I fredags, i vad som visade sig vara helveteshelgens början, fick jag in en metallflisa i handen. När jag skulle ta bort flisan alldeles nyss visade det sig att jag var tvungen att klippa ett jack i handen för att komma åt den.
Eftersom jag är så dålig på att förklara (tips: ring inte mig om ni någon gång vill ha vägbeskrivning) så ger jag er istället det här klippet som visar på ett ungefär hur ingreppet gick till.
tisdag 28 februari 2012
söndag 26 februari 2012
Dog Day Afternoon
Tvi, vilken hemsk helg det har varit. Tackochlov att den är över. Nu skulle man fått åka på semester. Man skulle ha fått lossa på den mentala slipsknuten och bara dra iväg någonstans. Kanske till söderns land? Till en varm och solig strand, där flickorna dom dansar hula-hula natten lång? Till ett eget Blue Hawaii?
lördag 25 februari 2012
Perversioner
En sak jag drömmer om just nu: En Volvo Valp med Hurst pistol grip shifter.
Åh, tänk er saligheten i att varva ut bilen på lågettan (och komma upp i en svindlande hastighet av 4 km/h [sic!]) och sen växla upp till tvåan genom en snabb knyck med växelspaken.
Det ligger ett närmast erotiskt skimmer över det!
Åh, tänk er saligheten i att varva ut bilen på lågettan (och komma upp i en svindlande hastighet av 4 km/h [sic!]) och sen växla upp till tvåan genom en snabb knyck med växelspaken.
Det ligger ett närmast erotiskt skimmer över det!
Operation: Drago (Yes box, vi kallar det så)
Jag har kommit fram till att jag ska kalla den där jakten efter sommarformen för Operation: Drago. Ok? Ok.
Jag vet inte om ni någonsin reflekterat över filmen Rocky IV där Drago är med? Dolph Lundgren slår ihjäl Apollo Creed i en boxningsmatch, skakar om hela amerikas förenta stater och visar att Apollos showmanship bara var ett luftslott. Sen ska Rocky hämnas och det är då det blir märkligt. Rocky åker till Sovjet för att hänge sig till gammal hederlig ryssträning. Han inser att den enda chansen att besegra Ivan Drago är att försöka bli så rysk som möjligt. Så därför drar Rocky hästvagnar, han lyfter stockar, hugger timmer och pulsar i djup snö. Och skriker gör han också, skriker så att det ekar över hela den sibiriska tundran. "Drago!" skriker han. Och vad gör då Drago? Jo, han tränar i ett högteknologiskt laboratorium, iklädd vita trikåer och övervakad av läkare som injicerar honom med steroider och som med hjälp av datorer mäter hur hårt han slår. Han moderniserar ryssträningen. Sen när matchen tar plats har kampen mellan USA och Sovjet förvandlats till en kamp mellan gammelrysk och nyrysk träning d v s en kamp mellan vad USA trodde var typiskt ryskt och vad som är ryskt.
"I must break you!" väser Drago, men till ingen nytta för inte ens högteknologisk ryssträning kan ändra på ett riktigt Hollywoodslut.
(Och det är ju det där Hollywoodslutet jag vill åt med Operation: Drago, konstigt vore väl annars?)
Jag vet inte om ni någonsin reflekterat över filmen Rocky IV där Drago är med? Dolph Lundgren slår ihjäl Apollo Creed i en boxningsmatch, skakar om hela amerikas förenta stater och visar att Apollos showmanship bara var ett luftslott. Sen ska Rocky hämnas och det är då det blir märkligt. Rocky åker till Sovjet för att hänge sig till gammal hederlig ryssträning. Han inser att den enda chansen att besegra Ivan Drago är att försöka bli så rysk som möjligt. Så därför drar Rocky hästvagnar, han lyfter stockar, hugger timmer och pulsar i djup snö. Och skriker gör han också, skriker så att det ekar över hela den sibiriska tundran. "Drago!" skriker han. Och vad gör då Drago? Jo, han tränar i ett högteknologiskt laboratorium, iklädd vita trikåer och övervakad av läkare som injicerar honom med steroider och som med hjälp av datorer mäter hur hårt han slår. Han moderniserar ryssträningen. Sen när matchen tar plats har kampen mellan USA och Sovjet förvandlats till en kamp mellan gammelrysk och nyrysk träning d v s en kamp mellan vad USA trodde var typiskt ryskt och vad som är ryskt.
"I must break you!" väser Drago, men till ingen nytta för inte ens högteknologisk ryssträning kan ändra på ett riktigt Hollywoodslut.
(Och det är ju det där Hollywoodslutet jag vill åt med Operation: Drago, konstigt vore väl annars?)
Kåntri
Det finns oerhört många människor som inte tycker om countrymusik. Jag minns en gång i mellanstadiet då vi skulle skriva något som vi inte gillade och en klasskompis skrev "Kåntri". När kvällstidningar frågar någon om vad de lyssnar på för musik svarar de nästan alltid "Jag är allätare, men hatar country".
Det finns alltså ett hat mot den typen av musik, ett förakt.
Andra låtsas gilla det och jag har svårt att tänka mig något mer genomskinligt än att försöka vara en countryhipster och kokettera om Bellamy Brothers i ett försök att vinna gillande hos någon som faktiskt tycker om country för vad det är. Och vad är det då? Om jag tillämpar Rolling Stones-logiken i Satisfaction: "He can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me" och utgår från mig själv så är country det som jag själv tycker är country - d v s inte Bellamy Brothers eller dylika typer av popsmörja (åh, fascismen i det jag nyss skrev!).
Anledningen till att jag gillar country är lite oklar. Det är en genre som till 95 % utgörs av vad som kan sammanfattas med låttiteln (Hey, Won't You Play) Another Somebody Done Somebody Wrong Song - det handlar nästan alltid om hjärta och smärta. Min enda relation till den typen av hjärtvärk är den gången då vårt 8-bitars NES havererade och det stod klart att det inte skulle gå att reparera, så jag lär knappast höra till målgruppen för vad cowboysen kallade för hurting songs.
Det är något med musiken som slår an en sträng inom mig. Något med att det i de allra flesta fall är låtar som handlar om enkla människor med enkla människors problem. Ta låten Flushed From the Bathroom of Your Heart som exempel: en man har blivit dumpad av sin kvinna och i ett försök att förklara hur det känns liknar det vid att ha spolats ned i en toalett, ha blivit utkastad från en restaurang och ha förlorat ett racinglopp i Indianapolis (vilket är analogt med Noice Makers låt Pären å ven där en gammpojk funnit kärleken och liknar det vid de saker han tycker bäst om - potatis och ved).
Jag kan inte annat än tjusas av den lilla människans problem.
Det finns alltså ett hat mot den typen av musik, ett förakt.
Andra låtsas gilla det och jag har svårt att tänka mig något mer genomskinligt än att försöka vara en countryhipster och kokettera om Bellamy Brothers i ett försök att vinna gillande hos någon som faktiskt tycker om country för vad det är. Och vad är det då? Om jag tillämpar Rolling Stones-logiken i Satisfaction: "He can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me" och utgår från mig själv så är country det som jag själv tycker är country - d v s inte Bellamy Brothers eller dylika typer av popsmörja (åh, fascismen i det jag nyss skrev!).
Anledningen till att jag gillar country är lite oklar. Det är en genre som till 95 % utgörs av vad som kan sammanfattas med låttiteln (Hey, Won't You Play) Another Somebody Done Somebody Wrong Song - det handlar nästan alltid om hjärta och smärta. Min enda relation till den typen av hjärtvärk är den gången då vårt 8-bitars NES havererade och det stod klart att det inte skulle gå att reparera, så jag lär knappast höra till målgruppen för vad cowboysen kallade för hurting songs.
Det är något med musiken som slår an en sträng inom mig. Något med att det i de allra flesta fall är låtar som handlar om enkla människor med enkla människors problem. Ta låten Flushed From the Bathroom of Your Heart som exempel: en man har blivit dumpad av sin kvinna och i ett försök att förklara hur det känns liknar det vid att ha spolats ned i en toalett, ha blivit utkastad från en restaurang och ha förlorat ett racinglopp i Indianapolis (vilket är analogt med Noice Makers låt Pären å ven där en gammpojk funnit kärleken och liknar det vid de saker han tycker bäst om - potatis och ved).
Jag kan inte annat än tjusas av den lilla människans problem.
Inlandsdrama
Åsele vann alltså en omröstning om att få en match sänd live på SVT-play och det borde ha slutat som den "man-ur-huse"-succé som det tidigare rapporterades om. Istället framkommer det att tränarna blivit hotade p g a laguttagningen.
En stor händelse i en liten bygd tar fram det värsta från invånarna. Något börjar i dur och slutar i moll. Låter inte det som ett drama av Lars Molin?
Icke-nyheter
Åh, ni skulle bara veta hur trött jag är just nu. Så trött att jag inte bara känner mig utan också ser ut så här:
Jag är så trött att jag, om jag hade haft storhetsvansinne, skulle ha travesterat Zlatan och döpt min självbiografi till "Jag är Trött". Så trött är jag.
Men hur trött jag än är, så är det inget som roar er. Att skriva om en så simpel sak är ungefär lika intressant som att i bloggform kommentera sin egen intimhygien (We're talkin' downtown!). Det är en icke-nyhet av den här typen:
Jag är så trött att jag, om jag hade haft storhetsvansinne, skulle ha travesterat Zlatan och döpt min självbiografi till "Jag är Trött". Så trött är jag.
Men hur trött jag än är, så är det inget som roar er. Att skriva om en så simpel sak är ungefär lika intressant som att i bloggform kommentera sin egen intimhygien (We're talkin' downtown!). Det är en icke-nyhet av den här typen:
torsdag 23 februari 2012
Born under a bad sign
(Egentligen har väl inte rubriken så mycket med texten att göra, men jag tycker att det är ett bra namn på en blueslåt)
Idag är jag på ett sällsamt dåligt humör. Näsblod blöder jag också. Min vän AT tror att det är två saker som hänger samman och att jag drabbats av någon form av mansmens (vilket iofs vore en lättnad då blödningen borde innebära att jag i alla fall inte hamnat i gubbklimakteriet).
Nåväl. Nu då jag inte är mitt vanliga soliga jag så tänker jag skriva av mig lite om några saker som irriterar mig.
Idag är jag på ett sällsamt dåligt humör. Näsblod blöder jag också. Min vän AT tror att det är två saker som hänger samman och att jag drabbats av någon form av mansmens (vilket iofs vore en lättnad då blödningen borde innebära att jag i alla fall inte hamnat i gubbklimakteriet).
Nåväl. Nu då jag inte är mitt vanliga soliga jag så tänker jag skriva av mig lite om några saker som irriterar mig.
- Personen som framförde namnförslaget "Zlatan" då det blev officiellt att kronprinsessan var gravid. Zlatan Westling-Bernadotte? Jag brukar inte förespråka våld, men den personen borde ställas mot en vägg och arkebuseras med ett raketgevär.
- Bildextrat på aftonbladet.se där nyblivna föräldrar får skicka in bilder på sina barn under rubriken "Vi föddes också idag". Grattis till barnet som alltid kommer att leva i skuggan av kungabebisen! Finns det någon som överhuvudtaget bryr sig?
- Hajpen kring kungabebisen. Ok, jag kan förstå allmänintresset och till viss del också glädjen i nyheten om födseln, men alla dessa detaljer? "Hör läkaren berätta om födseln", "Experter spår: såhär kommer barnet att heta" och, den lite annorlunda vinklingen: "Prins Daniels bil - påkörd och bötfälld". Det finns liksom ingen hejd för vad som publiceras.
- Människor som säger "egenkligen" istället för egentligen.
Idioti.
tisdag 21 februari 2012
Kodnamn
Ok, så här är det. Baddräktssäsongen börjar närma sig och jag har bestämt mig för att den här sommaren ska bli sommaren då jag inte behöver stå i vassen. Fast det var en lögn det där sista eftersom jag vanligtvis inte ens brukar ta mig till stranden. Det har alltid blivit förhinder. Har det inte varit lönnfetma har det varit blekhet och har det inte varit blekhet har det varit diverse missprydande skavanker. Och det andra med det tredje. Det har, så att säga, aldrig funnits en sommar där jag till fullo kunnat njuta av sommaren.
Hursomhelst.
Nu börjar en lite mer intensiv träningsperiod och det krävs därför ett kodnamn för den här operationen som träningen innebär. Något jag kan viska för mig själv varje gång jag ska gå hemifrån för att träna. Någonting snärtigt.
Men vad? Kanske samma som namnen på de hemligstämplade uppdragen som man kan läsa om i historietidningar, typ Operation Mincemeat eller Operation Feuerzauber? (Koketterandet i det!) Eller kanske något mer jordnära, typ Operation Mystjock?
Hursomhelst.
Nu börjar en lite mer intensiv träningsperiod och det krävs därför ett kodnamn för den här operationen som träningen innebär. Något jag kan viska för mig själv varje gång jag ska gå hemifrån för att träna. Någonting snärtigt.
Men vad? Kanske samma som namnen på de hemligstämplade uppdragen som man kan läsa om i historietidningar, typ Operation Mincemeat eller Operation Feuerzauber? (Koketterandet i det!) Eller kanske något mer jordnära, typ Operation Mystjock?
söndag 19 februari 2012
Youtube-förbannelsen
Ni vet hur det är med Youtube. Man börjar kolla på ett klipp som sedan leder till ett annat klipp som leder till ett tredje och sen fortsätter det. Man plöjer filmsnutt efter filmsnutt tills man inser att klockan är mitt i natten och läggdags med råge passerats.
Och då har det hänt något. Det blir alltid så. Ett av klippen man sett fastnar i tankarna, som en minnets motsvarighet till att trampa in en glasbit i foten. Ju mer man sedan försöker låta bli att tänka på det, desto värre blir det förstås. Det ligger ständigt och skaver i tankarna.
Gårdagens tubande resulterade i att det första jag gjorde då jag vaknade imorse var att falsettnynna på den här låten:
(Genom att lägga upp det här hoppas jag på en "the Ring"-effekt, där jag genom att sprida klippet vidare själv räddas från dess förbannelse.)
Och då har det hänt något. Det blir alltid så. Ett av klippen man sett fastnar i tankarna, som en minnets motsvarighet till att trampa in en glasbit i foten. Ju mer man sedan försöker låta bli att tänka på det, desto värre blir det förstås. Det ligger ständigt och skaver i tankarna.
Gårdagens tubande resulterade i att det första jag gjorde då jag vaknade imorse var att falsettnynna på den här låten:
(Genom att lägga upp det här hoppas jag på en "the Ring"-effekt, där jag genom att sprida klippet vidare själv räddas från dess förbannelse.)
lördag 18 februari 2012
I-landsapati
Det finns saker som är så hemska att de tvingar hjärnan att gå ner till standby-läge för att kunna hantera situationen. Krig är en sådan sak, hemska olyckor en annan.
Tackochlov har jag aldrig upplevt ett krig, men det betyder inte att jag inte har upplevt relativa hemskheter. Även jag har varit med om saker som fått hjärnan att stänga av. Det händer varje gång det spelas jazz på radio, varje gång jag känner lukten av korvsoppa och varje gång reklamen för tv-programmet Kontoret visas.
Då går jag ner på sparlåga.
Tackochlov har jag aldrig upplevt ett krig, men det betyder inte att jag inte har upplevt relativa hemskheter. Även jag har varit med om saker som fått hjärnan att stänga av. Det händer varje gång det spelas jazz på radio, varje gång jag känner lukten av korvsoppa och varje gång reklamen för tv-programmet Kontoret visas.
Då går jag ner på sparlåga.
Varvstoppet
Om man får stark ström i kroppen drabbas man av hjärtflimmer eftersom hjärtat försöker anpassa sig till elnätets frekvens och därför slår i ungefär 3000 slag i minuten.
Ungefär så kändes det i tisdags då jag började mitt nya träningsschema. Jag var grymt taggad, så peppad att jag svepte två snabba koppar kaffe innan jag drog från jobbet och sen tog en träningsdryck innan jag cyklade till gymmet. Och väl där, på gymmet, rusade blodet som aldrig förr. Hjärtat liksom STUDSADE mot maxpulsen under hela passet och det kändes som att kroppen var en formel1-motor som gasade upp till varvstoppet.
Najs.
När trädens skuggor dansar i gatlyktornas sken
Idag blåser det väldigt mycket. Det snöar och yr och, tja, rubriken säger väl allt.
fredag 17 februari 2012
Just the other side of nowhere
Mitt nya koncept verkar vara att skriva om sådant som andra redan skrivit om. Låt oss kalla det inspiration. Som nu, då Maria listat sina favoritlåtar med artisten Markus Krunegård och då måste jag förstås också göra samma sak. Men inte med Krunegård, dårå. Han kan jag inget om. Istället tar jag country, men apropå det kom jag att tänka på en annan sak.
Kris Kristofferson har skrivit låten Just the other side of nowhere som handlar om en person som flyttar till en stad där ingen bryr sig om honom/henne. "I come from just the other side of nowhere" svarar personen om någon (mot förmodan) frågar vart han/hon kommer ifrån. Det är ett svar lika gott som något eftersom ingen egentligen bryr sig eller har orken att ta sig förbi detta enda tafatta försök till artighet.
Ungefär så var det också en gång då jag var på ett friidrottsläger i Umeå. Nästan alla kom från antingen Umeå eller Skellefteå och kände varann sen tidigare. Jag var 12-13 år och den ende som kom från inlandet. Även om det inte är särskilt långt mellan Fredrika och Umeå är det kulturella avståndet betydligt större än det geografiska. Jag var ganska ensam där och när vi samlades i en ring och skulle berätta om oss själva fick jag den där frågan. "Var kommer du ifrån?". "Fredrika", svarade jag, "det ligger mitt ute i bushen" (ett försök från min sida att bagatellisera den kulturella skillnaden).
Jag kunde lika gärna ha svarat "just the other side of nowhere" utan att det skulle ha gjort någon skillnad i responsen - ett lite svävande "jaha" och sedan var det inte mer med det.
Ingenstans är det intressant att höra om någon som kommer från andra sidan av ingenstans.
Kris Kristofferson har skrivit låten Just the other side of nowhere som handlar om en person som flyttar till en stad där ingen bryr sig om honom/henne. "I come from just the other side of nowhere" svarar personen om någon (mot förmodan) frågar vart han/hon kommer ifrån. Det är ett svar lika gott som något eftersom ingen egentligen bryr sig eller har orken att ta sig förbi detta enda tafatta försök till artighet.
Ungefär så var det också en gång då jag var på ett friidrottsläger i Umeå. Nästan alla kom från antingen Umeå eller Skellefteå och kände varann sen tidigare. Jag var 12-13 år och den ende som kom från inlandet. Även om det inte är särskilt långt mellan Fredrika och Umeå är det kulturella avståndet betydligt större än det geografiska. Jag var ganska ensam där och när vi samlades i en ring och skulle berätta om oss själva fick jag den där frågan. "Var kommer du ifrån?". "Fredrika", svarade jag, "det ligger mitt ute i bushen" (ett försök från min sida att bagatellisera den kulturella skillnaden).
Jag kunde lika gärna ha svarat "just the other side of nowhere" utan att det skulle ha gjort någon skillnad i responsen - ett lite svävande "jaha" och sedan var det inte mer med det.
Ingenstans är det intressant att höra om någon som kommer från andra sidan av ingenstans.
Sandpapper
Kombinationen av vinter och att vistas i sotiga och oljiga arbetsmiljöer har fått mina händer att bli enormt torra sträva. De är så raspiga att de närmast går att likna vid sandpapper med korngrovlek 80. Mina fingrar repar bordsskivor och förstör tapeter.
Hade det inte varit för min redan obefintliga skäggväxt så hade det räckt med ett drag med handen för att sedan slippa raka kinderna på flera veckor.
(Eller, för den delen, så går de ju att använda som ladyshaves också om det är någon kvinna därute som behöver raka spirorna *blink blink*)
Hade det inte varit för min redan obefintliga skäggväxt så hade det räckt med ett drag med handen för att sedan slippa raka kinderna på flera veckor.
(Eller, för den delen, så går de ju att använda som ladyshaves också om det är någon kvinna därute som behöver raka spirorna *blink blink*)
torsdag 16 februari 2012
Moves like Jagger
Idag har jag inget att visa upp för att vinna er gunst. Därför får ni istället ett klipp där en kokainstinn Mick Jagger presenterar en låt genom att kalla publiken för "a bunch of starfucker fuckers".
tisdag 14 februari 2012
Repris
Förra året fanns det ett evenemang på facebook som hette "Ge en kram på alla hjärtans dag" och så här skrev jag om det då (gud vilken slapphet i att reprisera sig själv!):
Såhär ett år efter känns det passande att göra en uppföljning. Var det någon som tallade på er förra året? Bör vi starta en facebook-grupp som heter "Vi som utsattes för sexuella trakasserier under Alla hjärtans dag 2011"?
Såhär ett år efter känns det passande att göra en uppföljning. Var det någon som tallade på er förra året? Bör vi starta en facebook-grupp som heter "Vi som utsattes för sexuella trakasserier under Alla hjärtans dag 2011"?
Ett stilla liv
Tecken på att vara en enkel människa: man "lyxar till det" och äter blodpudding till middag.
söndag 12 februari 2012
Fyrtiofem kilometer senare
Idag åkte jag 45 km skidor. Det kan egentligen inte sägas så mycket om det. Normalt sett brukar det inte gå så bra som det gjorde idag. Normalt sett brukar det inte heller vara lika varmt som det var idag. Normalt sett brukar vi vara bland de sista i mål och i år var inget undantag (men hey, vi åker ju för fan för the love of the sport och det finns trots allt en moralisk seger i att vara sist eftersom man då använt en större tidsrymd kämpandes i spåret).
Normalt sett brukar vi också äta pizza efter målgången (för det var ju en tävling jag åkte, inget spontant söndagsinfall), men inte den här gången. Efter förra årets disrespectande har jag valt att "go Soviet Russia" på pizzerian och bojkotta stället. Aldrig mer en pizza från pizzerian i Bjurholm!
Nåväl. Nu när det där skidkravet är över så kan jag äntligen ändra om i träningen. Det finns få saker som gör mig så glad som det, som när experimentslustan ges spelrum i träningsschemat. Då SKAKAR man liksom om den inrutade vardagen.
Normalt sett brukar vi också äta pizza efter målgången (för det var ju en tävling jag åkte, inget spontant söndagsinfall), men inte den här gången. Efter förra årets disrespectande har jag valt att "go Soviet Russia" på pizzerian och bojkotta stället. Aldrig mer en pizza från pizzerian i Bjurholm!
Nåväl. Nu när det där skidkravet är över så kan jag äntligen ändra om i träningen. Det finns få saker som gör mig så glad som det, som när experimentslustan ges spelrum i träningsschemat. Då SKAKAR man liksom om den inrutade vardagen.
lördag 11 februari 2012
Gladiatorerna
Vilket dumt program det är ändå, Gladiatorerna. En massa lättklädda män och kvinnor med konstiga namn. Toro, Prime, Stinger och Pansar, vad är det för hittepå-namn egentligen? Sen ska de också anamma någon form av konstiga gladiator-alter egon: Toro är arenans charmör (d v s någon som man inte vill brottas med) och Prime är arenans polis vars "vilja att segra är det enda som är starkare än hans känsla för rättvisa" (logik: han är beredd att fuska om det är vad som krävs för att vinna).
Kläderna som gladiatorerna har på sig... Som en ohelig allians mellan lycra och läder, typ. Är tanken att kläderna ska accentuera gladiatorns roll? Eller är det en flört med S&M-fetischister att spetsa gladiatorernas kläder med fransar och kättingar? (Och, om så är fallet, varför då inte klä en gladiator helt i läder, kalla honom Gimp och sedan skapa ett delmoment kallad "Hålan"?)
Egentligen är det ju mobbningsteve när pumpade karlar ska brottas med "utmanare" som är mycket mindre. Det blir så orättvist när kampen inte är på lika villkor och då känns det som att det är direkt hämtat från pennalismen i Ondskan (men med homoerotiska influenser).
Dumheter. Jag ger gladiatorerna tummen ner.
Kläderna som gladiatorerna har på sig... Som en ohelig allians mellan lycra och läder, typ. Är tanken att kläderna ska accentuera gladiatorns roll? Eller är det en flört med S&M-fetischister att spetsa gladiatorernas kläder med fransar och kättingar? (Och, om så är fallet, varför då inte klä en gladiator helt i läder, kalla honom Gimp och sedan skapa ett delmoment kallad "Hålan"?)
Egentligen är det ju mobbningsteve när pumpade karlar ska brottas med "utmanare" som är mycket mindre. Det blir så orättvist när kampen inte är på lika villkor och då känns det som att det är direkt hämtat från pennalismen i Ondskan (men med homoerotiska influenser).
Dumheter. Jag ger gladiatorerna tummen ner.
fredag 10 februari 2012
Magnus Uggla
Fredrik Wikingsson skrev ett inlägg om Magnus Uggla (borde jag länka? Länkar man till bloggar som är så stora?) (Vad bra förresten, att skriva om sådant som andra skriver om, som en bloggblogg, typ). Han menar att Uggla är en av Sveriges fem bästa artister genom alla tider och det är svårt att inte hålla med.
När jag var omkring 8-9 år hade jag två idoler: Magnus Uggla och Michael Jackson. Fråga inte om M-Jay, för det vet jag inte (men det kan ha att göra med min vän Tobias fantastiska "Blood on the dance floor"-tshirt, men å andra sidan gjorde den tröjan nog entré först tre år senare...), men Uggla hade låtar som var väldigt lätta att sjunga med i, IQ, Jånni Balle, Dansar Aldrig Nykter och Bobbo Viking hade "catchy" melodier. Dessutom hade Uggla solglasögon och svart krulligt hår - själva sinnebilden av coolhet för en åttaåring.
Sen hände någonting, jag blev tio och fastnade för rock'n'roll och då fanns det inte längre någon plats för Bobbo Viking. Men de senaste tre åren har jag återupptäckt storheten med Uggla.
Jag gillar Jag Skiter eftersom svensk dekadens aldrig varit mer dekadent än frasen "dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i" och urladdningen i brölet fem sekunder in i låten. Jag gillar Varning På Stan och särskilt raden "det är bara huvudet kvar, som dundrar och far" (mindblowing fact: det sägs finnas en kassett där ett band från Fredrika, med en sångare vid namn "Kjella", gör en cover på låten). Jag fullkomligt älskar namnet på albumet "Va Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt".
Och vem har inte någon gång känt sig som texten i Kung För En Dag dagen då lönen rasslat in på kontot?
När jag var omkring 8-9 år hade jag två idoler: Magnus Uggla och Michael Jackson. Fråga inte om M-Jay, för det vet jag inte (men det kan ha att göra med min vän Tobias fantastiska "Blood on the dance floor"-tshirt, men å andra sidan gjorde den tröjan nog entré först tre år senare...), men Uggla hade låtar som var väldigt lätta att sjunga med i, IQ, Jånni Balle, Dansar Aldrig Nykter och Bobbo Viking hade "catchy" melodier. Dessutom hade Uggla solglasögon och svart krulligt hår - själva sinnebilden av coolhet för en åttaåring.
Sen hände någonting, jag blev tio och fastnade för rock'n'roll och då fanns det inte längre någon plats för Bobbo Viking. Men de senaste tre åren har jag återupptäckt storheten med Uggla.
Jag gillar Jag Skiter eftersom svensk dekadens aldrig varit mer dekadent än frasen "dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i" och urladdningen i brölet fem sekunder in i låten. Jag gillar Varning På Stan och särskilt raden "det är bara huvudet kvar, som dundrar och far" (mindblowing fact: det sägs finnas en kassett där ett band från Fredrika, med en sångare vid namn "Kjella", gör en cover på låten). Jag fullkomligt älskar namnet på albumet "Va Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt".
Och vem har inte någon gång känt sig som texten i Kung För En Dag dagen då lönen rasslat in på kontot?
Red Headed Stranger
1996 skrev Stephen King tvillingromanerna Desperation och Väktarna. Böckerna har handlingar som är oberoende av varandra, men många av karaktärerna finns med i båda berättelserna. Ända sedan jag läste Desperation för första gången har jag sökt med ljus och lykta efter ett exemplar av Väktarna. Sökandet har varit förgäves, tills nu, då jag började söka efter den engelska titeln och direkt hittade den på CDON (*facepalm*).
Hursomhelst. I bokens början blir en av karaktärerna skjuten och, utan att avslöja för mycket, så ser en av huvudpersonerna den döda kroppen och börjar plötsligt tänka på ett skämt som haft punchlinen: "I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson".
Som jag funderade på detta! "Han i mitten ser ut som Willie Nelson", vad kunde det ligga för historia bakom en sådan slutreplik? Så jag googlade och, håll i er nu, här kommer en tvättäkta fredagsfräckis:
"This lady was a big fan of Elvis and to show this she decided to go and get a tattoo on her inner thigh. So she went to the tattoo parlor and had it done. When the guy finished, she looked at it and said "That is not Elvis! It looks more like Roy Orbison without sunglasses! I'm not giving you a penny!"
The tattoo guy tells her he'll make another one on the other thigh and that she'll only have to pay for one. She agreed. When he finished, she said the same thing and refused to pay. The tattoo guy said "You'll gonna have to pay for one of them. How about if I go out and get a total stranger off the street, and if he'll say that one of the tattoos looks like Elvis, you'll have to pay for one of them". Again, the woman agreed.
