28:e februari

Idag är det som bekant 25 år sedan Olof Palme mördades och Aftonbladet slår på stora trumman genom att intervjua kändisar om hur de minns Palme. Bland kändisarna finns flera övertygade socialdemokrater som kan ge en fin bild av ett fint minne. Men vet ni vem som också finns där, som en katt bland hermelinerna? Jo, Linda Thelenius, formerly known as Rosing. Missförstå mig rätt nu, det är inget fel med att de intervjuar henne, men hennes svar - att hon inte minns något alls om Palme - kan endast ses som utfyllnad i brist på annat.

...och vresigheten fortsätter ännu en dag. Men nog om det, hur var eder dag kära läsare? Låt höra!

"Yowza! Yowza! Yowza!"

Det blev förresten They shoot horses, don't they? och den var mycket bra!

Humör

De senaste dagarna har jag varit på ett särdeles dåligt humör. Jag vet inte varför, men jag har varit mer retlig och stingslig än annars. Det liksom kryper i kroppen. "I've been stumbling on my feet, shuffling through the street, asking people 'what's the matter with you boy?'". Typ (om man nu skulle försöka relatera till en Stones-låt).

För att själv må bättre och bli på ett bättre humör sägs det ju att man ska tänka på de som har det sämre, som t ex de svårt handikappade eller DE SVÄLTANDE BARNEN I AFRIKA. Jag har lite svårt att förstå storheten i att gotta sig i andra människors elände för att inse hur bra man själv har det. Ska man liksom stanna upp, skrocka till och tänka "stackars satar" om de som har det sämre lottat? Det låter inte särskilt karma-kompatibelt.

Nej, bättre då att försöka intala sig att livet är som en countrylåt (minus "moonshine" och alla hästar). Life Has It's Little Ups And Downs, ni vet.

Antingen eller, eller?

Rumble fish eller They shoot horses, don't they?, SVT eller Kanal9, det är dagens fråga.

Rumble fish beskrevs en gång i min barndom som "den konstigaste filmen någonsin" och enbart det är ett skäl till att se den. Men They shoot horses, don't they? handlar å andra sidan om en maratondanstävling på liv och död. Dessutom för den tankarna till ett roligt ordvitsande som skymtade förbi i bakgrunden i ett avsnitt av Arrested development där en poster till en pjäs om heroinmissbrukare har titeln "They shoot horse don't they?".

Jag känner mig kluven... En lösning är visserligen att flippa mellan kanalerna och en annan att baxa in pappas teve in i rummet så att jag kan se båda filmerna samtidigt (skulle hjärnan börja brinna av den överstimuleringen?)

Hur ska jag göra?

Svensk film

Jag såg nyss I rymden finns inga känslor och den var bra. Den var bland de bästa svenska filmer jag har sett, men ändå var det inte en jättebra film och den får inte mer än 3 av 5 flanellskjortor (eller vad som nu ska agera bedömningsskala). Är det en förmildrande omständighet att filmer är svenska? Ska de sättas på en piedestal och förhärligas? Är svensk film som en person med svaga nerver som bör behandlas med silkesvantar?

...och på tal om svensk film, vem kom egentligen på namnet till den nya Åsa-Nisse filmen, Wälkom to Knohult? OM det hade varit en originalfilm med Åsa-Nisse från 60-talet så hade titeln inte varit så mycket att orda om, då var engelskan lite främmande och tolererade att skojas med. Då var det festligt med engelska, men nu är engelska ett standardspråk. John Cleese sa en gång att svenskar pratar bättre engelska än engelsmännen själva och därför blir filmtiteln liksom ett hån mot oss själva. Den förlöjligar.

Aaaaaaaaargh!

Hur kommer det sig att då det väl är något bra att se på teve på helgen så sker det alltid en krock i tablån? Rumble Fish på SVT och They shoot horses, don't they? på Kanal 9 går samtidigt ikväll.

Jädra flaskhalsar hela tiden!

20 klunkar vatten

Varje morgon i samband med att jag gör i ordning frukosten dricker jag 20 klunkar vatten. Efter att jag tagit på mig skorna, men innan jag går iväg till jobbet dricker jag 20 klunkar vatten. På lunchen, innan det är dags att gå tillbaka till jobbet, dricker jag 20 klunkar vatten. Det sista jag gör på kvällen innan jag går och lägger mig är att dricka 20 klunkar vatten.

Är det en tvångstanke?

Pensionärsjävlar

Cui Bono?

De gamla romarna brukade vid rättegångar ställa sig den retoriska frågan Cui bono - till gagn för vem? - för att visa på eventuella motiv till brott.

Jag säger detsamma om Mix Megapols ständiga spelningar av U2 och låten "I still haven't found what I'm looking for".

Leifing

Idag har också varit otroligt långsam och tråkig. Som om tiden börjat använda sig av Leifing, ni vet det där anti-stress statementet som innebär att man går så sakta som möjligt (och vars grundare var med i en säsong av 100 höjdare).

California blue

Idag har det varit en sällsamt tråkig dag. Allt har varit sämre än vanligt, grått och trist och långsamt, som om någon vridit ner en dimmer och hällt sirap i tidens kugghjul. Då allt är sådär tråkigt som det bara tycks kunna bli på vardagar känns allt meningslöst. Man liksom förlorar sig själv i sig själv och sjunker ner i en spiral av självömkan. Man drunknar. Tills det mitt i radioskvalet spelas något annorlunda än Di Levas pervo-osande version av Sträck ut din hand och man vaknar upp ur depressionsslummern. Som t ex California Blue med Roy Orbison. Även om strofen "working all day and the sun don't shine" inte precis lyfte humöret så blev jag lite nostalgisk ändå.

Skulle jag försöka beskriva högstadietiden med en låt så skulle det bli California Blue. Det ska sägas direkt att jag och de andra inte definierade coolhet under högstadiet. Egentligen är det ju den tiden som man ska revoltera: man ska tjuvröka, snusa, slå sönder saker, svära och allmänt bete sig som en hormonrusning gone wrong. Men inte vi. Vi satt i skolans uppehållsrum på rasterna (hur tänkte man egentligen då man trodde att 75 cm tjocka betongväggar skulle stå emot atombomber?). Vi satt där och spelade musik, typ som Ferdinand sitter under sin korkek. Ibland var det lite revolt ändå, som då vi spelade Dunder & snus med Eddie Meduza på hög volym tills lokalvårdaren stormade in och gav oss en rejäl avhyvling (vilket kväste alla framtida revolutionstendenser). Så oftast blev det en skiva med svenska rock'n'roll-artister som jag hade beställt från Ginza. En av låtarna var California Blue och den gick varm på skivspelaren. Det var, och är fortfarande, en mycket fin låt. Och det var fint att bara sitta där och spela musik också.

En annan gång, då AT fyllde sexton, spelade vi 16 Candles och det var fint det med.

Ack minnen och att få minnas tillbaka till en bättre tid...

Help wanted

I lördags gick jag på stan. Tanken var att jag skulle köpa kläder, men någonstans längs vägen tycks den planen ha ändrats för när jag kom tillbaka till Teg igen hade jag nio par kalsonger, en tröja och diverse prylar från Clas Ohlson i påsen.

Så blir det alltid. Storvulna planer om chinos och skepparkavajer faller alltid ihop och slutar med underkläder och storförpackningar av gråa sockar.

Personliga shoppare, finns det i Sverige? Önskescenariot är att det ska bli som i Pretty Woman där Julia Roberts går från prostituerad till societetslejon på bara ett klädbyte. Inte för att jag ser ut som en prostituerad i nuvarande läge (eller?) och inte för att jag vill bli en fin dam, men ni förstår vad jag menar. Det är effekten jag vill komma åt, effekten av att butiksbiträdet dånar av den förvandling som sker. Som om jag gick in i en telefonkiosk och kom ut som Stålmannen, typ.

...så to cut to the chase: var är du man/kvinna med känsla för mode som kan trolla med knäna och göra mirakel av skjortinkompabilitet och en plankstek till ändalykt? 

Angående Libyen

Jag är förvirrad: heter han Gaddafi eller Khaddafi?

Det kan vara bra att reda ut det så att det inte blir en Robbie Williams/Robin Williams situation...

Tönt-TV

Om man bortser från den nidbild av Norrland som programmet ger så är Dansbanan i Täfteå egentligen ett väldigt fint program. Visst, det är lite obekvämt att se hur dansbanans föreståndare, med tupén på sniskan, tvingar till sig kramar av campinggästerna ute på parkeringen, men ändå. Det är genuint på något sätt och även om SVT i sin jakt efter att återskapa en folkhemsversion av Ullared/Böda Camping (eller en Kungarna av Tylösand i censurerad norrländsk husvagnsversion om ni så vill) letar reda på de mest speciella av dansbesökarna, så är det ändå riktiga människor som är sig själva framför kameran. Töntigt men fint.

I kvällens program presenterades en man som var med i en singelklubb (Singelklubb i Umeå! Är det som Fight Club, typ?). Mannen, en hopplös romantiker, pratade om dansen som ett ömsesidigt kontrakt där det tilläts att talla på varandra (som en ömsesidig Gropingtimes day). Där och då blev det väldigt jobbigt att titta. Det blir ju lätt så då någon öppnar sitt hjärta lite för mycket och lite för snabbt inför någon de inte riktigt känner. Lite påtvingat intimt. Och lite töntigt också.

Där fanns den milt förståndshandikappade mannen med ett dansbandsintresse av närmast autistiska mått, som gick med byxorna så högt upphissade att han såg ut att vara tvungen att applicera armhålornas deodorant genom byxfickorna.

Där fanns "Flickorna Bus" som förkrökade i en husvagn och förde statistik över promillehalten och sjöng fräcka snapsvisor. Töntigt det med, men samtidigt uppfriskande med inslag av "kvinnor kan" (även om det var nidbildande).

Töntigt alltså, precis som styrdanser brukar vara (inbillar jag mig i alla fall), men jag blev så glad av att se det. Riktiga människor som sagt, i riktiga situationer och med riktiga problem. För mitt i alltihop presenterades Ragnhild, "Åh, inte ännu en av dessa märkliga leopardmönstrade tanter som sminkar sig för mycket och går omkring i lurviga jackor" tänkte jag då hon först kom in i bild. Men, MEN, det visade sig att Ragnhild under lång tid levt tillsammans med en svartsjuk och psykiskt och fysiskt misshandlande make och att hon först vid 50 års ålder kommit underfund med att hon faktisk var en människa med ett värde. Och då blev det genast annorlunda, även om programmet som sådant inte ger den inramning ett sådant livsöde egentligen förtjänar, det blev med ens fint att hon åkte iväg för att dansa på lördagskvällarna.

Programmet värmer i hjärtat på samma sätt som Lite Sällskap gjorde.

Apropå propå del 5

"Prestationsångest! Men okej...

Favoritfärg (mjeh)? Vad tycker du är det bästa med våren? Vem ÄR den snyggaste hallåan på TV4 och varför gillar du Twin Peaks så mycket? About Melodifestivalen - varför tar vi i Sverige den på så stort allvar medans resten av Europa betraktar den som ett skämt? Vad beror din hörselnedsättning på - är det något medfött? Vad är grejen med folk som stoppar ner byxorna i sockarna egentligen? Vad är dåligt respektive bra med Norrland? 

Se där! Något att bita i."

(Så det ligger en prestationsångest i att ställa frågorna också? Åh, jag hoppas du inser the pressure i att besvara dem i så fall)

OM det var en fråga, det där med färgen, så är svaret svart och om det var något annat så är svaret också svart. Paint it, black som en vis grupp män en gång sa.

Det bästa med våren är regn i April (som jag revoltuöst skriver med stor bokstav). Regnet syresätter luften och ger energi. Det dränker den kvarvarande snön och det sista av vintern. På samma sätt som Harry Martinsson beskrev hur kroppar dog i regn av bly under finska vinterkriget så skjuter regnet vintern i sank. Först vid det första regnet i April vet man att det är vår!

Den all-time snyggaste hallåan på tv4 är Caroline Kull. Tyvärr har hon i det närmaste slutat med hallåandet och istället blivit lekledare för ett program där mäklare i matchande, skräddarsydda, kostymer av slimfit modell ska gissa hur mycket ett hus är värt samtidigt som de slänger sig med fraser som ”Det här kan aldrig gå för mindre än fem millar”. Såld på hus heter programmet för den delen.

Twin Peaks (!) är så bra eftersom det är en perfekt blandning mellan spänning, humor och mystik. Det är töntigt, men inte för töntigt. Och jag blir så glad så glad av det; av sättet allt stannar upp då Cooper dricker kaffe, av repliker som ”I love to dance, but sometimes my arms bend back”, av BOB (som MÅSTE skrivas med stora bokstäver eftersom det är en akronym för "Beware of Bob"), av sättet det är filmat, av hur vacker Shelly Johnson är, av att den värste skurken Windom Earle ändå verkar så soft att man vill hänga med honom. Jag blir glad av allt.

Anledningen till att Melodifestivalen är så populärt i Sverige är att det är så osvenskt och därför måste vi av den politiska korrekthet som ligger i folksjälen anamma det. Det är en orsak. En annan är att det ligger ett stänk av glamour över evenemanget som är precis så lagom att vi i landet lagom kan acceptera det och uppfyllas av det. Melodifestivalen är en frizon för de stela svenskarna att få lossa på slipsknuten, typ som gameshows är för japanerna. Melodifestivalen är som OLW:s begrepp "fredagsmys" - en uppmaning (och ursäkt) till att dricka lite för mycket vin och äta lite för mycket ostbågar.

Min hörselnedsättning (jag gillar sättet du formulerade det på!) är genetisk. Jag kan inte förneka att det ligger en bitterhet i att jag inte orsakat det själv, att det vore självförvållat, för då skulle det vara lättare att acceptera. Det är så konstigt att de dåliga gener jag haft sedan födseln visade sig först vid sexton års ålder, som om det i själva verket var ett frö som väntade på att blomma ut.

Den enda rimliga orsaken till att stoppa in byxorna i sockarna är en fobi mot att råttor ska springa uppför byxbenen. I alla andra fall är det idioti. Jag är ingen man av stil, verkligen inte, men sen när är det fashion att visa upp att man har sockar från Intersport?

Bra med Norrland: Tystnaden. Det sävliga folklynnet. Den självutnämnda världsmetropolen Umeå. Naturen (naturligtvis).

Mindre bra med Norrland: De fördomar och stereotyper som andra delar av landet har om Norrland. Då de fördomar och stereotyper som andra delar av landet har om Norrland stämmer (som då man hittar en flaska motorolja inne på en offentlig toalett). Glesbygdssyndromet som gör att 25 % av alla norrlänningar är socialt handikappade. Bristen på kvinnor (det är som i Kina!)

Apropå propå del 4

Vilken är den bästa Rolling Stones låten och vilken är din favorit svordom?

Den bästa Stones låten live är i alla fall den här, den har allt! Men Honky tonk women är inte den bästa studiolåten, där gillar jag mer Rocks off, All down the line, Let it bleed och Dead flowers.

Svordomar är, som så mycket annat, beroende av situation. Överlag är favoriten ”Satansjävlahelvete”, den är liksom universalt användbar, men om det krävs mer allvar så väljer jag istället alternativet ”Helvetesjävlasatan” med tyngre betoning på varje stavelse. Den sistnämnda är svordomarnas SUV – inget man vill kollidera med i vardagen. 

Respectable

Lite fnittrig blev jag allt då jag var inne på Dressman och fick höra låten Respectable spelas.

En butik som spelar Stones, det är minsann något annat än det där melodifestivalstjafset som spelas överallt.

Ume

I helgen har jag varit i Umeå. Det kan låta konstigt att åka in till en stad för att få lugn och ro, men det var i alla fall vad jag gjorde.

Jag åkte ut till Ersboda bara för att insupa atmosfären (och köpa godis). Det väckte minnen till liv, det gjorde det, inte godiset så mycket som atmosfären, vilket av någon anledning känns viktigt att förtydliga. Den till synes oändliga väntan på bussen i den bitande kylan(hur kommer det sig att minusgraderna är kallare i Umeå än hemma?) gav en klar igenkänningsfaktor. Minnen om hur det var att bo där.

Bussen, då den väl dök upp, styrde därefter sin kosa mot Ålidhem och JT. Där spelade vi xbox och pratade barnprogram (Pokémon! Brum! Björnes magasin!) och såpor (Tre Kronor! Skilda världar! Vita lögner!). Också det minnen.

Det var fredagen.

Igår gick jag en sväng på stan. Det märktes att det var länge sen sist. Även om Umeå inte är världens största stad så är det ändå större än hemma och jag gick liksom omkring med halvöppen mun, oförmögen att ta in allt. Det gick lite för fort.

Idag åkte jag hem. Umeå var bara till låns, i alla fall för den här gången.

Åh! #4

Åh Vasaplan, med din doft av urin, nikotin och lakrits, vi möts igen.

PS

(Och ni får ju gärna ställa följdfrågor om ni vill (tänkte bara förtydliga det som en parentes i en parentes).

Apropå propå del 3

Vilket är det bästa djuret? Motivera.


Det bästa djuret borde vara ligern, alltså resultatet av en kärleksstund mellan en tiger och ett lejon, eftersom det blir någon slags djurrikets creme de la creme. Men det är inte det bästa, till och med ligrar har sina nackdelar (får man ens ha en liger som husdjur? HAR Mike Tyson haft en liger som husdjur?). 


Det bästa djuret är istället hunden eftersom de är så enkla (oftast). De är som små personer som jämt är glada och om de inte är glada så blir de snabbt glada igen. De är inte så krävande, men samtidigt så är de väldigt beroende av människan och därför byggs det upp en väldigt fin relation. Det är just den där relationen som är det bästa med hunden, att den blir som en familjemedlem.

Bilhandlare

Ligger det inte något visst över bilhandlare och användandet av ordet fräscht?

Geografiska skämt #2

Ett nytt:

Vilket är arabvärldens mest överreagerande land? Oh-man!

Bättre? Njae...

Geografiska skämt

Vilket är arabvärldens rockigaste land? Yeah-man!

...där har ni mitt bidrag till den kategori skämt som innehåller klassikerna "Hur ser man att en bil kommer från Polen? Pålacken!" och "Var i Afrika är det störst risk att gå ner sig i en vak? Tunn-is-igen!".

Kul ...njae...

Apropå propå del 2

Varför var 1984 så jävla bra?

Om du menar året 1984 så vet jag inte och om du menar boken så vet jag inte heller (var hon geronthofil, den där kvinnan som förförde gubben som boken handlar om?). Det var den tråkigaste bok jag någonsin läst och då har jag ändå genomlidit Stephen Kings drogstinna 80-tals alster Knackarna.

Disrespect

I söndags, efter skidloppet, åkte vi till Bjurholm för att äta pizza. Jag skrev inte om det då eftersom jag kände att det riskerade att bli ett eldfängt inlägg om libaneser och Hizbollah och allt annat som inte har med saken att göra. Jag blev disrespectad av den kvinnliga servitrisen/föreståndarinnan nämligen.

Dissad.

Det började med att vi kom in i pizzerian och ställde oss för att överblicka menyn. Ovanför menyn hängde en libanesisk flagga som talade om för oss att ägarparet kommer från Libanon och är damn proud of it. Kvinnan - som sedermera var ohyffsad mot mig - tittade otåligt på oss, som för att med suckar visa att vi tog alltför lång tid på oss med att bestämma vad vi ville ha. AT beställde först, han tog en Festpizza nr 1 (för den som undrar). Jag tog en kebabpizza. På menyn fanns tre olika sorters kebabpizzor: kebabpizza, kebabpizza I och kebabpizza II. Den kebabpizza jag valde var den som saknade gradering. Egentligen borde kebabpizza och kebabpizza I vara samma sak, men de skiljer sig på en sak: svampen. Där den ena pizzan (den utan gradering) har färska tomater har den andra burkchampinjoner.

Efter att jag sagt min beställning till kvinnan väser hon fram ett ohörbart mummel. Jag ursäktar mig och min dåliga hörsel och ber henne upprepa. Återigen, men marginellt högre, mumlar hon samma sak. Sådana scenarion är ganska vanligt förekommande för mig, "God dag yxskaft", ni vet. Jag försöker dechiffrera vad kvinnan sagt med hjälp av de få stavelser jag hört. Logiken säger mig därför att det kvinnan säger är "Vilken kebabpizza var det du ville ha?". Aha! Ett ljus går upp - det är en graderingsfråga och ett indirekt erkännande om att menyn är ologisk! Jag går bort till menyn, pekar och säger "Det är den här jag ska ha".

Det går riktigt att se hur kvinnan häpnar då jag pekar på menyn. Med ett falsettartat och överdrivet utdraget "VAAAAA-AAA?", där ljudet skulle bilda två bergstoppar vid uppritandet av en fonetisk kurva, uttrycker hon sin förvåning. Har hon hört rätt? Försöker den där slyngeln verkligen peka på menyn som svar på frågan om han ville ha svamp eller tomat på pizzan?

Just det, det ohörbara mumlet handlade om svamp. AT lyckades däremot höra vad hon sa, så efter det utdragna "VAAAAA-AAA?":et träder han in för att rädda situationen.

"Jag vill ha tomater, det är anledningen till att jag valde kebabpizzan utan gradering, förstår du inte det ditt imbecilla fruntimmer!" sa jag inte. "Tomater blir bra" svarade jag istället, överslätande. Kvinnan tittade på mig och skakade på huvudet samtidigt som hon gjorde samma läte med tungan mot gommen som Baloo gör på julafton strax innan han säger "Störtlöjligt!". Hon gör det på ett sätt som visar att hon tycker att jag är efterbliven bara för att jag inte hörde vad hon sa. Och då krymper jag från mina dryga enånittio till att bli så liten så liten.

Hon träffar min svaga punkt. Det är som om det skulle ha varit en sån där tävling som brukar finnas på tivolin där man ska kasta en boll på en måltavla och om man träffar så ramlar en person ner i en tunna med vatten. En kalldusch.

Det kan mycket väl vara så att jag överreagerar som tar illa vid mig av en sådan "bagatell", men av sådan känslig natur är jag.

Apropå propå del 1

Ok, svar på tal. Jag tänker dock vara så sniken att jag svarar på en fråga åt gången.

Vad har hänt i Albins liv om tio år?

Jag tror att det kommer att bli som i filmen Sliding doors där livet kan ta två vändningar:

1. Jag hittar en utbildning, det blir liksom den punkt som agerar axel för livet. "Ge mig en fast punkt och jag skall rubba jorden" som Arkimedes sa. Utbildningen leder till ett jobb som jag trivs med och då boostas självförtroendet så mycket att jag slutligen tar mod till mig och köper en skepparkavaj. Också träffar jag någon trevlig kvinna och köper en Mitsubishi Evo II förstås. Allt detta bidrar slutligen till att någon form av självbekräftelse går i uppfyllelse.

2. Jag hittar ingen utbildning och pendlar mellan säsongsarbete och arbetslöshet, mellan hopp och förtvivlan. Som nu. Ett skott i pannan senare ligger jag six feet under.

Men det är otroligt svårt att sia om framtiden. Jag vet inte ens vad som kommer att hända om ett halvår. Framtiden är till för att upplevas, inte spekuleras (sade han hurtigt).

Frågor på det?

Så...

...har ni haft en bra gropingtimes day?

Veni, vidi, loser

Idag åkte jag och AT Konstvägenloppet. Klockan 11 gick starten och 45 km senare kom vi i mål. Det känns bäst att skriva så, för vi hade aldrig något med segern att göra. Vi blev sist, precis som förra året, och egentligen hade vi inga förhoppningar om att det skulle sluta på något annat sätt. När amatörer ställer upp i elitklassen brukar det sällan bli några Hollywoodslut.

Något jag däremot inte kan förstå är nervositeten som alltid kommer krypande innan starten går. Om man redan har ställt in sig på att bli sist så finns det inget att bli nervös över? Man kan ju inte bli sämre än sämst. Nej, hjärnspöken är vad det är, troligtvis något som ristades in i reptilhjärnan under barndomens löpartävlingar.

Men de två första milen gick bra! ...och sen säckade tekniken ihop fullständigt. Inom materialsporter som längdskidåkning är tekniken bokstavligt talat en livbåt. Så även för amatörer som mig själv, där tekniken tyvärr likt livbåtar "folds under pressure".

Jag vill dock tro att det ligger en moralisk seger i att bli sist. Om man blir sist så betyder det att man plågat sig själv under längst tid, att man genomfört en längre golgatavandring (överdramatisering!) än de övriga.

Happy gropingtimes day!

På Facebook finns ett evenemang som heter "Ge en kram på alla hjärtans dag" som uppmanar alla att ge någon - vemsomhelst - en kram. Det är förvisso logiskt att krama de nära och kära, men att använda alla hjärtans dag som en anledning till att tvinga till sig kroppskontakt från en främmande människa känns... fel. Blir det verkligen legitimt att talla på en annan människa bara för att man har Facebooks välsignelse? Det skulle i så fall rättfärdiga hur männen i trench-coat (med senapsfläckar!) "råkar" springa in i folk som en skenmanöver för att kunna cup a feel. Alltså samma taktik som ficktjuvar använder, men kanske mer som fickpingistjuvar: "Det enda han tog var ett skamgrepp, konstapeln".

Men det är en fin tanke ändå, lite som "Karl-Bertil Jonssons julafton" för ömhetstörstande individer (hade jag inte varit politiskt neutral skulle jag ha sagt att det är som kommunism - fint i teorin men omöjligt i praktiken).

Rocks my socks off

Kanske är de tio första sekunderna själva essensen av rock'n'roll; introt låter som om något håller på att gå sönder (precis så lät mitt xbox!) och en flaska JD skickas runt i publikhavet. Destruktion och dekadens, hand i hand.

För att travestera Björn Granath i Ondskan: "Det här är rock i dess renaste form"

And the answer is...

Det finns en skivsamling som innehåller "responslåtar" till countrylåtar. Samlingen heter The answer is... och innehåller bl a låten Yes, I am lonesome tonight som svar på Are you lonesome tonight.

Är det kanske så att den nyligt avlidne Gary Moore's Still got the blues egentligen är en respons på Stones I got the blues?

Jag tror att jag är något på spåren...

Propå två

Bara en fråga... Är det verkligen ingenting ni vill veta?

Ni kan t ex göra som personen som skickade en bild på en snigel till Helge Fossmo för att han skulle artbestämma den (även om biologi inte är min area of expertise) eller för all del fråga om privat pensionssparande (ett ämne där jag för ett halvår sedan var "Rain Man"-ish). Varför inte fråga om Tobias telefonnummer (ladies, he's single and ready to mingle). Eller varför jag får rysningar av loppmarknader, eller varför Twin Peaks (!) är världens bästa serie, eller vilken som är min favorit svordom, eller vem som är den snyggaste hallåan på TV4, eller vilken som är den bästa Stones-låten, eller eller eller.

Hit me with your best shot!

Whodunnit?

Inte för att på något vis ifrågasätta landets lagar, men uppstår det inte en viss problematik med att peka ut den skyldige? Vid ett sådant brott lär det knappast vara den där mannen med överkammat hår som går omkring i en trench-coat med senaps- och andra fläckar på som är den skyldige alla gånger.

Men polishundar kanske? Eller kanske en speciell enhet, typ CSI (hårdkoktheten: "So, I guess he didn't eat his vegetables this morning")?

Dressmann

Även om det inte är något fel med samarbetet mellan Dressmann och Stones, så tycker jag att de hade kunnat ta ut svängarna lite mer än att bara stanna vid en t-shirt kollektion.

Varför inte träningskläder?

Välsittande kavajer?

Muskellinnen?

Lossa på slipsknuten, Dressmann, "It's only rock'n'roll"!

Propå

För exakt ett år sen fiskade jag efter frågor till en frågestund. Är det dags igen? Var det något ni glömde att fråga eller är det något som jag ännu inte avmystifierat under året som gått?

Hit me. Fråga vad som helst om vad som helst, jag svarar på allt.

Shoot!

Schlaganfall

Statement: Melodifestivalen är skönhetsfläcken (Björn Skifs 1978!) som visade sig vara cancer och som nu vuxit till en tio kilos tumör.

Vad säger ni om detta?

Helping hand vs. second hand

Ok, jag vet inte varför jag mindes det här just idag, det kan ha haft något med sättet snön knarrade då cykeln rullade till jobbet i morse (eller inte).

Hursomhelst.

Innan jag flyttade tillbaka till byn så bodde jag på Kvartsvägen i Umeå. Vid den angränsande kyrkan fanns en container där kläder samlades in till mindre bemedlade människor i andra länder. Helping hand heter det visst. Det är viktigt att poängtera att kläderna samlas in för människor i andra länder, inte till den lokala befolkningen. En gång stod det i tidningen att en kvinna försökt krypa in i containern för att ta vara på ett eller flera klädesplagg och sedan fastnat. Polisen fick hjälpa kvinnan att ta sig loss och hon gick då från att vara en etisk fånge till att vara en rättslig fånge.

Är det kanske så, att second hand och helping hand inte går hand i hand utan resulterar i dålig karma med direktverkan?

Fet eller fit?

Som ett led inför uppladdningen inför Konstvägenloppet (vilket låter mer avancerat än vad det är) åkte AT och jag till Umeå igår för att köpa nya skidor. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Tydligen är jag för tung för att använda vanliga skidor och tvingades därför köpa skidor med samma hårdhet i spannet som de som åker i världscupen.

Frågan är om jag är för fet eller för fit för att motionsåka?

A rolling stone don't gather no moss

Som ni vet så gillar jag Rolling Stones, vissa dagar mer än livet självt. Nu har samarbetet mellan Dressmann och Stones mynnat ut i en reklamsnutt som visas på tv. Ett gäng karlar i medelåldern försöker illustrera rock'n'roll till tonerna av Start me up och på så sätt marknadsföra den kollektion av t-shirts som Stones varit med och designat. I själva verket blir det mindre rockigt än den där reklamen för Sony där småflickor spelar på uppblåsbara gitarrer och låtsas att de är AC/DC. Tämligen töntigt.

Många anser att Stones gör fel som säljer sitt namn till Dressman, att de förringar sig själva genom att vilja förknippas med en klädfirma för äldre män. Jag tycker inte det. Stones tjänar pengar och Dressmann tjänar pengar. Win-win. Samtidigt är Stones ett gäng rockiga gubbar som anlitas av ett klädmärke som vill blanda sin image av gubbighet med rockighet och om inte det är en perfect match så vet jag inte vad som är det. Med det sagt så innebär inte samarbetet att Stones blir mer gubbiga, "a rolling stone don't gather no moss" som den där blueslåten säger.

En nackdel är dock att t-shirtarna kommer att bli en gubbversion av Ed Hardy tröjor (som gruppen på Facebook: "Thank's to Ed Hardy I can point out idiots without having to talk to them").

Lenin

I Aftonbladets kultursidor fanns en notis som handlade om Lenins mausoleums vara eller inte vara. Tydligen kostar bevarandet av Lenins kropp enorma summor för den ryska staten, faktiskt så pass mycket att de inte hade råd med att uppdatera den kostym som Lenin bär. Vanligtvis byts kostymen ut vartannat år, men lågkonjunkturen 2009 gör att Lenin fortfarande vilar i en gammal kostym.

Det påminner om det Simpsons-avsnitt där Jasper fryser in sig själv i glassdisken hos Apu och lämnar en lapp där han ber att få sina byxor bytta efter senaste trend.

Var det kanske Lenins sista vilja, att få spendera sin eviga lit de parade i den senaste kritstrecksrandiga Armanin?

Blizzard

Då man ser bilden kan man riktigt tänka sig hur ägaren till bilen övermannades av snöstormen. 

Hur snön yrde över vindrutan så att vägen och världen där utanför brusade vit som en tv med dålig mottagning. Hur den muntra tanken på att få komma hem, öppna kylen och sprätta en kall Pabst (vi är ju i USA trots allt) ersattes med tvivel om att någonsin komma hem över huvudtaget. Hur paniken började som ett irriterande kliande vid vänstra tinningen och därefter spred sig vidare ut i kroppen. Hur hastigheten sjönk samtidigt som oron steg. Hur bilen sladdade till, tvekade och sedan fastnade i en snödriva som blåst in på vägen. Hur kroppen plötsligt kändes tung, som om den tidigare muntra tanken om hemmet nu förvandlats till ett blysänke. Hur vinden fick snön att dansa fram över bilens motorhuv med den sortens kyliga elegans som endast den nära förestående döden kunde överträffa. Hur uppgivenheten slog som en slägga, "Så det är så här det slutar? I bilen. Ensam". Hur ett hopp tändes av att det gick en människa i röd parkas där framme, 300 meter framför bilen. Hur hoppet ersattes av tvivel: var det bara en synvilla, ett elakt spratt av kung Bore? Hur den där människan vinkade på ett sätt som gjorde att det omöjligt kunde vara en illusion. Hur armen, som tidigare tycktes väga tre ton, nu var lätt - närmast viktlös - och rördes mot handtaget. Hur det kändes som att det var någon annans fingrar på någon annans hand som öppnade dörren. Hur dörren slets ur handen då vinden fick tag i den...

Eller nåt.

Men det krävs knappast något geni för att inse att det inte är vidare smart att lämna en bildörr öppen under en snöstorm.

Deckare

Annons i tidning: "Att släktforska är som att läsa den bästa av alla deckare och veta att det spännande aldrig tar slut."

Jag vet inte om det bara är jag, men är det verkligen lämpligt att jämföra släktforskning med deckare? Vill man veta vem mördaren är?

"Här bor lever och frodas"

Apropå gårdagens nämnande av Star Trek så borde väl ordet prosper i trekkie-hälsningen "Live long and prosper" kunna översättas till frodas?  Ni får synonymisera bäst ni vill, men frodas är min favorit.

Frodas. Som den gången då vi skulle titta på en lägenhet i Lycksele inför mitt andra år på gymnasiet (samma lägenhet som jag och JT sen delade i tre år). Utanför lägenheten låg en lila prydnadssten där innehavaren prydligt textat "Här bor lever och frodas [NN]". Han inte bara bodde eller levde i lägenheten, han frodades där också (han gjorde förövrigt mer än att bara bo, leva och frodas för den delen. Två väggar i vardagsrummet var täckta av hyllor med kristna kasettband med titlar som "I kamp med djävulen" och "Djävulens list" [sic!]. Dessutom hade mannen ingen säng, han sov på en sådan där gummerad skumgummimadrass som brukar finnas i gymnastiksalar. Man fick dåliga vibbar av mannen helt enkelt).

En dag skulle jag också vilja hitta en lägenhet som jag kan frodas i. Men jag är inte den som är den, om det skulle visa sig omöjligt att frodas, så kan jag nöja mig med att förkovras.

Star spangled banner #2

...och vore för den delen inte "Star Spangled" ett bra wrestlingnamn för Hulken? Bruce "Star Spangled" Banner.

Wrassling (som de säger i södra USA enligt Andy Kaufman)

Star spangled banner

Oavsett hur många dokumentärer Michael Moore gör så kan jag ändå inte låta bli att tänka att jag är född i fel land då jag hör den amerikanska nationalsången.

U-S-A! U-S-A!

Undran

Är det kanske inte dessa dagar, då snön faller så snabbt i gatlyktornas sken att det för tankarna till warp speed scenerna i Star Trek, som man önskar att livet vore som en Beach Boys låt?