Det ligger något visst över vissa dofter. Något alldeles extra. Som det sköna sticket i näsan då man drar en snabb sniff från en bränsledunk t ex. Eller den lisa för själen som det innebär att gå förbi kläder som hänger på tork i solen. Eller friskheten när det spolas hetvatten på citrusskal. Eller varm asfalt. Eller den mörkbruna doften av blöt kartong. Eller den ögonsvidande pikanta känslan av att smörja in axlarna med tigerbalsam, glömma bort sig och sen klia sig på överläppen.
Då känner man att man lever.
tisdag 31 juli 2012
Ett tusen tankar i ordform
Vet ni vad? Det här är det tusende inlägget i den här bloggen. Ett tusen triviala tankar samlade på ett och samma ställe.
Här borde man ju ha tagit tillfället i akt och skrivit något kul.
Här borde man ju ha tagit tillfället i akt och skrivit något kul.
söndag 29 juli 2012
Terpentin
Igår hade jag ett litet litet partaj. Det var fint. Eftersom jag är så grymt påverkbar av tv-reklam hade jag köpt en flaska O.P. Andersson. Inne på Systembolaget fick jag en vision om att det skulle ge kvällen en slags gammelsvensk fryntlig känsla. En känsla av kostymbyxor och väst, fina hattar och vaxade mustascher.
Så blev det inte. Det blev en besvikelse. Det luktade terpentin, smakade målartvätt och gav mer en känsla av att sitta bakom en byggarbetarbarack och sila träsprit genom en hink med sågspån.
Hemskt.
Så blev det inte. Det blev en besvikelse. Det luktade terpentin, smakade målartvätt och gav mer en känsla av att sitta bakom en byggarbetarbarack och sila träsprit genom en hink med sågspån.
Hemskt.
Tio saker
(Okej, ännu ett av dessa kedjebrevsliknande inlägg som till synes varenda bloggare lägger upp, MEN i brist på annat får ni helt enkelt lov att nöja er med det).
Således, tio saker ni kanske inte visste om mig:
Således, tio saker ni kanske inte visste om mig:
- Jag är fruktansvärt dålig på att bedöma människors ålder. Om jag gissar kommer jag aldrig närmare än +/-5 år.
- Jag klarar inte av att vara kladdig om händerna. Det ger mig kraftiga obehagskänslor.
- Jag älskar lukten av liniment. Det doftar trygghet och barndom.
- Jag uppskattar den tvivelaktiga njutningen i att ha träningsvärk. Det gör ont på ett skönt sätt.
- Jag vågar inte göra ett IQ-test av rädsla att det ska visa att jag är en idiot.
- Jag är fruktansvärt dålig på att simma.
- Jag har aldrig snusat eller rökt en cigarett (men tuggade på en fimp en gång).
- Jag har ett fruktansvärt hetsigt temperament då jag är ensam och irriterar mig över något. Tvärilsk 2000.
- Jag får ont i själen av lukten av korvsoppa.
- Jag när en önskan om att någon gång lära mig brodera bonader.
fredag 27 juli 2012
Ute på plantagen
När jag satte plant för ett par somrar sen jobbade jag tillsammans med min vän Tobias. En kväll hade han lyssnat på Beach Boys och när vi kom ut till hygget dagen efter började han sjunga slutet på Fun fun fun. Han sjöng och sjöng, samma stycke hela dagen, som en skiva som hakat upp sig och fastnat.
Det var väldigt mycket mygg den sommaren, särskilt på det hygge vi befann oss just den dagen. Myggen avspeglade sig som ett svart moln mot den gråa himlen och det var omöjligt att komma undan. Det var ett lidande av bibliska mått. Inte ens Roman Polanski skulle kunna illustrera ett förstånd som går sönder lika bra som då Tobias ömsom falsett-sjöng, ömsom avgrundsvrålade och ömsom svingade plantröret vilt omkring sig.
Det var tider det!
Det var väldigt mycket mygg den sommaren, särskilt på det hygge vi befann oss just den dagen. Myggen avspeglade sig som ett svart moln mot den gråa himlen och det var omöjligt att komma undan. Det var ett lidande av bibliska mått. Inte ens Roman Polanski skulle kunna illustrera ett förstånd som går sönder lika bra som då Tobias ömsom falsett-sjöng, ömsom avgrundsvrålade och ömsom svingade plantröret vilt omkring sig.
Det var tider det!
torsdag 26 juli 2012
Z
Bokstaven Z existerade i det svenska alfabetet redan innan en gänglig yngling vid namn Zlatan kom och tog landet med storm och gjorde allt till "zuper" och "fantaztizkt". Det sägs att Lasse Stefanz fick sin stavning efter att arrangörerna vid en spelning endast hade haft tre stycken "S" då de skulle hänga upp bandnamnet på folkparksskyltarna. Sällan har väl bokstavsbrist orsakat en sådan effekt på en hel bransch? Wizex, Svänzons, Fernandoz, Larz-Kristerz, Matz Bladhs etc etc. listan kan göras lång.
Lasse Stefanz "Z" kom i en tid där dansbanden för att göra scenkläderna avdragsgilla i deklarationen var tvungna att göra dem så pråliga att de inte gick att ha på andra ställen än scenen. Om Lasse Stefanz var pionjärer då det gällde att rufsa till håret i dansbandsidyllen genom att spejsa till stavningen gick bandet Kent-Albinz i bräschen när det gällde hur utsvängda ett par byxor kunde vara (det sägs också att det var bandets nedläggning som var dödsstöten för den svenska textilindustrin).
Ja ja, bara lite kuriosa i brist på annat.
Lasse Stefanz "Z" kom i en tid där dansbanden för att göra scenkläderna avdragsgilla i deklarationen var tvungna att göra dem så pråliga att de inte gick att ha på andra ställen än scenen. Om Lasse Stefanz var pionjärer då det gällde att rufsa till håret i dansbandsidyllen genom att spejsa till stavningen gick bandet Kent-Albinz i bräschen när det gällde hur utsvängda ett par byxor kunde vara (det sägs också att det var bandets nedläggning som var dödsstöten för den svenska textilindustrin).
Ja ja, bara lite kuriosa i brist på annat.
25
Idag fyller jag 25 år. Hade vi levt på Medeltiden hade det inneburit att jag levt halva mitt liv. Det är ett faktum som gör mig otroligt stressad, för om man levt i halva sitt liv utan att veta vad man vill göra med resten av livet, så innebär det ju per definition att det finns en risk att den andra halvan av livet bara blir en enda transportsträcka mot döden.
Eftersom resten av livet ligger i framtiden och varje år som går gör att framtiden kommer närmare, så finns det således EGENTLIGEN ingen anledning att bli äldre. By choice väljer jag därför att inte fira att jag fyller år. Tvärtom, jag gör det bästa av dagen genom att göra det värsta av den. I det myller som utgörs av alla mina egenheter har jag kommit fram till att födelsedagen är den allra bästa dagen för att plåga sig själv lite extra. Ont ska med ont fördrivas. Det finns något renande i det.
I dagens lilla lilla golgatavandring sprang jag tre mil, en mil längre än det längsta jag sprungit tidigare och därför ett perfekt sätt att spendera 26/7.
Nä, usch vad deppigt det blev. Mick Jagger fyller också år idag och det firar vi med en Stones-kavalkad!
Eftersom resten av livet ligger i framtiden och varje år som går gör att framtiden kommer närmare, så finns det således EGENTLIGEN ingen anledning att bli äldre. By choice väljer jag därför att inte fira att jag fyller år. Tvärtom, jag gör det bästa av dagen genom att göra det värsta av den. I det myller som utgörs av alla mina egenheter har jag kommit fram till att födelsedagen är den allra bästa dagen för att plåga sig själv lite extra. Ont ska med ont fördrivas. Det finns något renande i det.
I dagens lilla lilla golgatavandring sprang jag tre mil, en mil längre än det längsta jag sprungit tidigare och därför ett perfekt sätt att spendera 26/7.
Nä, usch vad deppigt det blev. Mick Jagger fyller också år idag och det firar vi med en Stones-kavalkad!
onsdag 25 juli 2012
Fem fina skägg
 |
| Sylvester Stallone i Rocky IV |
 |
| Al Pacino i Serpico |
 |
| Willie Nelson under 70-talet |
 |
| Robban DeNiro i Deer Hunter |
 |
| Pål McCartney i slutet av Beatles |
Masonite
Det finns en slags ledsen romantik i nedmonteringen av det gamla industri-Sverige. Bort med det gamla och in med det nya. Odramatiskt och dramatiskt på samma gång.
Det här kan vara den bästa text om ett varumärkes (och en orts) uppgång och fall som någonsin skrivits: Masonit i våra hjärtan
Det här kan vara den bästa text om ett varumärkes (och en orts) uppgång och fall som någonsin skrivits: Masonit i våra hjärtan
tisdag 24 juli 2012
Stående ovationer av utländska män
I huset mittemot har ett gäng thailändska bärplockare hyrt in sig. I brist på annat att göra brukar de sitta ute på gården. De sitter där i timtal och försöker fördriva tiden tills de antingen ska iväg ut till bärskogen för att arbeta eller tills det blir dags att sova. I ur och skur sitter de där.
För ett par timmar sedan var jag ute och sprang. Solen sken och i min, till synes ständiga, jakt efter solbränna sprang jag topless (kul grej: varenda gång jag använt ordet "topless" har antalet läsare tillfälligt fördubblats, tänk så många besvikna googlare det finns!). När jag kom tillbaka från min löptur satt ett sällskap på 12 - 15 thailändare vid bänken. Jag lyfte handen till hälsning då jag gick förbi dem och en av dem gjorde då en bodybuildingpose och pekade på mig. På skämt flexade jag armen och då fick jag en stående ovation av alla som satt där. "Weeeeeoooow!!!!" sa de.
Det var det finaste som hänt mig sedan en arabisk man sa att han älskade mig för två veckor sedan...
Det här kan kanske orsaka ett par fall av ögonsveda och tillfällig blindhet (ring sjukvårdsupplysningen om det inte går över inom ett par timmar), men - vad tusan - så här svettig och dan såg jag i alla fall ut:
Tanken med Operation: Drago, den där jakten på sommarformen, var väl kanske inte att få uppmärksamhet av män, men hey, jag får väl vara glad för det lilla.
Hellre en stående ovation av utländska män än en misstanke om att tanter klär av mig med blicken...
För ett par timmar sedan var jag ute och sprang. Solen sken och i min, till synes ständiga, jakt efter solbränna sprang jag topless (kul grej: varenda gång jag använt ordet "topless" har antalet läsare tillfälligt fördubblats, tänk så många besvikna googlare det finns!). När jag kom tillbaka från min löptur satt ett sällskap på 12 - 15 thailändare vid bänken. Jag lyfte handen till hälsning då jag gick förbi dem och en av dem gjorde då en bodybuildingpose och pekade på mig. På skämt flexade jag armen och då fick jag en stående ovation av alla som satt där. "Weeeeeoooow!!!!" sa de.
Det var det finaste som hänt mig sedan en arabisk man sa att han älskade mig för två veckor sedan...
Det här kan kanske orsaka ett par fall av ögonsveda och tillfällig blindhet (ring sjukvårdsupplysningen om det inte går över inom ett par timmar), men - vad tusan - så här svettig och dan såg jag i alla fall ut:
Hellre en stående ovation av utländska män än en misstanke om att tanter klär av mig med blicken...
måndag 23 juli 2012
"Känn du hur jävla less jag är?"
En gång i vintras, en måndagsmorgon klockan halvåtta, kom det fram en kvinna ur personalen i en av de fastigheter där jag är vaktmästare och suckade och sa "Känn du hur jävla less jag är, Albin?". Då gjorde jag inte det, jag kände inte hur jävla less kvinnan var, men nu gör jag det. Just idag känner jag hur jävla less man överhuvudtaget kan vara.
Åh, dessa irritationsmoment som block för block staplar upp vallar i mitt tålamods Tetris! Små små saker som jag inte kan låta bli att reta upp mig över, sånt som i den bästa av världar inte hade angått mig. Som att sopsorteringen i kvarteret där jag bor tycks härstamma från den tid då man trodde att jorden var platt, då man helt enkelt kastade ut soporna på gatan. Som att någon neandertalare till människa anser det vara reko att spotta ut snus på golvet på gymmet (hade jag fått tag i vederbörande i rådande sinnesstämning hade jag bankat henom tillbaka till stenåldern). Som att jobba på återvinningscentralen i torsdags och en och samma person efter att ha frågat tjugo gånger om vad som räknas som hemelektronik ÄNDÅ väljer att kasta en klädhängare och en spade dit. Som att displayen till min jobbtelefon är trasig och att det därför inte går att se vem man ringer till. Som att det inte verkar finnas ett enda vettigt träningslinne att köpa i hela Umeå. Som att drabbas av själsligt magsår av misstanken att gamla tanter klär av mig med blicken.
Hade det inte varit för det faktum att jag har semester resten av veckan hade risken varit stor för ett sammanbrott i paritet med det som drabbar Jim Carrey i Mina jag och Irene:
Det retar mig, it really rustles my jimmies.
Åh, dessa irritationsmoment som block för block staplar upp vallar i mitt tålamods Tetris! Små små saker som jag inte kan låta bli att reta upp mig över, sånt som i den bästa av världar inte hade angått mig. Som att sopsorteringen i kvarteret där jag bor tycks härstamma från den tid då man trodde att jorden var platt, då man helt enkelt kastade ut soporna på gatan. Som att någon neandertalare till människa anser det vara reko att spotta ut snus på golvet på gymmet (hade jag fått tag i vederbörande i rådande sinnesstämning hade jag bankat henom tillbaka till stenåldern). Som att jobba på återvinningscentralen i torsdags och en och samma person efter att ha frågat tjugo gånger om vad som räknas som hemelektronik ÄNDÅ väljer att kasta en klädhängare och en spade dit. Som att displayen till min jobbtelefon är trasig och att det därför inte går att se vem man ringer till. Som att det inte verkar finnas ett enda vettigt träningslinne att köpa i hela Umeå. Som att drabbas av själsligt magsår av misstanken att gamla tanter klär av mig med blicken.
Hade det inte varit för det faktum att jag har semester resten av veckan hade risken varit stor för ett sammanbrott i paritet med det som drabbar Jim Carrey i Mina jag och Irene:
Det retar mig, it really rustles my jimmies.
lördag 21 juli 2012
Glassbilen
I tisdags handlade jag glass av glassbilen. Det var första gången på väldigt länge, säkert femton år, och sist var det inte heller jag som höll i plånboken, det var mamma.
Om det någon gång har funnits en ren terror-regim i mitt liv så var det mammas skräckvälde över glassen. Inte ens Stasi vaktade Berlinmuren lika väl som mamma vaktade vår frys då det fanns glass i den. Det var aldrig tal om att ta en glass hursomhelst, det krävdes hårda förhandlingar (läs: tjat) och att det var fredag eller lördag. Vi köpte alltid mixpåsar där glassar av alla de slag fanns blandade, från de frysskadade glasspinnarna med vaniljsmak till de finaste av dem alla - Hollywoodstruten. Det var alltid ransonering: fjuttiga och tråkiga pinnar som smakade kartong skulle ätas upp innan vi fick ta av de finare, bara för att de enklare glassarna inte skulle samla frost i frysen efter det att de godare var uppätna.
Glassen jag handlade i tisdags fick aldrig en chans att frostskadas, det var faktiskt så att den knappt fick se insidan av frysskåpet överhuvudtaget. I en tid av ekonomisk och vuxen frihet kan jag numera äta hur mycket glass jag vill och det gjorde jag också. Jag åt och åt, glass efter glass.
Jag läste en gång att avhoppade medlemmar från Hare Krishna-rörelsen hade väldigt svårt att klara sig ute i samhället eftersom de blivit lärda att man bara kunde synda en gång och att synden inte blev större även om omfattningen av syndandet blev det. Det var t ex lika mycket synd att röka en cigarett som att röka ett helt paket. De hade därför väldigt svårt att sätta gränser. Enligt samma resonemang känner jag därför samma diffusa skam över att ha ätit ett helt paket med glassar från glassbilen som jag gjorde då jag var liten och i smyg tog en glass från frysen hemma.
(Men, pssst, säg inget till morsan bara!)
Om det någon gång har funnits en ren terror-regim i mitt liv så var det mammas skräckvälde över glassen. Inte ens Stasi vaktade Berlinmuren lika väl som mamma vaktade vår frys då det fanns glass i den. Det var aldrig tal om att ta en glass hursomhelst, det krävdes hårda förhandlingar (läs: tjat) och att det var fredag eller lördag. Vi köpte alltid mixpåsar där glassar av alla de slag fanns blandade, från de frysskadade glasspinnarna med vaniljsmak till de finaste av dem alla - Hollywoodstruten. Det var alltid ransonering: fjuttiga och tråkiga pinnar som smakade kartong skulle ätas upp innan vi fick ta av de finare, bara för att de enklare glassarna inte skulle samla frost i frysen efter det att de godare var uppätna.
