Ett varv till: Sol-och-vårare

En blogg är främst ett socialt medium. Man skriver om något som hänt i nuet, något som sker i farten. En snabb reflektion om någonting och sen går man vidare i livet.

Men ibland mår det man skriver om bättre av att få luftas i hjärnan en stund, som en mental returledning, typ. Som det där inlägget om sol-och vårare t ex.

Såhär skulle det vara:

Jag vet inte om ni läst om sol-och våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en framgångsrik skattejurist och företagare, så givetvis hade han pengar, herregud pengar fanns det gott om, men på grund av en skyddad identitet kunde han inte teckna ett lån själv. Han fintade bort henne så totalt att om det hade varit en hockeymatch så skulle hon hamnat uppe på läktaren. Men innan det blev tal om att låna pengar hade deras kärlek brunnit som en svetslåga. De hade träffats via Internetdating och fem veckor senare planerade de bröllop. Det var intensivt och snabbt, men å andra sidan var han väldigt stilig och gick alltid omkring i kostym - nu skulle fembarnsmamman äntligen få ta del av det ljuva livet.

Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i en kontaktannons. Jag har svårt att tänka mig något mer ledsamt än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om "sol och vår" på livets höst. För så är det oftast, det är inga duvungar som drabbas utan medelålderskvinnor med ett par törnar i bagaget. De har blivit brända tidigare i livet, men det hindrar dem inte från att bländas av förhoppningar när de sol-och-våras. Tacksamma offer.

Frank Sandberg gick in i förhållandet med samma inställning som Mike Tyson inför en boxningsmatch - han hade bad intentions. Han ljög om allt, till och med åldern (jag vet inte vad som var värst, att han ljög om sin ålder eller att det var en fembarnsmamma som drabbades). Och varför inte, om han kan utge sig för att vara skattejurist, varför då inte också utge sig för att vara 44 istället för 55? (affärsmän lever ju livet i ständigt stigningsfält och det vore väl konstigt om det inte fick dem att åldras i förtid?)

Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott och sedan inse att man mottagit en tegelsten i postpaketet.

Tvi.