They got an old man in and asked him who he thought the tattoos looked like. The old man said:
- I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson"
Hursomhelst. I bokens början blir en av karaktärerna skjuten och, utan att avslöja för mycket, så ser en av huvudpersonerna den döda kroppen och börjar plötsligt tänka på ett skämt som haft punchlinen: "I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson".
Som jag funderade på detta! "Han i mitten ser ut som Willie Nelson", vad kunde det ligga för historia bakom en sådan slutreplik? Så jag googlade och, håll i er nu, här kommer en tvättäkta fredagsfräckis:
"This lady was a big fan of Elvis and to show this she decided to go and get a tattoo on her inner thigh. So she went to the tattoo parlor and had it done. When the guy finished, she looked at it and said "That is not Elvis! It looks more like Roy Orbison without sunglasses! I'm not giving you a penny!"
The tattoo guy tells her he'll make another one on the other thigh and that she'll only have to pay for one. She agreed. When he finished, she said the same thing and refused to pay. The tattoo guy said "You'll gonna have to pay for one of them. How about if I go out and get a total stranger off the street, and if he'll say that one of the tattoos looks like Elvis, you'll have to pay for one of them". Again, the woman agreed.
They got an old man in and asked him who he thought the tattoos looked like. The old man said:
- I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson"
torsdag 9 februari 2012
Ett varv till: Sol-och-vårare
En blogg är främst ett socialt medium. Man skriver om något som hänt i nuet, något som sker i farten. En snabb reflektion om någonting och sen går man vidare i livet.
Men ibland mår det man skriver om bättre av att få luftas i hjärnan en stund, som en mental returledning, typ. Som det där inlägget om sol-och vårare t ex.
Såhär skulle det vara:
Jag vet inte om ni läst om sol-och våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en framgångsrik skattejurist och företagare, så givetvis hade han pengar, herregud pengar fanns det gott om, men på grund av en skyddad identitet kunde han inte teckna ett lån själv. Han fintade bort henne så totalt att om det hade varit en hockeymatch så skulle hon hamnat uppe på läktaren. Men innan det blev tal om att låna pengar hade deras kärlek brunnit som en svetslåga. De hade träffats via Internetdating och fem veckor senare planerade de bröllop. Det var intensivt och snabbt, men å andra sidan var han väldigt stilig och gick alltid omkring i kostym - nu skulle fembarnsmamman äntligen få ta del av det ljuva livet.
Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i en kontaktannons. Jag har svårt att tänka mig något mer ledsamt än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om "sol och vår" på livets höst. För så är det oftast, det är inga duvungar som drabbas utan medelålderskvinnor med ett par törnar i bagaget. De har blivit brända tidigare i livet, men det hindrar dem inte från att bländas av förhoppningar när de sol-och-våras. Tacksamma offer.
Frank Sandberg gick in i förhållandet med samma inställning som Mike Tyson inför en boxningsmatch - han hade bad intentions. Han ljög om allt, till och med åldern (jag vet inte vad som var värst, att han ljög om sin ålder eller att det var en fembarnsmamma som drabbades). Och varför inte, om han kan utge sig för att vara skattejurist, varför då inte också utge sig för att vara 44 istället för 55? (affärsmän lever ju livet i ständigt stigningsfält och det vore väl konstigt om det inte fick dem att åldras i förtid?)
Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott och sedan inse att man mottagit en tegelsten i postpaketet.
Tvi.
Men ibland mår det man skriver om bättre av att få luftas i hjärnan en stund, som en mental returledning, typ. Som det där inlägget om sol-och vårare t ex.
Såhär skulle det vara:
Jag vet inte om ni läst om sol-och våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en framgångsrik skattejurist och företagare, så givetvis hade han pengar, herregud pengar fanns det gott om, men på grund av en skyddad identitet kunde han inte teckna ett lån själv. Han fintade bort henne så totalt att om det hade varit en hockeymatch så skulle hon hamnat uppe på läktaren. Men innan det blev tal om att låna pengar hade deras kärlek brunnit som en svetslåga. De hade träffats via Internetdating och fem veckor senare planerade de bröllop. Det var intensivt och snabbt, men å andra sidan var han väldigt stilig och gick alltid omkring i kostym - nu skulle fembarnsmamman äntligen få ta del av det ljuva livet.
Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i en kontaktannons. Jag har svårt att tänka mig något mer ledsamt än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om "sol och vår" på livets höst. För så är det oftast, det är inga duvungar som drabbas utan medelålderskvinnor med ett par törnar i bagaget. De har blivit brända tidigare i livet, men det hindrar dem inte från att bländas av förhoppningar när de sol-och-våras. Tacksamma offer.
Frank Sandberg gick in i förhållandet med samma inställning som Mike Tyson inför en boxningsmatch - han hade bad intentions. Han ljög om allt, till och med åldern (jag vet inte vad som var värst, att han ljög om sin ålder eller att det var en fembarnsmamma som drabbades). Och varför inte, om han kan utge sig för att vara skattejurist, varför då inte också utge sig för att vara 44 istället för 55? (affärsmän lever ju livet i ständigt stigningsfält och det vore väl konstigt om det inte fick dem att åldras i förtid?)
Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott och sedan inse att man mottagit en tegelsten i postpaketet.
Tvi.
onsdag 8 februari 2012
Att ducka under radarn
Under de senaste två dagarna har SIFO försökt ringa mig tio gånger. Jag förmodar att de vill fråga någonting om någonting. De vill pratajättefortochohörbart, stressa fram en massa svar, bocka av mig från telefonlistan och sen arkivera mina svar i någon slags statistikdatabas (inget symboliserar en anonymitetens tidskapsel lika väl som en statistikdatabas).
Men vet ni vad? Jag tänker inte delta i detta och tänker inte svara om SIFO ringer. Jag tänker sticka från stickprovet, sumpa slumpen och ducka under radarn.
Men vet ni vad? Jag tänker inte delta i detta och tänker inte svara om SIFO ringer. Jag tänker sticka från stickprovet, sumpa slumpen och ducka under radarn.
tisdag 7 februari 2012
Den sista bastionen
Det här tycker jag var väldigt bra skrivet (Heja Maria!).
Det finns nördar som specialiserar sig på ett enda område, t ex Star Wars eller kalla kriget (vilket också på sätt och vis var ett Star Wars) och sedan koketterar med det faktum att de kan mer om detta än alla andra och därför anser de också att de är bättre än andra. Den där konstlade överlägsenheten, att all annan kunskap än den smala smala som de själva besitter är mindre värd är enormt märklig. Att en spetskunskap om Jango Fett väger upp luckor i all övrig kunskap är ungefär lika tvivelaktigt som logiken i Stones-låten Satisfaction - "he can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me". Det finns ett ogrundat förakt, som angränsar till kunskapsrasism.
Dessa nördar lever genom sitt intresse. I övriga livet går de på konstant sparlåga tills chansen ges att briljera med den kunskap de besitter. Om det sedan är miljonfrågan i Postkodmiljonären eller bara en fråga i Trivial Pursuit har mindre betydelse, huvudsaken är att möjligheten ges att få se ner på sina medmänniskor och skyffla sin smala smala kunskap i deras ansikten.
Det sägs att en människa inte är en ö, men om vi tänker oss att varje människa istället är ett land, så är dessa nördar ett medeltida land i ett krig som minimerat landet så till den grad att de bara har ett ointagligt fort i bergen kvar.
Den sista bastionen innan allting faller.
Det finns nördar som specialiserar sig på ett enda område, t ex Star Wars eller kalla kriget (vilket också på sätt och vis var ett Star Wars) och sedan koketterar med det faktum att de kan mer om detta än alla andra och därför anser de också att de är bättre än andra. Den där konstlade överlägsenheten, att all annan kunskap än den smala smala som de själva besitter är mindre värd är enormt märklig. Att en spetskunskap om Jango Fett väger upp luckor i all övrig kunskap är ungefär lika tvivelaktigt som logiken i Stones-låten Satisfaction - "he can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me". Det finns ett ogrundat förakt, som angränsar till kunskapsrasism.
Dessa nördar lever genom sitt intresse. I övriga livet går de på konstant sparlåga tills chansen ges att briljera med den kunskap de besitter. Om det sedan är miljonfrågan i Postkodmiljonären eller bara en fråga i Trivial Pursuit har mindre betydelse, huvudsaken är att möjligheten ges att få se ner på sina medmänniskor och skyffla sin smala smala kunskap i deras ansikten.
Det sägs att en människa inte är en ö, men om vi tänker oss att varje människa istället är ett land, så är dessa nördar ett medeltida land i ett krig som minimerat landet så till den grad att de bara har ett ointagligt fort i bergen kvar.
Den sista bastionen innan allting faller.
måndag 6 februari 2012
Sol-och-vårare
Jag vet inte om ni har läst om sol-och-våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en 44-årig skattejurist (ålder irl: 55 år) och framgångsrik affärsman som ägde ett livvaktsföretag, men att han inte kunde låna pengar själv eftersom han hade hemlig identitet (jag vet inte vad som är värst, att det var en fembarnsmamma som drabbades eller att han ljög om sin ålder?)
Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i kontaktannonser. Jag har svårt att tänka mig något ledsammare än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om sol och vår på livets höst.
Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott, och sen inse att det är en tegelsten som ligger i postpaketet.
Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i kontaktannonser. Jag har svårt att tänka mig något ledsammare än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om sol och vår på livets höst.
Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott, och sen inse att det är en tegelsten som ligger i postpaketet.
söndag 5 februari 2012
"Don't let me be misunderstood"
Okej, jag kan väl knappast anklagas för att vara en kalsongmodell, så jag kanske inte är rätt person att uttala mig. MEN, varför har H&M valt låten Don't let me be misunderstood i David Beckhams kalsongreklam?
Vad vill de säga med musiken? Att Beckham är en missförstådd och tatuerad vilde? Att han är en "svår" person som egentligen, innerst inne, är en fin människa?
Är valet av en Animals-låt ett glättigt försök att spegla Dressmanns Stoneskavalkad? (vilket är ungefär som att jämföra korpen med Elitserien).
Ska musiken förklara ett tänkbart scenario, som att man hittar honom hemma i vardagsrummet och han med flackande blick börjar förklara varför han står där i kalsonger? "I'm just a soul whose intentions are good", säger han, "Don't let me be misunderstood". Instinktivt förstår man då att det är en galning som står där i underkläder, oavsett hur bländande vita kalsongerna är och oavsett vad han säger. "Missförstå det här!" svarar man, samtidigt som man kastar ett lakan över honom och silvertejpar fast honom i golvet medan grannen ringer polisen. "Don't let me be misunderstood" upprepar Beckham sedan när polisen kommer och för bort honom trekvart senare.
Det måste finnas ett djupare budskap som mitt arbetarklassintellekt inte kan omfamna...
Beckham Beckham Beckham, varför skuggboxas du inte till en Beatles-låt istället?
(Vilket dumt talesätt för den delen, "Don't let me be misunderstood" - det skjuter ju liksom över ansvaret av det eventuella missförståndet på personen som lyssnar istället för personen som pratar)
Vad vill de säga med musiken? Att Beckham är en missförstådd och tatuerad vilde? Att han är en "svår" person som egentligen, innerst inne, är en fin människa?
Är valet av en Animals-låt ett glättigt försök att spegla Dressmanns Stoneskavalkad? (vilket är ungefär som att jämföra korpen med Elitserien).
Ska musiken förklara ett tänkbart scenario, som att man hittar honom hemma i vardagsrummet och han med flackande blick börjar förklara varför han står där i kalsonger? "I'm just a soul whose intentions are good", säger han, "Don't let me be misunderstood". Instinktivt förstår man då att det är en galning som står där i underkläder, oavsett hur bländande vita kalsongerna är och oavsett vad han säger. "Missförstå det här!" svarar man, samtidigt som man kastar ett lakan över honom och silvertejpar fast honom i golvet medan grannen ringer polisen. "Don't let me be misunderstood" upprepar Beckham sedan när polisen kommer och för bort honom trekvart senare.
Det måste finnas ett djupare budskap som mitt arbetarklassintellekt inte kan omfamna...
Beckham Beckham Beckham, varför skuggboxas du inte till en Beatles-låt istället?
(Vilket dumt talesätt för den delen, "Don't let me be misunderstood" - det skjuter ju liksom över ansvaret av det eventuella missförståndet på personen som lyssnar istället för personen som pratar)
lördag 4 februari 2012
Raskens
När det är så kallt som det var igår kväll, så brukar det inte vara särskilt många som är villiga att gå ut. De som väl tar sig ut ur huset blir därför ensamma ute på gatorna (humble brag?) och om man är ensam ute i samhället så skulle man lika gärna kunna vara ensam ute i skogen. Oavsett om man är ensam ute på gatorna eller ensam ute i skogen då det är riktigt kallt så finns det en känsla av att vara Sven Wollter i Raskens över situationen. Man stapplar fram, fryser över hela kroppen och det känns som att utomhustemperaturen har passerat förbi den absoluta nollpunkten. Ansiktet känns som läder och i blåsten är varje snökorn en bit krossat glas som borrar sig in i kinderna.
Det enda man vill är att ta sig inomhus så fort som möjligt eller, alternativt, att segna ner och dö för att slippa eländet.
(Vill det sig väl har man en flyktig bekantskap vid namn Nergårds-Anna (gammel-Sveriges svar på Downtown-Suzie?) som kan ge köldrespit och vill det sig illa nekar hon inträde och lämnar dig åt ditt öde).
Det enda man vill är att ta sig inomhus så fort som möjligt eller, alternativt, att segna ner och dö för att slippa eländet.
(Vill det sig väl har man en flyktig bekantskap vid namn Nergårds-Anna (gammel-Sveriges svar på Downtown-Suzie?) som kan ge köldrespit och vill det sig illa nekar hon inträde och lämnar dig åt ditt öde).
Mental klapp på axeln
Den där tvångstanken, ni vet, som tvingar ut dig mitt i natten då det är trettiosex grader kallt, så kallt att det känns som att kläderna är gjorda av pansarplåt och skorna av gjutjärn, bara för att vara säker på att ingen av värmeanläggningarna på jobbet har stannat - den är ganska karaktärsdanande.
Duktig du är, Albin! Tack Albin!
Duktig du är, Albin! Tack Albin!
fredag 3 februari 2012
"Cant car less"-mentalitet i Norrlands inland
Jag såg en kille på Facebook som i sin profilinformation hade beskrivit sitt politiska ställningstagande som "Cant car less". Såvida Cant inte är någon representant för ett amerikanskt miljöparti förmodar jag att killen menar att han inte bryr sig, faktiskt så lite att sättet han bryr sig om den svenska politiken inte kan "bil" mindre.
Egentligen borde man dela denna uppfattning, kanske inte politiskt (folk som inte kan motivera varför de röstar som de gör = världens största idioter) men i övriga livet. Man bryr sig för mycket om för mycket.
När ens lägenhet ser ut som en typisk brottsplats i CSI och man inte tycks kunna samla orken till att röja upp? När alla t-shirtar är på tvätt så att man tvingas ha träningströja på jobbet och därför blir verbalt antastad av ortsbor? När det är trettiofem grader kallt och man inte känner för att cykla till jobbet (en principsak)?
Svaret borde vara: "Cant car less".
Städa på söndag istället, visa kanonerna i träningströjor bäst du vill och gå istället för att cykla (det du förlorar i tid vinner du i minskade köldskador).
Det finns inget att tjäna på att bry sig överdrivet mycket, köldskador har inga vinnare.
(Ett inlägg med klara carpe diem-vibbar, men det bjuder jag på)
Egentligen borde man dela denna uppfattning, kanske inte politiskt (folk som inte kan motivera varför de röstar som de gör = världens största idioter) men i övriga livet. Man bryr sig för mycket om för mycket.
När ens lägenhet ser ut som en typisk brottsplats i CSI och man inte tycks kunna samla orken till att röja upp? När alla t-shirtar är på tvätt så att man tvingas ha träningströja på jobbet och därför blir verbalt antastad av ortsbor? När det är trettiofem grader kallt och man inte känner för att cykla till jobbet (en principsak)?
Svaret borde vara: "Cant car less".
Städa på söndag istället, visa kanonerna i träningströjor bäst du vill och gå istället för att cykla (det du förlorar i tid vinner du i minskade köldskador).
Det finns inget att tjäna på att bry sig överdrivet mycket, köldskador har inga vinnare.
(Ett inlägg med klara carpe diem-vibbar, men det bjuder jag på)
onsdag 1 februari 2012
Assange
Just när jag trodde att hela Wikileaks-cirkusen var över dyker Julian Assange upp på nyheterna igen. Precis som alltid var han klädd i kostym, filmad i "farten" med sitt typiska sprattelgubbeliknande rörelsemönster, som om hans ben är 5 cm för långa för att hantera.
Vid varje intervjutillfälle säger han någonting om någonting, det är svårt att avgöra vad eftersom det inte finns någon som pratar lika ohörbart otydligt som honom. Det kan vara engelska, det kan vara franska och det kan möjligtvis också vara svenska, men det går inte med säkerhet att säga vad det är som strömmar ur hans mun.
För varje nyhetsinslag får Assange vatten på sin kvarn om att han blivit felaktigt anklagad och vid varje tillfälle låter det som att någon hällt samarin i nämnda kvarn - det bara brusar.
Vid varje intervjutillfälle säger han någonting om någonting, det är svårt att avgöra vad eftersom det inte finns någon som pratar lika ohörbart otydligt som honom. Det kan vara engelska, det kan vara franska och det kan möjligtvis också vara svenska, men det går inte med säkerhet att säga vad det är som strömmar ur hans mun.
För varje nyhetsinslag får Assange vatten på sin kvarn om att han blivit felaktigt anklagad och vid varje tillfälle låter det som att någon hällt samarin i nämnda kvarn - det bara brusar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)