Glassen jag handlade i tisdags fick aldrig en chans att frostskadas, det var faktiskt så att den knappt fick se insidan av frysskåpet överhuvudtaget. I en tid av ekonomisk och vuxen frihet kan jag numera äta hur mycket glass jag vill och det gjorde jag också. Jag åt och åt, glass efter glass.
Jag läste en gång att avhoppade medlemmar från Hare Krishna-rörelsen hade väldigt svårt att klara sig ute i samhället eftersom de blivit lärda att man bara kunde synda en gång och att synden inte blev större även om omfattningen av syndandet blev det. Det var t ex lika mycket synd att röka en cigarett som att röka ett helt paket. De hade därför väldigt svårt att sätta gränser. Enligt samma resonemang känner jag därför samma diffusa skam över att ha ätit ett helt paket med glassar från glassbilen som jag gjorde då jag var liten och i smyg tog en glass från frysen hemma.
(Men, pssst, säg inget till morsan bara!)
RE: "Skrik då, skrik som en älg!"
Ni kanske minns den här artikeln från löpartävlingen som var under hembygdsdagarna här i byn:
Han skrek som en älg för att skrämma bort en ren och med en sådan rubrik som den i artikeln gick det inte att låta bli att tänka på filmen Den sista färden som innehåller en scen där ett gäng bondlurkar (som jag misstänker har ett släktträd liknande det habsburgska kungahuset) våldtar en av huvudkaraktärerna. För att riktigt gå igång tvingar en av bondlurkarna mannen (ja!) att skrika som en gris. "Squeal! Squeal!" kräver lurken, och i den svenska översättningen blev det "Skrik, skrik som en gris!".
OM man någon gång skulle göra en svensk version av detta, så vore hockeyspelaren Per Ledin självskriven i rollen som inavlad svensk glesbygdsman som kräver att storstadsbo ska skrika som en älg. Titta bara:
Han skrek som en älg för att skrämma bort en ren och med en sådan rubrik som den i artikeln gick det inte att låta bli att tänka på filmen Den sista färden som innehåller en scen där ett gäng bondlurkar (som jag misstänker har ett släktträd liknande det habsburgska kungahuset) våldtar en av huvudkaraktärerna. För att riktigt gå igång tvingar en av bondlurkarna mannen (ja!) att skrika som en gris. "Squeal! Squeal!" kräver lurken, och i den svenska översättningen blev det "Skrik, skrik som en gris!".
OM man någon gång skulle göra en svensk version av detta, så vore hockeyspelaren Per Ledin självskriven i rollen som inavlad svensk glesbygdsman som kräver att storstadsbo ska skrika som en älg. Titta bara:
torsdag 19 juli 2012
Armbar
Enligt gammal folktro fanns det under medeltiden ett nattväsen, kallat succubus, som sades förföra munkar i sömnen. Genom detta tvingades munkarna ge avkall på sitt celibat och på så sätt skulle dessa nattväsen vända dem mot allas vår vän Jesus.
Om vuxenkramande är ett sätt för nattdemoner att värva medlemmar till djävulens fanclub, vad är då anledningen till att jag väcktes mitt i natten av att någonting gjorde en armbar på mig?
Kan nattmaror karate?
Om vuxenkramande är ett sätt för nattdemoner att värva medlemmar till djävulens fanclub, vad är då anledningen till att jag väcktes mitt i natten av att någonting gjorde en armbar på mig?
Kan nattmaror karate?
tisdag 17 juli 2012
Skräckhistorier
När jag var fem-sex år gick jag i förskolan. Där, i ett rum avsett främst för att måla med vattenfärg, brukade vi killar låsa in oss och berätta skräckhistorier för varandra. Rummet hade många fönster, så om man släckte ljuset inne i rummet blev det ett kusligt skimmer från hyllorna då lysrören i hallen utanför reflekterades i målarfärgsflaskorna. En perfekt scensättning för att berätta skräckisar, alltså.
Eftersom jag under den tiden hade som vana att kliva upp klockan fyra varje morgon för att se natt-teve i form av ett program om övernaturliga fenomen, så hade jag mycket att berätta. Med Bigfoot, utomjordingar, troll, spontanstigmatiseringar och talande hus att falla tillbaka på var det lätt att hitta på något otäckt. Även om jag aldrig lyckades fånga åhörarna på samma sätt som den lite äldre killen vars historier var av sexuell natur, så var jag ändå ganska duktig på att berätta (jag undrar när den egenskapen försvann?). Inte som det här:
"Man door hand hook car door".
Eftersom jag under den tiden hade som vana att kliva upp klockan fyra varje morgon för att se natt-teve i form av ett program om övernaturliga fenomen, så hade jag mycket att berätta. Med Bigfoot, utomjordingar, troll, spontanstigmatiseringar och talande hus att falla tillbaka på var det lätt att hitta på något otäckt. Även om jag aldrig lyckades fånga åhörarna på samma sätt som den lite äldre killen vars historier var av sexuell natur, så var jag ändå ganska duktig på att berätta (jag undrar när den egenskapen försvann?). Inte som det här:
"Man door hand hook car door".
måndag 16 juli 2012
Den sektliknande företeelsen i att vara en diskret solbadare
Idag har jag min första semesterdag. Som av en händelse lyckades denna första semesterdag sammanfalla med den första soliga dagen på länge. Sån tur kan man tydligen ha, även om man heter Albin. Så jag tog tillfället i akt (pretentionen i det!) och solade. I lönndom. Jag smög bakom husväggen hos mina morföräldrar och pressade för allt vad solstolen höll.
Det handlar om diskretion. Eller kanske inte så mycket diskretion som prydhet. Det finns inte på kartan att jag skulle gå ut och lägga mig i solen utanför min lägenhet och riskera att bli uttittad av hela kvarteret. Inte kan man ligga där halvnaken rakt upp och ner, folk kan ju få ont i ögonen av min fluorescerande blekhet.
Därför krävs det ett visst mått av avskildhet, jag måste isolera mig från civilisationen för att kunna vistas i solen och samtidigt vara bekväm. Ett resonemang inte helt olikt det som finns hos religiösa sekter - att skilja ut, isolera och undvika oliktänkande.
Det är knappast ett normalt beteende, att göra sig ett sånt besvär bara för att få lite färg. Nästan som med hemliga sällskap som söker sig långt ut i skogen för att genomföra riter av olika slag, men med den skillnaden att sällskap omfattar mer än en person...
Gud vad kufisk jag är.
Det handlar om diskretion. Eller kanske inte så mycket diskretion som prydhet. Det finns inte på kartan att jag skulle gå ut och lägga mig i solen utanför min lägenhet och riskera att bli uttittad av hela kvarteret. Inte kan man ligga där halvnaken rakt upp och ner, folk kan ju få ont i ögonen av min fluorescerande blekhet.
Därför krävs det ett visst mått av avskildhet, jag måste isolera mig från civilisationen för att kunna vistas i solen och samtidigt vara bekväm. Ett resonemang inte helt olikt det som finns hos religiösa sekter - att skilja ut, isolera och undvika oliktänkande.
Det är knappast ett normalt beteende, att göra sig ett sånt besvär bara för att få lite färg. Nästan som med hemliga sällskap som söker sig långt ut i skogen för att genomföra riter av olika slag, men med den skillnaden att sällskap omfattar mer än en person...
Gud vad kufisk jag är.
söndag 15 juli 2012
Obs: Montage
Just sayin'
lördag 14 juli 2012
Sveriges äldsta 24-åring
Min vän JT semestervikarierar på mitt jobb. Förra veckan hade han hand om återvinningscentralen och då kom det fram en man till honom och frågade om jag var hans farsa. Jag, som bara är dryga året äldre än JT. Om man räknar väldigt optimistiskt och antar att jag var lika gammal som Sveriges yngsta pappa året då JT föddes så skulle jag idag ha varit 36 år. 36 bast, det är alltså minimum-åldern för vad man kan anta att mannen antog att min ålder var.
Ridå.
Jag vet inte vad som är värre, att se ut som en fräsch (hoppas jag) 36-åring eller en grymt sliten 24-åring? Även om åren inte börjat spinna silvertrådar i mitt hår, så kanske åldern börjat ta ut sin rätt? Kan det kanske vara rynkorna kring ögonen som sotet från pelletspannorna orsakat? Eller att jag alltid varit väldigt lillgammal? Eller min utdaterade garderob?
Tja, jag vet inte säkert, men jag misstänker att det här kan ha föranlett en begynnande medelålderskris...
Ridå.
Jag vet inte vad som är värre, att se ut som en fräsch (hoppas jag) 36-åring eller en grymt sliten 24-åring? Även om åren inte börjat spinna silvertrådar i mitt hår, så kanske åldern börjat ta ut sin rätt? Kan det kanske vara rynkorna kring ögonen som sotet från pelletspannorna orsakat? Eller att jag alltid varit väldigt lillgammal? Eller min utdaterade garderob?
Tja, jag vet inte säkert, men jag misstänker att det här kan ha föranlett en begynnande medelålderskris...
fredag 13 juli 2012
EPA
Efter krigsslutet rådde ett skriande behov av traktorer för jordbruken. Eftersom all produktion ställts om för tillverkning av krigsmateriel fanns det inga traktorer tillgängliga, så istället byggde man om gamla utslitna bilar så att de gick att använda på åkrarna. Allt oväsentligt som baksäte, skärmar etc skalades bort och bilarna fick därför ett väldigt luggslitet utseende, något som snart gjorde att de nya traktorerna i folkmun kallades EPA-traktorer - döpta efter varuhuset EPA som sålde varor av tvivelaktig kvalitet.
En EPA-traktor får högst gå att köra i 30 km/h och som av en händelse nådde jag under spurten i löpartävlingen i lördags en hastighet av 32 km/h (enligt min pulsklocka). Det tycker jag var ganska bra gjort av en yngling av tvivelaktig kvalitet.
(Humble brag!)
(Humble brag!)
torsdag 12 juli 2012
Internets skuggsidor
Jag vet inte vad det beror på, men då jag når en viss grad av trötthet på kvällen hamnar jag alltid i den djupare delen av Youtube-träsket. Klipp om hur man rengör förfrysningsskador, videos om hur man opererar nageltrång hemma, klipp med hemska tumörer, Instruktionsvideos för hur man tar bort bot-flugor från de hålor de gräver i kroppen på folk, ormbett, tigerattacker. Allt obskyrt du kan tänka dig.
Det kan absolut inte vara hälsosamt, dessa besök bland Youtubes allra mörkaste vrår. Kanske visar det på något slags nedåtgående, den här odysséen bland Internets skuggsidor, nästan som för Catherine Deneuve i filmen Repulsion där en ruttnande kaninstek som hon har i kylskåpet symboliserar hennes vacklande mentala hälsa?
Jag behöver nog semester...
