I tisdags handlade jag glass av glassbilen. Det var första gången på väldigt länge, säkert femton år, och sist var det inte heller jag som höll i plånboken, det var mamma.
Om det någon gång har funnits en ren terror-regim i mitt liv så var det mammas skräckvälde över glassen. Inte ens Stasi vaktade Berlinmuren lika väl som mamma vaktade vår frys då det fanns glass i den. Det var aldrig tal om att ta en glass hursomhelst, det krävdes hårda förhandlingar (läs: tjat) och att det var fredag eller lördag. Vi köpte alltid mixpåsar där glassar av alla de slag fanns blandade, från de frysskadade glasspinnarna med vaniljsmak till de finaste av dem alla - Hollywoodstruten. Det var alltid ransonering: fjuttiga och tråkiga pinnar som smakade kartong skulle ätas upp innan vi fick ta av de finare, bara för att de enklare glassarna inte skulle samla frost i frysen efter det att de godare var uppätna.
Glassen jag handlade i tisdags fick aldrig en chans att frostskadas, det var faktiskt så att den knappt fick se insidan av frysskåpet överhuvudtaget. I en tid av ekonomisk och vuxen frihet kan jag numera äta hur mycket glass jag vill och det gjorde jag också. Jag åt och åt, glass efter glass.
Jag läste en gång att avhoppade medlemmar från Hare Krishna-rörelsen hade väldigt svårt att klara sig ute i samhället eftersom de blivit lärda att man bara kunde synda en gång och att synden inte blev större även om omfattningen av syndandet blev det. Det var t ex lika mycket synd att röka en cigarett som att röka ett helt paket. De hade därför väldigt svårt att sätta gränser. Enligt samma resonemang känner jag därför samma diffusa skam över att ha ätit ett helt paket med glassar från glassbilen som jag gjorde då jag var liten och i smyg tog en glass från frysen hemma.
(Men, pssst, säg inget till morsan bara!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar