga tipset till polisen som gjorde att polisen till slut kunde gripa pizzamaffian som terroriserat Umeå i månader.

I veckor efter gripandet frossade lokaltidningarna i rubriker av slaget "Inte rent mjöl i påsen", "The botten is nådd för stans tjockaste botten", "Klengräddad mordkomplott löst" och "Idag extra bilaga med extra allt" och Sillen var hjälten som ingen visste om.

Fin.

Team turkos spelar pingis

Ibland händer det att himlakroppar står i linje med varandra. Det är inte ofta det inträffar, men det händer och ungefär lika ofta händer det att jag och AT lyckas färgmatcha turkosa kläder då vi tränar. Grejen är den att vi har en turkos tröja var i garderoben, så sannolikheten att vi ska ha dem samtidigt är ungefär densamma som att Harry Boy ska pricka in sju rätt på travet (=i det närmaste obefintlig).

Förra gången sammanföll det med den första gången som en icke-medelålders kvinna vistades på gymmet och den här gången hände det i torsdags då vi spelade pingis.

Jag vet inte jag, men det ligger något visst över när två karlar i turkosa tröjor spelar pingis till tonerna av Village peoples Macho Man...

Sommarens sista dag

Den sista augusti tar sommaren slut och även om den här sommaren kanske inte varit den bästa så varade den i alla fall tills igår. Också shortssäsongen tog slut igår och eftersom jag tror att det är karaktärsdanande att vara envis så har jag haft en strikt shorts-policy på jobbet: inga byxor allowed under sommaren, oavsett om det regnar och är tre grader varmt.

Men nu är det slut. De bara benens tid är förbi. Och tur är väl kanske det, jag vet inte hur många fler gånger jag klarar av att kallas "Fredrikas Erold Westman"...

Jag är inte mycket för det där med dagens outfits eller så, men på något sätt måste ändå sommarens sista dag förevigas och således kommer därför en bild på vad jag sportade på gymmet igår:

(Oavsiktligt anammade jag ansiktsuttrycket hos den där Jesus-tavlan, kanske som ett oförstående mot att sommaren är slut?)