Fredrik Wikingsson skrev ett inlägg om Magnus Uggla (borde jag länka? Länkar man till bloggar som är så stora?) (Vad bra förresten, att skriva om sådant som andra skriver om, som en bloggblogg, typ). Han menar att Uggla är en av Sveriges fem bästa artister genom alla tider och det är svårt att inte hålla med.
När jag var omkring 8-9 år hade jag två idoler: Magnus Uggla och Michael Jackson. Fråga inte om M-Jay, för det vet jag inte (men det kan ha att göra med min vän Tobias fantastiska "Blood on the dance floor"-tshirt, men å andra sidan gjorde den tröjan nog entré först tre år senare...), men Uggla hade låtar som var väldigt lätta att sjunga med i, IQ, Jånni Balle, Dansar Aldrig Nykter och Bobbo Viking hade "catchy" melodier. Dessutom hade Uggla solglasögon och svart krulligt hår - själva sinnebilden av coolhet för en åttaåring.
Sen hände någonting, jag blev tio och fastnade för rock'n'roll och då fanns det inte längre någon plats för Bobbo Viking. Men de senaste tre åren har jag återupptäckt storheten med Uggla.
Jag gillar Jag Skiter eftersom svensk dekadens aldrig varit mer dekadent än frasen "dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i" och urladdningen i brölet fem sekunder in i låten. Jag gillar Varning På Stan och särskilt raden "det är bara huvudet kvar, som dundrar och far" (mindblowing fact: det sägs finnas en kassett där ett band från Fredrika, med en sångare vid namn "Kjella", gör en cover på låten). Jag fullkomligt älskar namnet på albumet "Va Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt".
Och vem har inte någon gång känt sig som texten i Kung För En Dag dagen då lönen rasslat in på kontot?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar