Mindfuck

I fredags var vi hos JT och spelade Trivial Pursuit. Ni vet hur det är då man sitter och spelar sällskapsspel, man pratar, ämnen spinner vidare på varandra och samtalet liksom porlar fram som en bäck utan att stanna upp.

Efter att Maria och Wictor berättat om ett avsnitt av Halv åtta hos mig parkerade konversationen på tryffel. I avsnittet hade en tryffelberoende man visat upp ett rum i sin källare som var helt fyllt med tryffel (varför tänker jag på Josef Fritzl när jag hör detta?). Ingen av oss visste egentligen mer än att tryffel finns nere i marken och att speciella tryffelsvin bökar fram den, men tänk den mindfuck tryffelsvinet skulle ha fått av att gå in i den tryffelberoende mannens källarrum!

Typ såhär:

Förövrigt

...ska man inte förringa den enkla glädjen i hur sättet ett nyskurat golv känns under sockarna.

Ett svart hål

Min vän Tobias (som uppdaterar alldeles för sällan) skrev en gång om en kvinna som han liknade vid ett svart hål. Han hade på något metaforiskt vis sugits in och ja...

Ett svart hål drabbade också mig idag, ett hål i minnet. Jag gick ut med soporna, eller jag tror åtminstone att jag gjorde det. Jag minns att jag knöt ihop soppåsen, att jag öppnade dörren, gick ut och sedan kom in igen. Ett mörker har dock sänkt sig över tiden utomhus. Vad gjorde jag?

Det enda jag vet med säkerhet är att soporna, likt minnet, var borta då jag kom in i lägenheten igen.

Blev jag bortförd av utomjordingar?

Till yttermera visso

...men kanske borde relevansen över nämnandet av valet av underkläder i en blogg (som inte är en modeblogg) också ifrågasättas?

Statusuppdateringar

Tänk om jag skulle ha skrivit förra inlägget som en statusuppdatering på Facebook: "Albin Strömberg - har gått från boxers till briefs för en stund".

Även om det finns människor som använder statusuppdateringarna som ett sätt att i realtid föra logg över alla dagens händelser, så vore att gå ner på den typen av detaljnivå en ny all-time low.

Det skulle kunna vara det mest sorgliga någonsin.

(Inom parentes #2)

(Ni vet de där händelserna som gör att det känns som att livet för alltid har förändrats?

Typ som då man byter från boxers till briefs för en stund.)

Man måste vara glad också

I en tid av skjutglada norrmän, afrikanska hungerkatastrofer och amerikanska budgetsammanbrott måste man glädjas också. Man måste ta tillvara på vardagens små glädjeämnen. Vare sig det gäller att spela TP i sommarnatten med vänner eller att unna sig ett avsnitt av Curb Your Enthusiasm i samband med middagen så ska man uppskatta det. Guldkorn, som gamla tanter brukar kalla det.

...men den svenska vardagens guldkorn kan på intet sätt matcha den amerikanska lyckan i att - i en talk show - få beskedet att faderskapstestet var negativt.

Ondskans släta ansikte

Vansinnesdådet i Norge har inte undgått någon och att uppmärksamma det ytterligare (bortsett från den empatiskt självklara kondoleansen till offren) är ju liksom bara att spela Breivik i händerna. Han söker uppmärksamhet och med den mediabevakning som råder kommer han att försöka göra rättegången till en show.

Rättegången blir det största forum där han kan sprida vad det nu är han vill sprida och det är också där han måste vara i sin absoluta prime (i alla fall enligt sig själv). Florerande rykten säger därför att Breivik skönhetsopererat sig. Det första jag reagerade på då jag såg den första publicerade bilden av honom var faktiskt hur oerhört slät hans hy var, så antingen stämmer operationsryktena eller så använder han sig av galenskapsskönhetsmetoder a la Elisabet Bathóry.

OM det nu är så att han redan sedan tidigare planerat inför den stundande rättegången (kanske så långt tillbaka som flera år) och därför lagt sig under kniven för att bli så fin som möjligt, så skulle man kunna säga att han försöker visa upp en "ful" produkt i en flådig förpackning.

Men likväl: en murken planka är en murken planka - även under ett tjockt lager fernissa.

Åh! #10

Åh, smickret i att hitta en mystisk tårta på bron! ...och smolket i misstankarna som genast riktas mot drogbehandlingshemmet som finns på andra sidan gården (är tårtan spetsad?)

Yin och yang.

"What a drag it is getting old"

Kära dagbok!

Idag fyller jag år. Eftersom man inte är äldre än vad man känner sig så fyller jag 22.

Egentligen är alla födelsedagar mellan 20 och 67 ganska meningslösa eftersom de inte innebär något speciellt och därför är det också ganska meningslöst att åldras då man befinner sig i detta ålders-limbo. MEN eftersom jag inte är någon Dorian Grey (ännu...) så kan jag inte låta bli att åldras och därför är det väl lika bra att göra det bästa av situationen. På grund av brandjour och även vissa moraliska spärrar kan jag dock inte supa sönder skallen i tusen bitar för att salutera mig själv. Istället firar jag på det enda alternativa sätt jag kan - med stones:

Dramatisering

Idag blev det stopp i ett avlopp, så därför var jag tvungen att klättra ned i en brunn för att försöka få bort stoppet med ett rensband. Jag tänker inte överskölja er med detaljer om vad som fanns där nere (kondomer! I en avloppsledning som huvudsakligen används av pensionärer...), utan det lämnar vi därhän.

Det var lite klaustrofobiskt nere i brunnen. Det var fuktigt, trångt och fullt av betong, ungefär som en miniversion av ett öststats-mausoleum.

Känslan av att den enda anslutningen till omvärlden var via ett en kvadratmeter stort hål gjorde att det var som att vara med i en andra klassens deckare: någon skulle styra tillbaka brunnslocket, det skrapande ljudet av betong mot betong skulle vara det sista jag hörde från omvärlden och tre månader senare skulle någon annan hitta mig, uppsvälld och stendöd. Historien skulle börja nystas upp, trasslas ihop och till sist avslutas med att den kvinnliga polisen blir jagad av mördaren i skogen i höstmörkret.

Som ett avsnitt av Morden i Midsomer, typ.

Åh! #9

Åh, inte ens skärselden kan svida mer än vad det gör då deodoranten hamnar i friktionsskadad hud på armen.

Då det händer känner man sig som flagellant-munken i Da Vinci-koden.

True story

Draperi

Då jag flyttade in i min lägenhet fick jag ett duschdraperi i inflyttningspresent av min syster. På grund av de flitigt omnämnda IKEA-möblerna har det inte riktigt funnits tid till att kapa och fixa med draperistången (som lyste med sin frånvaro då jag flyttade in) och, tja, det finns en enorm lättja i att duscha utan draperi.

Men nu sitter det på plats, så nu kan jag varje morgon låtsas att jag är med i dusch-scenen i Psycho.

In natura

Så var det klart, tre bokhyllan Billy och diverse andra herrnamn (Benno!) senare sitter äntligen IKEA-möblerna ihop.

Tänk om jag som nybliven hyllexpert skulle hjälpa folk med monteringen och sen göra som handlaren i Ormens väg på hälleberget och ta betalt in natura?

Nä.

Åh! #8

Åh, den märkligt stora tillfredsställelsen i att spola bort beläggningar från avloppsbrunnarna i pumpstationerna, vad skulle Freud anse att den symboliserade?

De yttre provinserna

Idag var jag ute i en av de småbyar som omgärdar Fredrika, jag körde dit för att hämta en soptunna. Även om Fredrika är en liten by, så är dessa småbyar (om möjligt) ännu mindre. De flesta husen står tomma, med gräsmattor som sedan länge förlorat slaget mot sly och rallarrosor, och de fåtal som bor kvar har liksom anammat djungelns lag och på sätt och vis blivit förvildade (generalisering!).

Det första jag såg idag då jag kom fram till byn var en Volvo 245 som kom körande med ett avgassystem som hängde ned och slamrade mot grusvägen. Då bilen passerat såg jag att registreringsskylten fallit bort och istället för att försöka ordna fram en ny skylt hade bilens ägare skrivit registreringsnumret direkt på bakluckans plåt med en tuschpenna.

Den där typen av permanenta nödlösningar (jag tar för givet att ägaren använt en vattenfast penna), den hittar man bara i en bys yttersta provinser.

Heminredning

Mina dagar är ganska inrutade. Från det att jag vaknar på morgonen till det att jag kommer hem från träningen på kvällen är dagen fullbokad och därför blir det inte så mycket fritid. Jag klagar inte [öppet för tolkning], men gårdagens IKEA-leverans har visat sig bli problematisk på grund av tidsbristen.

Ända sedan min hyll-mani i höstas har jag snöat in på inredning. Inte så att jag "piffar" till lägenheten eller så (den är fortfarande tämligen asketisk), men då jag har bestämt mig för hur jag vill att det ska se ut, då vill jag helst att det ska bli klart så fort som möjligt. Mina inrutade dagar gör det dock svårt att få tid över till att montera ihop de saker som jag beställde från IKEA, dels eftersom även estetiskt handikappade människor som mig själv behöver sin skönhetssömn och dels eftersom till synes alla möbler verkar bestå till 90 % av träpluggar som ska hamras fast, något som inte får göras sent på kvällen då hamrandet kan störa grannarna. Eftersom jag bor i ett hyreshus där jag själv är vaktmästare är jag också tvungen att utgöra ett gott exempel och därför kan jag inte heller rebelliskt knacka fast pluggarna efter klockan nio på kvällen. Därför känns det som att monteringsarbetet, som får ske på lunchrasten, kommer att ta en smärre evighet.

Idag kom jag på mig själv med att önska att ett riktigt oväder drar in, med kolsvart himmel och åska som rullar fram och tillbaka över himlen. Då skulle jag kunna tajma hammarslagen, så att det blir som i Nyckeln till frihet där Andy Dufresne under ett åskoväder synkar sina slag på avloppsröret med åskknallarna så att hans rymningsförsök inte ska höras av fängelsepersonalen.

IKEA

Förra veckan ringde IKEA och meddelade att jag skulle få det paket jag hade beställt på fredag (läs: i fredags). Någon gång mellan klockan nio och klockan elva skulle försändelsen anlända och de skulle ringa en halvtimme innan så att jag skulle hinna hem. Det gjorde det inte. Jag väntade och väntade, rädd att gå ifrån telefonen i risk att missa samtalet. Jag var på helspänn. Men väntan var förgäves. Inget samtal kom, inget mail om att leveransen hade blivit försenad, ingenting.

I morse ringde det igen. Det var budfirman som ringde kvart i sex för att meddela att de skulle lämna ett paket från IKEA på pappas bro. 

...och nu, efter att jag har packat upp leveransen, ser mitt vardagsrum ut som ett bombskadat Dresden.

True story

Åh! #7

Åh, dessa regntunga dagar, då vardagen som endast tycks hållas uppe av vattenpölarnas ytspänning dränks av det enorma irritationsmomentet i att någon/några klåpare inte kan plocka ihop efter sig på gymmet.

Det borde vara skottpengar på dessa individer.

Smeknamn

Visste ni att jag en gång i tiden kallades för "Fimpen"? Vi hade ett cykelgäng en gång för många år sedan och eftersom det är viktigt för gruppdynamiken att alla har en utmärkande talang, så blev min att jag plockade upp och tuggade på en cigarettfimp. Det blev mitt bidrag till gänget och därför kallades jag också för "Fimpen". Men gänget överlevde inte påsklovet och det gjorde inte heller smeknamnet. Man kan inte kallas "Fimpen" i en vardag utanför ett motorcykel- eller cykelgäng.

Bortsett från min period som "Fimpen" har jag aldrig varit någon annan än good ol' Albin. Inget smeknamn har liksom fäst på mig sen dess.

Det är lite konstigt det där med smeknamn. I ett samhälle som är greppbart stort d v s så pass stort att även om man inte hälsar på alla så vet man vilka det är, så finns det ett behov av smeknamn. Kalla det kvartersmentalitet om du så vill, huvudsaken är att det är ett begränsat och markerat geografiskt område som är lagom stort befolkningsmässigt.

Fredrika var så stort förut. Nu har byn blivit så pass liten att det inte längre finns några behov av smeknamn utöver förkortningar av namn ("Danne", "Janne" o s v), men förut var det annorlunda. Då fanns det ett persongalleri bestående av bl a "Kubiken" (kombinationen av att köra moped och ha en kubisk kroppsform), "Sadat" (fotostatkopia av den forna egyptiske presidenten Anwar Sadat), "Kjell Okej" (han är reko, han är okej) och "Kalla-mig-inte-Palme" (ironin i det: att vara väldigt lik Olof Palme, inte vilja bli kallad för Palme och som ett resultat av det istället kallas "Kalla-mig-inte-Palme").

Är ett minskat antal smeknamn urbaniseringens första skadeverkning?

Försäljare

Alldeles nyss ringde det på dörren, någon tryckte på ringklockan ungefär elva gånger på två sekunder och därför lät det väldigt brådskande. Jag trodde att det var Emma som skulle hämta en sovsäck, men jag hade fel. Det visade sig vara en försäljare som ville sälja brandskydd.

Försäljaren var av den gamla skolan, det första han gjorde var att sträcka fram handen för att presentera sig. Det sägs ju att att man kan utläsa mycket om en annan person enbart genom handskakningen och genom att ha ett handslag slappare än blöt kartong gav mannen ett inte särskilt gott första intryck. Bara genom handtryckningen kände jag att produkterna som han försökte sälja var av undermålig kvalitet.

Jag vill inte på något sätt baktala de produkter som mannen försökte sälja, men företag som säljer brandskydd är liksom som B.O.B i Twin Peaks (!) - de lever på andra människors rädsla, särskilt gamla människor. Eftersom jag har ett namn som delas med främst gamla herrar och femåriga pojkar, så måste försäljaren ha fått dollartecken i ögonen då han läste namnskylten på ytterdörren - en ensamboende gammal gubbe är en veritabel guldgruva för en ettrig säljare. Besvikelsen gick heller inte att ta miste på då dörren öppnades och den förväntade gamlingen visade sig vara en lillgammal 23-åring.

Men han hade fina glasögon, försäljaren, det får jag allt ta och ge honom.

Att stjäla en tjuv

Typiskt damfrisörer - saxmissbrukare hela bunten.

Sopsortering

Idag blev jag tilldelad uppgiften att städa upp miljöstationen och det kan ha varit det mest dystopiska jag någonsin gjort.

Följande saker fick mig att tappa tron på mänskligheten:

 - Att hitta en balja med slaktavfall bakom containern för kartong.

- Att någon, med våld, försökt trycka ner ett extraljus för bilar i batteriholken (som är stor som en brevlåda).

- Att hitta en miljard cigarettfimpar i och kring en krossad vodkaflaska (tog nedskräparna sig tid att röka en limpa på plats?).

- Att hitta tre kubikmeter baltiska hushållssopor i pappersinsamlingen.

- Att bli nedstänkt av senapssill efter att någon vänlig själ lämnat en full, men öppnad burk längst ner i en sopsäck (med vad det visade sig) trasig botten.

- Fiskrens. Fiskrens i mängder.

Loppis #4

...och världens märkligaste människor kan vara de som syr klänningar av virkade gardiner som de köpt på loppis.

Loppis #3

...och världens dummaste människor kan vara de som vägrar att pruta på de saker de säljer på loppis. Det är ju inte precis så att gubbarna som tömmer sopbilen betalar bättre...

Loppis #2

...och världens mest tragiska människor kan vara de som säljer begagnade underkläder på loppis.

Loppis

Loppmarknader är bland det värsta jag vet. Tanken att köpa en främmande människas avlagda saker gör mig illamående, det får det att krypa längs ryggraden. Second Hand-butiker är inte heller någon favorit, men där sker i alla fall ett urval - där ställer sig någon den väsentliga frågan: "går det här att sälja?" istället för det storhetsvansinne som yttrar sig i loppisar: "går det här att sälja för 50 kronor eller blir det för billigt?" (sagt om något som ursprungligen kostade 30 kr i nyskick).

Sommaren svämmar över av loppisar och det tycks finnas ett i varje gathörn. Några rensar ur garaget och säljer sånt som de inte vill kasta och andra bedriver loppisar som företag och dammsuger landet efter dödsbon och konkurslager (vilket skulle förklara skräpet de säljer).

Privatpersoner som har hemma-loppisar inser ganska snart att allt inte går att sälja och kastar därför det som blir över medan loppis-företagen vägrar inse vad som är skräp och har efter ett par år ackumulerat ett osäljbart lager.

De bra sakerna som säljs på loppisar hinner inte ligga framme länge innan de blir sålda medan det övriga skräpet påminner om radioaktivt avfall - det har en halveringstid på ett par tusen år.

Keps

I lördags, på dansen, bestämde jag mig för att prova något nytt. Jag toppade outfiten med en keps. Inte en trucker-keps a la Jersey Shore eller en sponsorkeps a la PGA-touren, utan mer en gubbkeps a la folkhems-Sverige.

Jag har aldrig haft en sådan gubbkeps ute i offentligheten förut (och inte inomhus heller vid närmare eftertanke) och trots det kändes det bra. Men, eftersom vi inte längre befinner oss på ett ålderdomshem i mitten av 1940-talet, så borde man inte kunna kalla en gubbkeps för en gubbkeps längre. Numera verkar det som att de som bär gubbkepsar antingen är såna som hänfaller för subkulturen "Rockabilly" eller medelålders män som försöker dölja en begynnande flint på ett chict sätt (men det förstås, det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra) och därför borde namnet också avspegla användargruppen. Men vad?

...eller så gör man som AT och kallar det för basker.

(Så, vad ville jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag aldrig fått så många komplimanger (2!) under en och samma kväll. Allt tack vare kepsen)

Förlorad terräng

Idag deltog jag i en löpartävling här hemma i byn. Ett terränglopp på 15 km.

Jag har sagt det förut och (kanske därför) säger det igen: en gång i tiden var jag ganska duktig på att springa; jag blev uttagen till ett läger för talanger och hade ett rykte om mig att vara ganska spurtstark. Men det var då och eftersom denna flashback ligger mer än 20 kg bakåt i tiden så finns inte längre samma talang.

Idag gick det väldigt tungt att springa. Det var varmt och min kropp verkar inte vara skapt för att ansträngas i värme. De första fem kilometrarna gick bra, men sen började jag liksom koka som en överhettad bilmotor. Svetten rann, pulsen dunkade i tinningarna och benen ömsom krampade och ömsom knottrades av gåshud (något som jag av erfarenhet vet är ett dåligt tecken).

Man skulle kunna tro att det fanns tillräckligt mycket fighting spirit och tävlingsinstinkt i mig för att jag skulle ha kämpat på tills något gick sönder eller tills jag stupade, men istället föll jag in i den dekadenta tankebanan att om jag tog ut mig för mycket under loppet så skulle jag inte orka med en ROTBLÖTA senare ikväll. Så istället för att kämpa på slog jag av på takten och lunkade resten av sträckan.

Där och då insåg jag att terränglöpning blivit förlorad terräng för mig.

FANtastiskt

Small town

Det bästa med att arbeta i en liten by - gamla män kommer fram och ger dig glass (utan krav på motprestation!)

När dagen randas

Varje sommar gör jag samma misstag - har sockarna så högt upp att det bildas en skarp kant mellan shortsbrännan och strumpblekheten.

Så fort sockarna glider ner syns en vit rand och man luras att tro att jag tillämpar ett "lager på lager"-mode a la Fab5 på fötterna.

Man skulle också kunna tro att jag, efter alla dessa år, borde ha lärt mig av det ständigt återkommande misstaget, men icke.

Ränderna går aldrig ur.

RE: Gårdagens Allsång på Skansen

Måns Zelmerlöw anses säkerligen vara en tilldragande karl, men de där vita byxorna han hade på sig... De fick honom att se ut att ha samma fördelning mellan över- och underkropp som en bergsgorilla.

Till och med en byxinkompatibel person som jag skulle "rocka" ett par bomullsjeans i jämförelse och det säger allt om hur illa det var.

Adrenalin

Okej, även om jag varit med i räddningstjänsten sen i november så fick jag vara med om min första utryckning idag. Fredrika har liksom blivit lugnets högborg på senare tid. Tills idag, då ett torrt hygge och en missplacerad baltisk cigarettfimp orsakade en liten skogsbrand.

Jag har tidigare varit orolig att jag skulle vara lite "nervig" under den första utryckningen, sådär adrenalinbombad som man kan bli ibland, men det gick bättre än förväntat. Jag var cool as a cucumber (i den mån gurkor kan utgöra ett pålitligt coolhets-index).

Täcknamn

Sven Otto Littorin har blivit rubrikernas man sedan det framkommit att han haft Internetumgänge med kvinnor som försörjer sig med att sälja kramar. Under dessa chatter har Littorin använt sig av täcknamnen "Mrfeelgood6" och "Dangerzone 2010".

De namn han valt att använda sig av är väl ungefär de man kan tänkas förvänta sig att finna på sexchatter. Att välja att vara "Mrfeelgood" nr 6 är visserligen smart ur anonymitetssynpunkt (förutsatt att man inte är så dum att som profilbild välja något från en offentlig bilddatabas och tro att det räcker med att "sudda ut" ögonen), men det är också lika fantasifullt som att dansbandet Vikingarnas samlade verk utgörs av Kramgoa låtar 1 - 2000.

Sven Otto Littorin - undercover of the night.

Rödvinsfilosofi

Vad vore livet egentligen utan goda vänner och en låda Budweiser?

Viking

Jag vet inte om det beror på att jag är trött, men jag har ägnat en stor del av kvällen till att titta på mupparnas version av "In the Navy" om och om igen (och tänk att den amerikanska flottan använde sig av Village Peoples originalversion som reklam för att fler skulle ta värvning (2: i gengäld fick gruppen låna ett helt hangarfartyg till inspelningen av musikvideon (3: i Full Metal Jacket jämställer drill-sergeanten "faggots and sailors", finns det ett samband med flottans rekryteringskampanj? (4: den generella "gay-stämpeln" som ligger över gruppen sägs bero på att bandets manager siktade in sig på den då nyligt uppblossade marknaden för homo-disko).

Om man skulle anta att forna tiders skandinaver faktiskt använde sig av medryckande sånger med "catchy" refräng då de drog ut på viking, som i mupparnas video, skulle det då vara förklaringen till varför vikingarna var så framgångsrika i sin erövring av Ryssland? Kalla det en grov generalisering om ni vill, men Boney M's dunderpopularitet i östeuropa kombinerat med det faktum att jag varje morgon på vägen till jobbet möter en östeuropeisk bil som alltid spelar trallvänlig techno talar sitt tydliga språk.

(Och enligt samma typ av fördomar borde en skallrande kupé och en hypnotiserande bas vara allt som krävs för att få en modern östeuropeisk version av Råttfångaren från Hameln)