Orsak och verkan

Det kunde man ju ha förstått.

I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag fördrev en stor del av tiden i min lägenhet "mellan två par byxor" (d v s en eufemism för att enbart gå runt i kalsonger). Det har liksom blivit naturligt att stunderna mellan byxombytena har blivit längre och längre och det finns ju en viss luftig frihet i att gå omkring i boxershorts. Men det är viktigt att betona att det bara är inne i lägenheten som detta utspelar sig. Det finns trots allt en intimitet i kortkalsonger som gör att de bör hållas bakom lyckta dörrar och det finns därför inte ens på kartan att jag skulle gå ut med soporna eller hämta posten endast i underkläder. Kortbyxor, ja. Kortkalsonger, nej.

Idag hände det. Jag kom hem från jobbet och skulle snabbt byta om för att dra iväg till gymmet, men någonstans mitt i omklädningen kom jag att tänka på att jag borde vädra bort gräsklipparlukten från mina arbetsshorts. I skydd av det täckande räcket och det faktum att jag inte bor på markplan borde det inte vara någon fara att ta det enda steget ut på balkongen och hänga fast shortsen på en krok, även om det sker i halvnaket tillstånd...

Det visade sig dock att detta enda steg, hur litet det än var, ändå var ett steg för mycket. Så fort jag satte ned foten på balkonggolvet hördes en röst. Det var svårt att höra varifrån rösten kom; förutom att jag stod där förutom kalsongerna endast iklädd en halvtaskig solbränna hade jag inte heller några glasögon på mig. Halvdöv, halvblind och halvnaken är det inte lätt att lokalisera sig.


"Öööööh ...Albin?". Rösten, en okänd kvinna, lät tvekande. Som om hon inte riktigt visste vad jag hette utan bara kastade ur sig ett namn på vinst och förlust. "Ja..." svarade jag, dröjande och lågt, ordet tyngt av evighetsskammen i att (bokstavligt talat) bli tagen med byxorna nere.


Sedan följde ett ytterst kort och ytterst förvirrat samtal om ett vedlotteri [sic!].


Det kunde man ju ha förstått, att det skulle gå åt helvete då man befinner sig mellan två par byxor utanför lägenheten.