När det är så kallt som det var igår kväll, så brukar det inte vara särskilt många som är villiga att gå ut. De som väl tar sig ut ur huset blir därför ensamma ute på gatorna (humble brag?) och om man är ensam ute i samhället så skulle man lika gärna kunna vara ensam ute i skogen. Oavsett om man är ensam ute på gatorna eller ensam ute i skogen då det är riktigt kallt så finns det en känsla av att vara Sven Wollter i Raskens över situationen. Man stapplar fram, fryser över hela kroppen och det känns som att utomhustemperaturen har passerat förbi den absoluta nollpunkten. Ansiktet känns som läder och i blåsten är varje snökorn en bit krossat glas som borrar sig in i kinderna.
Det enda man vill är att ta sig inomhus så fort som möjligt eller, alternativt, att segna ner och dö för att slippa eländet.
(Vill det sig väl har man en flyktig bekantskap vid namn Nergårds-Anna (gammel-Sveriges svar på Downtown-Suzie?) som kan ge köldrespit och vill det sig illa nekar hon inträde och lämnar dig åt ditt öde).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar