En gång i vintras, en måndagsmorgon klockan halvåtta, kom det fram en kvinna ur personalen i en av de fastigheter där jag är vaktmästare och suckade och sa "Känn du hur jävla less jag är, Albin?". Då gjorde jag inte det, jag kände inte hur jävla less kvinnan var, men nu gör jag det. Just idag känner jag hur jävla less man överhuvudtaget kan vara.
Åh, dessa irritationsmoment som block för block staplar upp vallar i mitt tålamods Tetris! Små små saker som jag inte kan låta bli att reta upp mig över, sånt som i den bästa av världar inte hade angått mig. Som att sopsorteringen i kvarteret där jag bor tycks härstamma från den tid då man trodde att jorden var platt, då man helt enkelt kastade ut soporna på gatan. Som att någon neandertalare till människa anser det vara reko att spotta ut snus på golvet på gymmet (hade jag fått tag i vederbörande i rådande sinnesstämning hade jag bankat henom tillbaka till stenåldern). Som att jobba på återvinningscentralen i torsdags och en och samma person efter att ha frågat tjugo gånger om vad som räknas som hemelektronik ÄNDÅ väljer att kasta en klädhängare och en spade dit. Som att displayen till min jobbtelefon är trasig och att det därför inte går att se vem man ringer till. Som att det inte verkar finnas ett enda vettigt träningslinne att köpa i hela Umeå. Som att drabbas av själsligt magsår av misstanken att gamla tanter klär av mig med blicken.
Hade det inte varit för det faktum att jag har semester resten av veckan hade risken varit stor för ett sammanbrott i paritet med det som drabbar Jim Carrey i Mina jag och Irene:
Det retar mig, it really rustles my jimmies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar