Yes, we can

Jag har en vän, vi kan kalla personen för X (och på så sätt inte göra misstaget att skapa en konstlad anonymitet som är lika svårknäckt som att lista ut vem skurken är i en barn-deckare). X är väldigt sparsam med diskmedel, så sparsam att han (ledtråd!) menar att endast en droppe diskmedel räcker till en hel diskning. Jag är dock av den övertygelsen att ju mer det löddrar i diskhon, desto bättre diskresultat blir det (för, kom igen, ingen vill väl ha dåligt diskade glas *rysningar*) och därför är jag också ganska frikostig i min dosering.

Som vi har bråkat om det, X och jag!

Hur ställer ni er i frågan? Låt höra!

Höjden av besvikelse

Jag tror aldrig att jag blivit så överrumplad och besviken som den gången då jag råkade missta en buljongtärning för att vara en wienernougat. Eller jo, det skulle i så fall vara ANDRA gången samma sak hände.

Just sayin'

(Helt apropå att det är första december imorgon ...och snart jul ...och julens alla frestelser ...och Wienernougat...)

Joy overload

Åh, den plötsligt uppkomna vetskapen i att jag har fjorton dagars semester att ta ut innan året är slut. Det gjorde mig såhär glad _ _ _ _ (här hade jag egentligen tänkt hitta något roligt klipp från Youtube med sökordet "joy overload", men det enda jag hittade var ett klipp med tv-spelsliknande musik).

Då tänkte jag att jag skulle visa med en bild hur glad jag blev och återigen använde jag mig av sökordet "joy overload", men då var det bästa jag hittade en bild på en man som kramade sin surfingbräda.

Fail.

(Men okej, såhär glad blev jag, som 14 sekunder in i klippet)

Assistent sökes

En del av mitt jobb går ut på att sköta om pelletspannor och det gör att jag dagligen är sotigare än ett barn i en Charles Dickens roman. Vådan av allt sot är att mitt tvättställ alltid är smutsigt, så därför söker jag DIG, städhjälp, till att hålla tvättstället rent (du kan också få bli kallad lokalvårdstekniker om det känns bättre för dig).

Du får ingen lön, i alla fall inte i pengar, men ibland kan jag ge dig en hård, men kamratlig, klapp på axeln för att visa min uppskattning och ibland ger jag dig en uppmuntrande, men avmätt, nick. Det räcker så.

Eftersom jag är i behov av dina lokalvårdstekniska tjänster vid lunch och middagstid, då jag kommer hem för att tvätta händerna, så är det kanske lika bra att du flyttar in i det lediga rummet som finns i min lägenhet (säg inget till hyresvärden bara) och, va fasen, då du ändå flyttat in kan jag ge dig mat också (förvänta dig dock en ensidig kost, dagligen balanserande på gränsen till rakitis och skörbjugg).

Så vad säger Du?

A (not so) humble brag

Okej, så här är det, vissa dagar går det bättre än vanligt på gymmet. Vissa dagar går det så bra att man råkar kroka fast 50 kg i viktbältet och sen kör dips på det.

(Som idag).

Hamstrande

Efter att ha gått från att vara heltidsstuderande till att bli en (förvisso) låglönearbetare och med den fasta inkomst det ger så känns det som att jag hamnat i ett litet liv i lyx. Borta är oket att köpa kurslitteratur och istället kan jag göra vad jag vill med min inkomst. Jag kan (inte riktigt) göra vad jag vill i min nyvunna ekonomiska frihet, så därför blir jag uppriktigt rädd då jag ser vad jag spenderat pengar på de senaste månaderna.

Under de senaste två veckorna har jag av någon anledning köpt tio ficklampor (vilket anbringade ordvitsen "tio ficklampor hittades inlåsta i en källare, alla LED") och sedan tidigare har jag, av samma outgrundliga anledning, köpt två års förbrukning av pumptvål, tillräckligt med diskborstar för att förse ett storkök och schampo till ett helt lumparregemente.

Mitt undermedvetna måste veta något som jag inte vet om framtiden...

Artikelkommentarer

Något som roar mig oerhört är när människor kommenterar nyhetsartiklar i lokaltidningar på Internet med ett personligt tilltal. De "duar" personen som artikeln handlar om, "Gud vad snygg du är Eric Saade!!!" kan det vara eller "Fy på dig!" (riktat mot Michael Jacksons husläkare).

Visst, det är en fin gest att skriva en lyckönskning till en internationell storstjärna ("Du e bäst Zlatan!"), men förstår inte den som skriver kommentaren att personen de "duar" aldrig någonsin kommer klicka sig in på VK.se och läsa kommentaren?

Tänk om man skulle göra så själv också. Fast inte skriva en kommentar till en människa utan till ett ting, som ovädret igår t ex. En kommentar till stormen Berit:

"Berit varför knäckte du min julgran, knuffade i mina husväggar hela natten och bröt sönder locket till min brevlåda? Jag är inte arg, jag vill bara ha ett svar"

Nonsens.

Trötthetssyndrom

Ett tecken på att man borde gå och lägga sig är när man finner en sån här rubrik vara otroligt rolig:

Missförstå mig rätt nu, brännskador är inte att leka med och alla som bränt sig på ett strykjärn vet hur ont det gör och yada yada yada, men rubriken gör att jag osökt tänker på ordvitsen "Stenåldersman tappade flinta - fattade eld".

Häh!

Fattar ni?

Målet helgar inte alltid medlen

Jag vet inte hur det är med er, men jag får genast en bild av att kvinnans högsta önskan är att få göra med den hemtjänstanställde vad Gene Hackman gjorde med sydstatsdeputyn i Mississippi Brinner:

"Flytta på dig, din jävla fläktrem"

Man kan inte annat än tappa tron på mänskligheten när man hör hur en vuxen man idoliserar någon som kallar invandrare för fläktremmar (i den mening att de, likt fläktremmar, är svarta och gnäller). Som i : "Då sa Stor-Sune åt honom - Flytta på dig, din jävla fläktrem! Eller vill du att jag ska kasta dig över E12:an? - HAHAHAHAHA".

Idioti.

"Left Hook Story"

Alltså, det finns ett djupt storhetsvansinne över Stallones planer. Det fina med Rocky (och till skillnad mot efterföljarna II, III, IV, V och Rocky Balboa) är ju att det ligger en viss möjlig verklighet i hur en ordblind slugger, som livnär sig som skuldindrivare, får en once-in-a-lifetime möjlighet att agera sparringpartner mot en världsmästare som tänker mer på PR än matcher. Diskbänksrealism.

Musikaler däremot är, som alla vet, en genre för övertydligheter. Det finns inga ondare människor än musikalskurkarna, de är så överdrivna i sin orimliga "Bläckplumpen"-elakhet att de endast kan existera på en Broadway-scen eller i en serietidning. På samma sätt är det ingen som är snällare än den goda killen i en musikal. Det är svart och vitt, helt utan gråzoner, och därför helt orealistiskt.

Även boxning kräver ett visst mått av realism. Ett slagsmål som är på låtsas kallas wrestling (vilket jag alltid inne i huvudet uttalar som "wrassling" med amerikansk sydstatsdialekt) och det är väl ungefär den standarden man kan förvänta sig på boxningsscenerna i den tilltänkta musikalen.

Som en fajting-scen i West Side Story, typ.

Boys will be boys

Idag har jag varit på kurs i Lycksele. Kursen handlade om hygien vid dricksvattenhantering och förutom mig bestod kursdeltagarna till större delen av medelålders män. Kursledaren pekade på en av männen och frågade vilka regler som gällde i mannens kommun då de grävde schakt. "Ingenting!" svarade mannen, sådär gymnasiebusigt, varpå nästan hela rummet började fnissa.

Kursledaren, som genomgående kallade oss i kursgruppen för "killar" och "pojkar" och säkerligen hade haft medelålders GS-arbetare som kursdeltagare förr, skrattade och skakade på huvudet på ett sätt som sa "boys will be boys".

(Och en annan av männen hade en t-shirt med trycket "Jag är inte rasist - jag hatar alla", bara en sån sak!)

Pulp Fiction

...men det var förstås inte så det gick till när min cykel blev stulen. Det var bara en andra klassens hittepå, en litterär bukfylla. Det var en pulp fiction, skriven på billigt papper (symboliskt) och trots det knappt värt mer än papperet (symboliskt) det skrevs på.

Ranelids ande vilade inte över texten precis.

Dramatisering (en anledning till att skriva om sig själv i tredje person)

"Det gick åt helvete helt enkelt, mer än så behövde egentligen inte sägas.

Han hade varit borta över helgen och när han kom tillbaka var en stor bit av hans värld borta. Han hade alltid trott att förlorandet av någon eller något som man älskade skulle framkalla starka reaktioner, att man skulle kasta saker eller sjunka ner på knä och vråla. Men nu fann han sig med att bara stå där, matt, på gränsen till apatisk. Armarna hängde längs sidorna, slappa, och en djup suck trängde igenom honom.

Helvete.

Helvetesjävlasatan.

Allt var åt helvete och dessutom snöade det.

I snön, den första snön för året, syntes släpspår. Det var två stora och breda, förövarens, och två små och smalare, offrets. Spåren gick från gårdsplanen och fortsatte ut mot en cykelbana. Ett hopp tändes inom honom. Hjärtats puls rusade och han rusade efter. Han följde spåren, halkade i slasket och landade hårt på ena knät. Vassa gruskorn skar in i honom på ett som bara spädde på den uppblossade vreden, en vrede som dessutom blev starkare av att gruskornen troligtvis förstört hans nya långkalsonger.

Han försökte intala sig att han måste lugna ner sig, ingenting blir bättre av att brusa upp. Han måste tänka klart, det är hans enda hopp. Lugna ner dig lugna ner dig lugna ner dig. Det enda det åstadkom var ett mantra som ytterligare drev på benens rytmiska trummande mot cykelbanan.

Tanken på att koncentrera sig på att koncentrera sig uppslukade honom och gjorde att han missade att spåren lämnade cykelbanan och svängde in på vägen. Han stannade, eller försökte i alla fall. Även om hjärnan bestämt sig för att sluta springa fortsatte benen trumma ett ögonblick. Han föll, igen, och troligtvis gick långkalsongerna sönder, igen.

På vägen hade bilarna utplånat alla spår efter förövaren. Kvar fanns bara slask och grus. Han stod kvar, kisade med ögonen och försökte med blotta viljestyrkan tvinga fram en bild av vart spåret kunde ha tagit vägen. Han försökte visualisera brottsplatsen.

Koncentrationen bröts plötsligt av en bils tutande. Reflexmässigt svarade han med att visa bilisten hur man pekar med långfingret mot himlen. "Ta och stoppa upp det där fingret i Mumindalen, hörru!" skrek personen, som visade sig vara en tant, innan hon drog iväg med slask sprutande från stänkskärmarna.

Han stod kvar, med en själ lika trasig som hans långkalsonger.

Någon gång, tänkte han. Någon gång ska jag hitta dig som stal min cykel.

Jag ska hitta dig och döda dig".

--------

Ja, ungefär så var det då min cykel blev stulen hösten -08. Helt apropå årets första snö alltså...

Peggan!

Drömmen om Amerika

En av mina drömmar är att någon gång få korsa den amerikanska kontinenten. Jag vill köra bil från kust till kust i en -57 Thunderbird, beta av varenda snabbmatskedja efter vägen, passera det amerikanska bibelbältet, äta vid en riktig diner (och dricka riktigt blaskigt kaffe, while I'm at it), besöka ett gammaldags countryhak (där jag dricker mig sanslös på bourbon och sjunger "Good Time Charlie's Got the Blues" på karaoke) och sen vill jag också sittin' in a bar tipplin' a jar in Jackson (och eventuellt möta en "Gin soaked bar-room queen in Memphis"). Plus en massa annat.

Vem vill följa?

Dumheter

Det dummaste som finns skulle kunna vara när bloggare skriver "Har inte tid att skriva nu, ville bara skriva och berätta det".

Alltså, paradoxen i det, nästan som att säga "Jag är så fruktansvärt upptagen just nu att jag inte hinner med någonting, men inte så upptagen att jag inte hinner berätta hur upptagen jag är".

Dumheter.

Årets bästa köp

Förra helgen köpte jag ett pannkaksjärn. Det kan ha varit det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.

...och ännu en vecka passerade i Albin Strömbergs händelsefulla liv.

Planer för helgen

Saker jag tänker göra i helgen: Ställa väckarklockan på 05:20

Saker jag inte tänker göra i helgen: Kliva upp 05:20

Jag vet inte hur det är med er, men den sömndruckna saligheten som inträffar då man vaknar mitt i natten och inser att man kan fortsätta sova - närmare ett tillstånd av religiositet än så kommer jag inte.

"Till mig? Åh, taaack..."

Årets julklapp: En matkasse.

Tänk er hur det skulle se ut, hur en ihopknuten plastkasse från ICA Nära, dekorerad med en självhäftande prydnadsrosett, ligger ihopsjunken under granen och hur man genom plasten kan ana vilka matvaror som valts ut. "Åh, taaack... Leverpastej, ostkrokar, lättdryck med flädersmak, lingonsylt, Tabasco, grönt te, tamponger och en Aftonbladet från förra veckan. Precis vad jag ville ha...".

Men det fungerar förstås inte så i verkligheten. En matkasse är i själva verket en påse råvaror och en bunt recept som en vilt främmande person på något lager någonstans har plockat ihop (tvättade den personen händerna innan han/hon tallade på mandarinerna!?). "Åh, taaaack... Dinkelfrön och en påse cashew-nötter och ett recept på bantarvänlig tosca-kaka, precis vad jag önskade mig...".

Kan man verkligen leva med sig själv då man ser hur ögonen hos mottagaren av matkassen liksom slocknar och hur leendet blir mer ihåligt och påklistrat än ett klistermärke på en murken timmerstock?

Kan man med gott samvete bevittna hur personen dör en smula?

Åh! #13

Åh, dessa dagar då frosten glimrar på asfalten som paljetterna i en gammal tants "gå bort"-tröja och man inser att vintern bara ligger ett stenkast bort.

Weiron Holmberg vs. the world

Det finns en man i Fredrikas omnejd som vid varje festligt tillfälle drabbas av ett behov att bråka. Mannen är till förvillelse lik skådespelaren Weiron Holmberg, så låt oss för den personliga integritetens skull kalla mannen för det. Fredrikas Weiron Holmberg blossar upp för minsta lilla, han finner ingen anledning i att låta minsta småsak bero. Om det är något han irriterar sig på så hugger han direkt. Alla taggar vänds utåt.

Jag tycker att det är en fascinerande inställning till det här med kalas, att alla festligheter orsakar en klåda som knogarna inte kan stilla.

Raka motsatsen till den här mannen.

"Just idag är jag stark"

Ojojoj, idag skulle du ha varit med på gymmet Tobias!

"They don't see you as I do, I wish they would try to"

Är det bara jag som tänker på Michael Jackson-låten Ben?

Tinnitus

Tänk om man kunde ändra lätet på tinnitusen och byta ut det där irriterande tonvalsljudet mot ledmotivet i Rocky.

Då skulle jag bli 300% mer effektiv.

Minst.

(Eventuellt 300% mer benägen att plötsligt boxa till någon i ansiktet också, men det är smällar man får ta helt enkelt)

Kebabpizza upphöjt i två

Idag är jag i Umeå och hälsar på min mamma. Det skulle kunna bero på att mamma följde med och agerade smakråd då jag skulle handla kläder ("Men den här är väl fiiin?") men varje gång jag är här på besök känns det som att jag flyttas tillbaka i tiden och blir tio år igen.

Att åka iväg till Umeå är att åka iväg från allt ansvar som finns hemmavid och då tillåts man ju också att släppa loss då man väl är där. T ex genom att låta kebabpizza utgöra dagens två huvudmål eller att gå bananas inne på Jula och lägga en halv månadslön på ett pannkaksjärn [sic!].

Sällan är tillfällig regression mer tydlig än då dagen består av kebabpizza upphöjt i två.

Ordspråk

Min mammas favoritfras för att återberätta hur trött/sliten/sjuklig någon som hon träffat sett ut är "NN har det inte lätt, han/hon såg ut som sju svåra år".

Det är ju egentligen en väldigt målande beskrivning. Nästan lite som att säga "Sättet påsarna hänger under dina ögon närmar sig nästintill bibliska proportioner och bara genom att se på dig lider jag lika mycket som Egyptens folk gjorde under sina sju år av missväxt, gräshoppor och plötslig spädbarnsdöd."

Taffligt

Åh, då man i sin ungdom gjorde saker som man inbillade sig såg häftigt ut. Man hoppade med cykeln, kastade sig i snödrivor, spottade långt, sprang snabbt osv.

Allt gjordes i tron att det såg coolt ut, men i själva verket var det alltid lika taffligt som en biljakt i en Bollywood-film.



True story.

Världssamvetet

Den här lappen hittade jag i söndags när jag hjälpte till att städa Folkets Hus efter den tillställning vi hade kvällen innan.

Lappen visar på en sann filantrop, knappt har personen som skrivit den betalat in pengar till översvämningen i "Pakisten" förrän denne snabbt skyndar vidare för att hjälpa fler. Men lappen tvekar, vad ska personen hjälpa härnäst? Hundar i Kina? Katter?

Kanske hänger det som ett ständigt ok över personen, den där obeslutsamheten i vad som behöver mest hjälp? I Kina äter man ju hundar, men å andra sidan är katter mindre och mer försvarslösa... Hundar katter hundar katter hundar katter hundar katter ...hundar ...katter.

Kanske vaknar personen mitt i natten, våt av svett och intrasslad i påslakanet efter att ha drömt mardrömmar om hundar (katter) som tycker att personen inte räcker till. "Varför hjälper du oss inte?" säger katterna (hundarna) i drömmen.

Kanske sätter personen sig upp i sängen med en suck och konstaterar att världssamvetet, det är minsann en huvudkudde som orsakar sömnproblem.

"2 reps för Grekland!!"

Tänk om man skulle visa solidaritet gentemot Grekland genom att träna extra hårt och sen göra en Facebook-grupp om det. Gruppen kunde heta "2 reps för Grekland!!" och ha en sån här beskrivning: "Som lågavlönad grovarbetare har jag inte råd att bidra med pengar till våra kamrater i Grekland, men jag vill visa att jag känner med dem genom att också plågas för deras skull och det gör jag genom att träna extra hårt på gymmet! Kom igen allihopa! Gå med i den här gruppen och visa grekerna ditt stöd! Tillsammans kan vi göra skillnad!"

Vilken idealist man skulle verka vara.

(Skulle ni gå med i gruppen?)