Det kan absolut inte vara hälsosamt, dessa besök bland Youtubes allra mörkaste vrår. Kanske visar det på något slags nedåtgående, den här odysséen bland Internets skuggsidor, nästan som för Catherine Deneuve i filmen Repulsion där en ruttnande kaninstek som hon har i kylskåpet symboliserar hennes vacklande mentala hälsa?
Jag behöver nog semester...
onsdag 11 juli 2012
Trött
Det är galet vad trött jag är. Kroppen är maräng och hjärnan marmelad, som ett jäkla barnkalas. Usch, vad hemskt det är då ingenting riktigt vill fungera och man måste anstränga sig till det yttersta bara för att göra sånt som i vanliga fall brukar vara enkelt.
Gud vad trist det är att skriva om sånt här, det finns ju inget allmänintresse i att veta om jag är trött eller inte. Som en skriftlig gäspning, typ.
Nåväl. God natt på er.
tisdag 10 juli 2012
Deo, då och då
Det sägs att inget säger så mycket om en person som vad denne har i sitt badrumsskåp. Därför ger jag er nu en inblick i min personlighet:
Jag inser att det finns ett visst mått av vansinne i bilden, att det är något man hittar i slutscenerna av en psykologisk thriller där den (kvinnliga) polisen blir inlåst inne i badrummet i den misstänkte mördarens hus och som söker efter något att värna sig med inför den ofrånkomliga konfrontationen. MEN, hear me out: om det finns något fel med vardagen så är det att den är så vardaglig. Det allra mesta går på rutin och hade det inte varit för närheten till fredag hade det inte gått att skilja en torsdag från en måndag. Det är samma kläder, samma frukost och samma trötta ansikte i spegeln som hälsar godmorgon. Men det finns ett litet litet avbräck i inrutningen, något som krusar den annars vindstilla ytan, och det är möjligheten i att variera hur jag luktar.
Genom tio olika sorters schampon och tio sorters deodoranter ges miljarder möjligheter till omväxling. Vissa schampon och deodoranter ger mindre lyckade kombinationer, men ooh så det doftar fräckt ibland! (...eller inte).
Jag försöker skapa doftridåer för att dölja vardagstristessen, helt enkelt.
Jag inser att det finns ett visst mått av vansinne i bilden, att det är något man hittar i slutscenerna av en psykologisk thriller där den (kvinnliga) polisen blir inlåst inne i badrummet i den misstänkte mördarens hus och som söker efter något att värna sig med inför den ofrånkomliga konfrontationen. MEN, hear me out: om det finns något fel med vardagen så är det att den är så vardaglig. Det allra mesta går på rutin och hade det inte varit för närheten till fredag hade det inte gått att skilja en torsdag från en måndag. Det är samma kläder, samma frukost och samma trötta ansikte i spegeln som hälsar godmorgon. Men det finns ett litet litet avbräck i inrutningen, något som krusar den annars vindstilla ytan, och det är möjligheten i att variera hur jag luktar.
Genom tio olika sorters schampon och tio sorters deodoranter ges miljarder möjligheter till omväxling. Vissa schampon och deodoranter ger mindre lyckade kombinationer, men ooh så det doftar fräckt ibland! (...eller inte).
Jag försöker skapa doftridåer för att dölja vardagstristessen, helt enkelt.
måndag 9 juli 2012
söndag 8 juli 2012
HOTELL INDIAN
I helgen har det varit hembygdsdagar här i byn. Det har varit en helg med allt det bästa Fredrika har att erbjuda: thaifest vid Buddhisttemplet, löpartävling vid campingplatsen, pub med tillhörande styrdans och mygginvasion vid danslogen igår kväll och tipsrunda vid hembygdsområdet som avslutning idag. D v s allt det bästa som kommer fram när ett litet samhälle spänner musklerna.
Jag brukar alltid påstå att sommarens finaste ögonblick är att stå vid skogsbrynet bortom danslogen och skicka runt en flaska whiskey bland vänner i sensommarnatten, men i år var det dessvärre så dåligt väder att det inte blev av. Men det var väldigt roligt ändå, särskilt att så många ville komma på förfest hos mig innan puben. Sånt värmer i en lillgammal mans hjärta!
Den där tipsrundan är ett kapitel för sig. Det är ett skogsbolag som anordnar den och frågorna ligger därför inom den smala smala kunskapsfåra som skogsbruk är. Det brukar därför oftast vara gamla skogsarbetare som prenumererar på förstapriset, om nu inte arrangören "spejsar till det" och tar med en fråga om Zlatan, så att en vanlig Svensson kan vinna genom osannolik tur i gissningarna. Men det är tradition att gå tipsrundan, och traditioner är till för att hållas, oavsett hur "Rain Man-artade" frågorna än ter sig för gemene man.
Tipsrundan utspelar sig på hembygdsområdet, där det finns en massa gamla hus från olika delar av Fredrika socken uppställda. I ett av husen, en fäbod, sägs det spöka. Som alltid när det ryktas om sådant, så "sägs" det väldigt mycket. Huset sägs ursprungligen vara byggt ovanpå en vitterstig och det sägs att det övernaturliga följde med då stugan flyttades till hembygdsområdet. Det främsta beviset för att det spökar där är att det sägs att en fågelholk som satts upp under senare tid aldrig har varit bebodd av fåglar. Det sägs också att hembygdsföreningen låter folk övernatta i stugan ...om de vågar.
På dörren till huset har någon ristat in orden "HOTELL INDIAN" med prydliga 40-tals versaler, som om det skulle vara uppbyggt på en gammal indiangravplats.
"HOTELL INDIAN" - glesbygdens version av Hotel California.
Jag brukar alltid påstå att sommarens finaste ögonblick är att stå vid skogsbrynet bortom danslogen och skicka runt en flaska whiskey bland vänner i sensommarnatten, men i år var det dessvärre så dåligt väder att det inte blev av. Men det var väldigt roligt ändå, särskilt att så många ville komma på förfest hos mig innan puben. Sånt värmer i en lillgammal mans hjärta!
Den där tipsrundan är ett kapitel för sig. Det är ett skogsbolag som anordnar den och frågorna ligger därför inom den smala smala kunskapsfåra som skogsbruk är. Det brukar därför oftast vara gamla skogsarbetare som prenumererar på förstapriset, om nu inte arrangören "spejsar till det" och tar med en fråga om Zlatan, så att en vanlig Svensson kan vinna genom osannolik tur i gissningarna. Men det är tradition att gå tipsrundan, och traditioner är till för att hållas, oavsett hur "Rain Man-artade" frågorna än ter sig för gemene man.
Tipsrundan utspelar sig på hembygdsområdet, där det finns en massa gamla hus från olika delar av Fredrika socken uppställda. I ett av husen, en fäbod, sägs det spöka. Som alltid när det ryktas om sådant, så "sägs" det väldigt mycket. Huset sägs ursprungligen vara byggt ovanpå en vitterstig och det sägs att det övernaturliga följde med då stugan flyttades till hembygdsområdet. Det främsta beviset för att det spökar där är att det sägs att en fågelholk som satts upp under senare tid aldrig har varit bebodd av fåglar. Det sägs också att hembygdsföreningen låter folk övernatta i stugan ...om de vågar.
På dörren till huset har någon ristat in orden "HOTELL INDIAN" med prydliga 40-tals versaler, som om det skulle vara uppbyggt på en gammal indiangravplats.
"HOTELL INDIAN" - glesbygdens version av Hotel California.
Det där med att dansa
Jag dansar aldrig. Not now not ever. Never.
Det finns en fundamental självklarhet i att dansa som jag inte förstår mig på. Det är så enkelt att det blir för svårt. Mitt DNA måste vara felkopplat, som om det fattas viktiga delar och jag bara till 98% har alla egenskaper som kännetecknar en människa (vilket på sätt och vis gör mig till en orangutang), för det borde väl vara det mest naturliga i världen att dansa?
Den främsta anledningen till att jag inte kan dansa är att jag inte kan dansa. Rytmen rycker aldrig tag i mig och inte ens under pistolhot skulle jag kunna åstadkomma mer än ett tafatt slängande med benen. Eller ja, kanske ett lite ledset viftande med någon arm också, men där går gränsen för min kapacitet.
Skulle man börja rota i det där skulle det säkert framkomma något barndomstrauma som ligger bakom. Någon gång måste någonting ha hänt, för blotta tanken på att dansa gör att hela mitt väsen stelnar till och panik lägger sig som en blöt filt över mig.
Man brukar ju säga att våga göra någonting är att kasta sig ut i det okända, falla fritt, och (på någon nivå) riskera att möta döden. Och kanske är det därför jag är så fruktansvärt stel då jag försöker dansa - det är rigor mortis som sätter in.
Det finns en fundamental självklarhet i att dansa som jag inte förstår mig på. Det är så enkelt att det blir för svårt. Mitt DNA måste vara felkopplat, som om det fattas viktiga delar och jag bara till 98% har alla egenskaper som kännetecknar en människa (vilket på sätt och vis gör mig till en orangutang), för det borde väl vara det mest naturliga i världen att dansa?
Den främsta anledningen till att jag inte kan dansa är att jag inte kan dansa. Rytmen rycker aldrig tag i mig och inte ens under pistolhot skulle jag kunna åstadkomma mer än ett tafatt slängande med benen. Eller ja, kanske ett lite ledset viftande med någon arm också, men där går gränsen för min kapacitet.
Skulle man börja rota i det där skulle det säkert framkomma något barndomstrauma som ligger bakom. Någon gång måste någonting ha hänt, för blotta tanken på att dansa gör att hela mitt väsen stelnar till och panik lägger sig som en blöt filt över mig.
Man brukar ju säga att våga göra någonting är att kasta sig ut i det okända, falla fritt, och (på någon nivå) riskera att möta döden. Och kanske är det därför jag är så fruktansvärt stel då jag försöker dansa - det är rigor mortis som sätter in.
torsdag 5 juli 2012
Orsak och verkan
Det kunde man ju ha förstått.
I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag fördrev en stor del av tiden i min lägenhet "mellan två par byxor" (d v s en eufemism för att enbart gå runt i kalsonger). Det har liksom blivit naturligt att stunderna mellan byxombytena har blivit längre och längre och det finns ju en viss luftig frihet i att gå omkring i boxershorts. Men det är viktigt att betona att det bara är inne i lägenheten som detta utspelar sig. Det finns trots allt en intimitet i kortkalsonger som gör att de bör hållas bakom lyckta dörrar och det finns därför inte ens på kartan att jag skulle gå ut med soporna eller hämta posten endast i underkläder. Kortbyxor, ja. Kortkalsonger, nej.
Idag hände det. Jag kom hem från jobbet och skulle snabbt byta om för att dra iväg till gymmet, men någonstans mitt i omklädningen kom jag att tänka på att jag borde vädra bort gräsklipparlukten från mina arbetsshorts. I skydd av det täckande räcket och det faktum att jag inte bor på markplan borde det inte vara någon fara att ta det enda steget ut på balkongen och hänga fast shortsen på en krok, även om det sker i halvnaket tillstånd...
Det visade sig dock att detta enda steg, hur litet det än var, ändå var ett steg för mycket. Så fort jag satte ned foten på balkonggolvet hördes en röst. Det var svårt att höra varifrån rösten kom; förutom att jag stod där förutom kalsongerna endast iklädd en halvtaskig solbränna hade jag inte heller några glasögon på mig. Halvdöv, halvblind och halvnaken är det inte lätt att lokalisera sig.
"Öööööh ...Albin?". Rösten, en okänd kvinna, lät tvekande. Som om hon inte riktigt visste vad jag hette utan bara kastade ur sig ett namn på vinst och förlust. "Ja..." svarade jag, dröjande och lågt, ordet tyngt av evighetsskammen i att (bokstavligt talat) bli tagen med byxorna nere.
Sedan följde ett ytterst kort och ytterst förvirrat samtal om ett vedlotteri [sic!].
Det kunde man ju ha förstått, att det skulle gå åt helvete då man befinner sig mellan två par byxor utanför lägenheten.
I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag fördrev en stor del av tiden i min lägenhet "mellan två par byxor" (d v s en eufemism för att enbart gå runt i kalsonger). Det har liksom blivit naturligt att stunderna mellan byxombytena har blivit längre och längre och det finns ju en viss luftig frihet i att gå omkring i boxershorts. Men det är viktigt att betona att det bara är inne i lägenheten som detta utspelar sig. Det finns trots allt en intimitet i kortkalsonger som gör att de bör hållas bakom lyckta dörrar och det finns därför inte ens på kartan att jag skulle gå ut med soporna eller hämta posten endast i underkläder. Kortbyxor, ja. Kortkalsonger, nej.
Idag hände det. Jag kom hem från jobbet och skulle snabbt byta om för att dra iväg till gymmet, men någonstans mitt i omklädningen kom jag att tänka på att jag borde vädra bort gräsklipparlukten från mina arbetsshorts. I skydd av det täckande räcket och det faktum att jag inte bor på markplan borde det inte vara någon fara att ta det enda steget ut på balkongen och hänga fast shortsen på en krok, även om det sker i halvnaket tillstånd...
Det visade sig dock att detta enda steg, hur litet det än var, ändå var ett steg för mycket. Så fort jag satte ned foten på balkonggolvet hördes en röst. Det var svårt att höra varifrån rösten kom; förutom att jag stod där förutom kalsongerna endast iklädd en halvtaskig solbränna hade jag inte heller några glasögon på mig. Halvdöv, halvblind och halvnaken är det inte lätt att lokalisera sig.
"Öööööh ...Albin?". Rösten, en okänd kvinna, lät tvekande. Som om hon inte riktigt visste vad jag hette utan bara kastade ur sig ett namn på vinst och förlust. "Ja..." svarade jag, dröjande och lågt, ordet tyngt av evighetsskammen i att (bokstavligt talat) bli tagen med byxorna nere.
Sedan följde ett ytterst kort och ytterst förvirrat samtal om ett vedlotteri [sic!].
Det kunde man ju ha förstått, att det skulle gå åt helvete då man befinner sig mellan två par byxor utanför lägenheten.
söndag 1 juli 2012
Mellan två par byxor
När någon är arbetslös brukar man använda sig av eufemismen att personen befinner sig "mellan två jobb". I närområdet bor en man vars klädsel under sommaren enbart utgörs av briefskalsonger, en klädstil som också borde kunna förskönas genom att kallas för "att befinna sig mellan två par byxor".
Jag har kommit på mig själv med att väldigt ofta befinna mig mellan två par byxor här hemma i min lägenhet. I glappet mellan morgonens träningsshorts och arbetskläderna, mellan arbetskläderna och träningskläderna och mellan träningskläderna och pyjamasen är det kalsongläge som gäller. Det finns inga mellanlägen, bara byxor på eller av. Inga äppelknyckarbyxande gråzoner, bara svart eller vitt.
Det finns ändå en luftig slags frihet i att gå utan byxor. Kris Kristofferson sjöng att "freedom's just another word for nothing left to loose" och det är klart, har man inga byxor på sig finns inte så mycket att förlora. Det man KAN förlora är dock något slags anseende om man gjorde med kortkalsongerna vad man brukar göra med aktiebolag - göra dem publika. För hur kan jag veta att mannen i briefs går omkring i briefs då? Jo, han har sedan länge passerat gränsen där tiden mellan två par byxor utspelar sig inomhus. Dit har jag inte kommit ...ännu.
Ja ja, bara en insikt som vilken som helst (en insikt som dock medför vissa oroligheter om vad grannarna i huset mittemot tycker om dessa tillfällen mellan två par byxor...).
Jag har kommit på mig själv med att väldigt ofta befinna mig mellan två par byxor här hemma i min lägenhet. I glappet mellan morgonens träningsshorts och arbetskläderna, mellan arbetskläderna och träningskläderna och mellan träningskläderna och pyjamasen är det kalsongläge som gäller. Det finns inga mellanlägen, bara byxor på eller av. Inga äppelknyckarbyxande gråzoner, bara svart eller vitt.
Det finns ändå en luftig slags frihet i att gå utan byxor. Kris Kristofferson sjöng att "freedom's just another word for nothing left to loose" och det är klart, har man inga byxor på sig finns inte så mycket att förlora. Det man KAN förlora är dock något slags anseende om man gjorde med kortkalsongerna vad man brukar göra med aktiebolag - göra dem publika. För hur kan jag veta att mannen i briefs går omkring i briefs då? Jo, han har sedan länge passerat gränsen där tiden mellan två par byxor utspelar sig inomhus. Dit har jag inte kommit ...ännu.
Ja ja, bara en insikt som vilken som helst (en insikt som dock medför vissa oroligheter om vad grannarna i huset mittemot tycker om dessa tillfällen mellan två par byxor...).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)