"Liza Minelli-polisonger"

Som ni säkert vet så har jag en enormt dålig skäggväxt. Den är så dålig att till och med tanter som passerat klimakteriet kan ståta med en tätare och mindre fjunig mustasch än vad jag kan. På samma sätt är det också med mina polisonger - tre veckor efter att jag har klippt mig växer polisongerna ut till ett par snibbar och får mig att se ut som en Liza Minelli look-a-like.

Det verkar som att min maskulina hårväxt aldrig tog fart vid målbrottet och röstens första skälvande, för hur kan man annars förklara att jag, en man i 20-års åldern, förvandlas till en pillertrillande 65-åring en dryg månad efter frisering?

Den gode Liza

Pretty Boy Floyd

Har ni tänkt på hur en enstaka händelse kan förändra allt för resten av livet? Det behöver inte nödvändigtvis vara något som skakar om i grundvalarna, typ en religiös uppenbarelse eller att skymta Mick Jagger i kön på ICA, utan bara en liten liten sak som förändrar allt för alltid. 

Smeknamn är en sådan grej, något sker liksom i förbifarten och ändå fastnar det för alltid. Som mannen i en by utanför Fredrika som i sin ungdom rånade en kondom-automat och än i denna dag kallas "Gummi-Pelle". Men det kanske inte är ett smeknamn så mycket som ett öknamn, "Gummi-Pelle". Det smeker inte precis personligheten att kallas för det.

Det värsta med öknamn är att de ständigt påminner om något som öknamnets innehavare vill glömma. Ta t ex Pretty Boy Floyd - en man som försökte göra sig ett namn i gangstervärlden. Efter ett vittnesförhör i samband med ett bankrån beskrevs han som "a mere boy - a pretty boy with apple cheeks" och efter det var det kört. Han ville vara en hårding, en av de stora pojkarna, men efter vittnets uttalande var han bara en äppelkindad pretty boy. 

Det finns något oerhört tragikomiskt över det.

Respons #15

Får man fortsätta fråga? Hur gick det med den där Internetdejtningen??

Absolut, kör i vind med frågandet!

Det där med Internetdating var egentligen aldrig en seriös fundering och jag tror inte heller att jag skulle våga mig på det. Det faller på profilbilden; man vill inte ha en bild som är för fin eftersom en tilltänkt date då kan bli besviken då man träffas IRL och samtidigt kan man inte ha en för ful bild eftersom ingen då vill träffas IRL överhuvudtaget. Det är en omöjlig avvägning!

Sen har jag också insett att min egen kufiskhet inte kan överbryggas genom Internetdatingens anonymitet och då är det liksom kört. Vad skulle vi egentligen skriva till varandra om? Stones och styrketräning? Country och pelletspannor?

L som i lathet

Den absoluta höjden av lathet måste vara att förkorta namn i skrift. Jag har sett det både i bloggar och på Facebook och det brukar ofta vara något i stil med "Idag har jag och U varit ute på galej". U? Anta att personen egentligen heter Ulf, då har två bokstäver sparats in och vad ska skribenten göra med den tidsbesparing som dessa två bokstäver innebär? Slå ett extra hjärtslag?

Det ligger en sådan enorm slapphet i att korta ner ett namn, det liksom förringar personen i fråga. Om det är frågan om en mystifiering av personen vars namn ska kortas ned, varför då inte kalla denne för " mr/mrs X"?

Det borde vara snudd på ett brott mot de mänskliga rättigheterna att decimera en människa så till den grad att denne enbart är en bokstav från att upphöra att existera. Visst, låt gå att det är en VERSAL, men gemene (häh!) man ska inte behöva nöja sig med det. Om man avsäger sig rätten att kräva hela sitt namn i sajberspejs så kan man lika gärna göra som Prince och döpa sig till en symbol.

Prince alltså, eller P som vissa skulle kalla honom.

Ett stilla liv

Så lever man sitt lilla liv, äter müsli på morgonen, matlåda till lunch, jobbar på dagen, tränar på kvällen och går och lägger sig i tid.

En enkel glädje i en enkel tillvaro.